Dokumentären om Alice Walker

omskärelsenDet finns böcker och filmer som sätter djupare spår i oss än andra. Sådana filmer och böcker som ofta återkommer till oss i tankarna. Sådana böcker och filmer som har repliker som upprepas i våra huvuden under de mest oväntade tillfällena. Filmer och böcker som ibland känns så verkliga och påtagliga att vi för ett kort ögonblick kan få för oss att det faktiskt hänt i våra liv eller att vi faktiskt varit med i filmen eller boken på något sätt.

Ett par av de böcker och filmer som har gjort just så stor inverkan på mig och mitt liv är Purpurfärgen och Omskärelsen. Jag har också nämnt dessa vid några tillfällen i min blogg. Båda böckerna purpurfärgen och omskärelsen är skrivna av författaren och aktivisten Alice Walker.

Av det djup och den känsloladdning, det mångbottnade och det mångfasetterade jag funnit i hennes böcker, har hon kommit att bli en av mina största favorit-författare och av många skäl ser jag upp till henne även som person. Därför blev jag väldigt glad över att det visats en dokumentär om henne på SVT och om du är intresserad så vill jag verkligen rekommendera dig att se den! Det går att se den i 29 dagar till, så passa på att klicka in HÄR och kolla dokumentären.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Missa inte dokumentären om Linda Pira

linda-pira-stor-Under en tid har SVT sänt sex korta avsnitt om den kvinnliga hiphop-kometen Linda Pira. Linda Pira blev ett namn på allas läppar inom hiphopen efter att ha gjort en video med artisten Stor; Rom & Kush för snart ett år sedan, där även min dotter Binta och hennes grupp Blackout är med i videon som dansare.

Videon tog hela hiphopvärlden med storm och efter den blev Linda Pira ett namn att inte bara räkna med utan ett av hiphopens absoluta toppnamn!! Hon var även nominerad på Kingsizegalan och har synts på alla möjliga ställen under det gångna året. Om i frågar mig så är hon en riktigt tung artist som jag hoppas och tror ska gå mycket långt. Den större delen av hennes korta men kometsnabba karriär så har hon varit gravid med tvillingar och för några månader sedan så födde hon två härliga små killar.

Senare har hon också gjort ännu en video: Bang Bang/Bäng Bäng. Även där var Binta och Blackout Family delaktiga i videon som dansare och även denna video har blivit väl mottagen av en entusiastisk publik:

Men nu har alltså en dokumentär på sex korta delar om Linda Pira gjorts och i flera av delarna är Blackout med, och alla delarna kan du ett tag till se i länkarna nedan (direktlänkar till klippen). Se den!! 

Linda Pira som du inte visste om, Del 1

Linda Pira som du inte visste om, Del 2

Linda Pira som du inte visste om, Del 3

Linda Pira som du inte visste om, Del 4

Linda Pira som du inte visste om, Del 5

Linda Pira som du inte visste om, Del 6

Nyhet: Redline om nya samarbetet

Tidigare om Linda Pira:

Ny video släpptes idag: Stor, Linda Pira och Blackout

Blackout öppnade Kingsizegalan

Blackout på Gröna Lund ikväll

Linda Pira och Blackout Family

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Pojken kräktes av ångest och skam

IMG_9446-1024x768Härom dagen såg jag en dokumentär om hur fattigdomen ökar i USA; American Winter. Så här har SVT skrivit som beskrivning av dokumentären:

”Fattigdomen ökar i världens rikaste land. Vanliga familjer som aldrig haft några problem drabbas hårt när den ekonomiska vintern breder ut sig över USA. För dem handlar den amerikanska drömmen om att överleva.”

Dokumentären är mycket intressant och jag tycker den är jätteviktig att se när man talar om fattigdom i ”rika länder”. Det finns enormt mycket fördomar och föreställningar om detta i vårt land, har jag märkt. Inte minst när vi har debatterat barnfattigdom här i Sverige, så kommer det fram många fördomar och föreställningar som ofta stämmer mycket dåligt med verkligheten. Det som gör denna dokumentär särskilt intressant tycker jag är att mycket av det som tas upp kan jämföras med just Sverige, men också detta med skuld och skam som barn upplever. I flera av familjerna som dokumentären handlar om, framkommer tydligt hur barnen i familjen känner skuld och skam över familjens ekonomiska situation.

