R.I.P. Gregory Isaacs

En av reggaevärldens allra, allra största artister har gått bort idag. Gregory Isaacs blev 59 år och efter en lång kamp mot cancern, förlorade han slutligen.

Jag har så många musikminnen från Gregory ´s musik att jag inte får plats med dem alla.

Mina första starka minnen var 1986 när jag nyligen flyttat till Uppsala och min mamma och hennes kompisar lyssnade på Gregory dag och natt. Den mest populära låten då var Night Nurse, som kom att bli legendarisk i sig inom reggaevärlden:

Flera år senare så besökte jag min mamma i Norge, där jag också träffade min första make: Lamin som den här kommande veckan gick bort för precis två år sedan. Hans kompis Toots var DJ på en reggaeklubb i Oslo som kallades Café de Paris.

Just den tiden var jag galet förtjust i Gregory ´s låt: Bang Belly och så snart jag kom in på klubben så gick jag fram till Toots och bad honom spela just den låten och jag och mina kompisar ägde dansgolvet (tro det eller ej, Binta 😉 ) Till slut började Toots och andra som jobbade på den klubben att kalla mig för ”The Bang Belly-girl”. Det kanske säger en del om hur mycket jag tycker om den låten? Det är härliga minnen som gör mig glad att tänka på.

Ungefär i samma veva (Oslo-tiden) släpptes ytterligare en låt (minns ej om det var samma platta?) av Gregory som gjorde mig lyrisk:

Som sagt, Gregory har gjort enormt mycket bra musik som ger mig och många andra runt om i världen, härliga minnen!

Ännu en legend har lämnat oss, men han har också lämnat ett fantastiskt musikarv till oss som är kvar här på jorden…!

Vila i Frid Gregory Isaacs!! ♥

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Till minne av våra döda bloggvänner

heleneskistaashx-225x300

Alter Ego ´s begravning. Vila i frid.

Igår fick jag besked om att en bloggvän gått bort i en våldsam bilolycka. Hon var i samma ålder som mig. Även hennes dotter (8 år) slets bort från det här livet, medan den yngre sonen (7 år) finns på sjukhus.

Jag kände inte Tea. Vi stod inte alls varandra nära, men vi kände till varandra och vi ”snackade” ibland på Twitter. Vi läste varandras bloggar ibland. Jag kan därför inte känna den där oerhörda sorgen, som de som stått henne nära, känner. Men jag känner sympati för dem som mist en vän. Jag känner också sorg över att unga människors liv tar ifrån oss, allt för tidigt.

Det uppstod en liten diskussion igår på Twitter, huruvida man kan ”sörja” någon man inte riktigt känner. Det tycker jag visst att man kan. Naturligtvis inte så som de som stod riktigt nära kan sörja, de närmaste anhöriga och nära vännerna. Men visst kan man sörja någon som man känt till, på samma sätt som man kan sörja en ”känd” person.

Jag sörjer därför att Tea inte längre finns med oss här på jorden. Jag sörjer att hennes liv tog slut så hastigt.

Det finns ett uttryck i Gambia när någon dör som säger: ”Vi är ingenting på den här jorden”. Ofta säger man bara: ”Vi är ingenting”.

Jag tycker om det uttrycket, för att det för mig betyder ungefär: ”Vilka stordåd vi än uträttar på jorden, så när vår stund är kommer, så kan vi inte ändra på det. Då är vi inte någonting längre!”

En av anledningarna till att jag tycker om uttrycket är för att det visar vår hjälplöshet på jorden. Särskilt förra året när min f.d. man gick bort, så tog jag till mig det uttrycket, för att han inte var redo att dö. När hans tid väl var kommen, spelade det liksom ingen roll vad han ville. Som troende sätter jag även detta i relation till min tro. Att Gud/Allah är större än oss människor och att vi är så små och obetydliga när det gäller vår död.

Inte helt otippat väcker Tea ´s bortgång, mina minnen över min egen stora sorg över att förlora Alter Ego (Helené), en av mina närmsta vänner och även en kär bloggvän. Det är nu snart ett år sedan vi miste Helené (10:e December) och det händer fortfarande att jag lyfter luren för att ringa henne och berätta saker som händer i mitt liv. Men precis som jag är övertygad om att Helené hållit kontakt med mig, när det behövts, så hoppas jag att Tea kommer att göra det med de som stod henne nära.

