Reseberättelse del 1

CIMG7051

Nu ska jag äntligen börja berätta om resan som vi kommit hem ifrån. Vi började resan, sju personer den sjunde December tidigt, tidigt på morgonen. Det var jag, mina fyra barn, min ”extradotter”: Hareg och min mellandotters kompis och kollega.

För er som följt min blogg vet att den här resan varit min dröm i hela 17 år. Jag har haft möjlighet att resa till Gambia lite då och då, men har valt att avstå då jag tyckt det varit viktigare att mina barn skulle få besöka det land de har halva sitt ursprung från. Sedan 1992 har jag endast gjort en resa och då var det en kort resa, som jag åkte på för att göra en del viktiga saker. Jag låg sjuk nästan hela resan och har bara några få, suddiga minnen från den.

Sedan 1992 har mina barn varit varsin gång i Gambia, men vid olika tillfällen. Förutom att Binta (20) och Mabou (7) var där en gemensam vecka för snart två år sedan.

Men det här var alltså något annat. För första gången sedan 1992 fick jag möjlighet att resa till Gambia tillsammans med alla mina barn på en riktig semester. För mig var det inte bara stort, det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Resan ner gick bra, förutom att vi blev kvar på Teneriffa i Spanien, där vi mellanlandat tre timmar extra och på så sätt kom väldigt sent till Gambia.

CIMG7057

När jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg den röda sanden som är så kännetecknande för Afrika, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Tårarna rann och barnen kramade mig, pussade mig och vi skrattade och grät om vartannat. Jag skulle snart få sätta mina fötter på den heta, röda sanden och dra in doften av den Gambianska rökelse (Churay) som jag älskar.

CIMG7080

Det började mörkna redan när vi landade och när vi hade hämtat ut våra väskor var det redan bäcksvart ute.

Vi blev mötta av släktingar på flygplatsen och det stod bilar och väntade på oss.

När jag 1992 bodde i Gambia med Binta (20) och Jai (18) i sex månader, så bodde vi med släktingar. Vi delade då lägenhet med en farbror och bodde granne med farbror Fansu, hans fru Jai (som min dotter är döpt efter) och deras fem barn.

Tre av dessa fem barn bor i dag i Sverige och den ena kusinen var ett väldigt stort stöd för oss när Lamin gick bort för drygt ett år sedan.

En av kusinerna har nyligen flyttat till Göteborg och börjat spela fotboll för Västra Frölunda efter att ha spelat för lite olika länder, senast för Finland. Det var också han som ordnade med boendet för oss i Gambia, då han är hemma på besök just nu.

Men sedan 1992 har vi alltså inte träffats hela familjerna förrän nu. Efter att vi lämnat vår packning i Kololi där vi bodde, åkte vi direkt hem till farbrodern Fansu och hans fru Jai. Det blev ett kärt återseende.

CIMG7088

Vi bjöds på fantastisk god mat som Jai lagat till oss.

CIMG7091

Äter man med händerna, så måste man också tvätta dem noga.

CIMG7093

Jai och Jai, två skönheter

Bild 113

Fatou, som bara var 9 år 1992 hade vuxit upp till en ung, vacker kvinna, med två små barn. Sina stora, vackra ögon hade hon dock behållit! Fatou hade vi inte träffat sedan 1992 och återseendet blev väldigt kärt! Fatou, eller ”F” som vi kallar henne, kom att bli vår närmsta vän under de kommande veckorna. Hon åt, sov och gjorde precis ALLT med oss och för oss under vår resa.

Bild 118

Hennes (F ´s) söner ville genast visa sin fina cykel.

Bild 119

Stor uppståndelse blev det när en stor groda/padda hoppade runt på gården. Tjejerna skrek i högan sky och barnen på gården förstod inte riktigt vad de var så upprörda över. De lyfte vant och orädda upp grodan i handen…

Bild 120

Jag misstänker att grodan var mer rädd för oss, än vi för den…

Bild 121

F och Hareg fångar in den.

Bild 126

Även de bästa av dagar tar slut och det gjorde även denna. Mabou på väg att gå och lägga sig.

Vår resa har precis börjat…

Binta ´s videoblogg från första kvällen:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Reseberättelse del 1

CIMG7051

Nu ska jag äntligen börja berätta om resan som vi kommit hem ifrån. Vi började resan, sju personer den sjunde December tidigt, tidigt på morgonen. Det var jag, mina fyra barn, min “extradotter”: Hareg och min mellandotters kompis och kollega.

För er som följt min blogg vet att den här resan varit min dröm i hela 17 år. Jag har haft möjlighet att resa till Gambia lite då och då, men har valt att avstå då jag tyckt det varit viktigare att mina barn skulle få besöka det land de har halva sitt ursprung från. Sedan 1992 har jag endast gjort en resa och då var det en kort resa, som jag åkte på för att göra en del viktiga saker. Jag låg sjuk nästan hela resan och har bara några få, suddiga minnen från den.