I ett av fallen får mamman en mycket hög sjukvårdsräkning då hennes dotter får blödande magsår och hon under en viss tid stod oförsäkrad. Dottern gråter och berättar att hon känner sig skyldig till mammas svåra ekonomiska situation. I ett annat fall så berättar en pojke i 12-årsåldern att han känner oro för att han inte kan hjälpa till med familjens ekonomi. Han uttrycker också stark oro för hur det ska gå för honom själv som inte sparat till sina framtida collegestudier och hur han ska kunna försörja en framtida familj. Han gråter över detta.

Ytterligare en pojke i kanske samma ålder kräks av ångest och skam över att han och hans mamma tvingas ta in på ett härbärge. Han är arg på mamman över situationen och förtvivlad på samma gång som han uppenbarligen inte vill lasta den skuldfyllda mamman mer än hon redan är.

Filmen handlar om familjer som blir vräkta, familjer som får el och värme avstängda för deras svåra ekonomiska situation. Det som skiljer denna dokumentär från många andra i samma ämne, är att man påvisar att det är den ekonomiska krisen i USA och världen som bidragit till att många familjer som varit vana att arbeta hårt och mycket och som aldrig varit beroende av hjälp från sociala myndigheter eller välgörenhetsorganisationer som nu ställs inför detta för första gången i sina liv. Hur den stigande arbetslösheten fullständigt golvar medelklassfamiljer som aldrig insett hur nära de är att ”falla över stupet”.

Fattigdom gör ont i varje människa som tvingas uppleva den. Arbetarklass, medelklass eller överklass. Fattigdom slår ut samhällen, försätter människor i skuld, förtvivlan, depressioner, självmordsbenägenhet, skam, trasighet i själen och en enorm maktlöshet. Det gör att människor förlorar sitt självförtroende, blir passiva och nedstämda. Det splittrar familjer, det förändrar människor på djupet. Det ger en känsla av hopplöshet som är svår att beskriva för den som aldrig upplevt den.

Fattigdom gör något med människor. Något vi inte vill känna till. Något som urholkar allt som har med tillit och förtroende att göra. Fattigdom tar trygghet och välbefinnande ifrån en. Den skapar oförmåga, sorg, bitterhet och en ändlös, katastrofal förtvivlan! Om vi aldrig varit där, så är det svårt att tro att man någonsin skulle kunna hamna där eller hur mycket den påverkar oss i vår vardag. Om vi varit där, för en kort period och sedan kommit ur den, så kommer vi att göra allt för att inte hamna där igen, men vi kommer också att uppskatta det vi har för vi inser att ingenting är längre självklart, hur mycket du än strävar efter att arbeta, göra rätt för dig och försörja dig själv och din familj. Det är inte bara den goda viljan som är avgörande.

Det här är ett stort samhällsproblem och vi kan bara lösa det på ett enda sätt: att stötta varandra och ge den hjälp människor som hamnat i en djup ekonomisk kris behöver. Vi behöver socialt upprusta våra välfärdssamhällen, i stället för att nedrusta dem. Vi behöver lagstifta om ekonomiska förändringar som minskar klyftor i stället för att öka dem. Men vi behöver också ta hand om varandra på individnivå. Ibland kanske det räcker långt med ett matpaket, eller kanske ännu mer: en utsträckt hand. Någon som finns där när du faller. Någon som tar emot. Någon som får dig att känna ditt värde som människa, även om du under en period inte klarar av din egen försörjning.

Denna amerikanska dokumentär visar hur nära vi alla kan vara att hamna i den där bottenlösa, förtvivlade fattigdomen. Se den!

Hur långt är du själv ifrån en ekonomisk katastrof? En skilsmässa? En långvarig sjukdom? Ett barn med särskilda behov? Ett dödsfall i familjen? 

Läs gärna En tyst katastrof

HÄR kan du se dokumentären American Winter i sin helhet i 28 dagar till. Den är verkligen sevärd och intressant, så missa den inte!

