Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med inkludering och representation

Under veckan som gått så har jag skrivit två artiklar på Afropé där svenska företag eller myndigheter tar plats i olika afrikanska länder (i dessa fall Uganda och Sydafrika) och i det ena fallet utnyttjar svenska myndigheter (Energimyndigheten) fattiga bönder, vars mark troligen stulits från dem (det pågår en rättsprocess sedan sju år tillbaka om detta). Man gör detta med berått mod. Med lögner och mörkningar om hur det egentligen ligger till.

I det andra fallet är det ett internationellt företag H&M som etablerar sig i Sydafrika, använder sig av nästan uteslutande vita modeller i ett land med 80% svarta och med en total befolkning på 54 miljoner invånare. När man så kritiseras, eller snarare ifrågasätts angående det märkliga beslutet, så väljer man att svara på ett mycket ignorant och intetsägande vis.

Allt detta görs med vetskapen om att vi är ett land och ett folk med mycket mer makt i slutänden. För att vi besitter en massa privilegier. Ekonomiska i första hand, när det gäller detta, men även med de vithetsprivilegier som vi besitter.

Det här är bara två konkreta exempel för sånt som Sverige varit inblandade i och som uppdagats den senaste veckan. Lägg då till alla andra länder och lägg då till allt som Sverige är inblandade i och som ännu INTE har uppdagats. I det ena fallet var det Kalla Fakta som avslöjade Energimyndigheten och i det andra fallet var det en sydafrikansk bloggare på Twitter som avslöjade H&Ms trista marknadsföring i Sydafrika.

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Staty i Gambia för att skildra slaveriet Foto: Fatou Touray

Det gör mig verkligen arg! Så ofta i diskussioner om rasistiska strukturer så hävdar många att ”slaveriet är passerat”, ”vi är alla samma”, ”kolonialismen är över”. Är den det? Varför behandlas många fortfarande så illa då?

Ja, vi borde ha samma värde, förutsättningar och kunna leva med jämställdhet, oavsett hudfärg, ursprung eller annat. Men vi gör ju inte det!!

Så länge svarta blir diskriminerade på arbetsmarknaden, i samhället i stort, så länge Afrofobirapporten är så aktuell och FN har så mycket att kritisera Sverige för gällande afrofobi, så länge svarta barn känner sig otrygga i vårt land på grund av sin hudfärg, så är vi inte jämlika. Så länge vita kräver att få använda n-ordet utan att inse varför det både historiskt och samtida är ett ord som borde ha förpassats långt ut i universum för evigheter sedan, eller rättare sagt, det borde aldrig ha funnits.

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Sopbil i Gambia Foto: Fatou Touray

Så länge Sverige kan betala fattigare länder för att ta emot miljöfarligt avfall och på så sätt själva få en hälsosammare luft och ett bättre klimat, så är vi inte jämställda. Så länge våra svarta barn inte blir sedda som ”tillräckligt svenska” för att de är mörkare än oss vita, så länge vårt rättsväsende anser att vita har högre trovärdighet än svarta eller att svarta kontrolleras oftare av polisen utan annat synligt skäl än att hudfärgen skiljer sig.

Så länge allt detta pågår, så är vi inte jämställda eller jämlika och kan inte heller låtsas om att vi är det. Så länge allt detta pågår så måste vi prata om dessa saker och när vi pratat om dem, så kräver det också handling. Helst igår.

DSC_7973Det sägs att koloniseringen är över, att vi gått vidare. Men jag ser inte det. När svenska myndigheter köper sig ett bättre klimat och sedan mörkar oegentligheter, då kan jag verkligen inte se att den är över på riktigt. När våra svarta barn vet att de löper högre risker att bli utsatt för diskriminering, våld och rasism för att de inte är vita. När de blir uteslutna och exkluderade för att de har mörkare hudfärg. Då har vi ett förbannat stort problem i vårt land och så många andra länder också, för den delen!