Samlat inlägg för oss som minns Tea, kan du läsa HÄR!

Lallis var en av de som stod närmare Tea.

Om den hemska olyckan kan du läsa HÄR och HÄR!

I Fredags hade vi vår sista konversation på Twitter och den gällde hennes sista blogginlägg. När jag nu läser den kommentar jag lämnade där, så känns det märkligt, då innebörden blivit en helt annan, än när jag skrev den. På Söndag kväll lämnade Tea och hennes lilla dotter det här livet. Vem Tea var, har hon själv beskrivit HÄR!

Till er som stod Tea nära beklagar jag verkligen sorgen och jag saknar ord för att beskriva den sympati jag känner för er!

Jag vill också passa på att nämna att när jag miste Helené så var det en stor tröst att så många andra i bloggvärlden mindes henne och skrev om henne, det gav mig tröst i min stora sorg. Hoppas ni som stod Tea närmast också kan känna den trösten när ni läser bloggvärldens kondoleanser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Att ta farväl av en vän…

(Så märkligt att inse att min vän ligger i kistan, så stilla, så tyst.)

Det har varit en mycket, mycket tung dag.

Jag har deltagit på en av mina absolut närmsta vänners begravning. Det är tungt. Att ta ett sista farväl av min bloggsyster, som funnits där på så många sätt för mig.

Det har varit en mycket tung dag. Jag vet att jag kom på Helenes begravning och jag förstår att Helene inte finns mer. Ändå kan jag inte riktigt förstå att det är Helene som ligger där i kistan. Kistan med det vackra sammets-täcket och med de guldiga fransarna. Det går inte riktigt ända in att Helene inte kommer att ringa mig igen och jag är ganska upprörd över att det nu gått över en månad utan att hon har ringt till mig.

Jag är också upprörd över att Helene har gått igenom så här stora saker, som att gå och dö, utan att hon ringt mig och berättat hur det har varit för henne. Men jag är också ledsen. Jag är ledsen för att hon inte hann ta farväl av sina barn en sista gång. Jag är ledsen för att jag inte förstod hur kort tid min vän hade kvar. Jag är ledsen för att det fanns saker i hennes liv som jag önskat hon hade hunnit reda ut.

Jag är ledsen för att att Helene inte fick den respons från myndigheter som hon förtjänade efter alla års kamp. Jag är ledsen för att Helene inte fick se sin yngsta son uppträda i melodifestivalen.

Men jag är ändå glad att Helene hann förbereda sig. Jag är glad att Helene var beredd och att hon i livet trodde så starkt på de änglar hon nu gjort sällskap. Jag känner också glädje över att prästen lyckades fånga så många delar av Helene som jag har uppfattat henne. Jag är glad över att Helene var en oerhört stark kvinna som borde vara många kvinnors förebild.

Jag känner enorm tacksamhet över att få ha varit en stor del av Helenes liv de senaste åren. Jag känner tacksamhet över att ha fått dela den bloggvärld som hon kände och som till viss del skilde sig från min. Jag känner också tacksamhet över att ha fått hållit henne i mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av hennes kunskaper och jag är verkligen tacksam för alla skratt vi har delat.

Jag är så oerhört tacksam att Helene finns med sina barn. Att hon kan vaka över dem nu, likt en ängel. Jag är glad att de slipper vandra ensamma i en tid så svår.

(Som jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle göra, så la jag på en ros från mig och barnen och en annan, stor, röd, vacker ros som var från hela bloggvärlden, från alla som önskar hedra en stor bloggerska och kvinna)

Till sist är jag också mycket, mycket tacksam för att en kvinna, som jag, en kvinna som lever i sin egen vardagskamp, precis som de flesta av de kvinnor jag känner, precis som även Helene gjorde, jag är tacksam att hon gjorde det möjligt för mig och mina barn att ta ett sista farväl av en av mina absolut bästa vänner. Min bloggsyster Helene!! För att hon är en levade ängel, på samma sätt som Helene är en ängel som nu gått vidare, till något vi inte känner till… TACK! TACK! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag visste inte det skulle bli så smärtsamt och tomt…