Tidigare bloggat i ämnet:

Långvarig fattigdom tär in i märgen

Den värsta konsekvensen av fattigdomen i Sverige är skammen

Barnfattigdom Del 1 Fokus

Barnfattigdom Del 2 

Barnfattigdom Del 3

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Våga prata om sexuella övergrepp

våga prataI måndags var jag med mamma och en vän på seminarium en heldag om sexuellt våld och sexuella övergrepp. Seminariet hade namnet Våga Prata och seminariet började med en visning av dokumentären Våga Minnas, som handlar om filmaren och Regissören Ewa Cederstam. Filmen var så oerhört intressant, tung och givande på alla sätt. Väldigt mycket av tankarna kunde jag själv känna igen mig i efter att själv ha utsatts för sexuella övergrepp som ung.

Något som gjorde mig mycket starkt berörd var insikten att den händelse som skedde i unga år kan få så stora konsekvenser upp i vuxen ålder. Dokumentären blev en perfekt blandning av realitet, fakta, sorg, smärta och glimtar av humor och hopp.

Jag kände igen mig själv i många delar, även om själva övergreppen skiljer sig åt. Den där tomheten, minnesförlusten, hur starkt ljuden omkring övergreppen har präntat sig in, hur viktigt det är att tala om övergreppen och hur de aldrig försvinner från ens minne, särskilt inte om man under en längre tid försökt att lägga locket på och förtränga händelserna. Hur livet delas upp i flera delar; smärtsamma minnen, glädje, framtid, barn, familj, arbete, vänskap och så mycket annat. Hur man kommer vidare efter ett övergrepp, samtidigt som man måste bearbeta det man varit med om för att kunna gå vidare. Hur viktigt det är att prata, prata, prata.
våga prata1

Jag har ofta tänkt på hur olika smärtor blivit en del av mitt liv under olika perioder av livet. I början var det färska sår som inte tålde någon som helst beröring. Till och med att prata runt ämnet väckte smärta. Idag är det i stället ett uns av ledsamhet över insikter om att övergreppen har skadat en för alltid när det gäller nära relationer, på ett eller annat sätt.

Efter filmen följde ett samtal med Ewa om filmen som var mycket givande och jag fick även möjlighet till enskilt samtal med mitt sällskap med Ewa som jag upplever vara en mycket stark, självständig och modig kvinna som jag gärna hade haft ett längre samtal med om det funnits mer tid.

Efter hennes anförande höll polisen Mats Gehlin en föreläsning om sitt arbete med företrädesvis utsatta kvinnor, men även män och barn. Även om han var lite mer osäker i sin föreläsning, särskilt i början, så var han mycket tydlig och klar och det uppskattar jag. Han berättade också om hur viktigt det är i ett rättssäkert samhälle att juridiken är kall och okänslig och inte bygger på det känslomässiga. Även om jag vet att det är jobbigt, så anser jag det ändå nödvändigt. Vidare berättade han om sitt personliga arbetssätt med sexuellt utsatta. Jag tror att han är en mycket bra förhörsledare och polis. Mats har även medverkat i Ewa´s film.

Under frågestunden blev Mats lite ifrågasatt som man och om kvinnor verkligen kunde känna förtroende för honom efter att ha varit utsatt för en våldtäkt? Mats svarade rakt och bra på denna fråga, men jag vill också poängtera att jag tror vi är ganska många kvinnor (gissningsvis de flesta) som inser att det är EN man som utsatt oss och inte alla män i världen, precis som det är oviktigt om mannen har ett annat ursprung, om han är kort eller lång eller några andra egenskaper. Det är DEN mannen (ja, ibland är det förstås kvinnor också) men förhoppningsvis tror jag de flesta som blir utsatta är smarta nog att inse att det är den eller dessa personer som är förövare och inte alla med samma kön…!
våga prata3Slutligen föreläste Suzann Larsdotter om sexuellt våld, sexuella övergrepp inom HBT och hur viktigt det är med kunskap i dessa ämnen när man arbetar med människor och i synnerhet i socialt arbete. De var alla tre mycket bra och hade oerhört viktiga saker att dela med sig av och lära ut. Jag är jätteglad att jag fick förmånen att delta på denna heldag och jag skulle gärna ha lyssnat mer och samtalat mer med dessa tre personer.

våga prata4
Jag tror det är viktigt att prata när man har blivit utsatt för en traumatisk händelse i livet. Jag skriver ofta om just att prata om saker och öppenhet. Självklart är det mycket lättare sagt än gjort, men jag är också övertygad om att ett helande kan komma först när vi börjat bearbeta starka händelser. Bearbetning startar ofta genom att prata om saker som skett. Genom ord föds ett slags helande. Att sätta ord på det som skett gör det lättare att se det som skett i ett vidare perspektiv, vilket i sin tur kan vara nödvändigt för att starta ett helande.