Beige plåster på brun hand

Beige plåster på brun hand

Jag och andra mammor som har fött barn som är mörkare än andra, har inte fött dem för att de ska utsättas för diskriminering. Vi har inte fött och gett dem liv, för att andra ska få sätta sig på dem eller trampa på dem. Vi har inte gett dem liv för att någon ska se ned på dem. Vi har fött dem för att de ska kunna vara jämlikar, för att de ska ha samma förutsättningar och villkor som alla andra människor i vårt land, med samma rättigheter och skyldigheter och samma sorts behandling. Och där är vi inte på långa vägar än.

Beige plåster på beige hand

Beige plåster på beige hand

Vi kommer inte heller att komma dit, så länge vi accepterar dessa avtal, så länge en massa vita människor fortsätter att bli förbannade över att vi har en svart lucia, det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor känner sig upprörda över att Disney tar bort rasistiska nidbilder från sin egen tecknade film. Det kommer inte bli några förändringar så länge en massa vita människor blir förbannade och motargumenterar för att det kommer en efterfrågan om plåster som blir mer diskreta på mörk hud, eller att slippa få beigefärgade plåster kallade ”hudfärgade” i stället för beige.

Jag har så oerhört svårt att förstå varför det för många människor är så svårt att begripa dessa saker, bara för att man själv inte är utsatt. Jag har aldrig tvingats fly från mitt land och självklart kan jag inte förstå hela vidden av att leva på flykt, men jag kan förstå att det måste vara fruktansvärt att fly från sitt land och att försöka hitta ett nytt land att bosätta mig i och sedan försöka bygga upp ett nytt liv där. Det är inte alls svårt för mig att fatta att det måste vara helt obeskrivligt svårt. Jag har aldrig förlorat ett barn och självklart kan jag inte förstå hela vidden av den upplevelsen, men det är ändå inte svårt att förstå att det måste vara en så oändligt svår smärta att gå igenom!! Jag skulle kunna ge 1000 andra exempel på saker jag inte varit med om, men som inte är svåra för mig att förstå att det måste vara rent för jäkligt att gå igenom. Jag skulle ALDRIG motarbeta att någon som har det svårt skulle kunna få det lite lättare.

skrindaVarför är det då så svårt för många vita att förstå att det finns saker att göra, till exempel att inte motarbeta eller kritisera att det finns svarta människor som skulle känna sig mer inkluderade av mörka plåster, eller att de får samma förutsättningar när de söker jobb? Att våra mörka barn inte ska behöva känna sig otrygga ute i samhället på grund av risken för att attackeras? Att vi föräldrar till svarta barn ska kunna skicka våra barn till skolan utan att behöva oroa oss för att barnet kommer att bli utsatt för kränkningar eller våld på väg till, från eller i skolan? Vad är det som är så förbaskat svårt att fatta med det?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Mitt uttalande i Expressen om kvinnor med hijab i reklamen

Diskussionen har gått het runt om i vårt land rörande Åhléns höstkampanj. Kampanjen innefattar bilder på kvinnor i Sverige i olika kläder. Den ena kvinnan bär slöja (hijab) och två av kvinnorna är afrosvenska. Kampanjen heter ”Nordiska toner”. Jag bara älskar bilderna som du kan se HÄR!

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Jag med hijab under kampanjen 2014 för att stötta kvinnor med hijab som blir utsatta för trakasserier. Foto: Fatou Touray

Skälet till att jag älskar bilderna är för att det ger en bredare representation än vi är vana att se. Jag blev kontaktad av Expressen igår för att de ville veta min åsikt om bilderna och varför jag tycker som jag tycker. Resultatet blev en artikel som du kan finna HÄR!

Mitt uttalande kan du läsa här:

”Fatou Bakotou Touray, 44, från Farsta, är en av de som är positivt inställt till reklambilden.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att vi representerar Sverige som det faktiskt ser ut. Det är vanligt med kvinnor som bär slöja och även modeller som har mörkare hudton. Med tanke på att afrofobi och islamofobi genomsyrar Sverige i dag så är det extra viktigt att lyfta fram mångfalden, säger Fatou.