Bloggvärlden är stor. Jag vet att jag har enormt många läsare, tusentals, både som bloggar och de som läser men inte har någon egen blogg. Jag är så tacksam över det. I den här stora bloggvärlden var Helené en välkänd bloggare. Hon har bloggat sedan bloggens begynnelse och på den vägen skapat väldigt många kontakter på nätet. Det förstår man inte minst när man ser hur många som bloggat om hennes bortgång. (En lista jag fortsätter att uppdatera)

Jag vill tacka för alla fina ord ni skriver både i kommentarer och i egna inlägg. Jag vet att det gör Helené stolt och glad där uppe i sin himmel. Att hon är hågkommen för det hon gillade mest. Att läsa och skriva bloggar.

Jag är ledig från jobbet idag och det är verkligen skönt, för äntligen kan jag släppa fram tårarna. Inte bara några gånger på en dag. Sanningen är att jag gråtit nästan konstant sedan jag klev upp i morse. Jag sörjer.

Jag visste att Helené skulle gå bort, även om jag inte kunde acceptera det, men jag förstod aldrig att det skulle bli så oerhört smärtsamt! Jag förstod inte att det skulle värka så inom mig. Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam.

Ensam. Med en hel bloggvärld som sörjer, med tusentals läsare, med min familj, vänner och arbetskamrater omkring mig… Alla med ett tröstande ord. Alla med något fint att säga. Alla som visar sitt stöd. Ändå. Jag känner mig så ensam.

Jag hör fortfarande, konstant hennes röst i mitt huvud. Hennes förmanande. Hon tycker jag ska städa idag och sedan gå på julfesten med jobbet i kväll, eftersom jag är ledig idag. Vi pratar om vilka kläder jag ska ha på mig och hon skrattar när hon stolt berättar om de bloggare hon ser upp till, att de skrivit om henne nu. Hon berättar stolt att hon ligger på artonde (18) plats på mest länkade bloggar på Bloggportalen. Hon säger med sitt kluckande skratt och direkta sätt: ”Det är konstigt att man skriver om så viktiga saker, år ut och år in, men så blir man mest läst för att man dör!”

Hon säger att jag måste skriva klart mina kåserier till radion i dag också, eftersom jag ska jobba hela helgen. Hon fortsätter tjata om att jag ska ordna en bokrelease för min bok som hon gjort omslaget till. Hon säger att hon ska försöka komma, även om hon har ont. Vi fortsätter prata om vad jag ska bjuda på.

Jag har samlat en massa saker i mitt huvud som jag måste berätta för henne, för nu är det faktiskt hela fem dagar sedan jag pratade med henne och jag måste ju berätta allt som hänt sedan vi pratade i Söndags. Sedan inser jag. Igen. Helené finns inte kvar hos oss. Och ensamheten och smärtan blir återigen så påtaglig. Hennes ord som hörs i mitt huvud, saknar ett ansikte.

Jag förstod inte att det skulle bli så smärtsamt när hon gick bort och jag förstod inte att jag mitt i dessa folksamlingar, skulle kunna känna mig så oerhört ensam…
bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag har svårt att acceptera hennes bortgång

Ni kanske minns nyligen när min dotter Jai (17) miste sin pappa (för 46 dagar sedan) hur jag tyckte det var så svårt att han inte ville acceptera att han skulle dö. Han klamrade sig fast vid livet så starkt och när läkaren sa att de trodde han hade max två veckor kvar, så levde han i själv verket en månad till…

Det var skönt på ett sätt, för vi hann verkligen ta farväl flera gånger om. Vi var så förberedda som man bara kan bli, däremot gjorde det ont att han gick bort, trots att han faktiskt inte accepterat att han skulle dö. Eller egentligen var det just att han inte accepterade som gjorde mest ont, när han väl gick bort. Han sov med öppna ögon den sista veckan, av rädsla för att dö om han stängde dem. Nej, Lamin ville verkligen inte dö.

