Livet och döden och vännerna däremellan

I veckan fick jag veta att två personer som på något sätt står nära familjen har dött. Den ena var en nyfödd liten bebis som knappt kommit till livet. En liten, liten flicka som med sina 500 gram förlorade kampen för livet. Ett barn som dör är alltid särskilt svårt att acceptera. Ett barn som dör känns onaturligt och orättvist.

Samma dag fick jag veta att en gammal kvinna i Gambia gått bort. Hon hade inga blodsband till mig eller mina barn, men det är en kvinna jag har stått mycket, mycket nära. Hon bodde hos mig i perioder ett tag när hon besökte Sverige och jag tyckte så väldigt mycket om henne. Hon var gammal och mycket klok. Folk skrattade ofta åt oss och menade att vi inte ens kunde kommunicera, men vi skrattade bara åt det, för kommunikationen hade vi inga problem med. Jag förstod henne gott på den lilla wollof jag begriper och hon förstod mig på mina kantiga ord. Vi hade en fantastiskt fin relation.

På min resa till Gambia med mina barn 2009 var jag i hennes hemstad och jag frågade en vän om hon kunde ta mig dit. Det konstiga är att jag aldrig besökt henne i hennes hemland och ändå har jag hennes gatuadress och gatunummer inpräntat i mitt huvud efter alla dessa år…! Min vän sa att hon kunde ta mig dit och jag förklarade att jag ville besöka en gammal kvinna som jag stått mycket nära i Sverige. Min vän frågade mig då om jag var säker på att hon ännu var vid liv och sanningen att säga så var det länge sedan jag hört från henne och hört något om henne, så jag blev osäker och bestämde mig för att inte åka dit. Jag tänkte att det skulle vara tråkigt att komma hem till henne och fråga hennes familj efter henne om hon inte levde…

Nu när jag fick veta att hon gick bort i veckan så ångrade jag verkligen att jag inte besökte henne på någon av de två senaste resorna till Gambia. När jag fick veta om hennes bortgång så ringde jag för att beklaga sorgen till hennes dotter som bor här i Sverige och hon var förstås förtvivlad över att ha mist sin mamma. Hon berättade att det gått så fort och att hon varken varit sjuk eller mått dåligt, utan bara somnat in…

Jag tror det blir en större chock för anhöriga när någon vi står nära dör utan sjukdom eller förvarning, samtidigt som det måste vara det bästa för den som dör. Att bara få somna in, utan smärtor eller plågor. Det blir på sikt en tröst i den stora förlusten.

Dagen efter de två dödsbuden åkte jag och träffade min brors nyfödda stjärna som är söt som en sockerbit. När jag kom hem från besöket så väntade en annan sötnos här hemma som är under året. Hon blev kvar ett dygn, ungefär. Att se dessa två bebisar, är som att ta ett stort famntag runt hela livet. De är symboler för själva livet. Symboler för pånyttfödelse och symboler för framtiden.

En del av oss är historia, en del av oss är nutid och en del av oss är framtiden. Däremellan skapar vi nya relationer. En del bestående och andra övergående. En del kärleksfyllda, andra smärtsamma relationer. En del som berör mer än andra.

Jag tänker på alla de fantastiska relationer jag inlett bara sedan det här året startat, trots att det vara gått ett halvår. Hur många nya vänskaper och bekantskaper som skapats och hur många gamla vänskaper som har blommat upp och fått ny näring. Jag tänker på hur viktigt det är att gå vidare i livet och att vårda de relationer man har, samtidigt som man skapar nya för att kunna utvecklas och hitta nya utmaningar och vägar i livet.

Och alltsammans är det en del av livet. Visst är det helt fantastiskt?!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Palt ända in i döden…

Palt är så jäkla gott, så jag funderar på om jag inte ska ta och servera det på min egen begravning, så småningom…? Men så tänker jag att jag kanske är lite stel i kroppen då och inte riktigt kommer att orka springa omkring och servera just den dagen…?