 

Hon håller inte med om att man på det här sättet normaliserar kvinnoförtryck – tvärtom:

– Det är lika illa att hindra kvinnor från att bära hijab som att tvinga dem. Kvinnor måste få rätten att få bära vad de än vill utan att bli kritiserade eller sexualiserade.”

Jag är väldigt glad för den här representationen som vi äntligen börjar se även i modevärlden, samtidigt gör det mig ledsen att representationen fortfarande är så sällsynt att det blir ett fullständigt ramaskri i sociala medier över bilder som dessa.

Jag vill se kvinnor med olika hudfärg, med olika kulturella och / eller religiösa uttryck. Jag vill se korta, smala, långa, tjocka, glasögonprydda, avsexualiserade, kurviga, platta, homosexuella, brunögda, grönögda och blåögda kvinnor. Jag vill kort sagt se olika typer av kvinnor representeras i både reklam och på övriga platser i vårt samhälle. Jag vill helt enkelt se samma typer av kvinnor som jag gör på gatan, i bussen, på tunnelbanan, i affären. Och jag är så FÖRBASKAT TRÖTT på att andra människor ska tala om för oss hur vi ska se ut!

Jag la upp artikeln från Expressen på min Facebook och reaktionerna lät inte vänta på sig. Du kan läsa kommentarerna HÄR!

Jag, inför bön

Jag, inför bön

Jag som muslimsk kvinna har valt att inte bära hijab (annat än under bön, vid besök i moskéer eller vid särskilda högtider. Jag har, liksom många andra muslimska kvinnor en annan tolkning. Men jag anser mig vara i min fulla rätt att ta på mig en hijab eller låta bli, vilket jag vill och jag anser det vara alla kvinnors fulla rätt att välja detta. Vi ska kunna klä oss med hijab, utan att behöva bli attackerade verbalt eller fysiskt.

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Mänskliga Rättigheter. Rätten att inte bli diskriminerad

Vi ska kunna förvänta oss att få det jobb vi är kvalificerade för, med eller utan hijab, med ett ”svenskklingande namn” eller ej. Vi ska kunna få den bostad vi står i kö för och ligger först i turordningen på, med eller utan hijab. Vi ska kunna bli lyssnade på, respekterade och accepterade med eller utan hijab. Precis som en svart kvinna ska ha samma rättigheter till, precis som en vit, svensk kvinna med blå ögon och urringad tröja ska ha samma rättigheter till. Precis som en funktionsnedsatt kvinna ska ha samma rättigheter till. Det är det mänskliga rättigheter och jämställdhet och antirasism och religionsfrihet ska handla om.

Vi måste kunna strida för ALLA kvinnors (och mäns) rättigheter, inte bara några. Kan vi inte göra det, så betyder inte frihet någonting. Kan vi inte göra det så betyder inte mänskliga rättigheter någonting. Alls.

Jag rekommenderar även DETTA blogginlägg från 2013 om Mänskliga rättigheter som utvecklar min syn på detta lite mer och även DETTA från 2010, om slöjförbudet i Frankrike, som går lite hand i hand med detta inlägg. 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Varken yngre eller äldre ska åldersdiskrimineras

I gårdagens Aftonbladet så skriver Erik Ullenhag om åldersdiskriminering: Låt krogarna fortsätta ha egna åldersgränser. Den är ett svar på artikeln: Högre åldersgränser behövs i krognatten som diverse krögare skrev under 2011-11-25.

Artikeln går i princip ut på att man vill ta bort åldersdiskriminering mot äldre. Han skriver bland annat:

”Alliansregeringen införde ett förbud mot åldersdiskriminering inom arbetsliv och utbildning för tre år sedan.”

Trots att min politiska uppfattning är rätt långt ifrån Alliansen, så måste jag ändå hålla med på den punkten. Jag tycker det är viktigt att stoppa åldersdiskriminering, då vi behöver kunskap från den äldre generationen, vi behöver också influenser från min generation och vi behöver dessutom den yngre generationen. De bäst sammansatta arbetsgrupper jag arbetat med, har varit de arbetsgrupper där vi haft spridda åldrar från högt till lågt.

