Gömda-bråket

Jag har tidigare skrivit inlägg om bråket runt ”Mia-sanningen om Gömda”:

När jag tidigare diskuterat frågan, så har jag utgått från debatten på nätet, Mia Erikssons och Liza Marklund ´s böcker och debatten i annan media. Jag har läst alla Mias böcker, förutom den senaste: Emma, Mias dotter. Jag har diskuterat frågan utifrån den uppfattning jag har fått.

Nu har jag läst både Vingklippt av Elisabeth Hermon och även Mia-sanningen om Gömda av Monica Antonsson. Min åsikt? Jag är mer förvirrad än någonsin. Sanning. Vad är sanning? Det känns som begreppet sanning är högst en personlig upplevelse och inget specifikt som går att ta på.

Trots att jag nu läst alla berörda böcker har jag ingen aning om vilken fot jag står på. Jag tycker mig finna en hel del i alla de böcker jag har läst som inte riktigt stämmer eller som vill visa en annan sida än hela sanningen.

Jag tycker att det är relevant att Mias Chilenska man Luis körde på Osama med sin bil och sedan satt inne ett helt år, trots att det inte nämns ett ord om det i böckerna om Mia. Jag tycker också det var väldigt relevant för bokens historia att berätta att Luis var Chilenare och inte en Anders från Norrland. Det var relevant, tycker jag eftersom han är en av huvudpersonerna i flera av böckerna.

Jag blev också väldigt illa till mods när jag läste Elisabeth Hermons bok Vingklippt och tänkte när jag hade läst ut den, att om bara en liten del av boken stämmer så blev hon utsatt för något väldigt hemskt på grund av de omtalade artiklarna i Expressen.

I debatten som varit ett bra tag nu, angående Monica Antonssons bok Mia-sanningen om Gömda så tycker jag att debatten som förts har varit väldigt saklig från Monica Antonssons sida. Däremot har Liza Marklund inte haft så mycket att ”sätta emot” och har i stället fallit väldigt platt. En av förklaringarna till det kan ju vara källskyddet, som nu Mia Eriksson har lyft, så vi får se hur debatten vidareutvecklar sig nu…

Samtidigt tycker jag att debatten som har förts på Monica Antonssons blogg har varit under all kritik! Både från ”för-” och ”emot-” sidan. Eftersom det är Monica som blogginnehavare som har ansvar för sin blogg, så tycker jag att hon låtit andra och även hon själv låtit många diskussioner urarta till rena spekulationer och antydningar.

Jag gillar inte heller Monicas sätt i sin bok att skriva om Mia på ett nedvärderande sätt, vilket jag tycker att man kan utläsa många gånger, samtidigt så kan jag förstå vissa delar av det hon skriver, att hon måste göra det på ett sätt, eftersom hennes poäng delvis är att ”slå hål på myten om den perfekta Mia”. Så allt är väldigt dubbelt och jag har väldigt svårt att förhålla mig till vad jag faktiskt tycker.

Jag har nu i och med detta bråk om boken Gömda, även läst om några av dem och det finns text som faktiskt faller på sin egen rimlighet i böckerna och det finns kärnpunkter i Monica Antonssons bok som inte går att ignorera, utan som faktiskt bör tas på allvar. Samtidigt finns det också väldigt mycket spekulationer och slutsatser i Mia-sanningen om gömda som blir svårare att ta på allvar. Särskilt när man hör Mias uttalanden.

Så vad blir kontentan av det hela? Jag är mer förvirrad än någonsin och jag kan uppriktigt säga att jag inte har en aning om vad jag tror längre. Min förvirring är total. Jag tycker fortfarande att Liza Marklund är en författare vars böcker jag verkligen tycker om. Jag anser också att om man skriver att en bok är sann så förväntar jag mig att merparten ska stämma överens, även om man måste göra vissa korrigeringar, i detta fall för att inte avslöja folks identiteter. Men tror jag att Liza och Mia har ljugit? Tror jag att Monica Antonsson och Elisabeth Hermon har skrivit ett hopkok av lögner?

Svaret får nog bli nja. Jag har faktiskt ingen aning om något längre. Jag tror att alla har skarvat en del eller spekulerat, men det ligger nog en hel del sanning i det som skrivits också. Frågan är om inte detta blir ett sådant där mysterium som vi aldrig kommer att lösa? Trots allt så kan alla sidor verifiera vissa fakta.

Själv tror jag att jag lämnar den här historien till sitt eget öde…

Follow Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Sanningen om Gömda?

Jag tänkte precis recensera Maria Erikssons och Kerstin Weigls bok Mias systrar, som jag precis har läst ut. Mias systrar är lite av en fortsättning på böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet. (Även om Liza Marklund enl. föregående länk motsätter sig att det ska kallas för en fortsättning på hennes två första böcker) Det finns också ännu en bok som heter Emma-Mias dotter i serien (som jag ännu inte läst).

Böckerna, särskilt de två första; Gömda och Asyl har ju väckt ganska stor uppmärksamhet. Dels för att de är skrivna av en känd författare: Liza Marklund, men också för att samtliga böcker sägs vara verklighetsbaserade och uppbyggda på Mias liv, som på grund av misshandel och förföljelse tvingas fly från Sverige och slutligen (efter många om och med) får Asyl i USA.