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Krönika 17

(Bilden är en present sedan länge från en bloggvän; Lilltanta)

Så missade jag det igen… Hur som helst så sändes min 17:e radiokrönika i går och om du vill lyssna på det så kan du gå in och lyssna HÄR! (Dra fram tidslinjen till 14.45) Mina tidigare radiokrönikor och radiokåserier kan du lyssna på om du kollar in DENNA sida! Denna gång handlar det om den gångna julen, om döden och om julänglar som vakar över oss…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Jag har svårt att acceptera hennes bortgång

Ni kanske minns nyligen när min dotter Jai (17) miste sin pappa (för 46 dagar sedan) hur jag tyckte det var så svårt att han inte ville acceptera att han skulle dö. Han klamrade sig fast vid livet så starkt och när läkaren sa att de trodde han hade max två veckor kvar, så levde han i själv verket en månad till…

Det var skönt på ett sätt, för vi hann verkligen ta farväl flera gånger om. Vi var så förberedda som man bara kan bli, däremot gjorde det ont att han gick bort, trots att han faktiskt inte accepterat att han skulle dö. Eller egentligen var det just att han inte accepterade som gjorde mest ont, när han väl gick bort. Han sov med öppna ögon den sista veckan, av rädsla för att dö om han stängde dem. Nej, Lamin ville verkligen inte dö.

Med Helene var det tvärt om. Helene visste att hon skulle dö och hon accepterade. Hon pratade vid nästan varje samtal om att hon snart skulle vara borta. Jag ska vara ärlig: Jag kunde inte ta det till mig. Jag blev så jävla irriterad över att hon förstörde våra trevliga samtal med prat om att hon snart skulle dö. Hon var beredd. Jag var det inte. Vi fick reda på nästan samtidigt att Helené hade cancer och att Lamin snart skulle dö. Jag engagerade mig väldigt mycket runt avskeden för Lamin, begravningar, tröst åt Jai. Jag sköt tankarna på Helenes cancer ifrån mig. Med Lamin sa läkarna att han hade max två veckor kvar. Om Helené sa de inget. De gav ingen tid.

Jag frågade ofta om det, men de svarade henne att de inte brukade säga det. Jag valde att tolka det efter mina egna önskningar. För mig betydde det att hon hade mycket längre tid kvar. I mina tankar betydde det Februari, Mars. Därför blev jag irriterad när Helené sa att hon hade kort tid kvar. Vi pratade om julen. Först var tanken att vi kanske skulle fira den tillsammans, men sedan fick jag veta att jag ska jobba på julen. Då sa Helené: ”Ja, vi får ju se om jag lever tills dess ens…” Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte be henne sluta tjata om att hon skulle dö. Hon skulle ju leva.

Helené visste. Helené accepterade. Jag vet det, men jag lyckades inte med det! Om sanningen ska helt fram så hoppades jag att hon skulle kunna göra klart sin behandling och bli botad. Jag trodde inte på allvar att jag skulle mista henne.

Sedan beskedet kom har Helene tjatat på att jag ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med det tekniska på min blogg, så som hon har gjort sedan jag köpte denna domän för ett och ett halvt år sedan. Jag blev irriterad på henne för det också. Hon skulle fixa det här och sedan skulle vi fortsätta med bloggtekniken som vanligt. Hon pratade, till och med i vårt sista samtal om att jag skulle ta alla koder, men jag pratade bort det.

När Lamin låg på dödsbädden så tänkte jag att varför jag inte har samma engagemang runt Helené, var för att jag var tvungen att ta en bortgång i taget. När Lamin sedan gick bort, så visste jag att det inte var svaret, men då intalade jag mig att det var för att Helené inte skulle gå bort. Inte på länge, eller kanske inte alls… Jag var irriterad för att Lamin inte kunde acceptera. Det skulle ha varit så mycket lättare för oss att han gick bort om han accepterade det själv. Det skulle varit lättare för oss om han pratat om det och kunde förbereda oss på hur han ville ha det.

Med Helené blev det tvärt om. Jag tänkte att om hon slutade prata om sin död, så skulle det vara så mycket lättare för henne att klara livet.

Nu känns allt det där så dumt. Jag vill be dem båda om ursäkt för att jag känt som jag känt. De fann själva de bästa vägarna att hantera sin kommande bortgång på. Utan min irritation. Utan mitt tyckande.

