Etikettarkiv: Droger

Undrar om pappa tar en överdos i natt

Publicerat av
Svara

Missbruk är inte bara förödande för den som lever i det. Bakom varje missbrukare finns det en familj som nästan går sönder av familjesjukdomen som förgör och hindrar oss från att leva liv vi valt och i stället lever ovärdiga liv. Men det finns också vägar ut… 

Vi är nog många som undviker offentliga toaletter. Det är bra att ha när det tränger på, men om vi kan planera våra toalettbesök så gör vi gärna det. Vi passar på att gå på toa innan vi går hemifrån, från jobbet, eller var vi nu är. Jag är inte så ”känslig” för att gå på offentliga toaletter, även om det inte är någon favoritsysselsättning, direkt.

Bild 004Men i onsdags var jag i ett stort toalettbehov och den närmsta toalett jag kunde komma på var på en Mac Donalds-restaurang i centrala Stockholm. Jag har inte besökt den på väldigt många år, men nu gjorde jag det i alla fall.

Efter att ha stått i kö en stund så insåg jag att den uppenbart påtända kvinnan i kanske 45-årsåldern som stod längst fram i kön inte hade pengar att gå in på toaletten. Toaletten var alltså ledig, men hon var i ett sånt dåligt skick att hon inte ens förmådde fundera ut hur hon skulle ta sig in på den lediga, men låsta toaletten. Lite irriterat frågade jag: ”Ska du in på toaletten?” Hon sluddrade något ohörbart för att sedan förklara att om jag hade en femma som hon fick använda så skulle hon sen hålla upp dörren till mig, så jag också kunde gå in på min femma… Två yngre personer som säkert var mellan 20-30, en kille och en tjej kommer också in till det utrymme vi stod och väntade, utanför toaletterna. De tycktes känna varandra och pratade lite sluddrande med varandra.

Kvinnan ändrade sig plötsligt och sa att jag kunde gå in på toa först och sen hålla upp dörren för henne när jag var klar. Jag tog hennes ”erbjudande” och skyndade in på toa. Medan jag var där hörde jag en diskussion om gram och hur många och det ena med det andra… Jag förstod förstås att personerna stod och diskuterade droger och utgick ifrån att de skulle använda toaletten för att få i sig sina droger.

Inne på toaletten som verkligen var under all kritik när det gällde fräschhet och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer här, men så var det en liten pöl med blod uppe på toalettstolen (precis där man spolar) och flera bloddroppar på golvet. Jag förstod förstås att toaletten används av flera personer för att inta sina droger och helt plötsligt blir jag illamående.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Inte över blodfläcken i sig, inte över den ostädade toaletten. Jag blev illamående och väldigt illa berörd vid tanken på att så många människor, våra medmänniskor lever en så stor del av sina liv i centrala delar av staden, ständigt på jakt. På jakt efter pengar att köpa knark, på jakt efter knark, ibland efter blåsning, får de börja om redan här, sedan en jakt på att hitta ett ställe att ta sina droger och sedan ytterligare en jakt på att få ”vara drogad” en stund innan ekorrhjulet börjar om.

Det är så omänskligt. Det är ett så fruktansvärt ovärdigt liv att leva.

Det är inte bara personen som utsätter sig själv för missbruket som far illa. Till varje missbrukare vi ser som ”utslagen i stan”, sitter det någonstans en mamma, en pappa, syskon, barn eller sambo, fru eller make och är oroliga, som mår så dåligt av att finnas i en missbrukares liv, eller kanske avsaknaden av det, att de inte förmår leva egna liv de önskar leva.

En son eller dotter som varje kväll när hen ska lägga sig tänker: ”Undrar om pappa/mamma tar en överdos i natt?” Eller: ”Undrar om hen har någonstans att sova i natt?” Eller en mamma som undrar när hennes son eller dotter åt mat senast och varje gång dörrklockan ringer, så fryser hon till is inombords och ber en snabb bön om att det inte ska vara polisen som kommer med ett tråkigt besked…

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Eller en pappa vars högsta önskan är att dottern ska bli häktad, för där vet han att hon får mat, en varm säng att sova i och inte ägnar största delen av dygnet till att leta pengar och droger. Han vet att hon får duscha, tvätta bort allt smuts med tvål och vatten. Han vet att hon inte behöver sälja sin kropp för att få mat i magen, eller ett paket cigaretter, eller en ny dos knark.

Eller en lillebror som när han passerar Plattan med sin skolklass på väg till museum, inte vågar se sig omkring och håller sin tumme tills den bli blå, samtidigt som han hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska träffa på hans storasyster påtänd och med smutsiga kläder och med den där frånvarande blicken och nästan slutna ögonlock. Han hoppas att om hon är där, inte ska få syn på honom och han hoppas, hoppas, att ingen i klassen ska se henne och känna igen henne och säga något högt inför klassen om henne.

Som anhörig till någon som är beroende är risken stor att man går in i ett medberoende. Är man dessutom uppväxt i en dysfunktionell familj som inte har tagit hand om ens behov som barn, är man vad man kallar ett vuxet barn. Det vill säga barnet som aldrig fick vara barn. Ett vuxen barn har tidigt blivit medberoende.

Vissa identifierar sig som medberoende, eller anhörig, eller vuxet barn. Det finns så många namn. Så många tankar och så enormt mycket smärta!! 

Missbruk är en familjesjukdom. Den gör oss alla sjuka. Den gör att vi förlorar våra möjligheter att leva ett självvalt, anständigt liv. Den ger oss en klump i magen, den får oss att gråta, den ger oss sömnproblem och den utplånar våra verkliga personligheter. Men det går också att tillfriskna. Det går att arbeta med oss själva, oavsett om den anhöriga upphör med sitt missbruk eller ej. Det går att få helt vanliga, självvalda och anständiga liv. Det kostar. Det kostar blod svett och tårar och det tar tid. Det tar tid att bygga upp oss själva igen. Det tar tid att bygga upp ett liv där missbrukaren inte är i fokus. Där vi själva, våra behov och vårt välmående går i första hand. Och kanske samtidigt fortsätta älska den person som missbrukar.

