Jag, brorsan och döttrarna åkte ner på stan. Tjejerna fick en ny kusin förra veckan och enligt Gambiansk tradition så ska den lille gossen namnges en vecka efter födseln. Brorsan och jag skulle med för att köpa presenter i stan som vi kan skicka med barnen, för att sedan ta bussen till IKEA och komplettera det jag glömde köpa där igår. Eftersom det är riktigt härligt vårväder så har jag för andra gången i år bestämt mig för att åka utan jacka.
Bebiskläder i present från mig
När vi sitter på bussen börjar Binta stirra på mig:
Binta: Oh My Goood, mamma! Du har ingen BH!
Jag: Nej, just ja, den ligger nog kvar på sängen, eftersom jag glömde ta på mig den.
Jai: Oh My Goood, vad piiiinsam du e mamma!
Isatou: DIREKT vi kommer till stan, så går du och köper en BH, mamma!
Brorsan: Tittar ut genom fönstret och låtsas som om det regnar, trots att solen strålar från en klarblå himmel…
Jag: Nej, jag ska inte köpa någon BH. Jag har massor hemma. Det lär inte ens vara någon som märker att jag inte har någon på mig…
Binta: Inte märker? Alltså, guuud vad skämmig du kan vara! Man ser till och med dina nippels…
Jag får en känsla av att mina och barnens diskussioner i bussen, skiljer sig markant från andra familjers bussdiskussioner… eller?
Vill du ha intriger, läsa bloggkrig? Enligt Nyheter 24 så är detta Det Största Bloggkriget i Sveriges Historia. Det är inte jättelätt att hänga med i alla turer, men själva ”bloggkriget” pågår alltså mellan Ebba von Sydow och Linda Skugge.
Själv känner jag att det är lite av en sandlådediskussion, den som är mest stressad vinner, liksom. Jag tror jag skulle vinna om jag gav mig in i detta bloggkrig. Ensamstående med fyra barn, heltidsarbetande+skriver bloggar, krönikor, kåserier och en hel del annat… (Jag hade för övrigt tre barn vid en ålder på 22.)
Nej, jag ger mig inte ens in i det. Jag tycker Linda Skugge har en klar poäng, det är klart det känns lite patetiskt och provocerande när Ebba skriver:”Jag måste förstås peppa – för jag kan väl ändå inte klaga, där jag står i min nyshoppade, gräddvita Acnetopp och stans mest slutsålda ankelboots och strax ska välkomna 700 glada Veckorevynläsare? Hyfsat glammigt ”Sex and the city”-liv, drömjobb, 27 år, glatt leende, herregud, jag hinner ju till och med spela tennis. Så varför känns det ändå som att jag ibland håller på att explodera av alla måsten och borden?”
Samtidigt tänker jag att vi som har barn och mycket omkring oss, har ju ändå valt det för att vi känner att vi vill lägga den tiden på våra barn i stället för att shoppa järnet på Stureplan eller sippa drinkar på någon innekrog i Stockholms City, eller i New York. Det är klart man kan få klaga lite ibland oavsett hur ens livssituation känns.
Jag har dock en känsla av att Linda Skugge egentligen inte alls kritiserar Ebba von Sydow personligen, utan i sann Linda Skugge-anda skriver det hon skrivit för att dels väcka debatt, dels sätta fingret på något uppenbart och att Ebba von Sydow bara blev den som fick stå ”bollplank” för en allmän irritation…
Irritation, förresten? Varför får jag en känsla av att Linda sitter och njuter av den debatt hon nu startat och skrattar hela vägen till tvätthögarna som ska sorteras?
Uppdatering: Mer från Expressen hittar du HÄR och HÄR!
Jag har tidigare bloggat om boken Mia-Sanningen om Gömda. Boken som väckt ramaskri i media och i bloggvärlden. Jag har skrivit om detta ämne i följande två bloggar, utan att gå in närmare i sakfrågorna:
Sent om sider vaknade även de större medierna, såsom Aftonbladet och Expressen upp i denna debatt och började skriva. Debatten har dock urartat vid ett flertal tillfällen på nätet, kanske framför allt i bloggen som författaren till boken Mia-Sanningen om Gömda, Monika Antonsson har.
theWitch har i sin blogg skrivit en del om hur debatten just lyckas urarta vid ett flertal tillfällen. Eftersom jag har i flera delar samma åsikter i denna fråga, så tycker jag också att hennes sammanfattning om denna gömda-historia är målande och välskriven. Slutligen tycker jag också att hon har sammanfattat en bra länksamling för hela denna debatt, där man kan bilda sig en egen uppfattning. Den kan du läsa HÄR!