Förlåt, Helene, för att jag inte ville förstå. Förlåt för att jag hade så svårt att hantera din sista tid. Det är därför det är så förbaskat svårt att fatta nu, att jag inte kan lyfta luren och ringa dig. Jag kan inte skicka några mail innan jag sticker till jobbet på morgonen…

Förlåt att jag var irriterad för att du ville förbereda mig och dig själv. Du finns i mitt hjärta och jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig!!

Jag känner mig redan så tom och ensam. Jag känner inte att någon annan är så insatt i vissa delar av mitt liv som du var. Jag har bara en bloggsyster och det är du!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barn funderar på döden

Av begripliga skäl så har Mabou (6) nu börjat ställa väldigt många frågor om döden. Det kommer stötvis, men när han väl börjar fråga så finns det knappt något slut. Han frågar och undrar och funderar. Jag svarar så gott jag kan, men det jag tycker är lite svårt är ju att samtidigt som man vill ge en 6-åring tröst i sorg över att någon vi känner har gått bort, så blir det ju lätt att man lägger sin egen åsikt, eller snarare sin egen tro och förhoppning på barnet, för att trösta men också för att det är så man själv tror.

Jag vet inte vad som är ”rätt” eller ”fel”. Jag improviserar, vilket man gör väldigt ofta i sitt föräldraskap. Jag tror själv att det finns ett liv efter detta. Hur det ser ut, har jag ingen som helst aning om. Jag hoppas att det finns något som paradiset. Jag hoppas att det finns ett ”Nangijala”.

Egentligen vet jag inte om jag tycker det är så viktigt att det FINNS ett form av liv efter detta. Det viktiga är att vi TROR det. För då blir sorgen lite lättare att handskas med. Det blir både lättare att handskas med sorgen efter en bortgången närstående, men det blir också lättare att tänka på när man själv står inför döden, som vi alla kommer att göra en dag.

Det är också en tröst att tro på änglar. Att tro på att de som gått bort har möjlighet att vaka över oss som finns kvar på jorden. Därför väljer jag att tro på att det finns något efter detta och det är också det jag försöker lämna över till mina barn. Rätt eller fel, men det är en skön tro och en fin tröst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Gambianska traditioner runt döden

Bland Gambianer i Sverige håller man ganska hårt vid vissa traditioner, särskilt när det gäller ceremonier som runt bröllop, namnceremonier och begravningar. I det här fallet så är är den närstående vi mist, som ni kanske förstått något av mina barns far. Han var född och uppvuxen i Gambia och kom till Oslo i Norge i mitten av 80-talet, där vi senare träffades. 1989 gifte vi oss och levde tillsammans några år.

Jag hade varit i Gambia tidigare (första gången 1986, när vi faktiskt träffades också, kom vi fram till när vi senare träffades i Oslo.) och umgåtts med Gambianer sedan barnsben, så jag visste en del om kulturen, även om jag alltid har nya saker att lära.

I Gambia är ca: 90% muslimer, däremot så har man blandat mycket av religionen med kulturella traditioner, så ibland är jag osäker på vad som är tradition och vad som är religion, vilket jag även upptäckt att många Gambianer själv är osäkra på, eller tror sig veta att det är t.ex. något som har med religionen att göra, men gör man lite efterforskningar eller frågar någon annan från Gambia, så visar det sig i stället vara en kulturell tradition man håller fast vid.

Många av dessa kulturella eller religiösa traditioner är sådant som jag särskilt är förtjust i. Ofta har de en väldigt fin baktanke eller något som man känner att det har en anledning.

Jag ska berätta lite om det som jag konkret blivit glad över att få vara en del av efter bortgången av min f.d. make.

Direkt efter att de som ville kom till sjukhuset och tog farväl av kroppen, åkte man till den bortgångnes lägenhet. Man ringde runt till släktingar, vänner och alla möjliga som kan tänkas ha haft någon kontakt med den bortgångna. En del kompisar ringde också till sina egna släktingar, som kanske inte ens kände den bortgångna, men som ändå kanske ville vara med och sörja, då h*n kanske står nära någon annan som sörjer.