Det är en skör linje mellan kärleken vi känner till vårt barn/sambo/bror/syster/mamma eller pappa, och den omsorg vi tar om oss själva, samtidigt som den är skör och tunn, så är den också hård som betong och den är tjock som en enormt tjock mur. Och övergången när vi börjar ta hand om oss själva och inte tillåta missbrukaren stå i fokus längre är så oändligt smärtsam att vi tror den ska förgöra oss, den sliter oss sönder och samman inombords. Samtidigt som den kommer med bomull och bäddar in oss, vyschar oss till sömns om natten, smeker vår söndergråtna kinder med hjärtan och bomull och söta karameller.

Vägen till frihet gör ont och sliter och drar och på samma gång får den oss att sväva på små rosa moln av omsorg av oss själva och att äntligen, äntligen få skrika ut till oss själva och resten av världen av vi behöver ta hand om oss själva nu!! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Debatt om URF och droger

Publicerat av
7

Att jag är väldigt förtjust i reggae är det nog ingen som ifrågasätter. Jag har mer eller mindre växt upp med musiken och jag tycker mycket om en hel del av kulturen runt omkring.

Men. Jag är också helt emot droger av alla de slag. Drogdebatten i samband med reggaefestivalen är massiv. Själv blir jag rätt förvånad när jag spenderar så mycket tid där och ändå ser så lite av alla de droger som diskuteras, när jag faktiskt är på plats!

Alla de människor runt omkring mig är också emot droger, även om de allra flesta tycker om reggae. Att det finns en glorifiering runt droger inom reggae är välkänt och det är ett trist budskap som jag själv inte kan stå bakom på något sätt. Som mamma tycker jag den är särskilt trist! Jag fick ett meddelande på facebook för ett tag sedan från en annan mamma som också tycker om reggae och som varit på en konsert, men som liksom jag blev väldigt störd av detta drogbudskap!

Jag läste en recension i UNT om artisten Gentleman. Den var bra. Det som jag blev ännu gladare av var att läsa den första kommentaren till artikeln. Så här hade skribenten skrivit:

”Bra musik men bortrökt förnuft? Jag är en storälskare av reggae, och har varit det se ´n 1975 då jag hörde Marley i No Woman No Cry. Jag har också med intresse kollat in RasTafari med dess positiva budskap av ”oneness”, samt försvarat de ”dreadlockade lejonen” ett otal gånger mot fördomsfulla attityder. Men återigen blir jag ledsen i min själ när jag på festivalens första kväll hör Gentleman (som för övrigt gör kanonbra musik) peppa publiken att ta fram cannabisen och börja röka. Han kritiserar, som ett rastamantra, polisen eller Babylon för att trycka ner reggaefolket med skrämseltaktik. Om man som musiker är beroende av konsertgager och plattförsäljning för livsuppehället, måste man väl vara lite lyhörd för omgivningen man arbetar i? Jag kan skriva mycket positivt om reggae en annan gång men- Babylon finns i oss alla.”

Jag kan inte annat än hålla med! Jag såg den konserten och en del andra där artisterna faktiskt uppmuntrade publiken att röka på. Som mamma gjorde det mig riktigt förbannad. Om Gentleman eller i stort sett vilken artist som helst vill sitta hemma och röka på och ta sina risker själv, så fine with me. Låt dem göra det. De är vuxna människor som får ta sina egna konsekvenser av sina egna liv och handlande. Men jag vet INGEN förälder, inte ens de som själva använder droger, som skulle UPPMUNTRA sina egna barn och ungdomar att börja röka på, så SÄG FÖR FASEN INTE TILL MINA BARN ATT GÖRA DET DÃ…!

Ã… andra sidan tror jag inte det är något specifikt för reggae just. Många artister har förskönat droganvändning i sina texter och på scenen. Rock and Roll och många andra musikstilar har alltid förknippats med droger och drogkultur.

Det finns ju flera aspekter på det hela. Men en av dem är ju också att man med väldigt stor sannolikhet kan åka fast för polisen under festivalen, då insatserna mot just droger är massivt. Förutom de risker man tar med att själv fastna i ett missbruk, så riskerar man även böter och att hamna i polisens straffregister. Det är kanske inte vad vi önskar våra 15-åriga ungdomar?

I år talar man om ett trendbrott på festivalen. Det har varit färre droger men något mer alkohol. Och ja, det skulle jag nog vilja instämma i. Jag kände ingen hasch-rök någonstans, däremot upplevde jag något mer fylla, även om den också är minimal vid reggaefestivalen jämfört med många andra festivaler.

En negativ baksida av den massiva drogbekämpningen tidigare år är dock att flertal personer, särskilt ungdomar låter bli att gå på festivalen då de tidigare år känt sig trakasserade av polisen. Framför allt sedan förr-förra året då kritiken mot polisen och deras metoder var massiv. Nu menar jag ungdomar som själva inte använder droger, utan som blivit intagna för provtagning. Ungdomar som vittnat om hur de blivit nedtryckta i leran och rejält uppskakade av polisers ingripande. Svaret på deras prover har kommit tillbaka rena, men det hjälper ju inte så mycket när de upplevt sig trakasserade, nertryckta i leran och ibland med familjer inkopplade. (Man kan ju själv föreställa sig uppståndelsen när föräldrar får veta att deras barn är misstänkta för narkotikabruk).

Även om de inte har använt droger så är ju säkerligen festivalen förstörd för dessa ungdomar i alla fall. Att då ha lagt ut nästan 1500 spänn som ju är ganska mycket pengar för de flesta ungdomar, är självklart inte roligt. Så jag hörde talas om ganska mycket ungdomar som helt enkelt hoppade över festivalen i år, då de inte tyckte att det var värt det. Detta innebär i förlängningen att det försvinner en hel del intäkter för arrangörerna, vilket i sin tur gör att det är större risk att de får lägga ner festivalen, då den kan riskera att gå i konkurs, vilket ju två andra festivaler i Sverige har fått göra denna sommar…!

