Bland twittringar och terrordåd


I går kväll kom jag ”hem” till mammas lägenhet och fick det hemska beskedet som knappast undgått någon (förutom möjligen Gunde Svan då) om händelsen i Norge. Jag känner verkligen en djup sympati för det som skett och hoppas det är rätt person de nu har gripit för ett snabbt uppklarande. Jag följde hela händelseförloppet mycket uppmärksamt via både facebook, nyheter i olika medier, bloggar men framför allt på twitter.

En sak som jag uppmärksammade var att många i början utgick från att det var en islamistisk grupp som kunde ligga bakom dåden. Även i de fall man hade sympati med att det kunde vara en muslimsk grupp som låg bakom dåden och som man var rädd att sedan ”alla muslimer” skulle få skit för, så spekulerades det endast om muslimer som tänkbara gärningsmän. På ett sätt kan det vara logiskt, då de flesta bomber och attacker som blivit uppmärksammade i Svenska medier de senaste 10 åren har handlat om dåd utförda av islamistiska grupper. (Statistik och en förklaring till den går att finna HÄR!)

Det jag reflekterade över är dock att så länge man spekulerade om muslimer som gärningsmän så följdes uppdateringar ganska mycket av ”Fy fan, vilka idioter”, eller ”Hoppas de tar fast dem”, ”Jag blir så jävla förbannad” men framför allt såg jag flera uppdateringar som: ”Ut med alla som inte kan följa Svensk lag”, eller ”Ut med de alla våldsamma invandrare” etc. Inte så många nämnde då de omnämnda offren. Redan tidigt i rapporteringen gick media ut med att det rörde sig om minst 2 döda. Snart följdes det av minst 3 döda… o.s.v.

När sedan media gick ut med att de gripit en Norsk man i 32-års åldern med ”Nordiskt utseende” så ändrades många personers ilska mot gärningsman/män mot att sörja och visa empati med de döda, men framför allt med Norge som nation.

Jag måste säga att jag tycker det blir lite underligt.

En annan sak jag noterade var att man gärna kallade dådet för ”terrordåd” när man fortfarande spekulerade i om det var någon muslim/er som utfört dådet, men nu kallar man det rätt och slätt tragedierna på Utöya och Oslobomben eller vansinnesdåd.

Oavsett vem som ställer till med eländet, om det är en muslim som gömmer sig bakom islam för att utföra sitt dåd eller om det är en Nationalist som gömmer sig bakom politik, så är det ett vansinnesdåd och en terrorhandling mot det folk som drabbas!

OM det nu visar sig vara en Norsk ”Nationalist”, vart ska vi skicka honom då? Eller för all del alla ”våldsamma nationalister”?

Nu vet vi ännu inte vem eller vilka som är skyldiga till de hemska, föraktade dåden som utfördes i Norge i går. Det kan visa sig vara den gripna mannen, han kanske i så fall till och med tillber en Gud, eller så kanske det visar sig vara en islamistisk grupp, eller kanske en Asiat eller en Afrikan, en Svensk eller en Amerikan. Det kan också visa sig att en kristen eller en ateist står bakom dåden. Oavsett vad eller vem så är jag övertygad om att de allra flesta av oss: Muslimer, Kristna, Norrmän, Unga, Gamla, Sydamerikaner, Rasister, Antirasister, arbetslösa, studerande och Restaurangägare fördömer attentaten. Att vi fylls av smärta, sorg och oro inför det som hänt. De allra, allra flesta av oss, oavsett religion och ursprung blir rejält omskakade av de dåd som skett.

Kan vi inte bara enas i det?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det kom ett Nallebud…

Hon är en kvinna som fått gå igenom många svårigheter de senaste åren. Först miste hon sin dotter som tog sitt liv, med allt vad det innebär. Sedan fick hon själv en svår sjukdom. Vissa människor prövas hårdare än andra, det är helt klart.

Dessa svårigheter är ju inte en del av hennes personlighet, eftersom man inte väljer svårigheter att komma in i ens liv, även om man tvingas leva med dem.

Det som gör hennes personlighet helt fantastisk och vad som får en att vilja vara hennes vän är något större än så. Mitt i alla sina egna svårigheter så visar hon en enorm omtanke för andra människor. Dessutom är hon en kvinna som inte ger upp. Hon är en kvinna som trots sina egna svårigheter söker lycka, glädje och kärlek i livet.

Hon har också vågat ta emot lyckan, för det är inte alla människor i sorg som faktiskt har den förmågan. Inte minst har hon visat det genom att hon vågade tro på livet och kärleken igen och skaffade ett till underverk/barn, trots att hon hade fyra barn och trots att hon förlorat ett.

