Posts Tagged ‘dop’

Tack för inbjudan. Eller nåt…

feminist
Fin Dopinbjudan

Fin Dopinbjudan

Idag fick jag ett sånt handskrivet fyrkantigt kuvert. Ett sånt utan plastfönster eller trycka bokstäver. Detta var alltså handskrivet. Rosa. Ja, kuvertet var rosa som om någon tänkt till en gång extra. Alltså inte någon som bara ryckt det första vita kuvert hen såg. Adressaten var både jag och min mamma.

Problemet är bara att när jag väl öppnat det fina kuvertet och kunde konstatera att det var ett mycket fint kort, med rosa krona och texten ”Dopinbjudan”, så skulle jag vända på kortet för att se vem som ska hålla dop, datum, tid, plats och allt det där…

Dopinbjudan utan text

Dopinbjudan utan text

…upptäckte jag att inbjudaren eller inbjuderskan glömt bort att skriva. Något alls. Det fanns förtryckta texter om plats, dag, tid och allt det där… men inte minsta lilla hint om vem som bjudit in… och inte något datum, tid eller plats angivet.

Dopinbjudan utan text eller avsändare

Dopinbjudan utan text eller avsändare

Jag kan säga att jag känner några stycken som fått barn rätt nyligt och den jag mest tänkte att det kunde vara har fått en kille och kortet är ju rosa. Ja, det är gamla föreställningar, jag vet. Det är 2014 nu och självklart kan man skicka in en rosa dopinbjudan till ett pojkdop, inget tvivel där.

Så nu blir det till att leka lite detektiv här framöver och hoppas det är ett datum jag har möjlighet att komma…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Nyss var det dop och nu är det dags för studenten

isatouheader1

Jag, Binta och Isatou när Isatou döptes på Gambiskt vis i Augusti 1993 (en vecka efter hennes födelse)

På Tisdag tar min yngsta dotter studenten. Min lilla, fina Isatou som snart blir 19 år. Var tog åren vägen, var tog tiden vägen och varför känns det som om jag inte riktigt hängt med? Det är i och för sig inte bara jag som inte tycks ha hängt med. Härom dagen pratade jag med min mamma i telefonen:

Mamma: Jo, jag tänkte bidra med lite pengar till Isa´s dop. Vill du att jag ska sätta in dem på ditt konto nu direkt?

Jag: Nja, det var ju snällt, men det är lite sent påtänkt nu, tycker jag…

Mamma: Sent? Varför då?

Jag: Jo, vi hade ju Isa´s dop för snart 19 år sen. Men om du känner att du ändå vill bidra, så skulle jag föreslå att du bidrar till hennes studentfest i stället…

Mamma: Ha-Ha-Ha. Du fattar ju vad jag menar i alla fall.

Ska sanningen fram så är det inte bara min mamma som sagt fel. Ungefär varannan gång jag nämner Isatou´s studentfest så säger jag ”Isa´s dop”. Så är det. Mina barns största högtider har varit dop och student.

Jag har haft möten och diskussioner med hennes pappa under veckan för att gå igenom viktiga saker inför studenten och planeringen för den. Igår följde jag med Isa och shoppade det som saknades när det gäller hennes kläder, smycken och skor. Hon hade köpt en del redan, men nu blev det i alla fall storshopping för att köpa det som var kvar.

Det var så härligt att få följa med och ge smakråd, se henne prova kläder, välja och vraka. Klänning till kvällen, skor som passar till, väska som matchar, läppstift som går ihop med kläderna, smycken som passar på dagen och andra till kvällen. Att få ”klä upp” sin dotter på det sättet kändes jätteroligt!

Man ska inte jämföra sina barn, men ibland är det svårt att låta bli. När Binta skulle ta studenten var allting så otroligt DRAMA!! Det där med drama slipper jag nu, för Isa är ingen dramaqueen alls. Hon är lugn som en filbunke och man får nästan dra ur henne saker för att det ska ske. Det är skönt. Ingen hets i onödan, inga katastrofer och inget kaos, inga tårar som måste sminkas över och inte galna utbrott.

Å andra sidan är Binta en ”doer”. Hon ser till att saker blir gjorda och har ingen annan gjort det så ser hon till att det blir gjort själv. Studentkläder och frisyr, skor och allt annat inför hennes student, skötte hon själv om och var inget jag var inblandad i. Det är ju också skönt på ett vis, samtidigt som man känner sig lite mindre delaktig. Isa´s klädinköp för den stora dagen har jag fått tjata och tjata och tjata om, i rädsla att hon skulle ta studenten i sina vanliga kläder, för att hon inte kommit sig iväg att shoppa. Men nu blev det alltså gjort.