När jag sitter och letar information om detta, så springer jag över en blogg, som visar en helt annan sida av saken. Det visar sig också att även hon är på väg att ge ut en bok. En bok som ska handla om allt som inte stämmer i de böcker jag nämnt ovan. Boken heter Mia Sanningen om Gömda. Det är tänkt att boken ska komma ut i December 2008.

Ja, vad ska man tro? Min reaktion efter att ha läst de aktuella böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet, och Mias systrar och även den kritiska bloggen av författaren till den kommande boken Mia Sanningen om Gömda är först och främst, varför och hur kan man dra igång en sådan historia om den inte stämmer? I nästa sekund funderar jag på varför man skriver en bok som ska ”motbevisa” böcker som redan skrivits?

När det gäller just kvinnomisshandel, så är det ju ett väldigt känsligt ämne i sig. Om det nu är så att Mia verkligen flytt av rädsla från Sverige för att komma ifrån en man som våldfört sig på henne, så känns det ganska självklart att man inte kan gå ut med all information som finns, till exempel vilket namn man från början hade etc. Kanske vill man också ändra en del andra fakta runt omkring för att kunna behålla sin anonymitet, då Mia trots allt lever på flykt.

Ã… andra sidan, den kritiska rösten är en författare och journalist som har följt saken bakåt i tiden och funnit väldigt mycket som inte stämmer. Jag tycker också att det stärker trovärdigheten att personen i fråga går ut med bild och namn i en blogg som kan läsas av alla på nätet. Så här står det på baksidan av den kommande boken:


”Mia Eriksson, som tillsammans med Liza Marklund skrev Gömda, Asyl och en rad andra böcker är inte den hon utger sig för att vara.

Hon är inte gymnasiekonom. Hon gick inte ut med 4,8 i snitt. Hon har aldrig haft möjligheten till läkarutbildning och har heller aldrig haft ett toppjobb i en bank. Mia gick i specialklass hela sin skoltid och fick 2,7 i snitt.

Det räckte till ett jobb på en lunchbar. Från 1983 levde hon nästan helt på socialbidrag. Mia har kostat skattebetalarna miljoner. Hennes man var ingen norrlänning vid namn Anders, utan chilenare. Han anklagades för mordförsök på Mias f d fästman och hamnade i fängelse. När han frigavs flydde familjen. Om någon var jagad, så var det han. Inte Mia. Hon och barnen hade inte behövt gömma sig”.

Ja, onekligen så är det ju lite konstigt att man väljer att ändra denna typ av fakta. Det framkommer också i Monica Antonssons blogg att det inte stämmer att socialtjänsten låtit bygga skyddsrum eller galler för fönster åt Mia och hennes familj. Varför spetsa en historia, när massor av kvinnor i Sverige idag lever under förtryck och i skräck för misshandel eller rent av mord?

För mig, som inte har några insikter ”bakom kulisserna” är det förstås omöjligt att veta vad som är sanning och vad som inte är det. Om det stämmer att det är mycket båg, har jag svårt att förstå varför Liza Marklund, som ändå är en känd och etablerad författare kan riskera sitt rykte på en mer eller mindre uppdiktad story? Det finns ju massor av historier med kvinnor som lever i ständig rädsla för män som misshandlat, förföljt och hotat dem. Det finns till och med massor av historier där kvinnor faktiskt inte lever idag, till följd av att de blivit bragda om livet av en svartsjuk/galen man.

Samtidigt så undrar man ju också varför man lever på flykt i en massa år, med allt vad det innebär, om det faktiskt inte finns en överhängande rädsla? Och vem kan avgöra hur rädd man är för en man som uppenbarligen har slagit en? Så här skriver Monica Antonsson i sin blogg:

XXXXX angrep Mia den 10 oktober 1987. Han arresterades och häktades. Läkaren som undersökte Mia konstaterade att det ”eventuella våldet” inte hade varit allvarligt. Han dömdes för misshandel till en (1) månads fängelse och släpptes direkt i och med att han hade suttit häktad. I dag har XXXXX bara ett brott i sitt register nämligen att han för några år sedan åkte bil utan säkerhetsbälte.

(Jag har ersätt namnet på mannen till XXXXX.) Även om det skulle stämma, så vem avgör när våldet är så kraftigt att man har anledning att fly? När ska man ta ett hot på allvar? Ã… andra sidan: om han nu INTE skulle utgöra någon fara för Mia och hennes familj, så har ju barn förlorat kontakt med sin far och andra släktingar och en pappa har förlorat sin möjlighet till att göra sin röst hörd i saken och att ha kontakt med sitt barn.

Ja, det väcker många, många frågor, men jag har inga svar att ge. Däremot är det mycket troligt att jag försöker läsa boken Mia Sanningen om Gömda, när den kommer ut!

Vad tror du och hur viktigt är det att boken är sanningsenlig?

En parentes: Liza Marklund skrev också boken Paradiset, som det också finns kritik på, av Elisabeth Hermon och Stefan Lundström, som skrivit boken ”Vingklippt”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,