Jag har inga klara svar. Men självklart funderar jag en del. Jag är mamma till fyra barn och jag är liksom alla andra föräldrar rädd att mina barn ska hamna i ett missbruk. Jag konstaterar med lättnad hur mina egna barn inte blivit utsatta för något obehagligt under någon av de 10 reggaefestivaler som nu passerat. Jag är glad över att polisen har insatser på festivalen mot droger. Men frågan är om man inte har gått lite för långt i dessa insatser tidigare år? I år har det varit dämpat. De flesta poliser jag såg gick lugnt omkring tillsammans och såg rätt uttråkade ut. Många med en kaffekopp i handen… Ändå är det relativt många som har misstänkts för narkotikabrott. Kan det ha att göra med att polisen blivit bättre på att hitta de som verkligen använt narkotika, eller vad?

Jag tror att anledningen till att droganvändandet tycks ha minskat är polisens förtjänst, samtidigt skulle det vara intressant att veta hur många som faktiskt avstått att komma på festivalen av rädsla för just polisens ingripanden?

Bloggat om festivalen 2008, när polisen fick massiv kritik för sitt agerande under festivalen:

Uppmärksammad uppsats från 2009 om URF kan du läsa mer om HÄR!

Sammanfattningsvis om denna debatt skulle jag vilja säga:

Självklart ska vi ha polisinsatser mot narkotika på stora evenemang där många ungdomar rör sig. Det sämsta man kan göra för reggae och festivalen är att åka till URF och röka på. Det sämsta artister kan göra för reggae och ungdomar är att uppmuntra till att börja röka på. Det bästa en förälder kan göra är att själv åka till festivalen med sina ungdomar och vara på plats för att se med egna ögon hur ens ungdomar uppför sig och hur det faktiskt är på festivalen. Det bästa vi kan göra för oss själva, med eller utan festival är att ge fan i alla droger!!

Vi är många, många som älskar reggae och gärna går på festivaler och konserter, men som är helt emot droger!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Veckans Debatt: Missbruk

Publicerat av
14

En sovande man, kanske berusad?

Förra veckan startade jag min debattserie. Då handlade det om Skilsmässobarn och det var roligt att så många var med och debatterade. Särskilt roligt tyckte jag att det var att några fick in helt nya infallsvinklar i debatten, vilket breddade ämnet avsevärt!

Jag fick också önskemål om att ta upp ämnet Missbruk, så det är min tanke denna vecka.

När det gäller just missbruk tycker jag det finns så enormt mycket dubbelmoral. Det beror nog till stor del på att vi har en kultur i Sverige runt just berusning. Jag tänker då på alkohol, vilket är vårt mest utbredda missbruksproblem i Sverige. Jag är väldigt splittrad just runt alkoholen. För samtidigt som jag inser att de som inte har problem runt alkohol men använder det som en social dryck,är väldigt problemfritt i sig och man vill förstås inte ta ifrån folk utan problem med den biten. Samtidigt undrar jag ibland om det verkligen är värt det?

Faktum är att alkoholmissbruk är så utbrett och berör så oerhört många fler än just den som missbrukar det. Massor av barn, partner, föräldrar, syskon, vänner etc. blir negativt berörda av det alkoholmissbruk som finns.

För att inte tala om att de flesta våldsbrott som begås, begås under rus av alkohol eller droger.

Själv har jag inga problem med att folk dricker, även om jag själv valt att inte göra det. Jag har inget problem alls med socialt drickande, utan tvärt om kan jag ibland känna att det skulle vara trevligt att ta ett glas vin i socialt syfte. Det är lite trist att sitta där med en sockerdricka eller cocacola i stället, det ska jag erkänna.

Det finns inga moraliska värderingar bakom mitt beslut att inte dricka alkohol, utan det handlar framför allt om att jag inte tycker det är gott, men också för att jag inte känner mig bekväm med att bli onykter.

Men ibland kan jag inte låta bli att fundera över just den skada som alkohol och droger gör i vårt samhälle och funderar på om det verkligen är en så viktig del för de som dricker, att det är värt all smärta och skada som alkohol gör i vårt samhälle? Både ur samhällssynpunkt, ekonomisk synpunkt och för den enskilda individen.

Nåja, jag har inga intentioner att förespråka alkoholförbud, utan det handlar bara om lite spridda tankar.

Oavsett beroendet, om det gäller spel, sex, alkohol eller droger, så är beroendet i sig lika förödande oavsett medel. Däremot blir det ju en uppenbar skillnad när det gäller just droger, då de är förbjudna. Det är alltså kriminellt att ens bruka dem. Det är ju den uppenbara skillnaden. Sedan finns det förstås den ”finare” skillnaden att med en spruta heroin så är det lättare att ta en överdos och ”råka dö” än det är med till exempel alkohol, som kräver mer ansträngning.

Men i stort ser jag ingen större skillnad för individen, oavsett beroendeform.

Något som slagit mig den senaste tiden är att jag upplever det som om många känner förakt för missbrukare eller före detta missbrukare. Det är något som jag inte har tänkt på tidigare eller helt enkelt inte upplevt tidigare. Särskilt tycker jag detta förakt finns för just kvinnor.

Visst är det så att särskilt om man började med droger som väldigt ung och sedan använt det under väldigt många år, så sätter det ofta sina spår. Jag har träffat en hel del personer som helt har stannat i sin egen utveckling, även om de varit drogfria ett tag, just för att man tagit droger under större delen av sitt liv och det har satt sina spår. Detta blir särskilt tydligt för personer som började missbruka som väldigt unga.

Men ofta träffar jag också folk som har missbrukat där du inte ens kan ana att det funnits/finns ett missbruk. Det finns många, många personer som lever ett bredare liv än bara med drogerna, även om de har/haft ett beroende. Jag har lite svårt att förstå att man känner förakt för människor som har ett beroende.

De flesta missbrukare, oavsett vad de missbrukar, bor i vanliga hem och sitter inte på våra berömda ”parkbänkar”.

