Föräldrars egentid genom flera generationer

Jag har hört många föräldrar med vuxna barn, klaga över att ”dagens föräldrar” och då menar man ofta i synnerhet mammor, har så höga krav på egentid. De kräver egentid för att träna, träffa vänner och slappa.

I början höll jag med och tänkte på att jag hade väldigt lite egentid när mina flickor var små, samtidigt som jag verkligen kunde ha behövt mer av det när jag tänker efter. De gånger jag hade barnvakt handlade det oftast om att gå på föräldramöten/jobb eller andra saker som inte handlade så mycket om återhämtning eller att göra ”roliga saker för sig själv”. Under knappt ett par år hade jag kontaktfamilj till mina flickor först en helg i månaden och sedan var tredje helg. Då hade jag MASSOR av egentid. I början hade jag svårt att ”roa mig själv” och det blev mest att jag möblerade om/rensade källaren eller andra nyttigheter. Efter ett tag så vande jag mig dock och började njuta väldigt mycket av just ensamheten. Jag passade på att sova ut, äta det jag ville och ta hand om mig själv. Ni vet det där långa badet i badkaret med badolja och en bra bok i en timme, utan att barnen står och bankar på dörren eller öppnar den med en skruvmejsel för att de bara MÅSTE på toa just då, eller har hamnat i bråk med varandra etc.

Den största skillnaden i mitt hem när jag hade haft dessa helger, var att jag själv kände att jag faktiskt blev en mycket bättre mamma. Att vara en utvilad förälder är oftast en mycket bättre förälder än en som alltid är väldigt trött och utarbetad. Dessutom hann jag sakna barnen så mycket när de var borta att det blev toppen varje gång de kom hem igen. Barnen i sin tur hade hunnit sakna mig och vi hade lite ”smekmånad” varje gång de kom hem.

Idag har många skilda föräldrar delat umgänge med sina barn. Varannan vecka är det som verkar vara vanligast, i alla fall bland mina bekanta. Utifrån en förälders perspektiv måste det vara det optimala. I alla fall om man kommer bra överens med den andra föräldern och känner sig trygg med att barnen har det bra. Av de barn jag träffar verkar många trivas med den uppgörelsen också, om det är bra eller dåligt kanske de kommer att vittna om när de blir vuxna, men jag tänker att det borde vara det optimala för de flesta barn också, rättvist fördelad tid mellan mamma och pappa.

Ur förälderns perspektiv låter det som rena rama drömmen för en under många år ensamstående förälder som mig. Varannan vecka kan du göra precis vad du vill, träffa kompisar, jobba över, sporta, hänga på puben, storstäda, tvätta eller vad du nu väljer att göra och varannan vecka kan du ha full koncentration och fokus på dina barn! Vikten av att ditt barn är med sin andra förälder och att de också får en fin kontakt, måste också kännas bra och viktigt! Wow, säger jag! Jag undrar om dessa föräldrar inser vilken fantastisk tillvaro de har? Eller finns det annan problematik som jag inte har tänkt på för att jag aldrig har levt så?

I mina ögon verkar det i alla fall härligt. Visst är jag glad och tacksam att jag fått så mycket tid med mina barn, men andra saker tar också väldigt mycket tid, såsom arbete, möten och annat och att få dela upp veckorna låter väldigt bra. Tänk bara att i lugn och ro kunna gå från jobbet till en tandläkare eller läkare i lugn och ro, utan att behöva ordna barnvakt, förbereda med mat dagen innan och så vidare… Visst saknar man säkert barnen jättemycket de veckor de är hos den andra föräldern, men samtidigt, vilken kvalitetstid man får när de väl kommer hem. Inte en massa tvätthögar att ta hand om, ingen storstädning som väntar. Inget som pockar på uppmärksamheten förutom barnen.

