Posts Tagged ‘död’

Den första snön…

Hösten lider mot sitt slut. Vintern börjar ta över. Första snön har redan fallit och det finns människor som tagit sitt sista andetag.

Relationer som varit fyllda av kärlek och värme har avslutats och andra människor, har tagit vid och blivit en del av deras liv. Det finns människor som sörjer sina närstående och det finns de som firar någons födelse.

Liv uppkommer och liv tas ifrån oss. Det är helt enkelt en del av livet. Födsel och död är båda en del av livet. Så enkelt. Och ändå inte. Livet är inte enkelt, det är komplicerat och svårt, samtidigt som det är så mycket glädje, värme och kärlek.

Det gäller att inte glömma det bland sorg, kyla och den första snön som fallit…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Minnes ceremoni

Idag på eftermiddagen åkte vi till Stockholm för att vara med vid tredagars ceremonin av vår bortgångna anhöriga.

Precis när vi lämnade hemmet började det snöa. Det var flingor stora som femkronor som singlade i sakta men tät takt. Jag vet inte varför, men i alla år har jag alltid blivit väldigt sentimental och börjat gråta när första snön fallit, på samma sätt som jag brukar bli sentimental och börja gråta vid tolvslaget på Nyårsaftonen.

Den här gången lyckades jag hålla tårarna tillbaka, men jag kände mig ändå väldigt sentimental. Vi kom fram till den avlidnas bostad, där han levde själv. Det var ganska full med folk när vi kom och vi blev genast serverade mat och dryck.

Det var inte lika lugn och sorgsen stämning denna gång, som det var i förrgår, vilket delvis berodde på att många som befann sig i bostaden när vi kom fram inte ingick i den allra närmsta bekantskapskretsen till vår anhöriga. Men, efter en liten stund måste jag erkänna att det var min käre sons ”förtjänst” att det inte var så lugnt där. Han är normalt en väldigt ”lydig” och förståndig liten kille, förutom att han älskar att prata, men idag var det som om något flög i honom och han var mer vild än tam.

Visserligen fick han igång ett och annat skratt hos de som var där, men framför allt kände jag att han ”tog över” lite väl mycket.

Efter en liten stund kom min dotters kusin dit, som vi inte träffat på många år. Han hade kommit till Sverige från Finland där han bor och är fotbollsspelare tidigt i morse. Jag hade inte sett honom sedan Gambia 1992, då han var 12 år gammal och jag kan ju säga så mycket att jag hade aldrig känt igen denna ståtlige man på 28 år om han inte presenterat sig. Han kom fram och kramade om mig direkt, så han kände uppenbarligen igen mig.

Jag och barnen träffade också flera personer som stod den bortgångne nära och som jag i alla fall inte träffat på väldigt många år. Det kändes härligt. Vi talade en hel del minnen om den bortgångne och det blev mest roliga minnen som fick oss att minnas och le och skratta. Gemenskap. Gemensam sorg. Gemensam glädje. Värme. Kärlek.

En sak som fascinerar mig är att: här möter en massa människor varandra. Många av oss känner naturligtvis varandra, från skilda tider i den bortgångnes liv. Men tänk vad uppenbart det blir vid sådana här tillfällen hur många som faktiskt möter en människa under en livstid. Människor som vid olika tidpunkter lär känna en människa och hur man lämnar avtryck i varandras liv.

I kväll har jag träffat många vänner från åratal tillbaka i mitt liv och jag kände en gemenskap förutom att vi känner varandra, men också för att vi delar en viktig sak som vi inte kan dela med precis vem som helst ute på gatan: nämligen sorgen efter just den här personen som precis gått bort, även om vi alla hade helt skilda relationer till honom.

(Även om det finns familjemedlemmar i min familj som sörjer mer än mig, så vill jag inte skriva så mycket om hur de upplever det, eftersom jag tycker att det är DERAS sorg och det får de dela med sig av på det vis som de vill, även om de närmast sörjande i min familj okejat att jag skriver)

Jag vill också passa på att tacka så enormt mycket för alla vackra kommentarer, telefonsamtal och mail jag får av er alla och jag vill att ni ska veta att det är väldigt betydelsefullt att känna stöd och tröst i sorg, från personer man känner eller inte. För mig betyder det oerhört mycket att kunna skriva av mig i denna sorg, här på bloggen. Det känns också skönt att få respons av er som ni gett mig dessa dagar och det känns väldigt skönt att slippa sörja ensamma! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Allhelgona eller Halloween?

Idag är det Halloween och i morgon Allhelgona. Även om Halloween är en högtid med ursprung från Irland och Skottland så känner vi till den i första hand som en Amerikansk tradition. Jag vet att det dels är många som blir irriterade över att dessa traditioner blandas i hop och att dels många blir irriterade för att man inte tycker att Halloween är ”våran tradition”. Själv tycker jag att det är toppen att man får göra som man vill. Liksom jag är glad att få vara del av Gambianska traditioner, så är jag också glad att få ta del av andra traditioner.

Just i våran familj så har vi inte mycket ljusglimtar så här på höstkanten. Vi har ingen i familjen som fyller år och just mellan Midsommar och Julen så är det snålt med högtider i Sverige. Jag skrev mer om detta i fjol. Jag skrev också om detta 2005. 2006 hade jag spökbesök och sedan skrämde jag själv slag på våra gäster!

I år är det lite annorlunda för oss. Min första make gick bort i Tisdagskväll och i dag ska vi ha en minnessammankomst för honom. Jag är så ledsen för förlusten av en medmänniska och framför allt för att mitt barn har förlorat sin far.