Med Helene var det tvärt om. Helene visste att hon skulle dö och hon accepterade. Hon pratade vid nästan varje samtal om att hon snart skulle vara borta. Jag ska vara ärlig: Jag kunde inte ta det till mig. Jag blev så jävla irriterad över att hon förstörde våra trevliga samtal med prat om att hon snart skulle dö. Hon var beredd. Jag var det inte. Vi fick reda på nästan samtidigt att Helené hade cancer och att Lamin snart skulle dö. Jag engagerade mig väldigt mycket runt avskeden för Lamin, begravningar, tröst åt Jai. Jag sköt tankarna på Helenes cancer ifrån mig. Med Lamin sa läkarna att han hade max två veckor kvar. Om Helené sa de inget. De gav ingen tid.

Jag frågade ofta om det, men de svarade henne att de inte brukade säga det. Jag valde att tolka det efter mina egna önskningar. För mig betydde det att hon hade mycket längre tid kvar. I mina tankar betydde det Februari, Mars. Därför blev jag irriterad när Helené sa att hon hade kort tid kvar. Vi pratade om julen. Först var tanken att vi kanske skulle fira den tillsammans, men sedan fick jag veta att jag ska jobba på julen. Då sa Helené: ”Ja, vi får ju se om jag lever tills dess ens…” Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte be henne sluta tjata om att hon skulle dö. Hon skulle ju leva.

Helené visste. Helené accepterade. Jag vet det, men jag lyckades inte med det! Om sanningen ska helt fram så hoppades jag att hon skulle kunna göra klart sin behandling och bli botad. Jag trodde inte på allvar att jag skulle mista henne.

Sedan beskedet kom har Helene tjatat på att jag ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med det tekniska på min blogg, så som hon har gjort sedan jag köpte denna domän för ett och ett halvt år sedan. Jag blev irriterad på henne för det också. Hon skulle fixa det här och sedan skulle vi fortsätta med bloggtekniken som vanligt. Hon pratade, till och med i vårt sista samtal om att jag skulle ta alla koder, men jag pratade bort det.

När Lamin låg på dödsbädden så tänkte jag att varför jag inte har samma engagemang runt Helené, var för att jag var tvungen att ta en bortgång i taget. När Lamin sedan gick bort, så visste jag att det inte var svaret, men då intalade jag mig att det var för att Helené inte skulle gå bort. Inte på länge, eller kanske inte alls… Jag var irriterad för att Lamin inte kunde acceptera. Det skulle ha varit så mycket lättare för oss att han gick bort om han accepterade det själv. Det skulle varit lättare för oss om han pratat om det och kunde förbereda oss på hur han ville ha det.

Med Helené blev det tvärt om. Jag tänkte att om hon slutade prata om sin död, så skulle det vara så mycket lättare för henne att klara livet.

Nu känns allt det där så dumt. Jag vill be dem båda om ursäkt för att jag känt som jag känt. De fann själva de bästa vägarna att hantera sin kommande bortgång på. Utan min irritation. Utan mitt tyckande.

Förlåt, Helene, för att jag inte ville förstå. Förlåt för att jag hade så svårt att hantera din sista tid. Det är därför det är så förbaskat svårt att fatta nu, att jag inte kan lyfta luren och ringa dig. Jag kan inte skicka några mail innan jag sticker till jobbet på morgonen…

Förlåt att jag var irriterad för att du ville förbereda mig och dig själv. Du finns i mitt hjärta och jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig!!

Jag känner mig redan så tom och ensam. Jag känner inte att någon annan är så insatt i vissa delar av mitt liv som du var. Jag har bara en bloggsyster och det är du!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rest in Peace, min bloggsyster

Jag kan inte fatta att hon är borta! Sedan jag började blogga för över tre år sedan har vi varit nära, nära vänner. Jag benämner henne som en av mina tre närmsta vänner. Hon brukade kalla oss för systrar och det var den typ av relation vi hade. Men jag glömde säga det med de rätta orden. Med de där orden som jag känner i mitt hjärta, men aldrig tog i min mun.

Älskade syster. Helene. Hon är borta nu. Hon gick bort vid 10-tiden i morse och jag saknar henne redan så enormt. Jag skulle ringa ikväll efter jobbet. Vem kunde tro att vårt två timmars samtal i Söndags skulle bli det sista? Jag var inte beredd…

Helene lämnar fyra barn och barnbarn efter sig. Den där förbannade cancern tog hennes liv också. Jag känner smärta. Förtvivlan. En tomhet som bara Helene kunde fylla.