Sedan 1992 har mina barn varit varsin gång i Gambia, men vid olika tillfällen. Förutom att Binta (20) och Mabou (7) var där en gemensam vecka för snart två år sedan.

Men det här var alltså något annat. För första gången sedan 1992 fick jag möjlighet att resa till Gambia tillsammans med alla mina barn på en riktig semester. För mig var det inte bara stort, det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Resan ner gick bra, förutom att vi blev kvar på Teneriffa i Spanien, där vi mellanlandat tre timmar extra och på så sätt kom väldigt sent till Gambia.

CIMG7057

När jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg den röda sanden som är så kännetecknande för Afrika, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Tårarna rann och barnen kramade mig, pussade mig och vi skrattade och grät om vartannat. Jag skulle snart få sätta mina fötter på den heta, röda sanden och dra in doften av den Gambianska rökelse (Churay) som jag älskar.

CIMG7080

Det började mörkna redan när vi landade och när vi hade hämtat ut våra väskor var det redan bäcksvart ute.

Vi blev mötta av släktingar på flygplatsen och det stod bilar och väntade på oss.

När jag 1992 bodde i Gambia med Binta (20) och Jai (18) i sex månader, så bodde vi med släktingar. Vi delade då lägenhet med en farbror och bodde granne med farbror Fansu, hans fru Jai (som min dotter är döpt efter) och deras fem barn.

Tre av dessa fem barn bor i dag i Sverige och den ena kusinen var ett väldigt stort stöd för oss när Lamin gick bort för drygt ett år sedan.

En av kusinerna har nyligen flyttat till Göteborg och börjat spela fotboll för Västra Frölunda efter att ha spelat för lite olika länder, senast för Finland. Det var också han som ordnade med boendet för oss i Gambia, då han är hemma på besök just nu.

Men sedan 1992 har vi alltså inte träffats hela familjerna förrän nu. Efter att vi lämnat vår packning i Kololi där vi bodde, åkte vi direkt hem till farbrodern Fansu och hans fru Jai. Det blev ett kärt återseende.

CIMG7088

Vi bjöds på fantastisk god mat som Jai lagat till oss.

CIMG7091

Äter man med händerna, så måste man också tvätta dem noga.

CIMG7093

Jai och Jai, två skönheter

Bild 113

Fatou, som bara var 9 år 1992 hade vuxit upp till en ung, vacker kvinna, med två små barn. Sina stora, vackra ögon hade hon dock behållit! Fatou hade vi inte träffat sedan 1992 och återseendet blev väldigt kärt! Fatou, eller “F” som vi kallar henne, kom att bli vår närmsta vän under de kommande veckorna. Hon åt, sov och gjorde precis ALLT med oss och för oss under vår resa.

Bild 118

Hennes (F´s) söner ville genast visa sin fina cykel.

Bild 119

Stor uppståndelse blev det när en stor groda/padda hoppade runt på gården. Tjejerna skrek i högan sky och barnen på gården förstod inte riktigt vad de var så upprörda över. De lyfte vant och orädda upp grodan i handen…

Bild 120

Jag misstänker att grodan var mer rädd för oss, än vi för den…

Bild 121

F och Hareg fångar in den.

Bild 126

Även de bästa av dagar tar slut och det gjorde även denna. Mabou på väg att gå och lägga sig.

Vår resa har precis börjat…

Binta´s videoblogg från första kvällen:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bloggskola Del: 1

Jag får ganska ofta frågan om hur man bloggar för att få många besökare och andra bloggtips, så här kommer några råd och tips som jag hoppas någon kan dra nytta av:

Bilder: Jag tror att bilder som illustrerar texten kan förstärka den text man skriver. Jag tror inte heller man kan lägga in bilder för ofta, då bilder ibland säger mer än 1000 ord. Samtidigt så tycker jag själv att det är väldigt givande att se på bilder i en blogg. Inte minst bildbloggar som kan vara väldigt nice att spana in.

Text: Var noga med att göra styckeindelningar, särskilt om det är en längre text. Var också noga med att läsa igenom texten innan du publicerar. Man skriver oftast något fel i en text, kanske ett slarvfel och det är mycket jobbigare att läsa en text med en massa slarvfel.

Språket: Vi alla är ju olika, en del vill ha en felfri text, medan andra hellre läser en mer ”levande” text, där talspråket kan ha en poäng. När jag började blogga använde jag mig mycket av talspråk, då jag tyckte mycket om att använda det i mina inlägg om barnen och kaoset här hemma. Nu skriver jag inte talspråk lika ofta och det finns läsare som saknar det. Personligen ser jag en blogg som en personlig text och som man har rätt att ”leka” lite med. Skriver du om en politisk debatt, så kanske inte talspråket är särskilt tilltalande. Men om du skriver om din 3-årige son som ska förklara något som låter roligt, så finns det förstås en poäng med att skriva som det låter. Särskilt om det är en humoristisk text, tror jag att det lyfter texten genom att man skriver som det låter.

