Barnfattigdom Del: 3

Barnfattigdom Del: 1 Fokus

Barnfattigdom Del: 2

I Tisdags hade kommunen anordnat vad man kallade Medborgardialog om barnfattigdom på Grand i Uppsala. Kvällens huvudfråga var: ”Fattiga barn-finns de i Uppsala?”

Förutom medborgare var där följande representanter:

Medverkande:

  • Elisabet Näsman, professor Uppsala Universitet.
  • Företrädare från Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Svenska kyrkans diakoner (Barnombudsmannen i Uppsala fick förhinder p.g.a. sjukdom).
  • Representanter från socialtjänsten Uppsala kommun.
  • Gottsunda Dans & Teater
  • Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, socialnämnden för barn och unga samt barn- och ungdomsnämnden.

Det handlade alltså om dialoger. De medverkande som var med berättade om sina verksamheter och de som var ”publik” ställde frågor ibland och berättade om sina egna erfarenheter ibland. Den gemensamma nämnaren på kvällens ämne var i alla fall att samtliga som var där verkade eniga om att det finns fattiga barn i Sverige och i Uppsala. Ingen ville ha kvar det där frågetecknet på kvällens huvudfråga. Det var en bra utgångspunkt. Sedan gick kvällen med berättelser från de som arbetar med dessa frågor och de fattiga barn och familjer de möter i sina yrken, blandat med publikens kortfattade berättelser om sin egen situation och sina egna liv.

En mamma berättade att hon varit ensamstående i många år och att barnen nu blivit vuxna. Hon berättade att hon under barnens uppväxt dragit på sig skulder och lån som hon nu ännu håller på att betala tillbaka och har kvar ca 250 000 kronor i skulder i dag, som hon hoppas kunna vara klar med om sju år.

Hon ifrågasatte att underhållsstödet inte har höjts mer än det har (som jag själv skrev om i en debattartikel nyligen, då jag ifrågasatte att underhållsstödet endast höjts med 100 kronor på hela 17 år.) Den här mamman tog upp det här utifrån att professor Elisabet Näsman som medverkade och som har forskat om just barnfattigdom och dess konsekvenser, berättade att just ensamstående mödrar är den grupp som enligt forskning procentuellt är en av de allra mest utsatta när man talar om barnfattigdom.

Jag ville ge henne stöd i det hon berättade och ge henne siffror jag hade i huvudet. Jag ville ge uttryck för mina egna tankar i ämnet. Jag var inställd på att debattera för min sak. En fråga om klassamhälle och barnfattigdom som intresserat och engagerat mig länge nu. Jag ville debattera för din sak och för många andra familjer som lever i relativ fattigdom i dagens Sverige.

Många under kvällens lopp tog upp detta om otillåtna skolavgifter. Alla som tog till orda var eniga om att dessa ”smygavgifter” måste bort! Vi åhörare uppmanades även att strida mot dessa avgifter aktivt i vår vardag i våra barns skolor. SOM jag har debatterat detta genom åren!! Och erfarit en hel del som jag tänkte att jag ville dela med mig av.

Sedan berättade några i panelen om barn som är mer svårnådda för att ge extra insatser. Barn som ”försvinner i statistiken” för att föräldrarna inte får ekonomisk komplettering från socialtjänsten. Där föräldrarna lever precis på normen och därför inte har kontakt med socialtjänsten. Här hade jag velat inflika att det finns föräldrar som lever en bra bit under normen, men inte har rätt till socialbidrag av olika skäl. Jag kan räkna upp minst fyra barnfamiljer som jag känner till som inte får något socialbidrag alls trots att att de lever en bra bit under normen. Familjer där föräldrarna av olika skäl inte vill eller förmår eller har möjligheten att leva upp till socialtjänstens krav och regler.

Jag skulle också vilja ställa frågan hur stort beräknas mörkertalet vara när man talar om barnfattigdom?

Elisabet Näsman berättade om att antalet fattiga barn har tredubblats på inte allt för många år. En annan i panelen berättade att hon arbetat med dessa frågor i trettio år och att hennes uppfattning är att det finns fler barn som lever i fattigdom och relativ fattigdom i dag än för trettio år sedan.

Jag ville komma med frågor, råd och berättelser som jag fått berättat för mig sedan jag börjat intressera mig för dessa frågor mer öppet och konkret. Jag ville dela med mig av kunskap jag har i dessa frågor.

Men någonstans tog mina ord slut den här gången. Jag känner mig rätt van att prata och debattera i både tal och skrift. Jag känner mig relativt trygg när jag pratar i TV och på radio. Men här. I ett fullsatt, men inte allt för stort rum, tog mina ord slut. Helt plötsligt kom allt för nära och blev personligt. Eller bara så nära att jag tappade förmågan att strida. Att påverka. Det väckte tankar. Minnen. Från nu. Och då. Från en annan tid. Min svaghet och styrka flyter ihop och blir ett.

Era berättelser och ord som ni delat med er av till mig genom mail, kommentarer och personliga möten. Jag ville föra dem vidare anonymt. Ge er alla en röst.

Jag tänker på Susanna Alakoski. Hennes ord som etsat sig fast i mig. Om klassamhället och barnfattigdom. Om hur inget har en början eller ett slut, för allt hänger ihop. Skammen. Smutsigheten. Kampen. Uppgivenheten. Skönheten i det enkla. Styrkan i att ha skapat sig något själv. Blandat med skuld och känsla av att vara mindre värd. Att stå i skuld. Att inte ha lov att ta för sig. Otillräcklighet.

Det knyter sig i magen. En klump i halsen. Jag lyckas inte svälja den när jag cyklar hem i natten. Förlåt. Förlåt för att jag inte lyckades föra era berättelser och er smärta vidare denna gång…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,