Det är dessutom viktigt att stoppa åldersdiskriminering, då det är viktigt att alla människor får samma möjligheter till arbete, vård etc. oavsett ålder, kön, ursprung, sexualitet och religion.

Men när det gäller vårt uteliv så vill dessa krögare och även Erik Ullenhag göra undantag. Man menar att det är viktigt för krögare att ha möjlighet att ha högre åldersgränser än 18 år. Skälen till att man vill göra dessa undantag är att krogarna och städerna helt enkelt blir stökigare med yngre gäster under helgnätter. Att det är så ifrågasätter jag egentligen inte, men jag tycker då att det är relevant att ställa frågan: varför?

I ett första andetag känns svaret rätt givet. Yngre vuxna har inte lärt sig hantera alkohol på samma sätt som de äldre vuxna och man kanske inte heller är lika medveten om hur alkohol påverkar en som person.

Men jag är ändå emot denna uppdelning av ålderskategorier på våra uteställen. Dels för att jag tycker det är ganska vridet i sig att man från 18 år anses vara myndig. Vuxen nog att dricka på krogen, rösta, ta lån, gifta sig och fatta en massa andra beslut om sitt eget liv. Men det finns i praktiken inga eller väldigt få krogar att gå på för 18- och 19-åringar.

Vad återstår då för en vuxen artonåring att göra en helgkväll när det gäller fester och uteliv? I princip endast pubar och hemmafester. Möjligen någon specifik musikfest ibland. Vad gör man på en hemmafest eller en pub när man är 18 år? Lagar/köper en god bit mat? Umgås med sina vänner? Ja, det kan man mycket väl göra, men de flesta av oss som varit 18 år, vet att fokus ofta ligger på alkohol. På en pub är det under någorlunda kontrollerade former av personal, men å andra sidan finns det inte så mycket mer att sysselsätta sig med där än att just dricka alkohol. På en hemmafest kan man i och för sig ha dans, spela spel eller göra mer saker, men där finns oftast ingen kontroll alls på alkoholmängder eller hur man reagerar med alkohol i kroppen.

Jag anser dels att man till stor del i dag kan påverka den ålder man vill ha på sin krog, med hjälp av musik, priser, meny och inredning etc. Men, det viktigaste av allt är att jag faktiskt tror att om man tog bort åldersgränserna, eller rättare sagt: om alla krogar hade 18 år och framför allt om krogarna blandade upp åldrarna mer, så tror jag vi skulle få mindre problem.

Jag är för en restriktiv utskänkning av alkohol till unga människor. Jag tror i allra högsta grad att en senare alkoholdebut, sänker riskerna för att få alkoholproblem senare i livet. Men jag menar också att dansställen/större krogar är några av de få uteställen som fokuserar på mer än alkoholen. På en pub är fokuseringen mycket större på drickandet, än på en dansrestaurang eller ett disco. Där är fokus mer spritt på dans, umgänge, mat etc. än på bara drickandet i sig, även om det också är en DEL av fokus!

Problem som överkonsumtion av alkohol bland 18-åringar försvinner inte för att man sätter 20 som åldersgräns på krogarna. Problemen med att ungdomar har mer benägenhet att hamna i problem på helgerna när de är alkoholpåverkade, försvinner inte heller för att 18-åringar inte får komma in på krogarna. Dessutom urvattnas poängen med att bli myndig, om man ändå inte får möjlighet att göra de saker man sägs ska få möjlighet att göra.

Däremot tror jag faktiskt att om krogarna hade en mer blandad publik, så skulle även problemen som finns idag minska. Jag tror att de flesta av oss som varit utomlands och gått på krogar, där det inte varit överfyllt av turister, kunnat se att många länder har en annan krogkultur, där man faktiskt kan umgås åldersöverskridande även när man roar sig.