Många går och handlar mat och läsk och frukt, för att alla som kommer ska få något att äta och dricka. Många går hem och lagar mat som man sedan kommer över och bjuder på till alla sörjande gäster. De närmast sörjande kanske inte själv kan äta något, men det är viktigt att alla får mat och att det inte är de närmast sörjande som ska behöva göra det. De som bor i närheten går hem och hämtar stolar så alla ska få någonstans att sitta. Om stolarna ändå inte räcker, går man runt bland grannar och ber att få låna. Alla som kommer ska känna sig välkomna och bekväma.

Man ställer gärna fram en bild på den bortgångna och tänder ljus framför bilden. Man spelar upp en cd-skiva med böner på arabiska i bakgrunden, sedan börjar folk berätta om episoder eller personligheten hos den avlidna.

Naturligtvis kan det skilja sig en hel del från familj till familj, precis som det gör med traditioner för oss här i Sverige till exempel. Där är klart att alla inte gör på precis samma sätt, men lite generellt så tror jag detta är huvudgrejerna vid någon Gambians bortgång här i Sverige.

Igår var det många som menade att det kändes konstigt att man spelade böneläsning för den bortgångna, många menade att man skulle ha spelat reggae i stället, för även om han var muslim, så visste alla att det var reggaemusik som satte denna persons hela väsen i brand. Han älskade Burning Spear och Culture bland annat. En liten stund spelade man därför också lite reggae, men i huvudsak så spelade man böneläsningen, då det fanns några äldre personer som menade att det kändes ”respektlöst” att spela reggae vid någons bortgång.

En muslimsk begravning ska ske, som det står i Koranen ”skyndsamt” vilket det finns en del som tolkat som inom 24 timmar. Detta brukar av praktiska skäl dock vara ganska svårt att genomföra i Sverige, men den begravning vi kommer att ha, kommer att ske nästa vecka. Efter det följer de 40 sorgedagarna och då är det meningen att alla ska samlas igen vid en ceremoni. Precis som detta bör upprepas på årsdagen av någon persons bortgång. Mer om religiösa traditioner om detta kan du läsa HÄR!

Men innan dess så har vi morgondagen. På den tredje dagen efter någons bortgång samlas man åter. Den tredje dagen är alltså i morgon och vi kommer att återsamlas i Stockholm i min f.d. makes lägenhet.

Det jag särskilt gillar med de Gambianska traditionerna (blandade med de religiösa) är just dessa uppsamlingstillfällen och hur de genomförs. Att man har som tradition att samlas för att följa upp och sörja gemensamt. Man behöver inte oroa sig för att det sitter en massa personer ensamma och otröstliga i sina hem och känner sig övergivna och kvarlämnade till sitt öde. De av mina döttrar som närvarade natten till igår och under nästan hela gårdagen, var tacksamma att få vara en del av denna tradition. Det gav tröst till oss alla och jag känner tacksamhet över att få ha delat med mig av mina minnen till andra som stått honom nära och jag glädjes över att få ha tagit del av andra personers minnen av min f.d. man.

En annan sak jag vill nämna just runt traditioner och Gambianer, är att jag aldrig varit med om att Gambianer inte velat dela sina egna traditioner med till exempel Svenska traditioner. Om någon skulle ha sagt att ”jag vill att vi gör så här, för det är en tradition som jag vill ha med här” så är jag säker på att ingen hade protesterat, utan man hade säkert försökt lägga in den så att alla skulle känna sig nöjda med sammankomsten.

Därför tänker jag också lägga upp här en video med en av Lamin ´s favoritartister, nämligen Joseph Hill (som också är bortgången sedan Augusti 2006, R.I.P.) från Culture.

Till sist vill jag upprepa:

Om du har en endaste krona att avstå, glöm inte kampanjen mot cancer:

Jag vädjar nu ÄNNU mer om att fortsätta stödja rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra till. Vi har redan lyckats samla ihop 1200 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med! I morgon är den sista dagen jag kommer att ha detta med, då kampanjen avslutas i och med att Oktober månad tar slut, så ta chansen nu och var med och ge ditt stöd mot cancer.


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När skrattet fastnar…

Jag tycker om att skratta. Jag skrattar ofta i min vardag. Jag tycker om att se saker och ting från den ljusa sidan. Men det finns tillfällen i livet när det där skrattet fastnar i halsen. När man sväljer och sväljer, men klumpen sitter fast där i halsen.