Däremot tror jag det är rätt vanligt att missbrukare måste ”slå i botten” för att verkligen klara av att ta sig ur ett missbruk och söka hjälp för det. Många är tvungna att få ett bryskt uppvaknande, för att verkligen finna styrka att vända sina liv. Kanske att man mister sin familj/jobb/bostad/vän/hamnar i fängelse eller helt enkelt blir frälst. Jag tror det är rätt vanligt att man måste få kännbara konsekvenser av sitt beroende innan man tar sig ur det och för en del räcker faktiskt inte ens det.

Det är också här de anhöriga kommer in och det man brukar kalla för medberoende eller möjliggörare.

Att stötta någon ur ett missbruk är oerhört svårt och kräver oftast ändå professionell hjälp. Utan professionell hjälp riskerar man att i stället för att bli ett stöd, bli just en möjliggörare, som i stället för att hjälpa någon, gör det möjligt för den beroende att fortsätta missbruka utan att behöva ta konsekvenserna för sitt missbruk.

För mig är det viktigt att ta avstånd från missbruk, men inte från missbrukaren. Men jag tycker också det är viktigt att man själv ser sin roll i det hela, även om man inte medvetet har gått in i den. DU kan inte sluta missbruka åt någon annan!

Frågeställningar att spinna vidare på, om du inte har helt egna infallsvinklar i ämnet:

  • Hur ser du på missbruk?
  • Vad tänker du när du hör ”Missbruk”?
  • Finns det en dubbelmoral runt alkohol i Sverige?
  • Tror du själv att du har ”anlag” eller ”tendenser” som gör att du skulle kunna bli beroende?

Ordet är fritt!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Önskeblogg: Tonåringar

Publicerat av
3

Nattvandrare i Uppsala

För ett tag sedan ställde jag frågan om ni läsare har något ämne ni vill läsa om i min blogg. Jag fick en del svar och ett av dem var att jag skulle skriva lite om hur jag ser på tonåringar och hur mycket man ska lägga sig i barns och tonåringars liv. En läsare skriver så här:

”Jag skulle gärna vilja läsa om vad du anser “var gränsen går” när det gäller att LÄGGA SIG I barnens/ tonåringarnas liv!! Jag är inte tonårsförälder men väl “tonårssyrra” och jag känner ibland att jag håller på att SPY på mina (myndiga)tonårssystrar som tror att de är vuxna “vuxna” och deras tveksamma val av vänner (med liberal inställning till droger)gör mig så orolig/ irriterad.

Hur man ska undvika att gå ner på deras nivå…”

Jag har gått och funderat en hel del på det sedan dess. Jag inser att det är en otroligt stor, men också viktig fråga som kanske är omöjlig att ge ett konkret svar på som passar i alla lägen eller i alla familjer.

Min tanke är i alla fall så här:

Jag kan bara utgå från mig själv när jag var ung och från de ungdomar jag lever med.

Jag tror det är viktigt som vuxen att tala om var man själv står. Jag tror också det är viktigt att sortera ut vad som faktiskt är viktigt för en själv. Vad är det viktigaste att förmedla till mina barn? Är det:

  1. Att de städar ordentligt?
  2. Att de säger nej till droger?
  3. Att de inte klär sig för utmanande?
  4. Att de behandlar sina medmänniskor med respekt?
  5. Att de tar för sig?
  6. Att de får ett jobb med en fin titel eller att de får ett jobb de brinner för?
  7. Att de inte ser på dokusåpor?
  8. Att de bäddar sängen på ”rätt sätt”?
  9. Att de inte blandar i röda kläder i vittvätten?
  10. Att de inte använder för mycket smink?
  11. Att de inte använder våld för att lösa problem?

Ja, det finns förstås hur många exempel som helst att ta, men jag tror det är viktigt att vuxna i tonåringars omgivning alltid låter tonåringar förstå vad man själv har för åsikter utan att för den skull döma andra människor, vilket kan vara svårt nog. Men det är nog viktigt att inte döma personer som har ett beroende, utan att skilja på sak och person. Det är ju drogerna du dömer, inte personen som använder det!

Jag tror också det är viktigt att fokusera på det man tycker är viktigast. Om man till exempel tycker det är viktigare att ens tonåringar låter bli droger, än hur de sminkar sig, så ska man lägga sitt krut just där. Annars är det risk att det bara blir tjat, oavsett om det är väldigt viktigt för dig eller mindre viktigt.

Hur ska man kunna föra fram sina åsikter?

Om din tonåring kommer hem och säger att h*n tycker att det är okej att röka hasch, eftersom det egentligen inte är farligare än att dricka sig full. Vad svarar man då? Jag tror det är väldigt viktigt att hålla sig till sanningen. Att i avskräckande syfte säga att de som röker hasch är dumma i huvudet, att de med all säkerhet kommer att börja ta heroin och att det kommer att växa ut gröna öron från deras huvud, tror jag inte alls funkar.

Risken finns då att när de märker att den kompis som börjat använda till exempel hasch inte får gröna öron, är dum i huvudet eller börjar ta heroin, så tror man att allt negativt som sägs om hasch bara är lögner och antidrogpropaganda.

Då tror jag det är bättre att starta diskussion och något jag minns att vuxna sa till mig som tonåring var att ”ingen som tar droger första gången tror att den ska bli missbrukare, så det enda sättet att vara säker på att inte bli det, är att inte testa”. Jag tror att det funkade rätt avskräckande på mig i alla fall. Sen tror jag det är jätteviktigt att leva som man lär.

Jag tycker också man kan säga att: ”Nej, det är inte säkert att Elin blir beroende för att hon testat röka hasch några gånger, men varför ta risken? Det är ju mindre risk att Lisa blir beroende eftersom hon aldrig har testat!”

Jag tror inte heller man ska starta dessa diskussioner när man är uppe i en konflikt, för just sådana gånger tror jag det är svårare att göra sig hörd. Det är lättare att både barnet/tonåringen och den vuxna då kämpar för att ”få rätt” eller göra sin röst hörd och att man då kämpar mer för att vara emot den andra personen, än att ha en uppriktig debatt. Det finns då också risk att man som vuxen bara kritiserar, vilket ofta har en förmåga att ge helt motsatt effekt.