Ja, så tänker jag. Men så finns det förstås även föräldrar idag som faktiskt tar hand om sina barn helt själva, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Som gör sitt allra bästa och som sätter barnens bästa i första rummet. Alltid. Som får tacka nej till alla bjudningar där man inte kan ha barn med sig. Som aldrig kan stanna kvar en timme på jobbet, för att barn ska hämtas på dagis. Som aldrig kan följa med kollegorna på en fika eller öl efter jobbet eller kanske bara en pratstund, som aldrig kan ha ett eget fritidsintresse som inte kan innefatta barnen. Av många som har det på detta sätt kan det bero på att den andra föräldern inte är intresserad, eller lämplig att ta hand om barnen men i dagens föränderliga samhälle verkar det vara många som helt enkelt bor väldigt långt ifrån varandra. Inte sällan i olika länder.

Jag tycker det är jättebra att många kommuner idag kan hjälpa till med kontaktfamiljer för de föräldrar som oftast bär hela ansvaret och omsorgen för sina barn. Jag tror att det är en bra möjlighet för många familjer att få en avlastning de annars inte skulle få. Jag tror också på sikt att det är väldigt positivt för barnen och tycker att det är synd att många föräldrar känner sig tveksamma till detta, precis som jag själv gjorde den största delen av mina barns uppväxt. Det är klart man ska vara försiktig när man lämnar över ansvaret för det allra bästa man har, men på sikt tror jag ändå det kan vara bra för barn och för föräldrarna. Jag tror att det är en win-win-situation.

Men så hävdar många att dagens föräldrar är väldigt bortskämda. Jag har säkert vräkt ur mig något liknande själv också, men nu har jag funderat en del och jag har pratat med många småbarnsföräldrar i min närhet och ändrat inställning helt.

Dels tror jag att ett problem är att när vi ”dömer” dessa frihetstörstande mammor (för det är oftast mammorna som får kritik för detta) så glömmer vi att en orsak kan vara att jämställdheten blivit bredare. I alla tider har männen generellt kunnat gå på ”puben” efter jobbet eller haft kvar sina fritidsintressen precis när han velat, även om han har tre barn hemma. I takt med jämställdhetens utökning har idag även kvinnor börjat ställa dessa krav. Om man delar på föräldraledighet och hushållsarbete, varför ska då inte mammor kunna ta ett spinningpass efter jobbet eller träffa sina kollegor på en öl på fredag efter jobbet? Självklart måste vi inse att föräldrarollen för både kvinnor och män förändrats med tiden och därmed även kraven på pappor och mammor.

Ett annat problem med det nya föränderliga i vårt samhälle som vi inte tänker på när vi kritiserar dessa föräldrar är att även den äldre generationen har förändrats. När jag var barn så hade de flesta av oss en mormor/farmor/morfar/farfar som vi spenderade mycket tid med. Ofta på helger och ofta flera sammanhängande veckor under somrarna och ofta under andra lov. Detta var något som våra föräldrar kanske tog för givet många gånger, då de i sin tur ofta hade spenderat mycket tid med sina mor- och farföräldrar eller haft andra släktingar omkring sig.

Idag yrkesarbetar ofta mor- och farföräldrarna under våra barns uppväxt. Skilsmässor har ökat mycket och man flyttar av det skälet eller av andra skäl mycket mer, vilket gör att det inte är lika självklart att man kan ”skicka sina barn till barndomshemmet”. Jag upplever också att min generations föräldrar har tagit sig mer ”egentid” och därmed skapat egna intressen utanför hemmet, som mina far- och morföräldrar inte gjorde i samma utsträckning. Det försvårar också att ”skicka iväg barnen” till dem, samtidigt som vi kan unna våra föräldrar att få ta hand om sig själva. Min generations föräldrar har skapat egna liv och fritidsintressen och har helt enkelt mindre tid över för att passa barnbarn.

Flera av min generations föräldrar påpekar ofta att de ”minsann fick ta hand om sina barn själva när de var små”. De hävdar stolt att de hade varken hjälp av kontaktfamiljer, barnvakter eller behövde egentid för att dricka caffelatte i stan! Men är det hela sanningen? Ja, att de inte behövde egentid för att dricka caffelatte i stan är nog sant, eftersom, mig veterligt så fanns inte det i Sverige för 40 år sedan. Men i stället tror jag att de flesta (jag skriver väldigt generellt nu, men vi vet ju förstås att det alltid finns en massa undantag från regeln) faktiskt hade en massa avlastning, fast de tog den för given och tänker inte på att de fick en helt annan uppbackning än vad de själva har möjlighet eller intresse av att ge sina barn idag.