Genom ett helande kan man inte göra det som redan skett, ogjort, men det kan göra det mindre smärtsamt och genom att se på det som skett med öppna ögon kan man också arbeta med sig själv för att det som skett inte ska ha en allt för negativ påverkan i hela ens framtid. Att arbeta med sig själv innebär att man inte behöver ta på sig offerkoftan och bli ett offer som man ska tycka synd om, utan i stället stärka sig själv för sin egen framtid och sitt eget liv. Att folk tycker synd om en för att man har utsatts för något i sitt liv, är inget som gagnar en själv eller någon annan, utan blir lätt kontraproduktivt.

Det är lätt att bli bitter på livet om man går runt och tycker synd om sig själv. Att andra tycker synd om en för något som man blivit utsatt för, är väldigt förminskande och det finns få saker jag själv tycker är så jobbigt som att få medlidande för något jag blev utsatt för som väldigt ung. Detta pratade Ewa och jag om en del i en av pauserna och det var väldigt tydligt under både hennes film och det samtal hon hade med publiken efteråt att inte heller hon söker någon offerstämpel, utan tvärt om, försöker använda sin negativa erfarenhet till att göra något bra av.

våga prata2

En annan sak som Ewa och jag är rörande överens om är att det skulle gagna hela vårt samhälle om vi sätter mer fokus på förövarna. Att sätta fokus på förövarna för att försöka ta reda på vad drivkraften är, fokusera på att finna vägar för att försöka stävja våldtäkter och sexuella övergrepp skulle kunna förhindra många framtida övergrepp.

Uthängning av sexualbrottslingar var ytterligare något vi var rörande överens om att det är helt fel väg att gå. Det har jag skrivit om många gånger och även debatterat i TV3 HÄR!

En bra heldag blev det i alla fall, men även om det var mycket intressant och jag är väldigt glad över att ha fått möjligheten att vara där, så var jag också helt slut, på gränsen till utmattad, på kvällen när jag kom hem, vilket jag ofta är när tunga ämnen har avhandlats. Det tar så enormt mycket mer på mig än jag inser innan att det kommer att göra.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

25 år sedan morden i Åmsele, lite spooky…

police-04-junePrecis idag, på tuben på väg hem från jobbet, lyssnade jag i vanlig ordning på en radiodokumentär. Just idag blev det en attans gammal dokumentär, nämligen den om trippelmördaren i Åmsele, Juha Valjakkala. Dokumentären är från 2008, alltså för fem år sedan, när det var 20 år efter morden. HÄR kan du lyssna på dokumentären!

HÄR kan du lyssna på en annan dokumentär om samma ämne.

Det som är lite märkligt är att när jag kommer hem och kollar nyheterna, så finner jag DEN HÄR artikeln som handlar om just dessa mord och det visar sig att det idag är på dagen 25 år sedan morden. Lite spooky är det i alla fall…

Om fallet intresserade dig eller om du är för ung för att minnas fallet alls, lyssna gärna på radiodokumentären, för jag tyckte den var intressant!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

 

Att sprida kunskap om konsekvenserna av sexuella övergrepp

kanal24övergrepp

Bild ur en av Thor-Björn Bergman´s filmer om sexuella övergrepp

Jag är en av flera informatörer för Army of Survivors. Army of Survivors är ett ideellt projekt, som bildas av ett antal personer som har en sak gemensamt: vi har alla blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn.

Jag har skrivit mycket om sexuella övergrepp i min blogg och i andra forum, men att prata om mina egna övergrepp som jag blev utsatt för som barn, har jag försökt att vara mer restriktiv med. Det beror inte på att det är svårt för mig att tala om det. Tvärt om känner jag verkligen att det är något som jag har bearbetat i så många år att jag inte blir särskilt illa berörd av att tala öppet om det.

Trots att jag är van att vara väldigt öppen i min blogg sedan jag började 2005, tog det ändå flera år innan jag öppet berättade om de sexuella övergrepp jag har blivit utsatt för som barn. Anledningen till att jag varit relativt restriktiv med att prata om just den här frågan är som sagt inte för att jag känner att det är svårt, utan i första hand handlar det om att jag inte vill framstå som ett ”offer”.