Tyvärr tror jag dock inte att denna debatt gagnar de som huvudhistorien fick världen att rikta sina blickar mot. Några som väldigt väl behöver uppmärksamhet, nämligen de kvinnor som är utsatta för våld, förtryck och hot i nära relationer. Jag tycker dock inte att man ska ”skjuta budbäraren”. D.v.s. om Monika Antonssons bok stämmer, vilket jag tycker hon har debatterat väl för och lagt fram tillräckligt med sakliga bevis, för att jag i alla fall ska tro på huvuddelarna i hennes kritik. Däremot så tycker jag att debatten vid flera tillfällen har urartat på författaren Monika Antonssons blogg, särskilt bland kommentarerna. En del av kritiken har jag också sett som allt annat än saklig eller ens relevant.
Men i huvuddelarna så anser jag ändå, efter att ha läst och sett Liza Marklund ´s uttalanden och Monika Antonsson ´s uttalanden. Där måste jag säga att Monika varit väldigt saklig och kunnat lägga fram sina åsikter och sammanfattning av boken väl.
Hur som helst så är det trista i denna historia att många fick upp ögonen för kvinnor utsatta för våld i det här landet, tack vara boken Gömda. Rädslan finns nu förstås för många kvinnor som lever just i det gömda, det vill säga med olika typer av skyddade personuppgifter.
Ska det nu bli svårare för dessa kvinnor att bli trodda av myndigheter och andra i deras omgivning? Ska det nu bli ännu svårare än det redan är, att få hjälp och stöd från samhället? Den hjälp och det stöd som redan nu är så svårt att få.
I bloggvärlden är vi många som känner till Vendettanbettan och hennes bakgrund. Vi är många som läst hennes historia, samtidigt som kalla kårar har runnit längs våra ryggrader. Hennes direkta sätt, hennes ord utan krusiduller.Ursäkta uttrycket, men ibland närjag läst hennes historia har det känts som att få en kniv i magen.
Jag tror dock, att de flesta av oss människor är fullt medvetna om att det lever en massa kvinnor och barn i skräck för sina banemän. Jag tror de flesta av oss inser att det finns en massa kvinnor som verkligen berättart hela sin sanning, som beskriver den rädsla de faktiskt känner, även om vi också inser att det finns en och annan som ”skarvar”.
Det är klart att det inte är vanligt att kvinnor väljer att leva på flykt, för att hämnas en före detta make eller för att de vill ha personlig uppmärksamhet. Men de finns. Det finns kvinnor som är beredda att gå genom eld och vatten med osanning och nu tänker jag inte på de personer som kretsar kring boken gömda, utan jag menar att generellt så finns det kvinnor som pekar ut män oskyldigt för både de ena och de andra brotten, för att det på något sätt gagnar dem själva.
På samma sätt som jag känner förakt mot män som utsätter kvinnor för våld, så känner jag förakt mot de kvinnor som faktiskt ljuger för att det ska gagna dem själva, i vårdnadstvister, för hämnd eller av andra orsaker. Jag föraktar dem inte bara för vad de utsätter dessa män för, utan för att de underminerar trovärdigheten hos de kvinnor som faktiskt blir utsatta. Det gör det svårare för kvinnor att bli trodda i de fall som de blivit utsatta för våld i olika former.
Mäns våld mot kvinnor ska aldrig accepteras. Däremot så tror jag att det för alla parters skull är viktigt att ta bort tabustämpeln i dessa fall och diskutera och debattera tills tungorna, tangenterna och pennorna blir trötta. Dels för att kvinnor som faktiskt blir utsatta ska våga söka hjälp, för att de ska våga anmäla och för att de ska våga visa sin verklighet innan det är för sent.
