Höstkastanj
Kallt, kallare, kallast. Ni vet ju vad jag tycker om kylan. Den är på väg nu. Jag känner hur den kommer och försöker erövra mitt liv igen… Brrr… I helgen jobbar jag och jobbar, jobbar, jobbar… Det är kanske inte världens roligast helger när man jobbar och det är kyligt och mörkt…
Men den här gången har jag i alla fall en härlig resa och en lång semester att se fram emot. Det är nästan sex år sedan jag var där senast och då var det inte direkt en ”nöjesresa” utan det fanns andra skäl till att jag reste. Det var dessutom en mycket kort resa på bara en vecka och jag reste då utan något av barnen. Jag har lite svårt att räkna den som en vanlig resa…
Men nu ska jag resa med flera av barnen och även om det inte bara är semester den här gången heller, så är det ändå något som jag verkligen ska försöka mig på. Att ha semester. Också. Senast innan dess, jag reste till Gambia med barnen (då var det bara Binta, 20 och Jai, 18 som var födda), var för hela 17 år sedan. Sjutton år!!
I sjutton år (!!) har jag drömt om att få resa med mina barn till Gambia. I 17 år har jag velat visa mina barn det Gambia som jag älskar, det Gambia som har format en stor del av mitt liv och som gör att jag kan känna ”hemlängtan” till ett land som aldrig varit mitt land på riktigt!
Det är en månad kvar nu ungefär. En månad och jag kan egentligen inte riktigt tro att jag verkligen är på väg. Jag tror inte jag kommer tro det förrän jag sätter ner mina fötter på Afrikas mark. Tills jag känner dofterna jag känner så väl. Tills jag känner värmen och solens strålar i mitt ansikte.
Isatou 16
Den enda ”smolken i bägaren” är att jag inte har möjlighet att ta med mig min yngsta dotter Isa. Men jag har inte riktigt gett upp ännu. Vi har hittat billigare biljetter nu och om de sjunker ännu lite till och om de inte tar slut, så kanske, kanske, vi kan skramla, jag och döttrarna…
Nåja, vi får se, jag hoppas fortfarande, även om jag känner mig väldigt tveksam till att vi får till det. För övrigt är jag säker på att vi kommer att ha en fantastisk resa. Flera av barnens kompisar ska också följa med så vi blir ganska många. Alla förberedelser är så roliga för att man vet att det kommer att komma något gott ut av det hela!
Binta 20
Härom dagen var Binta hemma på besök och vi höll på att prata:
Binta: Var är Jai?
Jag: Jag tror hon är med Emma.
Binta: Vilken Emma?
Jag: Alltså Emma som ska följa med till Gambia.
Mabou: Ja, alltså blondinen…
Ibland har han så roliga inflikningar i samtal och uttryck att det är svårt att hålla sig för skratt. Han blir för övrigt den enda killen som hänger med på resan, men jag gissar att han dels inte har så mycket emot det och dels att vi kommer att träffa killar på resan. Mitt och Mabou ´s problem blir nog snarare hur vi ska lyckas hålla alla killar på avstånd, med så många unga, snygga tjejer med oss. Blondiner och brunetter, lugna tjejer och vilda, glada tjejer och ledsna…
Mabou kanske blir min bästa vapendragare på den här resan? Jag och Mabou mot världen, liksom…
Läs även andra bloggares åsikter om gambia, resan, tjejer, semester, kylan, kallt, jobba, glädje, lycka, drömmar,
Precis innan nyårsaftonen gjorde vi varsin visionskarta inför det nya året, hemma hos oss. Så här blev min (nåja, jag har suddat ut två texter, allt är inte offentligt 😉 ) Det är faktiskt riktigt kul att göra en visionskarta. Dels så kan man se vilka mål och förhoppningar man har, men också vilka drömmar och ambitioner man har.
Mabou: Meeeh, den där är ju inte ens sann…