Jag kände henne först som Hulda på Spaces, när jag också bloggade på Spaces, min först blogg. Jag trodde då att hon hette Hulda, men det var ett bloggnamn som kom av Hulda Moder. Sedan började vi båda att blogga på Aftonbladet och genom Vendettanbettan lärde vi känna varandra även utanför bloggen. Där tog hon bloggnamnet Alma Mater, som alltså också betyder Hulda Moder. Slutligen byggde hon denna blogg åt mig och strax innan en till sig själv där hon kallade sig Alter Ego.

Jag känner mig förtvivlad. Just nu saknar jag ord…


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det kom ett sms…

Jai (17) har varit hos en kompis. Hon är på väg hem. Det kommer ett sms till mig från henne: ”Mamma. Idag är det farsdag och jag har ingen pappa längre… 🙁 ”

Ibland tror jag mitt hjärta ska brista…!

Tidigare inlägg i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Efter Begravningen

Efter Begravningen gav vi oss av till en hyrd lokal i det bostadsområde som den bortgångne bott. Många från begravningen kom dit, men det var också en massa folk som inte varit med på själva begravningsceremonin som kom dit.

Eftersom det kommit fler personer än vad man väntat, så fick man inte plats i lokalen, så många stod i korridorerna och utanför. I samlingssalen bad man för Lamin och alla fick mat och dryck och man samlades helt enkelt i sorg.

Alla som kände varandra, men inte träffats på länge fick också möjlighet till samtal. Man pratade om sina minnen av Lamin och folk beklagade sorgen till de närmast sörjande.

En vän till Lamin kom fram till mig och berättade att när han precis blivit sjuk, men ännu inte varit så dålig hade han kommit hem till denna vän på besök. De hade suttit och tittat på gamla foton hemma hos vännen. Bl.a. foton från vårat bröllop 1989. Det var särskilt en bild, där vi dansar på vårt bröllop och där han höll mig runt midjan, som Lamin blivit särskilt betagen av och sedan hade han gråtit.

Sådana berättelser är tröstande.

Jag fick också höra många liknande berättelser som gjorde mig varm om hjärtat. Det känns som det blir lättare att ge vår gemensamma dotter en helhetsbild av hennes far, när jag får höra dessa små anekdoter och berättelser. Jag känner djup tacksamhet för detta.

Många kom också fram till mig och berättade att de tycker jag är en bra människa och mamma och det värmer förstås att höra från folk som inte säger det för att ”vinna något” och det känns också skönt att få det bekräftat av utomstående när man inser att man ensam har ansvaret för allt framtida föräldraskap.

Jag hade också vackra samtal med våra vänner från tiden när han bodde i Norge och vi började träffas. Särskilt en man som var även en av mina bästa vänner under en lång tid. Han bodde tillsammans och delade lägenhet med Lamin när vi träffades. De hade kommit några stycken under natten till begravningen och bröt upp efter minnesstunden i lokalen för att återvända till Oslo för att orka upp och arbeta idag, Onsdag. Skämtsamt sa vår gemensamma vän till min dotter: ”Sedan kom din mamma till Oslo och tag honom ifrån oss, för att de flytta till Sverige”. Jag känner djup tacksamhet för att de kom ända från Oslo för att dela vår dag.

Jag kan inte återge alla samtal och tankar runt dagen, men sammanlagt under den hela dagen närvarade säkert 200-300 personer i olika omgångar och jag är glad och tacksam över den stora uppslutningen och jag känner glädje och tacksamhet över att ha delat något så stort tillsammans med alla som kom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Själva begravningen

OBS!! Jag vill börja med att varna för att detta inlägg kan vara stötande för känsliga personer.

Igår var en svår dag. Samtidigt var det en dag av djup tacksamhet. Vi sov hos min väninna som bor väldigt nära begravningsplatsen. Vi kom dit bland de allra första. Det var jag och mina fyra barn och en kompis till ett av barnen. Vi hade valt att ha på oss Afrikanska kläder för att visa respekt till min f.d. man och tillika min dotters pappa. Normalt är inte mina döttrar särskilt förtjusta i Gambianska kläder, även om Binta (19) börjat tycka att det är lite okej i vissa tillfällen. Den här gången ställde jag bara frågan och alla tre döttrarna ville med en självklarhet ha på sig det. Mabou var något mer negativt inställd, men han fann sig ändå i det då alla andra ville ha det.