Det är därför viktigt för mig att poängtera att även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp, oavsett om det är som barn eller vuxen, så kan man gå vidare, man kan ha ett bra liv och man kan må bra och faktiskt bli en lycklig människa. Det betyder dock inte att ett sexuellt övergrepp inte ger några konsekvenser. Jag tror att de flesta som har blivit utsatta får någon typ av konsekvenser även i sitt vuxna liv. Ibland hanterbara, men även svårare konsekvenser. Jag tror också att många som har blivit utsatta får svårt på ett eller annat sätt med olika relationer. Jag tror att det är vanligt och att det gör det svårt i relation till vissa människor, kanske kärleksrelationer, kanske vänskapsrelationer, eller i relation till familjemedlemmar.

De känslomässiga skadorna är oftast svårare än de fysiska.

Konsekvenser av sexuella övergrepp handlar om livslånga bearbetningar. Dessa bearbetningar är högst personliga både hur de hanterar en, påverkar en och i vilken takt man bearbetar sina upplevelser. Det finns många som tiger, som aldrig vågar skrapa på den där smärtsamma ytan av rädsla för konsekvenserna som kan vara både smärtsamma och okontrollerbara, men jag tror ändå de är nödvändiga. Jag tror också att det är väldigt svårt att gå vidare och att utvecklas på olika sätt, om man väljer att inte ta upp det till ytan och börja bearbeta, men det är också viktigt att vara medveten om att de flesta behöver hjälp med att bearbeta. De allra flesta behöver någon som vägleder och finns där när man påbörjar en bearbetning av något som är smärtsamt och svårt att hantera. Utifrån är det mycket lättare att se vilken väg man ska gå och vilket stöd som behövs, än när man står där mitt uppe i det.

army of survivors

I somras gjordes en kort dokumentärfilm om mig och min berättelse.

En preview kan du se HÄR!

Min informationssida på Army of Survivors kan du se HÄR!

Army of Survivors facebooksida hittar du HÄR!

Army of survivors hemsida hittar du HÄR!

En krönika jag skrivit för sajten finner du HÄR!

Alla informatörer kan du finna HÄR!

Fler filmade berättelser kan du finna HÄR!

Eldsjälen bakom allt detta är prisbelönade (och även tidigare nominerad till svensk hjälte) författaren till boken Ängeln vid Hovs Hallar, som jag också skrivit om tidigare: Thor-Björn Bergman

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Man läker inte sår med nya kränkningar

ung tjej litenDen fastspända flickan är en radiodokumentär som handlar om unga Nora som far illa i livet. Först av sin pappa, därefter på olika vårdinstitutioner och till sist blir hon våldtagen av polischefen Göran Lindberg. Som om allt detta inte var nog för en ung flicka med svåra traumatiska upplevelser att bearbeta så blir hon även djupt kränkt av en läkare då hon nekas en kvinnlig psykolog för att bearbeta alla dessa händelser.

En ung tjej med ett självskadebeteende, med insikt om att hon behöver hjälp och stöd och ändå kan det gå så här? Hur ska vi kunna vårda våra unga om vi brister på så många punkter och sviker så markant, som fallet med Den fastspända flickan? Nog måste samhället kunna ge mer stöd än så här? När jag hör hur läkaren pratar med Nora i del 2 av dokumentären blir jag så arg att jag hoppas att han aldrig mer får ansvaret för så unga människors liv. Nej, jag inbillar mig inte om att Nora var en ”lätt person” att ha hand om, men det finns gränser för hur man får behandla en ung tjej med vårdbehov.

Lyssna på radiodokumentären du också:

Den fastspända flickan Del 1

Den fastspända flickan Del 2

Tjejen på bilden har inget med blogginlägget att göra

Tillägg: Aftonbladet har skrivit om fortsättningen efter programmet sändes.

Uppdatering 2013-01-23: Kritiserad psykiatriker får sparken

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Konsekvenserna av en ensidig rapportering om Gambia som Sexturistland

Igår sändes programmet Outsiders i Kanal 5. Det handlade om Sexturism i Gambia. Vi är många Gambiaresenärer som tröttnat på den ensidiga rapporteringen i media om detta och vi har därför skrivit en debattartikel tillsammans som publiceras i Aftonbladet idag HÄR! Det är förkortad version och den fullständiga versionen kan du i stället läsa här nedan:

Kanal 5 flaggar för att veckans Outsiders kommer att handla om sexturismen i Gambia. På trailern kan man se tre systrar som glatt berättar om att ”Gambia är ett gyllene land för oss gamla kärringar för att komma och söka älskare här!”