Det här är ingen kritik mot varken föräldrar eller mor- och farföräldrar. Om det är kritik mot någon, så är det mot de som dömer så snabbt, utan att tänka efter på bakomliggande orsaker (där har jag själv tills helt nyligen varit en av dem som dömt)! Kritiken vänder sig alltså inte till någon specifik person eller generation, utan handlar mer om att försöka synliggöra hur vårt samhälle förändrats som jag tror att man lätt missar.

Jag säger inte heller att det var bättre förr eller att det är bättre nu. Det jag säger är helt enkelt att tiderna förändras och att vi måste se helheten innan vi slänger ur oss kritik. Sedan tycker jag inte det är helt oviktigt att tänka på att tiderna förändras på många sätt. Förr ställdes det höga krav på kvinnor gällande hushållsarbete. Vi skulle göra egen pressylta till jul, stoppa våra egna korvar, safta och sylta på sommaren, bona golven och ha dammfritt. Idag ställs inte dessa krav på oss på samma sätt. Ingen höjer på ögonbrynen för att vi köper färdiglagat, däremot tycker jag att det ställs högre krav på oss att vi ska vara snygga, vältränade, sociala, bjuda till fest, komma på fest, ha en bra karriär, vara en bra väninna, mamma och hänga med i kulturella sammanhang. Vi ska helst ha sett den senaste teatern/bion/konserten eller läst den senaste boken på pockettoppen etc. Vi ska också tänka säkerhet när det gäller barnen. Idag bäddar ingen ner ungarna i det nedfällda sätet på vår Volvo kombi och sätter oss och röker i bilen med ungarna liggandes att läsa Kalle Anka där bak. Vi spänner fast barnen i de ordentligt fastsatta barnstolarna, vi barnsäkrar alla lådor i köket, sätter på barnen hjälmar innan de cyklar iväg. Sätter reflexvästar på barnen för att inte tappa bort dem och för att ingen bil ska lyckas missa att här kommer det ett barn och går. Helst ska vi tänka i 2-3 steg längre än att olyckan kan vara framme på ett eller annat sätt. Det är klart att alla dessa nya krav också får konsekvenser för våra liv och vår vardag.

Vad tycker du? Tror du att det ligger något i min text ovan, eller är du av helt annan uppfattning? Är dagens föräldrar generellt bortskämda med egentid?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu måste man snart börja jobba för pengarna…

Min artikel om underhållsstödet, ligger inte bara på Second Opinion, utan nu även på Newsmill (Med originalrubrik 😉 ) och där går debatten riktigt het!

Hur som helst, så har jag fått ett enormt gensvar på artiklarna på facebook, i kommentarer på min egen blogg och de två ovannämnda där publiceringen skett och inte minst genom mail. Jag inser att jag inte är ensam om mina funderingar.

S.O. fick jag en kommentar från Niklas Löfgren på Försäkringskassan som var väldigt informativ:

”Hej Fatou,

vi har beskrivit en del utav de frågor som du har i vår undersökning ”Socialförsäkringsrapport 2011:5” se sid 106 och framåt.

http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/socialforsakringsrapporter/2011/socialforsakringsrapport_2011_5.pdf

Jag hoppas att du kan hitta en del svar där.

MVH Niklas Löfgren
Familje- Ekonomisk talesperson Försäkringskassan”

Jag läste rapporten och kom fram till följande slutsatser av det jag läste (läs den gärna):

Först och främst var det intressant att läsa hur underhållsstödet kommit till, hur man genom åren har tänkt och hur man bytt fokus (och namn) på underhållsstödet.