Vi stod och väntade en ganska lång stund utomhus och de människor som kom bara vällde fram. De var väldigt många. Även om det var ett sorgligt tillfälle att ses, så blev jag varm i hjärtat över alla som kom och över att träffa så många vänner och bekanta som jag inte träffat på väldigt, väldigt länge. Det fanns ett par som inte kände igen mig först (eftersom jag väger typ 40 kilo mer idag än jag gjorde för 15 år sedan). Det fanns några som kände igen mig, men inte jag dom, då de förändrats mycket, eller helt enkelt inte gjort så starkt intryck på mig på den tiden.

Men de allra flesta var folk som kände igen mig och jag dem. Det kom folk från Oslo (där jag och min f.d. en gång träffades), Göteborg, Finland, Malmö, Borlänge, Uppsala och förstås från Stockholm. En del kom som jag har bra kontakt med idag och en del kom som jag inte heller känner. Det kändes som om det aldrig slutade komma människor…

Först fick vi gå in i ett rum och se den öppna kistan. Även om vi tog farväl på sjukhuset direkt han hade gått bort, så var det ändå chockande att se lite av honom. Det var som om man äntligen insåg på riktigt att han faktiskt är borta nu. Han finns inte längre med oss…

Efteråt körde man ut kistan där Imamen bad för Lamin tillsammans med oss alla som samlats där. Jag skulle gissa på att vi under begravningsceremonin var ca: 100-150 personer. Därefter kördes kistan ner till platsen han skulle jordfästas. Man sänkte gemensamt kistan ner i det uppgrävda hålet.

Det var också en sorglig känsla och vi alla grät förstås och kände det påtagliga i att en närstående faktiskt gått bort. Därefter började flera av besökarna att skyffla jord ner på kroppen, medan Imamen läste böner. Samtidigt så stod den person som varit närmast min dotters pappa på slutet och som varje dag funnits vid hans sida, och som också är min dotters kusin och pratade med sin pappa i Gambia, som alltså är bror till Lamin som gått bort. Min dotter är också döpt efter hans fru och kusinen är döpt efter den bortgångna.

De grät förstås väldigt mycket och kusinen lämnade telefonen till mig. Det var svårt att återge något av det som skedde, då vi båda grät väldigt mycket.

Jag turades om att gå mellan mina barn och trösta och hålla om. Många vänner och besökare grät också väldigt mycket. När man skyfflat i så pass mycket jord att nästan hela kistan var täckt så la man över två grejer över graven, där man placerade några blommor som kommit. Det var inte särskilt mycket blommor, eftersom det inte är en muslimsk sed i sig, även om många lämnar blommor ändå.

Eftersom min dotter ville känna att hon var med sin pappa, så valde vi att hon la ett foto på sig själv vid blommorna på graven. Först när det skedde, så blev Mabou (6) väldigt ledsen. Han grät och gick iväg från oss och jag gick efter och vi stod tillsammans och Mabou sa att han tyckte så väldigt synd om sin syster som förlorat sin far.

Något som slog mig vid begravningen var att kistan var väldigt liten, jag tror att det kan ha varit en barnkista, för ett något större barn. Jag såg mig omkring och insåg att ingen vuxen man som var med i sällskapet skulle ha fått plats i den kistan. Den insikten påminde mig om hur mycket han förändrats fysiskt av sjukdomen och hur det faktiskt inte fanns så mycket kvar av honom när han väl gick bort.

Lamin hade fyra barn, varav min dotter var den äldsta. Tre av barnen var med vid begravningen (den fjärde hade valt att inte vara med).

Jag är av den åsikten att det är viktigt att barnen själv får avgöra vad som känns rätt för dem och vad de vill. Samtidigt tror jag att i det långa loppet så är det väldigt bra att barnen är med, då jag tror att det är lättare att kunna bearbeta det som skett. Jag är glad att mina barn valde att vara med och att delta. Jag känner att det stärkte sammanhållningen i vår familj. Jag känner också en oerhörd tacksamhet över att få ha varit en del av Lamin ´s liv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,