Härom dagen lyssnade jag på Sommar i P1 med Malmökillen Siavosh Derakhti. Hittills är jag inte allt för imponerad, varken av namnen på de som kommer vara sommarvärdar i P1 2015, eller av de jag hittills lyssnat på, vilket är cirka 9-10 stycken, so far…
Men just detta avsnitt av Siavosh Deakhti vill jag verkligen rekommendera. För er som missat vem han är så beskrivs han på följande sätt på SR:
”Om Siavosh Derakhti
Social entreprenör, föreläsare. Född i Umeå, uppväxt och bosatt i Malmö/Stockholm.
Grundare av nätverket Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet. Mottagare av det allra första Raoul Wallenbergpriset 2013. Fick efter ett personligt önskemål från Barack Obama ett enskilt möte med den amerikanske presidenten under Sverigebesöket 2014. Har föreläst både i Riksdagen och EU-parlamentet men gör det framför allt i svenska skolor och i näringslivet. Mottagare av Elsa-priset 2012 från Svenska kommittén mot antisemitism. Har tidigare tränat fotboll och thaiboxning. Siktar på att bli skådespelare eller svensk statsminister, men saknar partifärg.”
Dels blev jag mycket starkt berörd av hela hans program av olika skäl, som jag inte vill avslöja då jag hoppas fler kommer lyssna på programmet, men så blev jag också starkt berörd av hans engagemang för samarbeten. Att lyfta fram frågor tillsammans med andra människor som lever som minoriteter där man riskerar bli utsatta för olika typer av diskriminering. Bildade och utbildade människor i all sin ära, med all den kunskap de besitter, men min fascination över drivna människor som för olika kamper för ett bättre samhälle, landar nästan uteslutande på eldsjälar. Med eldsjälar menar jag människor som uppoffrar mycket i sitt liv och av sin fritid för en kamp för något som kan påverka många människor att förbättra sina liv på olika sätt. Att en muslimsk ung kille arbetar för att stoppa antisemitism (och annan typ av diskriminering och utsatthet) tror jag kan göra en stark påverkan i vårt samhälle.
Jag vet att debatten går rätt het på många platser just nu om att minoriteter bör föra sin egen kamp. Jag håller inte riktigt med där. Självklart ska de minoriteter som kämpar i sin kamp föra den, men jag tror att för att få verkliga förändringar i vårt samhälle och i synnerhet strukturella förändringar, så måste vi alla stå upp och driva dessa kamper gemensamt. Självklart med lyhördhet och med att lämna tolkningsföreträde, men jag tror sanningen att säga att vi alla måste hjälpas åt att sätta stopp för all form av diskriminering och i stället driva dessa kamper gemensamt.
Jag tror (tyvärr) inte den svarta, Sydafrikanska befolkningen kunnat nå den frigörelse de gjorde, genom att stå själva i sin kamp, jag tror inte att HBTQ-rörelsen hade kunnat finna ett så pass stort ”erkännande” genom att ensamma stå upp i sin kamp. Nej, det betyder INTE att jag inte inser att det är dessa personer som fått betala de höga priserna av frihet och ”erkännande”. Jag tror inte heller att någon annan kan ta över dessa kamper, eller att jag vill ge ”cred” till de som står utanför dessa grupper, men jag tror att vi måste arbeta tillsammans, gemensamt för att nå de högre målen. Vi måste stå enade mot förtryck för att finna styrka, kraft och medel att förbättra vår framtid, tillsammans.
Den samiska flaggan
Jag med samiskt ursprung stödjer den samiska kampen för urbefolkningens rättigheter på olika sätt. Jag lyfter gärna fram kampen, jag hyllar den. Men. Jag brinner inte för den i ett eget engagemang. Jag kan sörja det ibland. Jag kan också sörja att jag inte har mer kunskap än jag har om den, men jag försöker bilda mig mer. En av de kamper jag brinner starkast för är afrofobi. Min kamp mot afrofobi, kommer sig givetvis inte av att jag själv skulle vara utsatt, den beror inte heller på det faktum att jag indirekt är utsatt, utan helt enkelt för att de som står mig allra, allra närmast här på jorden, mina fyra barn är drabbade av den i olika former och i olika grader och i olika perioder av sina liv. Ibland diffust i vardagen, ibland på de mest brutala sätt, som jag flera gånger tidigare har skrivit om. Som deras mamma känner jag att det är min plikt att försöka göra mitt allra yttersta för att göra det lilla jag kan för att förbättra deras liv, deras släktingars liv och deras framtida barns liv. Även om det bara är en än så liten droppe i havet…
Att stå och se på och hoppas på bättre tider, utan att ens försöka dra mitt lilla, lilla strå till stacken, ligger inte för mig.
Som jag skrivit många gånger tidigare, så finns det så många viktiga kamper i världen och jag tycker det är bra att vi alla inte engagerar oss i precis samma kamp, utan att vi faktiskt har olika intressen, olika engagemang och olika kamper vi för. På så sätt så går det att göra världen lite, lite bättre på många olika fronter.