Man vet att det inte kommer att vara för evigt. Man vet att man kommer att skratta igen, ta saker lättsamt, skoja och bli som innan, fast ändå inte. Allt som sker i våra liv påverkar oss naturligtvis. Men ändå. Just nu. I detta nu, så känner man hur oerhört förtvivlad man är längst in i hjärtat.

Jag använder min blogg för att skriva av mig en hel del, men när det gäller just detta så är det så många att ta hänsyn till att jag inte kan just nu, utan att skriva i gåtor. Dessutom är det också så att jag fortfarande är i något av ett chocktillstånd. Jag har helt enkelt inte klarat av att skriva denna helg. Men jag kommer ändå nu att göra det, även om det innebär att jag kommer att ”skriva i gåtor”. I helgen har jag dels ägnat mig åt att trösta, att vara social till en person som verkligen behövde det. Jag har ägnat mig åt att vara en klok, stabil och förstående mamma som tröstar när tröst behövs som allra mest. Jag har också ägnat mig åt att själv bearbeta det svåra som just nu pågår i min familj.

Jag har också haft en annans axel att luta mig emot. Jag har haft någon vars stöd jag känt och som tröstat mig. Ändå känner min förtvivlan inga gränser just nu.

Det kanske blir några luddiga bloggar just nu och jag kan tyvärr fortfarande inte skriva mer än att någon som står familjen mycket nära också är mycket, mycket sjuk och troligen inte har långt kvar…

Jag är säker på att jag kommer att komma tillbaka, starkare än någonsin, som jag brukar göra… men fram tills dess kommer jag låta detta ta den tid det måste ta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

När döden kommer nära…

Jag har tidigare i veckan skrivit om hur döden kommit nära i vår familj. Det är underligt det där hur man börjar omvärdera sitt eget liv och sina närstående när döden kommer nära. Hur man börjar omvärdera vad som är viktigt i ens liv och prioritera bort det som inte är viktigt!

Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Hur vill jag att min död ska se ut? Med mitt liv just nu är jag relativt nöjd. Jag har en önskan om att fortsätta utvecklas, både yrkesmässigt och privat. Jag kommer att jobba för det. Jag har naturligtvis också drömmar och önskningar för framtiden som jag tänker jobba för att uppfylla. Sedan har jag också drömmar som jag nog väljer att behålla som drömmar. Jag tror att drömmar är bra.

Hur ens död ska se ut, är ju inte något man kan påverka (för det mesta), men såsom de flesta människor så hoppas jag förstås att jag har många, många år kvar av mitt liv. Däremot så vet jag att om vi drabbas av sjukdom eller olycka, så kan man inte påverka det särskilt mycket. Man väljer inte en dödlig sjukdom och man väljer inte att förolyckas i en olycka man inte kunnat förutse. Problemet är att de flesta i min omgivning som gått bort eller som står inför den svåra vetskapen att de kanske inte har så långt kvar, har drabbats av just sjukdom. Det får mig att tänka till lite!

Jag hoppas som sagt att att jag har många år kvar av lycka, glädje, sorg och allt annat som hör livet till, men när det väl är dags, så har jag sagt till mina barn att de ska sjunga ”Mama” av Brenda Fassie på min begravning. För något år sedan tränade de faktiskt på den, för just den sakens skull, sedan kom de och sa: ”Men mamma, jag tror inte vi klarar det (att sjunga) om du är död…” Nåja, i annat fall kanske de kan spela låten för mig i alla fall? Att originalsångerskan själv skulle sjunga, är ju uteslutet, eftersom hon själv gick bort för några år sedan…

Ibland blir jag väldigt rädd när jag tänker på döden, dels för att vi inte vet vad som kommer efter den, men också för att den är så väldigt slutgiltig. Det går liksom inte att ta tillbaka eller ändra…

Men ibland känns det som om jag inte alls är rädd, utan bara som om det är en del av livet som man måste acceptera och en tanke man måste försonas med.

Till sist en tanke till alla er som mist en närstående eller som själv drabbats av sjukdom.

Hur ser du på döden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,