På 80-talet ordnades många privata fester i Uppsala, såsom latinofester, afrikanska fester eller reggaefester. Man hyrde helt enkelt in sig på en krog eller i en festlokal och så hade man fest på ett speciellt musiktema, till exempel med latinomusik. Vi hade även några få, enstaka krogar som körde samma koncept, till exempel ett ställe som hette ”Rackis” i Uppsala. Till dessa fester kom publik i alla åldrar. Min mamma och hennes väninnor gick dit, jag och mina väninnor gick dit. Många andra av mina vänner/vänners föräldrar/farbröder/mostrar etc. kom dit. Sällan eller aldrig upplevde jag några generella problem med publiken och deras uppförande. Även om jag och mina väninnor festade loss, så var vi skötsamma. Vem vill bli as-kalas när morsan eller hennes polare dyker upp? Vem vill vara aspackad eller stå och limma med en kille när bästa kompisens pappa kunde stå bakom ryggen när som helst?

På samma sätt tror jag de äldre tänkte. De tog gärna en eller några öl, dansade, pratade och hade roligt. Men det fanns en gräns. Ingen ville stå och skämma ut sig när deras döttrars kompisar kom in genom dörren. Det är klart det fanns folk som blev överförfriskade eller gjorde bort sig ändå i bland. Det är det alkohol ofta har en tendens att göra med människor. Men jag är övertygad om att det inte är i närheten av den problematik som idag kan uppstå på klubbar med 18-årsgräns. Eller för all del på klubbar med 24-årsgräns också.

Jag kan faktiskt inte se några problem med dessa åldersblandade fester och klubbar. Vi enades i musiken som var allas intresse och den tillhörande dansen. Samtidigt så kunde man ha roligt tillsammans med närstående som inte var i samma ålder som en själv. Självklart fanns det också en trygghet i att det alltid var någon äldre som hade koll på att man fick åka hem med någon i en taxi, eller sova över hos någon som man kände.

Kanske är det inte möjligt att ta tillbaka en svunnen tid? Kanske är dessa krogar passé och ingen skulle vara intresserad av att gå ut på dem idag? Men det får vi aldrig veta om ingen vågar prova eller i alla fall underlätta för att göra det möjligt.

Jag vet att Binta (min äldsta dotter, snart 23 år) frågar mig ofta och vill ha med mig ut på olika klubbar och evenemang och jag vet att det är sällan jag vill hänga med. Det beror i första hand på att jag inte är någon krogmänniska alls. Men jag vet också att det skulle kännas mer bekvämt om jag inte stod där som ensam 41-åring bland en massa 20-25-åringar. Det är ju just en av anledningarna till att musikfestivaler blir så fantastiska. Dit kan man faktiskt gå som både 65-åring och 5-åring utan att någon tittar konstigt på en eller undrar hur man har hamnat där. Man kan gå dit och ha roligt och strunta i om man skrattar tillsammans med en jämnårig eller någon som är 20 år yngre eller äldre! Varför begränsa det till festivaler? Varför inte utöka det till även kroglivet i Sverige?

Jag tycker det är trist att vi har en så extrem åldersfixering i vårt land. Detta gäller åt båda hållen, både från oss äldre mot de yngre och från de yngre mot oss äldre.

Med den uppdelning som finns idag, att på krogar där man har åldersgräns 18 år, så är det ju inte heller så konstigt om det blir så stökigt, då hela stället är fyllt av unga vuxna, som inte ens kommer in på ett ställe där de kan ”se hur man festar” när man är 25 och förhoppningsvis gör det med lite mer erfarenheter och lärdomar av sina äldre medmänniskor. Hur kan vi äldre vuxna ens förvänta oss ett ”gott uppförande” från dessa yngre vuxna i krogsammanhang, när vi inte ens står ut med att festa på samma ställe som de, eller ha dem i vår närhet när de festar? Om inte det är åldersdiskriminering, så vet jag inte vad som är det!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Sjuk och gravid?

Jag, när jag väntade Mabou

Folk är olika. Jag har alltid avundats dessa kvinnor som jobbar hela sin graviditet utan problem. Jag har alltid avundats dessa kvinnor som har ett träningspass innan hon åker upp på förlossningen. En kompis mamma cyklade upp till förlossningen när hon skulle föda sitt fjärde barn.