Jag tror också att ungdomar ofta är mycket smartare än vi tror. Även om man i en viss ålder kan vräka ur sig saker för att väcka debatt eller uppmärksamhet, så tror jag inte alltid man menar det.

Tänk efter själva, vad är det som gjort att just du inte började använda droger och om du har använt droger, vad kunde ha fått dig att låta bli? Den frågan kan naturligtvis leda till så långa svar att en roman kan verka kort. Men jag tror det är viktigt att ta sig den tiden. Inte en gång eller två, men att ta diskussionen igen och igen och igen.

Hur mycket ska man lägga sig i?

Jag är av den åsikten att man inte läser sina barns dagböcker, avlyssnar samtal, eller på andra sätt ”smyger till sig” information från sina barn. Men jag tycker också att det finns undantag. När man är orolig för att ens barn kommer att utsätta sig för livsfara. D.v.s. om man misstänker att ens barn faktiskt tar droger, är självmordsbenägna eller något annat som faktiskt skulle kunna äventyra barnets liv. Då tycker jag inte att det finns någon integritet att värna om längre. Inte i det läget. Det är naturligtvis omöjligt att veta innan, men jag tror att många föräldrar känner på sig när det faktiskt är allvar. Däremot tror jag det är viktigt att då berätta att man har gjort det och då också förklara varför.

Hur mycket man ska ”lägga sig i” för övrigt, är svårt att säga generellt tycker jag. Men att fråga och visa engagemang tycker jag inte är fel. Däremot tror jag inte på sådant som att förbjuda ungdomar att umgås med vissa kompisar och liknande, det tror jag tvärt om kan ge helt motsatt effekt. Min erfarenhet är i alla fall att de flesta typ av ”förbud” mot ungdomar kan ha rakt motsatt effekt. Däremot tror jag man som vuxen kan vara lite smart och föra sansade diskussioner där man låter tonåringen ”själv” komma fram till en vettig åsikt.

Frågor som:

”Hur skulle du själv reagera om din son/dotter kom hem med en kompis som var hög som ett hus?” ger ofta ganska vettiga svar.

Ja, som sagt så vet jag inte om det finns några färdiga svar, men jag tror det är viktigt att minnas att många tonåringar använder just tonårstiden till att testa gränser och töja gränserna maximalt, för att skapa effekt, eller för att se hur långt man kan gå. Det behöver inte alltid betyda att de är på väg in i fördärvet, även om det kan vara bra så frustrerande att höra gamla myter som blir till ”sanningar” i tonåringens mun.

Har du några bra råd när det gäller tonåringar och droger, gränsdragningar och hur mycket man ska få lägga sig i?

Tillägg: Precis när jag sitter och har skrivit klart detta finner jag DEN HÄR sidan på nätet. Där skriver man en del av det jag redan har berört ovan.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Intervju med LiLo om hennes son som missbrukar

Publicerat av
21

Som nummer fyra ut i min intervjuserie, har jag intervjuat LiLo. LiLo har en son som missbrukar och även om alla historier jag just nu håller på med intervjuer om, berör mig, så när jag går igenom denna kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är själv förvånad över hur jag i mamma-rollen identifierar mig med LiLo. Läs det här!! Gör det!

Berätta lite om dig själv.

Jag heter ”LiLo” och har precis fyllt 50 år. Jag har varit enastående mamma sen min yngste son var 11 månader, hans storebror Oscar som det här handlar om var då två och ett halvt år. Killarnas pappa hade problem med alkohol och lätta droger, samt komplicerad ekonomi. Jag valde då att låta honom klara sitt eget liv, till förmån för att vi tre skulle få lugn och ro. Han hade sporadisk kontakt med dem fram till Oscar var ungefär sju år, sen upphörde kontakten helt

Jag gör den här intervjun med anledning av att du har ett barn som missbrukar. Kan du berätta lite om det.

Oscar har alltid varit nyfiken, social och haft svårt med  gränser.  I tolvårsåldern började det dyka upp många föremål, han ”hittat”. Det kom fler och fler samtal från skolan, misstankar om klotter och stölder av kamrater.Vi fick  kontakt med en jättebra socialsekreterare och gick på samtal, tillsammans och var  för  sig.
Men när han var knappt fjorton blev det totalt ohållbart, han struntade i skolan och i mina regler. Brydde sig inte om de konsekvenser jag gav. Jag fick avlastning i en jourfamilj, men inte  heller de klarade av att få honom att följa regler eller gå till skolan.
I nästan tre års tid bodde  han sedan på ett behandlingskollektiv. Där jobbade vi alla tillsammans, han själv, personalen och andra föräldrar för förändring och en framtid utan kriminalitet och droger. Jag trodde verkligen på idén och att det skulle leda till något nytt. Men det blev inte så.
Han började röka hasch och skolka igen, nästan direkt  när han   flyttade hem.  Andra droger började  locka och testas  och det försvann pengar och ägodelar ur vårt hem.  Vi fick    besök av polis som gjorde husrannsakan. Han uppträdde aggressivt mot mig och sin lillebror när han var påverkad.

Till slut när han fyllt 18 fick jag nog. Ännu en gång blev jag  tvungen att ”välja bort” en person, för att vi som levde normala liv skulle få en chans att fortsätta göra det.  Våra rättigheter till att leva utan att låsa in våra ägodelar, sova på mobil och plånbok och att helt enkelt få leva människovärdigt någon gång tog överhanden. Det är självklart det svåraste jag gjort men jag kunde verkligen inte hitta någon annan utväg som tydligt nog markerade att jag inte tolererade hans beteende.
Nu lever han utan jobb, utan bostad. Han försörjer sig vad jag förstår på snatteri och langande i mindre skala. Han är inte intresserad av att ta emot hjälp mot sitt missbruk, vilket innebär att han inte heller får hjälp med bostad eller möjlighet att få sysselsättning genom samhället.

Vad har det inneburit för dig och andra i familjen?