Många kvinnor i Sverige i dag blir misshandlade till döds. Sedan finns det alltså allt för många som klarat sig med nöd och näppe men som lider allvarliga men av fysiska eller psykiska skador efter ett våldsdåd. HÄR (pdf-länk, rekommenderas!!) kan du läsa en utförligare text om mäns våld mot kvinnor.
Ett annat skäl till att det är viktigt att tala öppet om detta med mäns väld mot kvinnor är att de män som faktiskt utövar våldet och inser att de behöver hjälp också ska kunna söka den.
I denna veckas nummer av Uppsalatidningen finns ett intressant reportage med Mansmottagningens Hans Ã…berg, som jag var på en föreläsning med i fjol, tror jag det var. För att våga komma vidare och söka hjälp för sina problem, så är det naturligtvis viktigt att inte tabubelägga ämnet, för då gör vi både kvinnor, män och barn en björntjänst.
Att växa upp med våld i hemmet sätter naturligtvis sina spår. För dessa barns skull är det oerhört viktigt att antingen mamma eller pappa söker hjälp. Ju tidigare, desto bättre.
Inget våld är acceptabelt, förstås, men som Hans Ã…berg nämner i reportaget: ”Mäns våld mot kvinnor är farligare och får värre konsekvenser än kvinnors våld”.
Med detta inte sagt att något annat våld, varken mot kvinnor, män eller barn, av kvinnor, män eller barn är acceptabelt!
Eller denna, som handlar om just kvinnomisshandel i nära relation, texten till videon kan du finna HÄR!
Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.
Ja, det blev en ganska hysterisk vecka. Det är väl typiskt det där att allting alltid sker samtidigt! Jag antar att ingen missat att jag var med i Insider i Onsdags, även om det inte blev många sekunder.På Torsdag var jag med på fackliga möten i en annan stad, för att sedan stressa hem och träffa en fotograf, som var här för att fota oss. Jag och Binta fastnade förhoppningsvis på någon bild. Fick också reda på igår att jag och några av barnen är med i detta nummer av tidningen Mama. Jag hittade det i papperstidningen, men hittade det inte på nätupplagan. Reportaget handlar om kärnfamiljen och det är en kortare notis om mina åsikter i den frågan tillsammans med en pytte, pyttebild! 😉
I morse ringde en reporter enligt överenskommelse och gjorde en intervju. Ja, det har verkligen varit fullt ös. Nu har vi kommit till veckans enda lediga dag för mig, från mitt huvudjobb. Jag och Mabou (6) ska njuta. Först ska vi åka på Fyrishov och bada och jag behöver väl knappast nämna att det finsn en viss person här hemma, som hoppar jämfota och är allmänt glad.
Rapporterna från Isatou (15) från Gambia är positiva och glada och jag önskar så att hon kommer att ha det riktigt toppen roligt där! Jag har redan börjat räkna ner för hennes hemkomst, även om hon själv inte alls verkar så sugen på att komma tillbaka till kyla och snö…
Ja, sammanfattat kan man säga att det varit en ganska stressig vecka, men ibland njuter jag bara av att få lite fart på livet och just nu behövde jag det, för jag har verkligen gått på lågvarv ett tag och känt som att inget roligt alls händer…! Nu låter det kanske som jag ”hoppar på” alla erbjudanden som kommer, men så är det inte. Sanningen är att jag har fått fem erbjudanden denna vecka som jag tackat nej till. Man hinner inte allt. Jag är ju en liten ”linslus”, i likhet med min dotter Binta (19), men det känns ju viktigt att ha något att komma med också och inte bara hänga på vad som helst.