Jag har alltid avundats dessa kvinnor. Själv har jag haft tunga graviditeter alla fyra gånger. Jag har mått illa. Inte de första tre månaderna, utan hela graviditeten. Jag har varit så oerhört trött. Jag har haft magsmärtor som jag legat inne för i ungefär sammanlagt två veckor under varje graviditet. Jag har haft illamående som gjort det omöjligt för mig att stå rakt upp och ner för då har jag blivit yr och svimmat.

Jag har i och för sig njutit av graviditeterna i sig, men de har verkligen varit tunga. Med Mabou fick jag dessutom foglossning och lite annat som gjorde att jag fick bära någon slags stödkrage runt magen.

Som någon slags kompensation så har naturen gett mig oerhört lätta förlossningar väl värda att väcka avundsjuka hos andra kvinnor. Mina förlossningar har varit oerhört snabba. Binta tog 45 minuter, Jai hann jag knappt ur taxin, jag fick en av de allra sista värkarna när taxin stod utanför förlossningen och Jai ´s pappa fick slita ut mig, precis under värken, då taxichauffören var hysterisk över att han trodde jag skulle föda i hans bil… Jai ´s förlossning tog 20 minuter. Förlossningen av Isatou tog 1 ½ timme och den med Mabou tog längst tid, men ändå bara 2 ½ timme. På grund av mina snabba förlossningar hann jag inte få något smärtstillande under någon av mina förlossningar, förutom lustgas (tack gode, gode gud för lustgas!!) och jag har aldrig spruckit eller blivit klippt under någon förlossning.

Vidare har jag mått så otroligt bra efter mina förlossningar att jag lätt hade kunnat åka hem och skrubba taket direkt efter! Med tandborste!

Men, som sagt, jag har i stället haft väldigt tunga graviditeter och alltid fått gå på specialmödravården då mina graviditeter varit orosmoment även för sjukvården.

Jag har varit sjukskriven i olika omgångar under mina tre första graviditeter. När jag var gravid med Mabou höll de precis på att ändra det där och när jag mådde som sämst och även fick foglossning, så beklagade läkaren att hon inte kunde sjukskriva mig på grund av de nya reglerna. Graviditet är ingen sjukdom. Så långt var jag med. Men. Graviditet kan också ge vissa sjukdomar som sätter ner ens arbetsförmåga. Till exempel foglossning. Eller till exempel ett konstant illamåendes som innebär att det blir omöjligt att genomföra sitt arbete. När jag låg inlagd på sjukhuset så blev jag sjukskriven under sjukhusvistelsen. Men så snart jag blev utskriven så förväntades jag kunna arbeta igen.Det var Försäkringskassans nya regler som hindrade läkarna från att skriva ut dessa intyg.

Jag minns att jag då tänkte att den här regeln skulle komma att ändras ganska snart, för det här kan kvinnor inte acceptera. Det var en del på tapeten då, 2002, men någon riktig förändring verkar i praktiken inte ha skett!

Nu först läser jag om starka reaktioner i denna diskussion. Aftonbladet skriver om det hela:

Fallen är rörande exempel ur vanliga svenska kvinnors liv och reaktionerna från Aftonbladets läsare har inte låtit vänta på sig.

– Var det inte Försäkringskassan själv som hävdade att det inte är sjukdomen, utan arbetsförmågan är avgörande för att få ersättning? skriver en läsare.

Vidare anges att man nu har anmält hela saken till DO, för diskriminering. Kristin Jonsson ´s fall kommer snart att tas upp i Tingsrätten. Ludmilla, som själv är läkare och just nu gravid, skriver också om sin syn på saken.

Kontentan är nog att vi alla kvinnor är olika. Det finns de som dansar sig igenom en graviditet, utan att knappt märka av sin graviditet, sedan finns det de som har det väldigt mycket tyngre. I min värld är det viktigast att man gör en individuell bedömning.