För mig har det inneburit sorg, sorg, sorg och oro.   Ilska, vanmakt, förtvivlan och längtan. Tider av total uppgivenhet då jag inte orkat arbeta. Dåligt samvete och grubblerier på vad jag gjort fel och vad jag borde och inte borde ha gjort. Men idag är det framför allt sorgen   och oron som är det tyngsta. Överdoser, olyckor misshandel bilderna som flimrar framför ögonen är inte lätta att hantera.

För lillebror innebar det att han till slut inte lämnade hemmet, han var orolig för vad som skulle hända om ingen var hemma när jag jobbade. Han slutade umgås med andra och tröståt under flera år tills han som 15 åring vägde över 120 kg till sina 175 cm.
Han blev sluten och levde för datorer, TV-spel och böcker. Han litade inte  på andra och höll sig därför undan.

Har du sökt hjälp från samhället?

Jag fick mycket hjälp och stöd så länge han inte var myndig. Då fick och gav jag information om vad som hände. Samarbetet med socialen fungerade, även om jag självklart tyckte alla beslut tog orimligt lång tid att fatta.

Tyckte du att du fick den hjälp och det stöd familjen behövde?

Självklart har jag stunder när jag tycker det borde kunnat göras mer för oss. Framför allt för Oscar. Men jag vet att ingen förändras förrän den själv vill, eller blir tvungen till det. Det jag varit mest störd av är att mitt inflytande och möjlighet till information om vad som händer försvann när han blev myndig. Innan det  kunde jag också vara mycket irriterad på att skola, polis och sociala myndigheter inte samarbetar, eller det är jag idag också när jag tänker efter. I somras var Oscar inlagd på ett sjukhus, då han hittas medvetslös efter en överdos av GHB. Läkaren skriver en anmälan om att han borde tvångsomhändertas för sitt missbruk. Socialen träffar honom och pratar och tror på att detta var en engångsgrej och att han annars bara röker lite hasch då och då…
Drömscenariot vore ju att varje gång ett sjukhus får in en person av den anledningen, eller varje gång polisen tar hand om någon i samband med droger eller alkohol, så  borde sociala myndigheter kontaktas och gärna anhöriga också.

För egen del fick jag otroligt mycket hjälp att utvecklas som förälder och människa under de åren Oscar bodde i behandlingskollektivet. Jag har också talat mycket med vänner, kollegor socialarbetare som lyssnat.

Vem är din son?

Oscar är en otroligt snäll och socialt begåvad kille. Han älskar att omge sig med andra, bjuda på sig själv. När han var liten bjöd han alla som besökte oss att stanna på middag (vilket ibland ställde till bekymmer för mig, men det gick alltid att lösa)
Han hittade ofta på och ledde lekar när han var liten. Han har alltid haft lätt att lära och har talang för det mesta. Duktig på idrott, ganska duktig på sång, dans och musik. Han började tidigt exprementera i köket och blev snabbt mycket duktig och fantasifull vid spisen. Han har inte heller haft några stora problem med ”vanliga” skolämnen.
Han har haft långa förhållanden med flickor sen han var 12 år. Mot dem har han varit romantisk, snäll och generös. Det är jag inte säker på hur det fungerar idag, dock.

Som förälder kan jag föreställa mig att man lägger mycket skuld på sig själv. Hur har du hanterat de känslorna?

Det är det svåraste. jag vet ju att jag gjort allt jag kunnat. När de gick på dagis och ett par skolår valde jag att jobba deltid för att orka vara mamma. Jag hade ont om pengar, men vi gjorde mycket tillsammans och jag såg till att vi reste bort varje sommar, även om det bara var en vecka i skärgården.
Mina grannar från småbarnsåren pratar än idag då jag möter dom om hur mycket tid jag gav barnen och det var ofta andra barn hos oss, lekte, åt och sov över.
Men idag har jag bestämt mig för att jobba på att inte grubbla så mycket på det, det som har varit har varit och går inte att ändra. Jag lever på hoppet och den dan min son bestämmer sig för förändring av sitt liv, kommer jag finnas där för honom.

Du har berättat för mig om hur du i en svår period gick in på KRIS kontor och ställde dig och storbölade. Som mamma kan jag förstå den maktlöshet du måste ha upplevt. Hur blev du bemött av KRIS?

Detta var då jag första gången blev väckt av samtal från Polisen och jag fick åka genom hela stan mitt i natten för att hämta honom på ett poliskontor. Han vägrade prata med mig om det som hänt och jag var så orolig och stressad.
Killarna på KRIS tog mig och mina bekymmer på största allvar. De bjöd på starkt gott kaffe och två killar pratade länge med mig och lät mig gråta, gnälla och vara mig själv. Jag fick två stora varma kramar när jag gick och mådde bättre än när jag snörvlade fram mitt ”Jag har en son som är sjutton år som knarkar och kriminell, finns det någon jag kan prata med!”

Kan du se hur denna erfarenhet har stärkt dig, eller är sorgen fortfarande för stor?

Jag känner mig som en starkare, mjukare och mer öppen person än innan allt detta började. Ödmjukare och mer tacksam för allt det som trots allt är bra i mitt liv.

Du har valt att vara väldigt öppen om att din son missbrukar. Hur har du bemötts när du berättat för människor omkring dig?

Det har jag enbart positiva erfarenheter av. Ingen har vänt mig ryggen eller dömt ut mig som förälder  pga av detta. Släkt, vänner och kollegor har varit underbara. Jag rekommenderar alla att vara så öppna de orkar. Att börja storgråta på jobbet hörde till vardagen en period, och det var ingen som brydde sig, de visste ungefär varför.

Hur ser er relation ut idag?

Den består till största delen av korta möten, då han hämtar post på min arbetsplats. Han ringer då han tror jag ska ge honom pengar,  vilket jag aldrig gör numera. Jag fyller på hans mobil, ringer en del samtal åt honom. Har han någonstans att bo, så händer det att jag följer honom till en matbutik och handlar några kassar basvaror åt honom.
Konstigt nog finns värmen mellan oss kvar om han inte är påverkad.