Nu är det inte alltid så här, men av någon anledning så verkar alltid saker och ting ske på en gång, när de väl sker. Men, som sagt, ibland är det kul när det händer något. Jag behöver lite mer glamour i min grå vardag, ibland…! 😉 Sedan kan man ju diskutera hur glamouröst det är att diskutera pedofili i 20 sekunder i tv haha… Well, jag kan i alla fall avslöja att Aschberg var riktigt trevlig och att det kändes liiite glamouröst att få åka en stor taxi själv till Stockholm och sedan hem igen… 😉
Efter gårdagens program på Insider, känner jag att jag vill förtydliga vissa saker, eftersom man i den typen av program knappt får möjlighet att säga något, så känns det lite konstigt att man slänger ur sig en kommentar, men som man sedan inte får möjlighet att förtydliga. Jag hade nog inte någon förhoppning innan om att få hinna säga mer än så i Insider eftersom jag sett det många gånger och vet att debatten efteråt är oerhört kort. Men eftersom jag anser ämnet vara viktigt, så valde jag ändå att delta, för att senare eventuellt fortsätta debatten här på min blogg, om det skulle visa sig nödvändigt.
Just nu känner jag att jag vill både förtydliga vissa saker och även lägga ut ett lite vidare perspektiv i ämnet.
Först och främst så vill jag klargöra att jag NATURLIGTVIS inte på något sätt ger mitt stöd till sexuella övergrepp, oavsett om det skett på barn, eller ej, oavsett om det skett av en pedofil eller ej! Jag tycker att det är ett förkastligt brott och jag tycker att det är bra att de som begår brottsliga handlingar, blir dömda för dem.
Jag inser också att det finns de förövare som är ”svårare” än andra. Det finns de som den s.k. ”Alexandramannen” som man tar upp i reportaget jag har länkat till ovan. Jag skulle gissa att han klassas som ett svårare fall, utan att vara någon expert i ämnet.
Jag ska erkänna att det kändes ganska märkligt att bli presenterad som ett ”offer” igår i tv3. Inte för att jag har svårt att tala om det, för dels var det väldigt många år sedan (23 år sedan, närmare bestämt) jag blev utsatt och dels så har jag verkligen bearbetat denna händelse professionellt. Jag har lagt det långt bakom mig och gått vidare med mitt liv. Dessutom ser jag mig verkligen inte som ett ”offer”. Jag har inte svårt att prata om det, men känner inte heller något större behov av att göra det, ämnet om mig personligen känns ganska slutpratat. Man kommer till en gräns då det finns risk att i stället för att prata för att bearbeta, har en tendens att man bara ältar gammalt skit. Lite så känns det för mig. Däremot anser jag att ämnet i sig är viktigt! Jag var naturligtvis medveten om att Insider skulle ta upp det (att jag varit utsatt, alltså) igår i sitt TV-program och jag hade okejat det, däremot så hade jag hoppats kunna leda diskussionen bort från min person till ett större perspektiv, men tyvärr blev det inte tillfälle till det.
Jag brukar kalla mig själv för en ”obotlig optimist”, men jag skulle vilja förtydliga det uttrycket i denna debatt och i stället säga att jag gillar att se lösningar mer än problemen. Med detta inte sagt att jag inte vill se problemen.
Jag tror att detta ämne omringar sig av en hel del olika typer av problematik. Ett av problemen jag upplever är att man gärna ”monsterförklarar” dessa utövare. Jag tror på det sättet att man gör många barn en björntjänst. Vi vuxna målar gärna upp en bild för barnet om att ”akta sig för fula gubbar”. I själva verket så är ofta dessa utövare någon som barnet känner och kanske till och med älskar och har förtroende för. På så sätt kan det blir svårt för ett barn att man faktiskt blivit utsatt för övergrepp av pappa/mamma/styvfar/fotbollstränaren/morbror/farfar etc. Dessa personer är ju oftast inte alls någon ”ful gubbe” i barnets ögon. Det är ju den där personen som barnet kanske älskar att leka med, äta glass och mata fåglar med etc. Jag tror att det blir svårare för barn när vi ”monsterförklarar” dessa män (eller kvinnor, men jag skriver män i detta inlägg för att förenkla, dels för att det var en man jag blev utsatt för och dels för att programmet utgick från och handlade om manliga förövare, med detta inte sagt att alla män är förövare!!) att berätta om de blir utsatta.
Jag vet att rubriken på mitt gamla inlägg: Skjut inte min pedofil! är provocerande och jag skrev rubriken fullt medveten av att den är det. Anledningen till detta var att jag var trött på en relativt ensidig debatt i detta ämne på nätet som i stort sett gick ut på de ”fantasifulla” åsikterna: ”lås in dem och kasta nyckeln” eller: ”de ska ha dödsstraff”.