Min lilla, fina Isa som var så liten helt nyss och som nu ska ta studenten.

Jag tycker det var helt nyss hon gick ut 6:e klass…

…och ännu mer nyligt sedan hon gick ut 9:e klass…

…men nu är det alltså dags för min lilla tjej att ta studenten på Tisdag och sedan är det dags för mig att inse att min yngsta lilla prinsessa börjar bli rätt stor. Inte minst för att hon växte om mig på längden redan för flera år sedan.

Relaterat: Binta´s student:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Joar gästbloggar hos Faster Fatou om dopet (Bilder)

Hej där! Jag heter Joar och igår döptes jag! Det var riiiktigt najs, för det kom så många släktingar och så fick jag presenter! Men bäst ändå är att mitt namn nu är ”på riktigt”! Nu kanske jag ska slippa kallas för bäban, sötis, gulleplutt, sötnosen och en massa andra töntiga namn. Nu heter jag Joar. På riktigt!

Här är jag med min mamma och pappa. De är rätt sköna för de gör alltid som jag vill. Det är som att ha två egna butlers. Men jag slipper betala för det! Snacka om RUT-avdrag! Hahaha…

Liiite långtråkigt blev det i kyrkan, för vi fick vänta en bra stund och så fick jag inget käk där och är det nåt jag gillar så är det käk. Jag fick snutta på handen som substitut, men det var inte särskilt mättande!

Min kusin Mabou var där också. Han gillar jag. Han är inte lika jobbig som alla vuxna. Jag hoppas han vill lira fotboll med mig om några år, när mina fötter kan gå dit jag själv vill…

Här är Mabou med sin syster Jai, som också är min kusin. Hon är inte lika skön som Mabou, men det duger väl. Söt är hon i alla fall.

För övrigt har jag bara Mabou som är killkusin på min pappas sida. Alla andra är tjejer och de är sex stycken. På mammas sida är det lite bättre, för där är det bara killar i stället.

Här är min pappa med sin syrra och brorsa, alltså min farbror och faster. De är rätt gamla människor, men de duger ändå. De åt massor av kakor och tårta efter dopet. Jag trodde de skulle tömma varenda fat, men de hejdade sig till slut. Tur de hade lite presenter med sig i alla fall. Det enda jag inte gillade med mitt dop var att jag inte fick smaka en endaste tårtbit. Jag tycker det var lite halvsnålt. Det var ju trots allt min fest!

På kvällen gick jag med mina föräldrar, farmor, mormor och morfar och en massa annat löst folk på en restaurang. De andra åt och åt av maten som serverades. Till mig tog mamma med matsäck. Ja, den är helt okej för den är helt hemlagad. Mamma förvarar den innanför BH ´n och vilken kille gillar inte att hänga där?

Det var en lång dag men rätt cool ändå. Många av mina släktingar kom resande från alla möjliga håll i landet, särskilt från Norr och det är ju kul att de kommer ända hit för min skull! Vi fortsatte kvällen ett tag till hemma hos oss med mer kakor och bakverk. Otroligt att de vuxna aldrig får nog!

Det var en massa andra sköna gäster med på mitt dop också, men Faster Fatou sa att man helst ska fråga innan man lägger ut bilder och det hinner jag inte idag, för jag ska till Furuvik och spana in om de har några sköna djur där som man kan dra i svansen eller nåt!

Tja då!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En Gambiansk dopfest

Igår tog Mabou sitt pick och pack och drog…

I går var vi alla bjudna på ett stort barndop i Stockholm. När jag säger stort barndop, så menar jag inte de här traditionellt Svenska dopen, med lite tårta och kaffe efter själva akten. Jag menar ett Gambianskt dop. Ett Gambianskt dop är typ ofta större än bröllopsfester. Det är så mycket mat, dans och folk att man har svårt att ta in allt.

Sådana dop har jag haft till alla mina barn. Mer eller mindre. Ett Gambianskt dop är i grunden en fest för mamman. Det är mannens gåva till kvinnan för att hon burit på barnet en hel graviditet och sedan fött det. Så det är en fest för hennes skull, samtidigt som det alltså handlar om att namnge sitt barn. Så enkelt uttryckt kan man säga att dopceremonin (ngente) är för barnet och festen för mamman. Tyvärr är det så att många i de yngre generationerna ”tappat” lite av ursprunget på vägen. En hel del i min generation känner bara till att själva dopet är viktigt för barnet och att det är viktigt att ha ceremonin på sjunde dagen, men många känner inte till att dopfesten är en hyllning till mamman. Men om man talar med kvinnor i de äldre generationerna så får man veta hur det ligger till. Oavsett så är kvinnorna fortfarande väldigt involverade i planeringen av dopfesten.