Hon har också visat att hon vågar ta emot lycka genom att glädjas åt sin äldsta dotters bröllop, resor hon gör med sin familj och inte minst den fantastiska omtanke hon sprider i bloggvärlden. För någon som har det svårt, eller ont, eller för tillfället besvärligt, är hon inte sen med att sända ett ord till tröst.

Vi har träffats några gånger och vi hörs av med jämna eller ojämna mellanrum, men jag är så oerhört stolt över att få vara hennes vän.

De flesta av er har säkert förstått att jag menar bloggaren Ludmilla. Läs gärna hennes historia som inte bara är intressant och sorglig, utan också en historia med hopp och glädje, klokhet och empati och som dessutom är väldigt välskriven! En blogg som inte är det minsta ”sliskig”, som en del bloggar med ämnet sorg har en förmåga att i stunder kunna bli.

Det kom ett litet Nallebud hem till mig. Det var den sötaste Nalle jag sett. Den låg nedstoppad i en söt liten ask med röda silkeslakan i. I handen höll den en ros och ett tyghjärta och ett litet kort med ett hjärta på, med följande text: ”Jag tänker på dig! Du är värdefull. Glöm inte det! Kram Ludmilla

På hemsidan till Nallebudet uppger man också följande:

”Nallebudet donerar 2 kr per nalle till välgörenhet. Stödet går till Hopp, riksorganisationen mot sexuella övergrepp på barn samt barnhemmet the Step i Nepal. The Step

Jag blev så glad när jag fick det här nallebudet. Dels för att det var ovanligt, gulligt och fint. Men framför allt blev jag så otroligt glad över omtanken.

Jag skrev igår om Bloggfrukosten jag var på med kvinnor som inspirerar. Sällan har jag dock mött en kvinna som kan inspirera så mycket som Ludmilla!!

TACK Ludmilla! Du har ett hjärta av guld och jag önskar dig allt gott i livet (jag tycker du fått mer än din beskärda del av svårigheter redan!)

Follow mrsxanadus on Twitter

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Personlighetsdrag som jag gillar och ogillar

Jag tycker om människor. Alltså jag har lätt för att tycka om människor. Jag dras till väldigt skilda typer av människor. Jag tycker även om människor som är helt annorlunda än mig, folk med helt andra åsikter och liknande.

Ibland känner jag mig som en kamelont. Ni vet, som ändrar färg i olika situationer för att passa in. Jag kan verkligen sitta med människor i en hydda med stampat jordgolv och trivas som fisken i vattnet. Jag kan även sitta på en väldigt fin restaurang och äta sjutton olika rätter, med folk i kostym och trivas lika bra där.

Men det finns vissa personlighetstyper som jag har väldigt svårt för. De är inte så många och det krävs att de personlighetsdrag jag ogillar är väldigt utmärkande, för att jag ska känna att jag har svårt för den personen. Dessutom tror jag att jag är väldigt tydlig med att visa de personer jag har svårt för, att jag inte tycker om dem. Jag har svårt att spela.

Dessa personligheter har jag väldigt svårt för:

  • De som är dryga och tror sig vara bättre än andra människor
  • Människor utan djup. Det är helt okej om folk är ytliga och pratar en massa ”strunt” för det är jag expert på själv. 😀 Men det måste finnas ett djup
  • Jag har svårt för människor som lyfter upp sig själv på bekostnad av andra
  • Jag har väldigt svårt för rasister
  • Jag har svårt för personer som saknar empati
  • Prestigefyllda personer

Dessa personligheter uppskattar jag extra mycket:

  • Ödmjukhet
  • Personer med värme och omsorg
  • Glada personer
  • Människor som gått igenom stora svårigheter, men ändå vågar gå vidare har ofta också ovanstående kvaliteter
  • Personer som glädjes åt andras framgångar
  • Äldre personer som delar med sig av sina erfarenheter är väldigt trevligt och lärorikt att lyssna på, om de inte gör det på ett nedlåtande sätt
  • Personer som strider för det som de tror på
  • Personer som vågar ändra åsikt för att de får nya erfarenheter och kan se saker ur ett annat perspektiv
  • Personer som är direkta och inte hycklar, även om deras åsikt inte stämmer med ens egen
  • Starka personer som kämpar i sin egen vardag eller som kämpar för andra människor

Ja, det finns säkert en massa fler skäl till att tycka mer och mindre om våra medmänniskor, men dessa skäl var de jag spontant kom att tänka på.

Vilka personlighetsdrag gillar/ogillar du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Boktips: Lotta Thell

Lotta Thell är en kvinna som gett ut sammanlagt fem självbiografiska böcker om sitt liv och och försök att ta sig ur ett gravt heroinmissbruk. Berättelser om människoöden har alltid fascinerat mig. En av de fösta böcker som trollband mig i den kategorin är Såld av Zana Muhsen som jag även läst om under senare år.