Vi är många Gambiaresenärer som följt denna ”sexrapportering” i svensk media genom åren om Gambia och som har tröttnat på det! Vi nekar inte till att dessa kvinnor existerar och vi tycker även att det är bra att debatten finns och uppmärksammas. Problemet är att det är en oerhört ensidig rapportering om ett turistland som för många européer handlar om helt andra saker än att köpa sex eller finna unga killar att utnyttja sexuellt.

I dagens globaliserade samhälle har världen blivit mycket mindre. Att gifta sig och skaffa barn över landsgränser är knappast något nytt. Många svenskar gifter sig med folk från alla möjliga länder och kulturer. Det är inget konstigt och det är relativt accepterat i vårt samhälle. De flesta gifter sig fortfarande av kärlek och inte för att en person kommer från ett specifikt land eller för att de vill ha sex med yngre män eller kvinnor eller för att kunna ”härska” över en partner som haft sämre förutsättningar i livet. Men om man har valt en partner med ursprung från Gambia, så blir reaktionerna ofta att man ”hämtat en prostituerad ung kille i Gambia”, oavsett hur det verkligen förhåller sig, var man träffats eller vilken ålder man har.

Vi är många Gambiaresenärer som aldrig över huvud taget haft en kärleksrelation med en Gambier, men bara att man tycker om att resa dit, gör att man snabbt blir stämplad som en sexturist. Sanningen är sällan intressant för den som vill göda fördomar. Svensk media har knappast hjälpt till att sprida bilden av Gambia som ett underbart turistland för många svenskar, utan att blanda in sexturismen. Sex säljer och särskilt de udda personer som vill utnyttja fattiga människor i ett afrikanskt land, är spännande att läsa om eller se på tv. Ett annat ord för det är också sensationsjournalistik.

Vi älskar att resa till Gambia av olika skäl. Några av oss älskar maten, andra dansen, någon trummorna, andra att få bada i havet, men det som är gemensamt för oss och vår reslust till just Gambia handlar om klimatet, de vänskapsband vi skapat till det oerhört gästvänliga folket i Gambia. Men även atmosfären och kulturen som vi får vara en del av när vi besöker landet. Den omsorg över sina medmänniskor som vi möter i Gambia och som vi tycker så mycket om, kan vi inte finna i Sverige och har inte heller lyckats finna i något annat land, trots att många av oss har rest i många andra länder. Vissa av oss har nyligen skaffat dessa vänskapsband och börjat resa till Gambia, men det finns också några av oss som har skaffat dessa vänskapsband sedan generationer tillbaka!! Ingen av oss reser dit för att bara njuta av sol och bad, utan även för att hjälpa till ekonomiskt för några av de som har allra minst, när det gäller skolgång till barn, bygga upp hus till en del familjer som blivit hemlösa då deras tidigare hus brunnit ned. Till de som inte har något arbete, då arbetslösheten är enorm i Gambia och utbildningsmöjligheterna få. Ingen av oss reser någonsin ner med bara våra semesterkläder utan att ha laddat väskorna med saker och kläder som kan komma väl till pass för människor som saknar allt när det gäller materiella saker, men i stället ger oss en fantastisk semester, genom att låta oss vara en del av deras vardag och fest!

Thailand har kämpat mot ett liknande sexrykte i många år, men vi kan se hur det sakta blir en allt mindre del av rapporteringen om Thailand och numera har endast en proportionerlig rapportering om sexturismen i Thailand och i stället rapporterar man, helt rätt, framför allt om väder, kultur, mat, speciella öar värda att besöka, att det är ett bra semestermål för barnfamiljer etc.