När jag för många, många år sedan fick veta att dopet skulle ske på sjunde dagen, tyckte jag det kändes oerhört opraktiskt. Vilken nyförlöst kvinna orkar ha ett dop, med kanske hundratals gäster, endast en vecka efter förlossning? Men, se där, fick jag minsann veta, att dopet ska INTE utföras av den nyförlösta kvinnan. Det är alltså en fest till hyllning för mamman, inte en arbetsbörda. Med andra ord: man ska tala om vad man vill ha till sitt dop, men man ska sedan bara njuta hela festen. Släktingar till både mannen och kvinnan ska stå för matlagning, lokalhyror, arrangering av precis allt. Själv ska man ta med sin lilla bebis och bli serverad mat och dryck och allt man vill. Det är det som är själva hyllningen och överraskningen för mamman.

En dopfest i Gambias grannland; Senegal Del: 1

Del: 2 Festen och Dansen (Sabar)

Hur stort dopet är handlar ju också om hur stort man vill göra det och hur stort man har ekonomisk möjlighet att göra. Men oavsett så är ett barndop en ovanligt stor fest i Gambia. Man firar sällan födelsedagar, men dopet är som sagt stort. Här i Sverige kan man undantagsvis utföra själva dopceremonin på sjunde dagen efter födseln, men sedan ha själva festen lite senare, om barnet föds vid ”olämpligt tillfälle” för att ha en stor fest. (Till exempel om en släkting dött, så anses det olämpligt att ha en fest inom de kommande 40 sorgedagarna.)

När Mabou döptes i Stockholm, så ordnade hans farfar och andra släktingar en stor dopfest även i Gambia för att fira hans ankomst. De tog hem en Imam som bad för barnet (Mabou) och man slaktade lamm och festade loss. Allt videofilmades och sändes till oss så småningom.

Direkt efter ceremonin där Mabou namngavs. Det här är en del av ceremonin, där man ”köper” sitt barn. Det innebär att (i mitt fall har det alltid varit en äldre kvinnlig släkting, men jag vet inte riktigt om det är en del av traditionen, eller bara en tillfällighet?) någon räcker fram barnet mot dig och säger typ ”köper du barnet” så ska man svara att man gör det, detta upprepas tre gånger och den tredje gången lämnas barnet över till mammans famn. Den här traditionen betyder ungefär, lite förenklat, att om man en gång har ”köpt” sitt barn, så kan man sedan inte förskjuta det, utan då har man accepterat sitt barn som det är.

När Mabou döptes så köptes det in 8 (åtta) lamm, 20 kilo kycklinglår, 4 stora smörgåstårtor, massor av sallad, potatissallad, en tårta som var flera våningar hög etc. Ja, ni förstår då kanske att vi var några stycken…

Jag, Mabou och hans pappa är bortklippt, (så han slipper figurera i min blogg) under festen på kvällen. Kläderna var förbeställda och uppsydda i Gambia, långt innan dopet, (med lite missförstånd, de skulle ha varit creméfärgade, men kom ljusgula i stället). Jag har nöjt mig med att ha två olika dresser under mina barns dop. En på morgonen vid ceremonin och en på kvällen till festen, men många Gambianska kvinnor kan ha 4, 5 eller till och med 6 olika kläder under dagen. Som Svensk kvinna skulle jag inte palla med alla de ombytena haha…

Binta, Jai och Isatou med Mabou på hans dopfest. Vem som klippt bort halva Bintas huvud vet jag ej… Binta var för övrigt inte jätteglad den här dagen. Eftersom Mabou föddes precis en vecka innan hennes födelsedag så blev det så att Mabou ´s dop hamnade just på Binta ´s 13-års dag, vilket stal den mesta uppmärksamheten från hennes stora dag. Men hon tyckte det var okej, då vi firade henne senare där hemma i stället. Tjejerna hade likadana uppsydda Gambianska dräkter som min modell, men blåa, fast även där blev det fel, då jag hade beställt turkosa…

Hur som helst. Nu var vi bjudna på ett dop, modell större och då menar jag större i Gambianska mått… Binta är ju redan i Stockholm, Isatou åkte dit så snart hon var feberfri (eller rättare sagt, jag tvingade kvar henne hemma ett par dagar extra, för att vara exakt, för säkerhets skull) för att hjälpa till med alla förberedelserna. Förberedelser som jag vet att en massa folk har hållit på med under en veckas tid.