Jag ser ändå inte detta som motsättningar. Att man firar Halloween samtidigt som vi är i sorg. Att tända ljus i höstmörkret, att barnen klär ut sig till spöken och häxor. Jag tycker det är bra att barnen får se en annan sida av just döden. Att de kan se ljus i det svarta och att man kan glädjas mitt i sorg.

Alla gör som de vill och som de känner, men för er som vill fira lite Halloween kommer lite tips:

Sedan vill jag bara avsluta med att idag är det sista dagen på rosabandet kampanjen jag kommer att ha på min sida. Så var gärna med i sista svängen. Du kan skänka så lite eller mycket du vill om du klickar på den rosa loggan under. Vi är uppe på 1200 kronor av de som skänkt via bankkonto, på de som smsát har vi tyvärr ingen koll på summan, men jag vet att några av er har skänkt genom sms också! Jag vill också passa på att tacka så mycket för er som bidragit med pengar till cancerfondens insamling!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det känns tomt inombords

I morse när jag vaknade kände jag tomhet. Bara tomhet. Jag vaknade tidigt, trots att jag inte sovit på nära två dygn igår när jag la mig. Jag vaknade redan vid 05.30 och kunde först inte somna om. Jag vankade runt i lägenheten medan barnen sov.

Efter någon timme somnade jag dock och sov till klockan 10, ungefär. När jag väl klev upp, så kändes det helt tomt i min kropp. Jag blev väldigt snabbt medveten om att något var väldigt förändrat och annorlunda.

Jag vet att det blir lättare med tiden. Jag vet att smärtan kommer att bli svagare med tiden. Men just nu är det svårt. Jag försöker trösta. Trösta barnet som mist sin far.

Jag försöker lyfta fram ljusa minnen. Det som varit bra, det som bringat glädje och ljus i våra liv. Sjukdomen, smärtan, sorgen, den yttre förändringen är också en del av det passerade, men det tillhör den mörkare delen. Det finns plats för den också, men just nu försöker vi fokusera på det ljusa. Vad han sagt de sista veckorna, sådant vi skrattat åt och sådant vi känt glädje av att höra, vem han var under ett helt liv. Hans personlighet. Hur han ansträngde sig för att folk skulle vara glada och ha kul. Det var viktigt för honom. Att folk skrattade, dansade och var glada…

Men det är tomt idag. Mycket tomt.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

R.I.P. Lamin

Jag beklagar verkligen din bortgång igår kväll. Jag är tacksam att jag fick ta farväl. Må du vila i frid, Lamin. Tack för att jag fick känna dig, tack för att du funnits!

Din favoritartist Burning Spear bjuder jag dig på din långa färd:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1100 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

När telefonen ringer…

Jag är rädd. Jag är rädd för att mista.

Jag har under den senaste dryga veckan skrivit att döden har kommit lite för nära i min familj. Så nära att jag börjar känna stanken av den. Döden doftar inte. Den stinker, har jag insett.

Jag har skrivit om två personer som står familjen nära som står inför något som börjar stinka död. Jag är inte rädd för döden i sig, man jag är oerhört rädd för att mista.

Den ena personen har väldigt kort tid kvar. Den som är en nära familjemedlem. Jag tror det handlar om dagar. Eller kortare än så. Jag har inte fått något hopp om att det skulle röra sig om längre tid än så… Mitt hopp är inte så stort. Varje gång telefonen ringer fryser mitt blod till is och jag blir nästan förlamad. Orörlig. Stel. Känner dödens stank. När samtalet inte bär död med sig andas jag ut. Ett djuuupt andetag. Jag blir skrattig och känner mig lättad. Jag ber. Jag ber att det ska ske smärtfritt. I alla fall så smärtfritt som möjligt. Jag ber. Jag ber för personens kropp och själ. Men jag har inte givits mer hopp än så…

Den andra personen har kommit att bli något av en familjemedlem, fast hon inte är det. Vi började som bloggvänner några år tillbaka. Hon kom på besök. Vi blev nära. Som två systrar. Våra barn blev nära. Hennes barn, nära oss och mina barn nära henne och hennes barn… Vi har hunnit med så mycket tillsammans. Med och utan barn. Med semestrar och vardag. Med långa telefonsamtal. Många telefonsamtal. Med chattar, med en massa tok. Med besök. Med flera besök. Med ännu fler besök. Med skratt och med tårar. Med överraskningar och mer överraskningar. Hon är nu svårt sjuk. Jag hoppas, hoppas, hoppas att döden inte tänker knacka på hennes dörr. Jag hoppas hon ska besegra skiten! Jag hoppas att döden bara kommer med sitt stinkande tryne, för att sedan ge sig av, med svansen mellan benen. Jag har inte kraft nog att ta in mer än så just nu. One thing at the time…

Allt handlar om CANCER!

Jag är arg, förbannad, precis som Alter Ego själv är, när hon kommenterar Ludmilla ´s blogg, som handlar om just döden. Alter Ego har under en lång tid sökt hjälp, utan att ha blivit riktigt lyssnad på. Inte tagen på allvar. Nu är hon i stället illa däran och det gör mig oerhört ont!!

Återigen: FUCK CANCER!!

(All olikfärgad text i detta och andra inlägg är klickbara länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

6 visitors online now
6 guests, 0 members
Max visitors today: 13 at 08:15 am UTC
This month: 30 at 10-01-2014 10:01 am UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC