Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

Ni som har följt min blogg länge vet också att unga personer som begår självmord är något som berör mig väldigt starkt. Delvis tror jag att det har att göra med att när jag själv var tonåring och mådde dåligt så såg jag självmord som ett alternativ när livet blev för tungt och jobbigt att leva. Det fanns naturligtvis orsaker till att jag mådde så dåligt. Jag har nämnt några av dem tidigare, men om orsaker ska inte det här inlägget handla om, utan det handlar om självmordsbenägna, unga människor.

Att må väldigt dåligt är något som väldigt många tonåringar upplevt eller upplever. Det som jag som vuxen tycker är lite svårt med detta är att unga människor som hamnar i kris har väldigt lite att relatera till. Deras liv har varit så kort att de lätt tror att om man mår väldigt dåligt så tror man att man aldrig ska kunna gå vidare och komma ur det där svarta. Den där tiden när jag själv mådde oerhört dåligt kunde jag inte se någon ljusning. Allt var svart och mörker och allt inom mig var svart, smärtsamt och ändlöst. Det var så jag upplevde det.

Utåt kunde jag skratta och vara glad, men det kändes som det där svarta som åt upp mig inifrån spred sig och att jag aldrig skulle kunna känna verklig glädje. Livet var helt enkelt väldigt smärtsamt för mig. Idag är jag tacksam för att jag hade den där mörka tiden. Dels för att den lärt mig att hantera smärta, men också för att jag fick hjälp med att bearbeta allt det där onda på djupet och inte bara på ytan. Jag tror att många människor bär runt på en massa smärta som man aldrig riktigt tar tag i och om man sedan hamnar i en större kris, så blir det väldigt svårt att hantera dessa känslor.

Idag anser jag mig vara en både stark och lycklig kvinna. Jag älskar verkligen livet. Men hade ni frågat mig när jag var fjorton år och stod på det 10 meter höga taket och kastade mig ner… då hade jag aldrig trott att jag skulle kunna bli en glad och stark fyrabarnsmamma som älskar livet.

Jag hade inget att jämföra med, så därför trodde jag, liksom många tonåringar gör, att livet är helt svart eller vitt. Jag trodde att det fanns lyckliga och olyckliga människor och att om man var olycklig så kunde man aldrig vända det.

Jag vände mig i min egen vånda och smärta och jag ältade det. På ytan. Jag ältade att livet var tungt och svårt och därför tror jag också att jag sjönk allt djupare i min egen mörka olycka.

Idag när jag stöter på problem så bearbetar jag dem långsamt. Jag tillåter mig aldrig att falla i de där riktigt djupa hålen, som man upplever om man mår riktigt dåligt. Jag vet att det finns en lösning på allt, även om man inte alltid kan se den framför sig just då. Jag vet att man kan bli en väldigt lycklig människa även om man gått igenom tunga och svåra saker.

Som förälder till tre tonårsdöttrar så är tanken på att förlora ett barn på detta fasansfulla sätt ständigt levande. Liksom de flesta föräldrar så är det min allra största skräck. Jag har sett mina döttrar bli ledsna av svek, hopplöshet, problem i skola, bland vänner, pojkvänner och andra saker. Jag vill tvinga in förståndet i deras huvuden att inte tänka på att göra slut på sitt liv. Jag matar dem med alternativ när de mår riktigt dåligt. Jag vill pränta in 1000 lösningar som är bättre än att försöka beröva sig själv livet. Jag vet att jag inte kan leva mitt liv genom dem och jag är fullt medveten om att de måste begå sina egna misstag, men av ren egoism har jag inte råd att låta dem begå alla misstag jag själv har begått.

Jag vill att de ska förstå att hur mörkt allt än ser ut, så kommer det faktiskt att ljusna.