I går kom Jai hem (hon har hållit sig borta hemifrån för att inte bli smittad av mig) för att packa grejer till festen.

Mabou: Va? Ska Jai också åka till Stockholm?

Jag: Ja, hon ska ju till dopet…

Mabou: Va? Ska jag måsta sitta här hemma med dig som är sjuk medan alla andra ska på fest?

Jag: Ja, men vi får väl hitta på något när jag blir frisk…

Mabou: Nej du! Jag sitter inte här.

Mabou går fram till telefonen, lyckas trycka fram Bintas nummer i displayen, slår numret och säger: ”Binta! Det är Mabou, ge mig numret till P” (han som har dopet). Han tar fram penna och papper och lyckas skriva ner numret med lite bak- och framvända siffror. Säger sen till Binta: ”Asså, jag tänker ringa P och säga att jag också kommer, för jag tänker inte sitta här hemma själv med mamma…!”

Han lägger på luren, lyckas ringa upp P och frågar om han kan komma fast inte mamma ska komma… Jag pratar sen med P som säger att Mabou absolut ska komma.

Sen blir det eld i baken på Mabou. Han rusar runt och sliter åt sig kläder, hojtandes på Jai: ”Gå ingenstans. Jag ska med Jai, så du vet! Du måste vänta på mig! Jag ska på fest…!”

Jai och jag skrattar åt hans bestämdhet och hjälper honom sen att packa sina saker, så han får med sig lite fina kläder.

Sen upptäcker jag att jag sitter helt ensam här hemma. Febern verkar vara över sedan i förrgår, men jag hostar och känner mig fortfarande allmänt hängig och risig och tänker nog vila någon dag till innan jag sätter igång med alla grejer som väntar på mig. (Städningen till exempel…)

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Dopet i bilder

Som ni kanske minns så var jag ju med på Olalis förlossning, när han först såg dagsljud. Igår var det barndop. Lilla Olali döptes och jag och en till tjej blev Gudmödrar till den lilla prisen. Solen strålade, alla var på gott humör. Det blev ett fantastiskt dop!

Olali var pigg och nöjd under dopet och gnydde inte ens… Kolla blicken!

Olalis pappa, mamma, jag och Olali. Om mina ögon såg lite konstiga ut, så beror det på att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka många sekunder…

Mabou tog en vilostund på gräsmattan, trött efter att ha sovit lite efter bravaderna dagen innan

Olali med sin mamma och pappa och Devota med sin familj. En tjej som heter Nuru sjöng och hon gjorde det otroligt vackert.

Sofie och jag

Mamma, Pappa, Barn

Mabou var inte världens piggaste

Isatou på dopfesten

Jai på dopfesten

Vi åt och drack gott och pratade och skrattade en hel del

Jai och Isa

Nej, det regnade inte, men blev väldigt varmt i lokalen, så Olali fick ta av sig lite kläder och skyddades av solen av ett paraply, sen var han nöjd igen

Jai, Binta och den nydöpta Olalis stolta morfar

En toppen dag! Det var lite förvånande att Binta knappt var med på några bilder. Det måste vara första gången i världshistorien, som vi har med oss kameran och Binta inte är med på 90 % av alla bilder…

All lycka och välgång till lilla Olali!

Devotas blogg

Nurus blogg

Följ mig med Twitter

Följ mig på Boktipset

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Hur Carina blev Fatou och varför

Sarahs (som för övrigt har en ruggigt bra blogg som jag besöker allt för sällan) förfrågan ska jag blogga lite om mitt namnbyte.

Jag är alltså döpt till endast ett enda namn, vilket blev Carina. Varför jag fick bara ett enda namn var helt enkelt för att mina föräldrar inte kunde enas om fler än ett namn, so I guess att jag får vara tacksam för att jag slapp bli namnlös… Jag har hört att min mormor var förtvivlad över att jag bara fick ett enda namn (för nu skulle ju alla tro att jag var en ”fattig-unge” som hon sa. ”Alla” innebar antagligen mormors grannar, eller nåt… ) Varför de skulle tro att jag var en ”fattig-unge” har nog med att göra att förr i tiden så kostade det pengar med namnen när man döpte ett barn. Så det betydde att de rika kunde kosta på sina barn en väldans massa namn, medan de fattiga fick vara glada om de hade råd att ge barnet ett enda.