Det gäller förstås även de som är sjuka utan att vara gravida!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Karzan Kader en vardagshjälte för mig

Lagstiftningar mot diskriminering i all sin glans, men om de ändå inte efterlevs i verkligheten så blir de totalt verkningslösa. UNT skriver idag om Karzan Kader som dokumenterade diskriminering på flera krogar i Stockholm 2004, vilket är ett tag sedan.

Inget har dock hänt sedan dess, trots att det fick en hel del uppmärksamhet i media. DO (DiskrimineringsOmbudsmannen) preskriberade fallet, trots att allt fanns väldokumenterat på film. Det tragikomiska i det hela är att när man preskiberar det hela så gör man det bland annat på grund av att de anmälda krogägarna inte lämnat in svar på anmälan. UNT skriver:

Efter två år fick Karzan Kader ett brev från DO där det stod att ärendet preskriberats. Något som DO förklarade med uteblivna svar från krogarna och bristande resurser.

Det verkar absurt att en anmälan preskriberas av dessa skäl. Normalt brukar man ha en viss tid på sig att lämna in svar och om man inte gör det, så går man vidare ändå. UNT skriver vidare:

Nu ligger ärendet hos Justitiekanslern, som ska pröva om DO misskött sig och om Karzan Kader har rätt till skadestånd från staten. Men även hos JK har ärendet fått samla damm – trots att ett drygt år har gått sedan anmälan kom in har ingenting hänt.
Dröjsmålet beror, enligt handläggaren Gun Löfgren Cederberg, på för lite resurser. Vart femte fall hos JK är mer än ett år gammalt.
– Ärendena blir fler och fler för varje år och personalen ökar inte i samma takt. Men det här ärendet ska avgöras senast första juli, säger hon.
Karzan Kader börjar dock bli otålig. Han säger att han längtar efter att sätta punkt och ibland ångrar att han gjort något över huvud taget.

Jag hoppas verkligen att det går vidare, trots att mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Diskriminering på krogar och annat är vanligt förekommande, även om det är få som orkar dra dessa ärenden vidare. Därför är Karzan Kader en vardagshjälte i mina ögon och jag är tacksam över att han försöker dra detta vidare, för det här är verkligen inte okej, synd bara att DO inte tog chansen när de hade den…!

Själv tror jag att händelser som att bli diskriminerad vid krogdörren på grund av ursprung, får en bittrare eftersmak i det långa loppen, än vad dessa krogvakter/-ägare inser. Det blir som ett gift som sprider sig i vårt samhälle som vi gärna skulle klara oss utan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intolerans

Aftonbladet skrev härom dagen om hur vissa kraftigt överviktiga tvingas betala för två flygstolar p.g.a. deras vikt hos en del flygbolag. Att fetma är ett allt mer utbrett problem i världen är ju knappast någon hemlighet. Frågan är hur man ska komma tillrätta med det och i detta fall är kanske framför allt frågan om hur man ska ställa sig till överviktiga i denna bransch?

Att låta kraftigt överviktiga få betala för två stolar, tycker jag luktar diskriminering lång väg, i så fall föreslår jag att flygbolagen börjar införa kilopris på sina resor, eller möjligen att man tar betalt per centimeter runt magen?

Anna Dabrowski skriver i sin blogg i dag att det skulle vara mer rättvist om överviktiga får betala för två stolar, för: ”Det är inget kul att hamna bredvid en fet person på planet. Personen sitter intryckt i stolen men väller ändå över på platsen bredvid. Varför ska jag lida för att personen bredvid mig gillar att äta för många bullar?”

De flesta kommentarer till hennes inlägg är ganska ilskna kommentarer.

Talking to me (svinstian!) skriver ett eget inlägg om Anna Dabrowskis inlägg, då hon tycker Annas inlägg är nedvärderande mot överviktiga personer och skriver därför: ”Jag TROR att en överviktig person som råkar läsa ditt nervärderande inslag känner sig övergiven och utelämnad…..”