Den första blogg jag följde ordentligt på nätet var Susann ´s blogg. Hon hade då nyligen mist sin son Jonny i självmord. Jag läste och grät. Ibland kunde jag inte ens se vad jag läste för tårarna gjorde texten för suddig. Jag läste och kände medlidande, som förälder också rädsla och jag kände att jag ville försöka förstå. Trots att jag själv mått så där dåligt och till och med själv trodde att jag var en börda för alla omkring mig, trots att jag visste att jag var älskad av mina närmaste, så kunde jag ändå inte riktigt förstå. Jag har fortfarande svårt att förstå…

Jag försöker, men ju äldre jag blir desto mer obegripligt blir det för mig att en ung människa med hela livet framför sig vill avsluta sitt liv. För alltid.

Så blev jag kontaktad av flera unga flickor som mådde dåligt. Jag hade lite svårt att handskas med situationen. Det är svårt att ge unga flickor hopp om livet via en dator. Jag ville ge, känna, krama, trösta, men insåg att jag inte förmådde vara på alla ställen samtidigt. Det fanns särskilt en flicka jag kände extra mycket för. Efter våra första kontakter adopterade hon mig som moster, vilket gjorde mig mäkta stolt!!

Så småningom stångade jag pannan blodig för att försöka hålla denna unga tjej vid liv. Jag svek löften till henne, men insåg att jag skulle göra samma val igen och igen, om det skulle behövas. Jag ville bara få henne att förstå hur värdefullt livet kan vara om man bara ger det en chans. Jag var skitförbannad över vuxenvärldens svek mot henne, gång på gång. Jag bad och bad för henne och till slut så blev jag äntligen bönhörd!

Tidigt i somras klev en liten flicka ut framför tåget i vårat bostadsområde. Mina döttrar kom dit strax efter det hänt och det tog ganska länge för dem att bearbeta det som hänt. Av en händelse fann jag mammans blogg om denna händelse som naturligtvis förändrat hela hennes liv. Händelsen berörde mig otroligt starkt!! Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på denna familj.

Jag och Ludmilla träffades och fortsatte hålla kontakten. Hon lever den mardröm jag inte ens vågar föreställa mig. Samtidigt så går ju livet vidare. På något outgrundligt vis så går det trots allt vidare… Den senaste tiden har Ludmilla ´s starka historia uppmärksammats i olika media. I dag är det en stor artikel i Aftonbladet, förstasidan av Aftonbladet hade vackra, fina Linneá på hela framsidan. När jag stod där på ICA kände jag åter den där känslan av att vi har något gemensamt. Kanske är det något i Linneá som jag känner igen från min egen ungdom? Kanske är det bara en stark känsla av medmänskighet? Linnea ´s bortgång berör mig och har berört mig starkare än det mesta jag upplevt från okända personer. För ett par veckor sedan uppmärksammades de även i UNT och precis innan jul så uppmärksammades de i Expressen.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att uppmärksamma personer som är självmordsbenägna och jag tycker det är ännu viktigare att uppmärksamma problematiken runt självmordsbenägna ungdomar, eftersom de än mer saknar preferenser till livet i sin helhet. Jag uppmanar alla vuxna att se ungdomar som mår dåligt och att våga ingripa. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi kan faktiskt göra skillnad. Jag tror inte att någon som mår dåligt börjar må bättre för att man tystar ner problemen och mörklägger dem. Tvärt om, faktiskt. Vi får inte lägga locket på. Vi måste hålla debatten levande, det är vi skyldiga att göra!!

Till er ungdomar som mår dåligt: Jag utmanar er härmed, våga söka hjälp, våga stå på er. På Ludmillas sida finns flera bra länkar. Våga bråka för en hjälp ni har behov av och som ni har rätt till!!

Till sist: Tror du att du eller någon du känner aldrig kommer att bli drabbad? Jag återupplivar Ludmilla ´s gamla inlägg:

Tre gånger fler personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken.