Jag är medveten om att just detta ämne är väldigt känsligt och upprör många människor. Det tycker jag är bra, för det innebär att vi människor bryr oss.
Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
Alternativ till ”lås in dem och släng nyckeln” utan att själv bli kallad ”pedofilkramare” eller till och med pedofil.
Jag anser att livet sällan är svart eller vitt, utan i stället fyllt av gråzoner som vi måste bli bättre på att hantera.
Jag kommer att skriva fler inlägg i detta ämne och där kommer jag att ta upp detta med att hänga ut pedofiler i offentligheten för att skydda våra barn. Vad jag anser om det och varför.
I början av 2008, typ i Januari, Februari, började jag påtala för min 17-åring Jai att det var dags att börja söka sommarjobb inför sommaren och kanske hon även skulle ha en chans att ha det som extrajobb på kvällar och helger. Eftersom Jai är en jäkel på att spendera pengar, till skillnad från sina systrar, samtidigt som hon visat sig inte allt för angelägen om att jobba ihop dem, så har jag legat på ganska mycket när det gäller henne och sommarjobb.
Hon svarade mig att det var så gott som klart, hon hade redan snackat med ett företag och de var beredda att ge henne ett sommarjobb så snart hon fyllt 17 (vilket hon gjorde i Maj). Jag hörde mig för med jämna mellanrum hela våren om det verkligen var säkert att hon fått jobbet och det var inga som helst problem. Maj passerade och skolorna slutade. Jai sov halva dagarna och umgicks med kompisar tills långt in på kvällarna…
Jag frågade igen om sommarjobbet. Och igen. Och igen. Först fick jag svaret att det skulle vara en bit in på sommaren som hon skulle börja jobbet. Sedan var det snack om att hon inte hade fått det där jobbet. Det var också snack om att hon ju hade sommarlov och minsann inte skulle behöva jobba.
Vi hade ganska många och långa diskussioner om det här. Jag förklarade min ståndpunkt om att jag dels absolut tycker att man ska sommarjobba när man är 17 år och dessutom att hon skulle behöva pengarna eftersom ungdomar i den åldern inte får något studiebidrag under sommaren och att hon skulle behöva pengarna. Då gjorde hon klart att hon minsann inte behövde några pengar under sommaren! FINE!!
…eller inte, eftersom det bara gick några dagar innan tiggandet började: ”Snälla mamma, kan jag få några tjugor, jag ska åka och bada/ jag ska ner på stan/ jag ska gå och käka pizza/ jag ska hyra film” etc. Jag svarade naturligtvis med: ”… nej, men du behöver ju inga pengar i sommar…!” Jag förklarade att jag inte skulle bidra med ett öre i fickpengar förrän hon började söka jobb.
Då kom nästa period när hon ”behövde pengar till bussen för att kunna åka ner på stan och söka jobb”. Det blev några resor. Hur många som verkligen ledde till jobbsökande, förtalde aldrig historien, men till slut fick hon i alla fall komma på intervju. När jag tjatade om att hon skulle fortsätta söka jobb, så hette det: ”men jag vet att jag kommer att få det där jobbet, de skulle höra av sig…”
Efter en vecka till tog jag (för hundra-elfte-gången) upp om de hört av sig. Då, helt plötsligt säger hon: ”men asså, de ringde och sa att jag kunde börja, men jag tackade nej för att jag vill jobba på ett annat ställe i stället…” DÄR. Precis DÃ… var mitt tålamod totalt slut. Sommaren likaså. Hon hade alltså tackat nej till ett jobb, utan att ha fått något annat. Enligt Binta (19) var det för att hennes kompis var för ung och inte fick jobba på samma ställe. Enligt Jai själv hade det ingenting med saken att göra…
Well, till slut så händer något som jag inte tänker gå in på här, men så mycket kan jag säga att det är en direkt följd av att Jai haft otroligt lite pengar att spendera under nästan hela sommaren. Jag går fullständigt i taket, samtidigt som jag tycker det är en bra läropeng att hon får se konsekvenserna av att ”hon har rätt till sommarlov och slippa jobba”. Nu KRÄVER JAG att hon skaffar ett extrajobb. Hon skaffar ett snabbare än snabbast och nu får jag äta upp min egen frustration, eftersom hon hade gjort upp med arbetsgivaren om att jobba minst 16 timmar per vecka (tror jag det var) och hon hade en plan på att jobba tre pass i veckan. Men. Nu råkar det vara så att det är ett provisionsbaserat jobb och hon är skitduktig på jobbet. Vilket i sin tur innebär att hon verkar ha blivit något av en arbetsnarkoman. Hon springer till jobbet varje dag direkt efter skolan och kommer hem sent, hejjar lite kort och springer sedan iväg och pluggar för att sedan sova.