Om du hade möjlighet att säga något till din son just nu, vad skulle det vara?

Jag älskar dig! Jag kommer alltid att vara din mamma och älska dig. Jag längtar tills du börjar ta dig själv och ditt eget liv på allvar. Du är värd det.
Fram till dess är mina tankar hos dig ofta, ofta. Ibland med oro, sorg och ilska, men också med ett leende när jag tänker på härliga saker vi gjort och upplevt tillsammans. Jag vill kunna le tillsammans med dig igen!

Vad vill du säga till föräldrar som misstänker att deras barn har börjat ta droger?

Tjata, lägg dig i, snoka. Var en jävla käring eller gubbe. Ungar blir sällan så arga och jobbiga som när man kommer på dem med något de vet är fel. Ta det, låt dem rasa, vråla och vara vidriga. Ge inte upp! Ställ krav på ungen om det går.  Berätta om din oro, försök komma med ideér om annat att göra. Kontakta andra föräldrar om du vet vilka de är (åh vad jag saknar gammeldags telefonböcker med namn och hemtelefonnummer!)
Fältassistenter, lugna gatan, socialen,  vad som finns där du bor- kolla med dom!
Sluta aldrig älska ungen, det är samma lilla barn du alltid haft. Vad drogerna gör med dem har lite att göra med vilka de är innerst inne.

Finns det något annat som du särskilt vill lyfta fram i denna fråga?

Tjata på allt och alla som du tror kan ge stöd och hjälp. Dina vänner kan stå ut med mycket om de  verkligen är  dina vänner.

Försök att ändå ge dej själv tid att göra sånt du tycker om och mår bra av, det stärker dig som människa och du orkar mer. Läs, jogga, dansa, träffa vänner, älska eller vad som får dig att njuta av livet när det går. Att du utplånar dig själv hjälper ingen!

Glöm aldrig bort eventuella syskon.
Idag mår lillebror i familjen toppen, han vikarierar på fritids och älskar sitt jobb och ”sina ungar”  Han har jobbat bort hela sin övervikt och är en glad och snäll kille med massor av empati.

Tillägg av LiLo: ”Skyll ALDRIG på ”dåliga kamrater”, prata illa om dem eller deras föräldrar. Alla gör sina egna val och ingen förälder vill sina barn illa. Varför en del i vissa lägen inte orkar, kan eller vet det bästa för sina barn, det kan ha tusen orsaker och att döma ut andra föräldrar eller barn löser inte något problem.”

Jag tackar så mycket för intervjun och jag är glad att du ville delta i min bloggserie om samhällsproblematik och att du gör det väldigt öppenhjärtligt! Varmt tack och lycka till önskar jag dig och hela din familj!! Du har berört mig starkt och jag är säker på att du i denna intervju berör alla som läser den! Tack Lilo för din styrka att gå igenom detta och sedan även dela med dig av det! Med min djupaste tacksamhet!

Tidigare intervjuer i denna intervju-serie som handlar om samhällsproblematik:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Efterlyses

Publicerat av
8

Idén jag fick idag är enkel och handlar om sånt som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ska försöka köra en intervju-serie i min blogg som ska handla om olika ämnen som intresserar mig och som jag hoppas även ska intressera er. Jag har redan tänkt ut ett tio-tal ämnen som jag hoppas jag ska finna folk som vill bli intervjuade om.

Det finns dock några inplanerade ämnen som jag skulle behöva folk att intrevjua om:

  • Någon som tagit sig ur ett drogmissbruk
  • Någon som tagit sig ur ett alkoholmissbruk
  • Medberoende. Någon som är medberoende men som tagit hjälp för att ta sig ur det eller som jobbar på det just nu

Om du skulle kunna tänka dig att ställa upp i en intervju, som du naturligtvis får vara med och påverka hur det ska se ut, innan jag publicerar det i min blogg. Helst med bild och ditt rätta namn, men det skulle även funka med en ”dold” bild och ett ”anonymt namn” om du vill vara anomym. Om du vill få ut din historia och på så sätt hjälpa mig, så maila mig gärna på: tonarsmorsa@gmail.com

Om du har ideér på ämnen, så lämna gärna en kommentar i min blogg.

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Dagens Mabou (eller Fatou?)

Publicerat av
10

Mabou (6): Mamma, är det farligt att knarka?

Jag: Ja, det är jättefarligt!

Mabou: Varför det?

Jag: Jo, man kan förändras som person och det är farligt. Man kan till och med dö av det, för det är så giftigt för kroppen.

Mabou: Va? Bara för att man snarkar?

Jag: Snarkar? Jag tyckte du sa knarkar…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tonårsföreläsning…

Publicerat av
5

Igår när jag kom hem från jobbet, så var jag upprörd. Dels för att jag hade skäl till det, men naturligtvis också för att jag cyklat hem i världens snöoväder och frös, såg ut som en snögubbe och motvind hade jag dessutom också. Bara det, liksom…

Nåja, varför jag var upprörd handlar mest om att jag tänkt ett längre tag på att det är dags att återigen prata med barnen om moraliska frågor. Det här om droger, umgänge, våld och annat som blivit en allt mer vanlig ingrediens i ungdomars liv. Jag har skruvat upp mig själv en tid och upprörts över både det ena och det andra, men sedan när man kommer hem så kommer det en massa andra akuta saker i vägen och man ”glömmer bort” diskussionen för tillfället, även om man har den i bakhuvudet…!

Men idag, efter att ha skruvat upp mig ännu mer, för att jag egentligen var förbannad över att jag frös, så kom jag infarande som en raket. Binta (19) och tre av hennes kompisar var hemma (och Mabou, 6) Först började de att asgarva när de såg mig, för jag var verkligen helt översnöad. Sedan satte de skrattet i halsen, för jag for ut om att det är viktigt att välja sitt umgänge, att hon och hennes kompisar är gamla nog nu för att inte bara ”go with the flow”… utan att man måste börja ta aktiva val och inse konsekvenserna av hur man spenderar sin fritid.