Själv känner jag att jag är rätt trött på intoleranta människor. Det är klart det är viktigt att ta hand om sig själv och det är klart att det är bra att uppmärksamma att problem runt fetma breder ut sig. Men ett annat faktum är också att ingen människa är perfekt, med våra fel och brister och våra defekter. Det är också så att vi människor är väldigt olika. Vi stör oss på olika personer och personer med andra värderingar/röster/utseenden etc.

Om alla som blir ”obekväma” för andra, ska beläggas med extra avgifter/skatter eller på annat sätt utmärka sig negativt, då tror jag vi är inne på väldigt farliga vägar. Om en person har problem med undervikt/övervikt eller andra problem, så tror jag att det är ett bättre sätt att komma till rätta med problemet, att erbjuda stöd eller hjälp till den personen i stället för att lägga på personen extra utgifter.

Det var inte länge sedan det diskuterades i media om rökare skulle betala högre sjukvårdsavgifter och en massa olika förslag har kommit och gått genom åren på om vissa grupper ska betala mer för sina vanor eller ovanor. Man har också diskuterat barnfria flyg/restauranger/tågvagnar. Det finns också de som valt att leva utan barn som anser att de borde betala mindre skatt, eftersom de i mindre utsträckning tar del av vår offentliga sektor.

Jag tror att de flesta av oss har någon ”last” eller något i vår levnadsstil som retar någon och om vi ska försöka uppmuntra varandra till att bli ”den perfekta människan” så är det nog inte bara något som är omöjligt att uppnå, utan också något som skulle bli väldigt trist i längden. Dessutom är det ju definitivt en smaksak.

Om vi dessutom ska lägga en viktgräns på flyget. Vart ska då den gå? Vid 100 kilo, kanske? I så fall, hur gör vi då med dessa vältränade män (det finns säkert sådana kvinnor också?), som väger en bit över 100 kilo, men som ändå inte är ett dugg ohälsosamma eller överviktiga, utan tvärt om väldigt vältränade och medvetna om sin vikt, sitt matintag och sin träning?

Det kanske finns ett och annat bra argument för att införa höjd skatt för överviktiga på flyget, men jag har ännu inte hört något sådant, varken i någon av ovan nämnda bloggar, deras kommentarer eller någon av ovan nämnda artiklar. Samtidigt så är det klart att det av praktiska skäl så kanske man inte kan komma med ett flyg om man väger hur mycket som helst eller är hur stor som helst på bredden. Men för alla människor som är ”något överviktiga” kanske man borde fundera på att bredda några säten i planen, på samma sätt som man borde ha längre avstånd till sätet framför då ovanligt långa har svårt att sitta ner på ett säkert sätt?

Man kan ju också välja att gå ännu längre och säga att alla med ett missbruk, (missbruk för alkohol, droger, mat, spel etc.) ska betala för sin egen behandling, det kostar trots allt en hel del. Naturligtvis anser jag inte det, utan tvärt om tror jag att vi i det läget inte skulle få så många missbrukare som lyckades ta sig ur sitt missbruk. Jag anser också att alla är värda ett liv med värdighet och utan missbruk.

Det finns en massa viktiga saker som jag vill lära mina barn och som jag vill att mina barn ska inse innan de kliver ut i vuxenlivet. Ett av dem är vikten av att ta hand om sig själv och trivas med sig själv, men något som jag finner ännu viktigare är faktiskt att de lär sig acceptera att vi alla människor är olika och att de lär sig tolerans mot våra olikheter, både de ytligare och djupare olikheter vi har.

Jag skulle faktiskt önska att vi alla la ner mer tid på att lära våra barn och ungdomar att vi ska vara nöjda med hur vi är och ser ut och om vi inte är det, så bör vi försöka ändra på det vi inte är nöjda med och om vi inte lyckas med det själva, så borde vi söka hjälp för det, utan att skämmas. Att i slutänden är det faktiskt annat som räknas än att några ska stå och peka med hela handen för att tala om hur andra människor ska se ut eller hur de ska vara.

Trots allt så är det väldigt givande att vi alla är väldigt olika.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,