Det är klart att vi kan göra skillnad!! Fallet med Linneá är ett praktexempel på när vården och samhället har misslyckats fullständigt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Brevet till min bloggsyster Helene

Vårt första möte var så underligt. Underligt för att vår vänskap genast blev så självklar. Du kom hem till mig, när jag hade stor sorg och du tog över mitt hem, på det självklara sätt som bara du kunde. Du talade om vart skåpet skulle stå. Mina barn hamnade i det närmaste i chock. ”Vem är hon att komma hem till oss och tala om när vi ska gå och lägga oss, liksom…”

Jag hade kris och sorg och du satte igång med miljoner projekt på en gång. Vi gick igenom pappershög efter pappershög och sorterade och analyserade. Du fejade runt i mitt hem som om du alltid varit en del av familjen. Du skulle stanna några dagar, men du sa att det *klickade* direkt i vår vänskap och jag tror du stannade i två veckor. Sedan åkte du hem och kom tillbaka efter bara några dagar direkt. Du var ett fint stöd och vi fick en djup vänskap. Vi hade så roligt den där sommaren 2006. Vi åkte till Stockholm i högklackade skor. Din bil pajjade, så vi fick ta tåget. Efter en halv dag hade vi båda så ont i fötterna att vi haltade. Vi gick runt bartfota tills vi var helt svarta under fötterna. Då köpte vi tofflor. Så vi gick runt där på stan, finklädda och med tofflor… Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss…

Vi satt uppe om nätterna som två tonåringar. Pratade barndom, vuxenliv, föräldraskap och andra bloggare. Vi var för det mesta väldigt överens i våra åsikter, samtidigt som vi var väldigt olika som personer. Vi konstaterade det tillsammans, samtidigt som vi hade respekt för varandras olikheter.

Vi fortsatte att träffas på somrarna, samtidigt som vi hade telefonkontakt flera gånger i veckan och i perioder så ofta som flera gånger per dag. Våra barn har blivit en del av varandras familjer.

När du hade tunga, svåra perioder så försökte jag uppmuntra dig, på samma vis som du uppmuntrade mig när jag hade det tungt. Men det var svårt. Du hade alltid väldigt mycket bestämda åsikter om hur saker och ting egentligen är.

Du var så kunnig i många ämnen. Självlärd och klok. Du kunde så mycket om datorer, bloggar, hemsidor och allt möjligt. Du kunde också massor om lagar och paragrafer att jag ofta undrade hur du kunde lagra allt i ett enda huvud.

Förra sommaren hade vi också toppenroligt! Du formaterade i stort om mitt liv på en vecka. Du gjorde om i mitt ena duschrum, köpte en pool till baksidan, tapetserade om ena köksväggen. Till sist formaterade du om hela min dator. HÄR är din gästblogg hos mig, på hur du såg på vår vänskap (eller snarare släktskap)

Helené! Det är så mycket jag vill säga dig, för jag trodde inte det skulle gå så snabbt. I Söndags när vi pratade så länge i telefonen så tjatade du om att jag måste fixa någon annan som sköter det tekniska på min blogg. Jag svarade som vanligt att jag inte klarar det. Du sa att jag måste, eftersom du snart skulle vara borta. Du sa också att du skulle ge mig alla koder till min blogg och till din egen, eftersom du ville att jag skulle lägga in ett inlägg när du är borta. Jag trodde aldrig det skulle gå så snabbt…

Jag läser ditt allra sista blogginlägg. Hur upprörd du var över den katastrofala vården. Men du hade fått bytt avdelning på slutet och du var så väldigt nöjd med din nya avdelning. Du sa att både avdelningen och personalen var toppen! Du berättade under ett av vårt sista samtal att de hade gett dig ett bad med rosenblad i och med levande ljus. Du sa att det hade höjt din livskvalité enormt och att du kände dig som en ny människa. Det lät som om du var piggare och gladare än på ett tag… Jag kunde aldrig ha anat att det skulle bli vårt sista samtal…

Vi var ju inte klara än, Helené. Jag har så mycket som inte blivit sagt. Det är så mycket som JAG inte sagt till DIG! Hur mycket du betyder för mig. Vi hade redan planerat att jag och Ludmilla skulle komma och besöka dig…

Jag kunde inte förstå igår när jag fick dödsbudet… Jag kan fortfarande inte förstå. Jag skulle ju ringa dig efter jobbet igår… Men det blev inte så.