Jag hade samlat på mig en hel del funderingar, så jag höll en mindre föreläsning, fast en ganska uppretad sådan. Till slut, när jag fått skälla av mig lite och lugnat ner mig, så började vi föra en lite bättre kommunikation, vilket naturligtvis fungerar ganska mycket bättre än moralpredikningar, när det gäller tonåringar.

Hur som helst, det jag vill komma fram till, är att det är så viktigt att vi pratar med våra ungdomar regelbundet om hur världen ser ut och om hur de val de gör, kan komma att påverka dem på olika sätt. Det är lätt att glömma det i all vardag och tjat om vardagliga saker. Jag brukar försöka föra dessa diskussioner som vägledning för dem, men ibland dröjer det tyvärr lite för länge mellan gångerna. Oftast kommer det upp på tapeten, när det är något konkret man kan prata om, men jag tror att det är jätteviktigt att låta dessa diskussioner hållas levande även när det inte finns något ”akut” att diskutera. Jag tror också att det är viktigt att upprepa dessa diskussioner regelbundet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Boktips: Lotta Thell

Publicerat av
6

Lotta Thell är en kvinna som gett ut sammanlagt fem självbiografiska böcker om sitt liv och och försök att ta sig ur ett gravt heroinmissbruk. Berättelser om människoöden har alltid fascinerat mig. En av de fösta böcker som trollband mig i den kategorin är Såld av Zana Muhsen som jag även läst om under senare år.

Särskilt kvinnliga människoöden har trollbundit mig och väcker alltid ett starkt intresse hos mig. Inte bara de öden som berättas om i böcker, utan också människoöden berättade direkt till mig av folk jag möter. Jag vet att ”kultureliten” inte anser självbiografiska böcker vara ”fina” nog, men det struntar jag i! Mig ger de något och därför fortsätter jag läsa dem. Att försöka förstå sig på andra människors öden, tror jag både väcker empati, kunskap och förståelse för andra människors situation och det tycker jag är väldigt viktiga egenskaper!

Tillbaka till Lotta Thell. Jag har nu läst ut hennes fjärde bok, av de fem självbiografiska böcker hon har gett ut. Den heter Kärleksbarn. Betygsmässigt skulle jag nog bara ge den en 3:a i betyg, mot 5 möjliga, men låt er inte skrämmas bort för det. Jag tycker absolut att man ska läsa hela denna serie. De andra böckerna tyckte jag var mycket, mycket bättre, men det innebär ju inte att denna bok är dålig. Framför allt skulle jag vilja säga att den här delen är en viktig fortsättning på de föregående.

Kvinnliga problem i missbruk intresserar mig, som kanske framgått efter att jag läste Mia Törnlunds: Så dumt! Kanske är det också så att eftersom jag nyligen läst den boken och blev VÄLDIGT betagen av just den boken, så kanske det är därför betyget sjunker för Kärleksbarn. Det är svårt att läsa två böcker kort efter varann på samma ”tema” och ge en efterföljare till en bok man bara älskar, ett rättvist betyg.

Vad som gör böckerna av Lotta Thell läsvärda och speciella är att de skrivs under flera års tid och därför kan man följa med på flera ”resor”. Genom hennes liv som aktiv missbrukare och den ”misär” som det livet faktiskt drar ner henne i. Samtidigt får man följa med hennes kamp att ta sig ur det hela, som verkligen inte är någon ”dans på rosor”. Det inger hopp och sann glädje. Sedan får man också insikt i vilka otroliga uppoffringar det innebär att leva med ett missbruk. Hur man offrar allt värdigt i livet och hur mycket det faktiskt kostar. Då menar jag inte i första hand den ekonomiska aspekten, utan hur det känns att faktiskt mista folk som står en nära. När de bokstavligen förlorar sina liv. När medmänniskor ser ner på en, tappar all respekt…

Så Kärleksbarn får alltså tre Tonårsmorsor av fem möjliga.

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Men våga läs dem i alla fall, men med fördel, läs den första delen först: Utan en Tanke i en serie på fem böcker varav en även ska komma ut på film nu! Lotta Thell ´s blogg kan du finna HÄR!

Slutligen vill jag bara tillägga att det är en enorm glädje och tro på mänskligheten när kvinnor som Mia och Lotta låter omvärlden få ta del av deras historia och framför allt: att de gjort ett sådant stort jobb med sig själva att de lyckats ta sig ur ett gravt missbruk. DET är stort!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SPEAK UP!

Publicerat av
12

Beenie Man speaks up!

Yared speaks up!

Och ja, som svar på Yareds uttalande, det var inte bara artister och funktionärer som blev illa behandlade av vissa poliser, det skedde även mot ungdomar från Uppsala. Dels som obegripligt blev intagna för drogtestning, men även som blev slagna och nedvärderade för att de bor i ”fel” område i Uppsala. Jag har förstahandsuppgifter på unga killar från stadsdelen Gottsunda som blev påhoppade av poliser, ivägkörda och även slagna för att de inte ”hade på reggaefestivalen att göra”.

Att de skulle anmäla det hela, är tydligen uteslutet enligt de uppgifter jag fått, vilket jag tycker är synd!

Det trista när saker som detta sker är att som den obotliga optimist jag är, så är jag övertygad om att många som besöker reggaefestivalen, är drogfria, icke kriminella personer som kommit för att njuta av god musik, bra artister och trevlig stämning! Lika övertygad är jag om att många poliser som var på reggaefestivalen utförde ett bra jobb, följde de lagar och förordningar som finns och gjorde sitt bästa för att inte kränka människor.

Tyvärr när det finns reggaefantaster som konsumerar droger på festivalen och tyvärr när det finns poliser som ser som sin uppgift att kränka människor, förstör de för så många andra. Det är tyvärr detta många kommer att minnas från festivalen, inte alla dessa människor som gjorde det de var där för! Tyvärr!

Tillägg 12/8-08: Yared riktar idag skarp kritik mot några av poliserna! Just den kritik som gäller civilpoliser som inte legitimerat sig, var det som hände med det unga pojkgäng jag nämner i detta inlägg! Polisen svarar på Yareds kritik!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,