Det som oroar oss mest, är dock inte att vi kan bli stämplade som ”Sexuellt frustrerade medelålders kvinnor som reser till Gambia för att köpa sex av unga killar”. Det som oroar oss är att all denna negativa medierapportering gör att turismen i Gambia, som är Afrikas minsta land, sjunker. Gambia är ett land där Svenskar har semestrat sedan 70-talet och eftersom Gambia är ett litet land, så har turismen en avgörande betydelse för landet, befolkningen och dess överlevnad. Det oroar oss att den snedvridna rapporteringen gör att turismen sjunker än mer, då människor som ännu inte besökt Gambia, knappast blir lockade av de negativa rapporteringarna om Gambia som turistmål. Framför allt barnfamiljer blir lätt bortskrämda, trots att vi som besökt Gambia många gånger, vet att det är ett exemplariskt turistmål för en barnfamilj, där man både kan slappna av och ha semester, men även får möjlighet att ta del av en helt annorlunda kultur, musikliv och gästvänlighet vars like vi aldrig skådat i vårt avlånga land! Inte minst är Gambia känt för sitt fågelskådande och många svenskar och andra turister reser till landet för att fågelskåda, då Gambia är ett av världens fågelrikaste land med sina över 550 olika fågelarter.

Nu under våren har det kommit många larmrapporter, bland annat från Röda Korset om att en akut svältkatastrof råder i Västafrika och där Gambia räknas in som ett av de länder där det förväntas bli en akut situation. Där blir naturligtvis turismen som varit Gambias största inkomstkälla än mer viktig och faktiskt livsavgörande för många familjer och även för landet generellt.

Denna typ av rapportering får naturligtvis även negativa konsekvenser för gambier här i Sverige och deras barn, när man klassas som prostituerad Afrikan.

Vi uppmanar nu därför Sveriges journalister att ta sitt ansvar och ge en mer rättvis bild av Gambia, att ge en mer verklighetsbaserad och nyanserad bild av Gambia som turistmål och att för en gångs skull hoppa över, eller i alla fall ge minimalt utrymme för just sexturismen, som är en skrämmande, men väldigt liten del av turismen och turisterna i Gambia.

Fatou Touray, Uppsala, Anna Wedin, Sundsvall, Tina Jensen Bah, Skövde, Liselotte Billing Jeng, Stockholm, Lena Wallgren Wedin, Sundsvall, Maria Lööf, Stockholm, Monica Ceesay, Nyköping, Madelene Sundberg, Piteå, Britta H. Jobe, Stockholm, Göran Wedin, Sundsvall, Helena Svensson, Stockholm, Petri Säisä, Umeå, Tatjana Säisä, Umeå,Sollan Eriksson, Kramfors, Britt Dahlgren, Byske, Jane Horndahl, Stockholm, Veronica Månsson, Stockholm, Knut Johansen, Karlstad, Gullan Johansen, Karlstad, Kenneth Karlsson, Karskoga, Astrid Karlsson, Karlskoga, Roland Eriksson, Brottby, Micke Cedendahl-Nilsson, Gävle, Leine Cedendahl-Nilsson, Gävle, Yvonne Alfström-Lönnblad, Stockholm, Leif Alfström-Lönnblad, Stockholm, Binta Coker, Uppsala, Elizabeth Asplund, Tumba, Monica Wasstesson, Västervik, Weine Wasstesson, Västervik, Arne  Fahlen, Jönköping, Britt-Marie Fahlen, Jönköping, Susanne Appelquist, Hägersten, Annika Forsberg, Norrköping, Anna Thyr, Gävle och Jilly Kanteh, Kungsbacka.

Tidigare bloggat i detta ämne:

Gambia – så mycket mer än sexturism (2011)

Sexturism i Gambia (2008)

Läs mer om Gambia på min specialsida: Om Gambia

Andra som bloggat detta nu:

Kucke-li-lo: Nöjer mig

 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Who´s right and who´s wrong

Bunny Wailer, Gröna Lund 2009

Bunny Wailer, Uppsala Reggaefestival 2009

Att det i många år har funnits en öppen konflikt mellan Rita Marley (Fru till Bob Marley och även bandmedlem som en av de tre körsångerskorna som tillsammans bildade I-threes) och Bunny Wailer (bandmedlem till Bob Marley & The Wailers och även styvbror till Bob Marley och som även haft ett förhållande med en av de andra sångerskorna i I-threes, nämligen Jody Mowatt) är ingen nyhet.

Första gången jag hörde talas om det var för många år sedan när jag läste boken ”No woman no cry – My life with Bob Marley” av Rita Marley och Hettie Jones. (En bok jag för övrigt rekommenderar varmt!)

Nåja, jag vet inte vad jag ska säga om konflikten mellan Bunny och Rita. Båda är stora förebilder för mig och jag ser dem båda som roots-reggaemusikens verkliga ikoner och rent musikaliskt måste jag säga att Bunny nog varit den som bidragit mest till musikens utveckling av de två, men jag vill inte heller förringa Rita som kvinnlig, svart, Västindisk förebild! Jag tror hon har haft en stor betydelse för många kvinnor i världen och inte minst på Jamaica.

Om man läser hennes bok är det lätt att förstå att det inte varit helt lätt för Rita att kombinera sina roller som turnerande musiker, mamma, styvmamma, egen sångkarriär. Det är också lätt att förstå att Bob Marley inte alltid var en lätt person att leva med och det var säkert inte helt lätt att ”leva med” de andra bandmedlemmarna heller…

Det är förstås trist när två av ens största musikaliska förebilder träter. Jag ska inte gå in så mycket på vad bråket handlar om, men som jag har förstått det hela så handlar det en hel del om musikrättigheter och jag har läst en hel del om att Rita anses som girig. Om det är sant eller inte, har jag ingen aning om. Sedan många år är Rita bosatt i Ghana i Västafrika och jag vet att hon även driver en egen foundation vid namn: The Rita Marley Foundation. En av konflikterna mellan Rita och Bunny sägs dock handla om rättigheter till musik som skapades under Bob Marleys karriär och som än idag säljs och spelas flitigt världen över.

Vem tillhör rättigheterna? Bob Marley´s fru och barn och som även delvis varit med och skapat musiken och den popularitet som Bob Marley har uppnått, eller Bunny, styvbrodern och en av de bandmedlemmar som varit med och skapat mycket av musiken och även den popularitet som bandet uppnått?

Det är lite som när man ser sina barn bråka. Man är helt enkelt inte så intresserad av ”vem som har rätt” eller ”vem som vinner” utan man vill helt enkelt se dem sams och få möjlighet att njuta av att ha ett uppriktigt utbyte och kärlek till båda sina barn!

Jag vet inte om man kan påstå att konflikten mellan Rita och Bunny har trappats upp de senaste veckorna, eller om det helt enkelt handlar om att Bunny Wailer valt att bli lite mer ”outspoking” i sociala medier? Har det blossat upp just nu på grund av den nya dokumentären om Bob Marley som är på gång just nu? Som sagt, jag kan inte svara på det, men jag kan inte låta bli att läsa ilskan mellan raderna på Bunny´s statusuppdateringar på facebook och tweets på twitter:

HÄR är länken som hänvisas till ovan!

Jag vet inte vem som har ”rätt” eller vem som har ”fel”, eller om de någonsin kommer att lösa den här tvisten? Det jag vet är dock följande:

*Det finns få låtar som får mig på så gott humör och som jag har så svårt att sitta stilla till, som Bunny´s: Jump, Jump!

*Det finns få låtar som får mig att nicka så instämmande som när Rita sjunger: Who feels it – knows it!

*Det finns få reggaekonserter som jag uppskattar så mycket som jag uppskattar Bunny Wailers konserter och det finns många skäl att han kallas ”levande legend” inom Roots Reggae.

*Rita är definitivt en kvinna jag ser upp till av flera skäl och som jag ser som en stor förebild för många andra kvinnor.”

DETTA verkar en del av konflikten just nu handla om och den upprör många rastas at this very moment. Vi ser Mutabaruka i början av klippet:

Jag hoppas verkligen att dessa två kan lösa konflikterna oavsett om det handlar om flaggan, musikrättigheter eller annat och om de inte lyckas med det, så hoppas jag ändå att vi som tycker om dem båda för det de bidrar med i musiken, får möjlighet att fortsätta ta del av deras stordåd!

One Love-One Destiny

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Krigstrauma

Det handlar om vad krig gör med människor. Familjer. Det handlar om uppbrott och återföreningar. Det handlar om människors förflutna. Det handlar om människors nutid. Det handlar om flykt och invandring. Det handlar om ett barns känslor och hur det kommer att påverka oss i vuxenlivet. Det handlar om hur viktigt vårt förflutna blir när vi själva får barn.

Jag rekommenderar verkligen dokumentären Gerillasonen. Du kan se den HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,