Idag kommer jag hem från jobbet och ska ringa dig, eftersom jag inte kunde ringa igår… Men idag är det ännu viktigare. Jag har fått ett erbjudande som jag är så stolt över. Jag ska få vara med i en bloggjury. Jag får också ta med en annan bloggare till galan som ska gå av stapeln i Februari. Jag behöver inte ens fundera på vem jag ska ha med, du är min självklara gäst.

Men det finns ingen Helené kvar att ringa till… Det finns ingen Alter Ego som jag kan ta med mig till galan. Vem ska nu råda mig? Du har ju inte bara varit min tekniska expert på bloggen, du har ju också varit min nära vän och den som jag alltid ringer för att få råd i olika bloggfrågor och andra frågor också, förstås.

Jag klickar runt på måfå i den stora bloggvärlden och ser att det finns MASSOR med bloggare som skriver om dig. Det kramar i mitt bröst, för vid varje klick dyker tankarna upp på vad du brukade säga om alla möjliga bloggare. ”Fatou! Du måste bara läsa den eller den bloggen, den är så bra!”

Jag sörjer idag. Jag trodde dagen idag skulle bli lite lättare idag än igår, men det är i stället tvärt om. Det bränner inombords och jag skulle ju hälsa på dig… jag skulle ju ringa igen, jag skulle ta emot de koder du ville lämna… jag skulle ju säga hur mycket du betyder för mig, innan det är för sent…

Jag skulle också säga till dig att din färd till nästa ställe kommer att gå bra. Jag skulle säga att du kommer träffa både Jai ´s pappa och Ludmilla ´s dotter. Jag skulle säga att allt kommer att ordna sig och jag skulle säga att jag också vill att du är min syster, precis som jag fick vara din…

Andra bloggare som bloggat om dig det senaste dygnet:

Cissi (Helenés dotter)

Tonårsdotter (Min dotter)

Kulturbloggen

Ludmilla

Arvid Falk

Trollhare

Frk F

Daniel Brahneborg

Gunilla

Opassande

Tindra-Annette

Mina Moderata Karameller

Deepedition

Teflonminne

Evas svammel

Sugbloggen

Scaber Nestor

Kyrksyster

Madonnan

Stationsvakt

Puppe

Oväsentligheter

Beas tankar

Kamferdroppar

Signerat Kjellberg

Bisonblog

Soulsister

Jardenberg

Thomas Hartman

Jigartala

Bloggtidningen

Kattkorgen

Mumlan

Karolina Lassbo

Bloggstafetten

Schmut

Kortare Tankar och Updates

Darkangel och Mumma

Agge the little angel

Pysan

Vendettanbettan

Med så många blogginlägg på ett dygn, är det lätt att förstå att Helenés bortgång har berört många, många människor! (Jag uppdaterar bloggen med nya länkar allt eftersom)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Nystart?

Man går in i sorg som en zombie. Ett dödsfall kommer ofta som en chock, oavsett om man varit ”förberedd” efter en tids sjukdom eller ej. Så småningom övergår chocken till insikt och ren och skär sorg. Det är ju många fler delar i ett sorgearbete men det är dessa saker som jag känner insikt i just nu.

Så småningom går man vidare. Man slutar naturligtvis inte att sörja för det, men den första chocken lägger sig och man ser lite klarare. Naturligtvis tar det också olika lång tid innan man kommit ur den första chocken, dels beroende på hur nära relationen till den bortgångne varit, men också beroende på sin egen personlighet.

Men det går naturligtvis också upp och ner olika dagar. Vissa dagar kan det kännas som om man ramlat tillbaka till den där allra första tiden och vissa dagar känns det som om man börjar förstå vad som verkligen skett och samtidigt känner man en styrka i kroppen som man inte känt på ett tag och man inser att livet faktiskt kommer att fortsätta med glädje, sorg och allt annat som själva livet innefattar.

Som en nystart. Och ändå inte. För på något sätt blir livet sig aldrig riktigt som förut igen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,