Hur som helst så fick jag nöja mig med mitt ”Carina”. Tyvärr var jag inte så nöjd med mitt namn. Dels för att det var trist att bara ha ett enda namn, eftersom alla i min klass hade flera namn. Att andranamnet ofta var ”Knut” eller ”Agda” eller något liknande som mina klasskompisar tyckte var pinsamt, spelade ingen roll för mig, för jag tyckte det var finare att heta Knut Agda Von Skithög än att ha bara ett enda förnamn.

Jag har i alla fall aldrig trivts som eller känt mig som en Carina. Därför blev jag överlycklig varje gång någon gav mig ett smeknamn som barn och tonåring.

För flera år sedan så konverterade jag. Jag kommer inte ihåg exakt vilket år det var, men tror att det kan röra sig om cirka 10-12 år sedan nu.

Mer om min konvertering och om mina och barnens namn kan du finna i följande, klickbara länkar:

När jag konverterade så bestämde jag mig ganska snabbt för att även byta namn. Det är naturligtvis inget man behöver göra för att man konverterar, men jag har som sagt alltid haft svårt att komma överens med mitt namn, så jag såg det snarare som en möjlighet att äntligen få tillfälle att byta. Eller i alla fall få lägga till fler namn. Jag har behållit Carina, men jag har lagt till både Fatou och ett till namn, från den person som jag namngav mig själv efter.

I Gambia är det så att om man byter namn, vilket det finns en hel del från Gambia som gör om de konverterar så sägs det ge otur att fortsätta kalla den personen för det gamla namnet. Det ger otur till den som säger det gamla namnet, inte den som bär namnet.

Den första tiden när jag hade bytt namn upptäckte jag att jag hade svårt att själv reagera när någon kallade mig Fatou. Det var ovant för mig, även om det gick ganska snabbt att vänja om sig.

Nu är det tvärt om. Om någon ropar Carina på stan, så kopplar jag inte. Det är ju mest om det är någon gammal kompis som jag inte umgåtts med på många år som ser mig, som ropar Carina. I min omgivning är det nog bara min pappa som fortfarande konstant säger Carina.

För Mabou var det ju lite konstigt när han för några år sedan hörde min pappa säga ”Carina”. Han sa: ”Nej, morfar, det finns ingen Carina här!” När jag sedan berättade att jag hette Carina också, men att jag inte använt det på länge, så skrattade han högt och länge och det framgick med all önskvärd tydlighet att han inte alls tyckte att det passade på mig. Jag tror människor vänjer sig snabbt och nu funkar det väldigt problemfritt i alla fall.

För övrigt så kan jag säga att även om en och annan säkert lyfte på både ett och två ögonbryn vid mitt namnbyte och även om jag hörde en del tissel och tassel bakom ryggen, så verkar det som de allra flesta tyckte det var helt okej. Flera familjemedlemmar och släktingar reagerade i stället med: ”Ja, det har jag väntat på länge”.

Däremot så hade jag väldigt svårt när jag beskrev för mina klasskompisar (jag pluggade just då) att jag var ensamstående och valde att konvertera. I stort sett ingen trodde mig. Hur mycket jag än stod och förklarade så kom det: ”men varför låter du ditt ex tvinga dig till att byta religion, fast ni är skilda?” eller ”Men säg åt exet och hans familj att de får släppa taget nu, du har ju faktiskt varit skild ganska länge nu…” Det gick verkligen inte in i vissa att jag tagit beslutet SJÄLV. Att imamen som var med när jag konverterade åtskilliga gånger upprepade frågan om jag VERKLIGEN tagit beslutet själv och inte blivit övertalad, övertygad eller på annat vis påverkad till att konvertera, för att då skulle konverteringen inte gälla, det fanns ingen som hade trott mig om jag hade förklarat det för dem…

Det enda problem jag upplevt med namnet är egentligen när jag har sökt jobb så upplever jag det som om det varit lättare att få komma på intervju med namnet Carina än namnet Fatou. Jag har också upplevt att jag blir trevligare bemött av myndigheter per telefon om jag presenterar mig som Carina i stället för Fatou. Vilket naturligtvis är oerhört trist att man upplever sig som annorlunda behandlad beroende på vilket namn man presenterar sig med.

Jag hoppas Sarah att det var svaret på din fråga och om det inte är det, så fråga igen, så ska jag försöka svara!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

14 visitors online now
14 guests, 0 members
Max visitors today: 20 at 07:05 am UTC
This month: 30 at 10-01-2014 10:01 am UTC
This year: 92 at 01-21-2014 08:41 pm UTC
All time: 118 at 11-06-2012 10:20 pm UTC