Ämnen: Jag tycker att det viktigaste är inte vad du skriver, utan att du dels kan stå för det du skriver, men framför allt att du skriver om ämnen som intresserar dig. Även den mest triviala text om flugor kan vara oerhört underhållande om skribenten skriver på ett roligt sätt och själv är engagerad i den fluga som h*n skriver om. Visst kan man ljuga i en text och dina läsare kanske aldrig får reda på att det är en lögn, men samtidigt så tror jag det ”lyser igenom” om du skriver om något som egentligen inte intresserar dig.

Om du till exempel alltid har avskytt Michael Jackson och vill skriva om hans död och skriver typ: ”Han var min största idol”, så även om ingen kan direkt avslöja dig, så tror jag ändå att man oftast inte finner rätt känsla i texten, om man avskytt Michael Jackson. Då tror jag det är bättre att antingen hoppa över ämnet eller helt enkelt skriva: ”Jag har aldrig gillar Michael Jackson och hans musik, men jag inser ändå att han var en av våra allra största artister och jag beklagar att han inte längre finns bland oss…” De bloggar som skriver om ämnen de verkligen brinner för, brukar oftast vara mest intressanta att läsa, även om man inte ens själv är särskilt intresserad av det ämnet.

Privat: Det är bara du själv som bestämmer hur privat du vill vara i en blogg. Själv brukar jag ha som måtto dels om det här är något jag (eller barnen, förstås) kan tänkas få negativa konsekvenser av senare i livet. Vad händer till exempel om en framtida arbetsgivare googlar på mig om fem år? Kan jag stå för det jag skrivit? Det finns folk som tycker att jag är alldeles för privat i vissa texter, men vi är ju väldigt olika som personer. Jag har skrivit EN text av alla tusen som känts riktigt, riktigt personlig och det var en text som jag övervägde i flera veckor, innan jag beslutade mig för att publicera. Jag kan i alla fall uppriktigt säga att jag aldrig skrivit en enda text (inte ens den där väldigt personliga) som jag har ångrat. Jag kan känna att jag har ändrat uppfattning i vissa frågor, men det finns ingen text som jag inte känner att jag inte kan stå för. Men det är viktigt att man SJÄLV känner att man inte lämnat ut för mycket.

Känsliga ämnen: Om du skriver om känsliga ämnen så måste du räkna med debatt. Med debatt menar jag inte att folk har rätt att gå till personangrepp, utan jag menar att om du skriver att du till exempel är helt emot abort, så måste du räkna med att det kommer att finnas personer som inte alls håller med dig och som har en massa argument till varför du har ”fel” åsikt. En debatt bör man inte ta illa vid sig av, även om den kan bli lite ”het”. Då är det bättre att skriva om att du älskar dina köksgardiner och hur vackert det är med petunior i blomlådan. D.v.s. att du håller dig till ”neutrala ämnen”.

Det är också bra att ha i bakhuvudet att inte vara så fördömande i sina blogginlägg om man inte vill ha just den debatten. Om du skriver att du hatar alla kvinnor som gör abort för att de dödar sitt barn, då måste du räkna med att det finns kvinnor som genomfört en abort och som kommer att bli oerhört sårade och förbannade för det du skrivit och som kommer att låta dig veta det. Om du tycker att du har rätt att hata kvinnor som gjort abort, så får du också räkna med att det finns folk som tycker att du är en hemsk människa som till exempel bär päls och som undrar vem du är att döma för att någon genomgått en abort, när du själv går runt med en päls av döda djur…

Det betyder dock inte att du inte har rätt till dina åsikter eller ska ljuga om vad du tycker och tänker. Men det kan vara bra att bestämma innan ett inlägg vad man vill ha ut av det. Vill man ha en het debatt, eller vill man bara skriva lite allmänt?

Bloggskola del 2 kommer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ny intervju i Mama

Idag publiceras en ny intervju med mig, denna gång på Mama.nu (klickbar länk till intervjun) Jag brukar skoja om Binta ´s behov av att synas, men snart får jag nog äta upp det där, för jag tycker nästan jag figurerat i media lite för mycket senaste tiden… Well. Liiite roligt är det nog allt…! 😉

Denna intervju handlar om utgivningen av min bloggbok: En Tonårsmorsa mitt i Livet. Skynda beställa om ni vill hinna få den innan jul (som jag tror man hinner få om man beställer nu) Glöm inte att böcker är en perfekt julklapp, både till sig själv och andra! 😉

Jag måste tillägga att jag är glad över de fina kommentarer jag fått under intervjun! 😀

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,