Särskilt kvinnliga människoöden har trollbundit mig och väcker alltid ett starkt intresse hos mig. Inte bara de öden som berättas om i böcker, utan också människoöden berättade direkt till mig av folk jag möter. Jag vet att ”kultureliten” inte anser självbiografiska böcker vara ”fina” nog, men det struntar jag i! Mig ger de något och därför fortsätter jag läsa dem. Att försöka förstå sig på andra människors öden, tror jag både väcker empati, kunskap och förståelse för andra människors situation och det tycker jag är väldigt viktiga egenskaper!

Tillbaka till Lotta Thell. Jag har nu läst ut hennes fjärde bok, av de fem självbiografiska böcker hon har gett ut. Den heter Kärleksbarn. Betygsmässigt skulle jag nog bara ge den en 3:a i betyg, mot 5 möjliga, men låt er inte skrämmas bort för det. Jag tycker absolut att man ska läsa hela denna serie. De andra böckerna tyckte jag var mycket, mycket bättre, men det innebär ju inte att denna bok är dålig. Framför allt skulle jag vilja säga att den här delen är en viktig fortsättning på de föregående.

Kvinnliga problem i missbruk intresserar mig, som kanske framgått efter att jag läste Mia Törnlunds: Så dumt! Kanske är det också så att eftersom jag nyligen läst den boken och blev VÄLDIGT betagen av just den boken, så kanske det är därför betyget sjunker för Kärleksbarn. Det är svårt att läsa två böcker kort efter varann på samma ”tema” och ge en efterföljare till en bok man bara älskar, ett rättvist betyg.

Vad som gör böckerna av Lotta Thell läsvärda och speciella är att de skrivs under flera års tid och därför kan man följa med på flera ”resor”. Genom hennes liv som aktiv missbrukare och den ”misär” som det livet faktiskt drar ner henne i. Samtidigt får man följa med hennes kamp att ta sig ur det hela, som verkligen inte är någon ”dans på rosor”. Det inger hopp och sann glädje. Sedan får man också insikt i vilka otroliga uppoffringar det innebär att leva med ett missbruk. Hur man offrar allt värdigt i livet och hur mycket det faktiskt kostar. Då menar jag inte i första hand den ekonomiska aspekten, utan hur det känns att faktiskt mista folk som står en nära. När de bokstavligen förlorar sina liv. När medmänniskor ser ner på en, tappar all respekt…

Så Kärleksbarn får alltså tre Tonårsmorsor av fem möjliga.

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Men våga läs dem i alla fall, men med fördel, läs den första delen först: Utan en Tanke i en serie på fem böcker varav en även ska komma ut på film nu! Lotta Thell ´s blogg kan du finna HÄR!

Slutligen vill jag bara tillägga att det är en enorm glädje och tro på mänskligheten när kvinnor som Mia och Lotta låter omvärlden få ta del av deras historia och framför allt: att de gjort ett sådant stort jobb med sig själva att de lyckats ta sig ur ett gravt missbruk. DET är stort!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

En tungsint dag är snart slut

För mig har det här varit en väldigt tungsint vecka. Särskilt ur mamma-perspektiv. Jag ser att ni har sett det i mina texter. Jag har sett det i sättet ni kommenterar på och på era mail. Jag tackar för den empati och det stöd ni visar.

Den här veckan har varit tungsint och jag har många gånger under den gångna veckan tvivlat på mig själv i min föräldraroll. Jag vet att vi alla gör det ibland. Jag är också övertygad om att det är något bra. Att man ska ifrågasätta sig själv, sina handlingar, att det är bra att reflektera och ifrågasätta förhållningssätt och olika metoder i uppfostran av sina barn. Jag tror att det är bra att omvärderar sina handlingar i förhållande till sina barn, men i synnerhet i förhållande till alla sina relationer och medmänniskor. Jag tror också att det är när man INTE reflekterar som man blir en sämre förälder eller medmänniska. När man går på i samma spår utan att vara beredd att förändra eller förbättra sig själv. Det är de som är de verkliga fallgroparna.

Jag har ifrågasatt mig själv denna vecka. Ältat alla eventuella misstag jag kan ha gjort. Om jag skulle ha varit hårdare i min uppfostran, eller mjukare, eller om jag skulle ha ifrågasatt och lagt mig i mer, eller om jag lagt mig i för mycket?

Jag vet att man inte kan göra mer än sitt bästa och jag vet att ingen kan vara helt perfekt. Jag vet att alla har rätt att göra misstag, om man bara är beredd att ställa dem till rätta så snart man inser att det var just ett misstag.

Eftersom jag började dagen med en Tracy Chapman, så väljer jag att avsluta dagen med en annan Tracy Chapman:

Texten till denna låt kan du finna HÄR! Hur och varför jag själv blev så förälskad i hennes musik, kan du läsa om HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,