Den senaste tiden har många visat sitt stöd för den lagändring som skett i USA i HBTQ-frågor, genom att ändra sin profilbild i sociala medier till en regnbågsfärgad profilbild. Jag är en av de som gjort det och nej, jag tror inte att min bild kommer att göra att personer helt plötsligt slutar vara homofober. Men jag tror att de flesta i den berörda gruppen kan känna ett visst stöd över att inte stå ensamma i sin kamp. Jag tror också att när man visar sitt stöd för denna grupp av människor och att vi är väldigt, väldigt många som visar detta stöd, så kan kanske någon av alla dessa som har homofoba åsikter se att vi är många som tycker något annat. Kanske kan någon enstaka till och med börja tänka till och ändra sina åsikter när de ser den enorma uppslutning som Pride-paraden får av inte bara den berörda gruppen, utan även av tusentals människor som inte berörs direkt.
I den feministiska kampen, det vill säga kampen för jämställdhet mellan könen, tror jag också det krävs att männen blir en större del av kampen. Inte att de ska ta över den, ställa villkoren eller tala om vad vi behöver och vill ha, utan just att vi låter männen bli en del av kampen, så de kan stå upp för kvinnors rättigheter. Jag tror inte att vi på annat sätt kan nå ett jämställt samhälle.
Pride 2014
Härom året anordnades ett separatistiskt möte under Pridefestivalen. Mötet skulle bli en fristad för rasifierade (icke vita i detta fall) HBTQ-personer, men det blev ett stort ståhej då två SD:are deltog i mötet (dessa var av allt att döma inte en del av den separatistiska agendan.) Jag tycker det är bra att det finns separatistiska forum för berörda grupperingar som är i minoritet. Att vara utsatt för diskriminering, rasism, förtryck, antifeminism och liknande kan orsaka stora problem för individer och många har svårt att känna sig delaktiga i samhället och uteslutna ur sociala sammanhang. Då tror jag det är mycket viktigt att kunna ha plattformar där man känner sig trygg med personer med liknade erfarenheter, det tror jag är bra av många olika skäl som jag inte tänker gå in på här.
Att jag är för stängda, separatistiska rum, innebär dock inte att jag inte tror på samarbeten, att ge stöd till varandra och gemensamt arbeta för ett bättre samhälle.
Jag, under hijabuppropet
Under hijabupproret som drogs igång härom året av ett antal kvinnor: Bilan Osman, Fatima Doubakil, Foujan Rouzbeh, Nabila Abdul Fattah och Nachla Libre, var jag en av många kvinnor som visade mitt stöd. Även om jag är muslim, så bär jag inte hijab, men i det här fallet var det en självklarhet för mig att visa mitt stöd för de kvinnor som har valt att bära hijab och blir attackerade på olika sätt för sitt beslut. Inte för att jag var direkt utsatt själv, men jag såg det som en solidarisk handling mot mina muslimska systrar. Jag läste den kritik som uppkom vid uppropet, men min uppfattning var ändå att det var denna typ av solidarisk handling som de utsatta önskade av oss kvinnor som inte bär hijab till vardags.
Ida Dzanovic är en annan person som jag betecknar som eldsjäl och som arbetar mot rasism på olika sätt. Ida är en av grundarna till 11 juli-priset ”för kampen mot muslimhat och annan rasism”.
Ytterligare en eldsjäl som jag tycker gör ett grymt arbete idag mot rasism och afrofobi är Malmös Vänsterpolitiker Momodou Jallow. Momodous engagemang stannar inte i politiken, utan även genom antirasistiska organisationer, såsom bland annat den organisation han startat: Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Att bryta rådande samhällsstrukturer, vithetsnormer och kämpa aktivt för ett bättre samhälle är några av de inriktningar som Momodou Jallow tycks brinna för i sitt arbete.
Sverige kryllar av eldsjälar och många som delat med sig av kunskaper, erfarenheter och hårt arbete, i många fall helt ideellt, det vill säga utan någon som helst ersättning och om jag skulle nämna alla skulle det här inlägget aldrig ta slut. Jag tror som sagt att dessa eldsjälar är en viktig grund för allt arbete i alla de kamper som bedrivs i Sverige idag av dessa olika människor, särskilt som jag tror att det skänker stor inspiration och drivkraft hos fler. Jag tror det lätt bildar ringar på vattnet, samtidigt som jag också är övertygad om att det inte räcker med en massa eldsjälar, vi behöver också en stor massa av stöd, kamp, meningsutbyten, erfarenheter, kunskap och att känna en styrka av att vi alla strävar mot samma mål.
Vad är då en eldsjäl? I wikipedia kan vi läsa följande beskrivning:
”Eldsjäl är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.”
Det stämmer ganska väl överens med min syn på eldsjäl. Glöm bara inte lyssna på Siavosh Derakhti i Sommar nu!