Noll umgänge med familjen. Noll tid till att hjälpa till med hushållsjobb eller passning av lillebror (medan jag jobbar), noll tid till kramstunder eller något annat över huvud taget. Hon kommer alltid hem glad med hela ansiktet, berättar stolt och glatt hur hennes arbetskamrater berömmer hennes insats och hur duktig hon är, glad när hon sitter och räknar ut den kommande lönen.
Själv vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela? Låta nyhetens behag få sjunka in i henne och låta henne få visa sina framfötter på nya jobbet och låta henne få hållas ett tag? Eller sätta en gräns för att hon inte ska ”over-do” sin insats på nya jobbet?
Så fort jag tar upp ämnet så säger hon (naturligtvis) ”men du har ju gnällt om det här hur länge som helst och nu jobbar jag, dessutom ska jag köpa en vinterjacka för 4000 så jag måste jobba som bara den nu!”
Döööh! EN jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N-?! Jag har aldrig ens TITTAT åt en jacka för F-Y-R-A-T-U-S-E-N-S-P-Ä-N-N!! Samtidigt ska jag ju erkänna att jag gärna vill uppmuntra henne till att jobba och tjäna sina egna pengar. Inte bara för pengarnas skull, utan för att jag också tror att det är väldigt viktigt för självkänslan att ha en egen inkomst, att känna sig behövd och viktig på en arbetsplats, att få känna att man gör en insats, att man är en del i samhället, att få känna att man är på väg in i vuxenvärlden. Om hon nu anser att det är en jacka för fyratusen (!!) hon vill ha och som hon önskar sig mest av allt, så visst borde jag låta henne tjäna ihop till den.
Jag känner mig väldigt kluven, men i det stora hela är jag faktiskt väldigt GLAD och STOLT över att Jai kämpar på med sitt jobb!!
Fortsätt hjälpa mig hålla tummarna för intervjun, som jag ännu inte har fått klart svar på. Om du inte är rädd att debattera, så läs gärna mitt inlägg Negerdebatten. IGEN. För övrigt så får vi börja räkna ner inför både en riktig höst och en skön, ledig kommande helg!
Efter förekommen diskussion i diverse bloggar, vill jag påtala att jag INTE har för avsikt att ha allvarliga diskussioner om religion. Därför går jag inte heller in och dömer någon religion!
Att jag nämnt att jag själv är Muslim, gör INTE att jag hävdar Islams förträfflighet, eller att jag vill försöka ”pracka på” någon annan min tro. Det finns många trevliga diskussionsbloggar om religion, min är inte en av dem!
Har skrivit om detta TIDIGARE ,(klickbar länk) för länge sedan, i Oktober förra året. jag har inte ändrat mig nu. För övrigt har jag ALDRIG påstått mig vara ett föredöme för Islam och jag har INGET emot andras tro. Min mamma är Kristen, min bonuspappa är Katolik och min egen pappa är Ateist. Jag har vänner som är Rastafarianer, Buddister…
Så för mig får man vara PRECIS vad man vill, tro vad man vill och tycka vad man vill, bara man respekterar andra människor och inte är ute efter att skada andra! Där går min personliga gräns.
Jag går inte heller efter religion när jag avgör vilka människor jag tycker det är trevligt att umgås med!
Ville bara förtydliga detta, trots att jag skrivit om det ett par gånger tidigare!
7 visitors online now 7 guests, 0 members Max visitors today: 8 at 02:00 am UTC This month: 25 at 03-09-2023 03:59 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