  • Det var också informativt hur man har utarbetat vad pengarna ska beräknas gå till och hur man har fått fram de siffror man har.
  • Intressant att läsa att enligt deras beräkningar så ligger underhållsstödet endast 140 kronor i månaden ”efter” den ekonomiska utvecklingen. Men dessa ”endast” 140 kr per barn och månad, innebär att den kvarvarande föräldern betalar 280 kronor mer per barn och månad (140 kr som är den ”frånvarande” förälderns del och 140 kronor som är den ”hemmavarande” förälderns del.) 280 kronor per barn och månad kan låta lite, men med tanke på att det blir 3360 kr per barn och år, så är det inte en helt försumbar kostnad. Lägg där till att det kanske finns 2-3 barn i hushållet, då är vi uppe i 6720 kr/år alt. 10 080 kr/år och säg den ensamstående förälder idag som inte har hål att stoppa de pengarna i, med stor möjlighet till något som skulle gagna barnen/barnet.
  • En annan intressant aspekt jag reagerade på när jag läste rapporten, är att man helt enkelt låtit bli att räkna med en hel del kostnader för barnet när man räknar ut vad ett barn kostar och vad ett underhållsstöd ska täcka tillsammans med ”boendeförälderns” inkomst. Följande har inte ens räknats in: Barnets del av boendet (där har man tagit hänsyn till att bostadsbidraget ska täcka upp barnets kostnad, vilket jag tvivlar på att det gör i de flesta fall), fritidsintressen, semester, barnomsorg, resor till anhöriga, husdjur, musikinstrument, musikundervisning, dator, mobil, internet, merkostnader för ev. handikapp, allergier eller sjukdomar. Man har inte heller räknat in inkomstbortfall vid till exempel VAB.

Vissa av dessa exempel känns rätt självklara att man kanske inte bör räkna in, såsom husdjur, musikinstrument etc. Men det finns andra delar som är lite svårare att förstå sig på och det är boendekostnaden, då jag är övertygad om att de ensamstående som har bostadsbidrag sällan uppväger barnets boendekostnad.

I en del familjer vet jag att det här med delade kostnader fungerar mycket bra. Båda föräldrarna tar med sitt/sina barn på semesterresor, oavsett vem som åker, man delar på kostnader för fritidsintressen eller för mediciner för barnen. Man kanske till och med delar på VAB-dagar. Det är jättebra!

Men jag vet också att det finns många, många familjer där det här inte fungerar alls. Där den ”frånvarande” föräldern vid minsta förfrågan om att dela på en utgift för barnet bemöts av: ”Men du har ju underhållet/barnbidraget”. Hur många av landets separerade/skilda föräldrar, frånvarande eller ej, känner till vad som ingår i dessa beräkningar? Hur många är beredda att slanta upp vad det faktiskt kostar att ha ett barn?

En vän till mig påtalade vid ett tillfälle innan h*n ansökt om underhållsstödet, eller om h*n ansökt och inte börjat få det än, att h*n behövde pengar till blöjor och mat till barnet. Den andra föräldern svarade att h*n inte hade några pengar och så var saken ur världen för den föräldern. Min vän sa då till mig: ”Tänk om jag också bara kunde säga till mina barn: jag har inga pengar, ungar, så tyvärr blir det ingen mat på ett par dar…!”

Igår när jag länkade till mitt förra inlägg på FB, så fick jag flera kommentarer om vad folk tänkte i den här frågan. En kommentar (nåja, det var egentligen flera kommentarer av samma person) tyckte jag var ganska talande:

”Tusen tack för ditt inlägg, känner så väl igen mig! Visst är det konstigt att mina ex har tredubblat sina löner dom sista 17 åren, men underhållsstödet end. har höjts från 1173 till 1273 per barn…sen får man inte glömma bort all inkomstbortfall man haft genom åren pga vab mm….märklig ekvation det där. Ger mig tusan på att det påverkat min pension oxå…men vad vet jag, jag är ingen ekonom precis…

…dessutom har mina ex kunnat arbeta på helt andra tider, ta helt andra jobb, och iom få helt andra löner då jag ensam haft ansvaret för barnen…helgpappa fine, gemensam vårdnad my arse 😉

Jaa, sen undrar jag om man inte borde ha olika belopp beroende på barnets ålder? När mina äldsta barn var små fanns inte internet, datorer och mobiltelefoner, dessutom tog dom på sig dom kläderna jag la fram om jag så hade hittat dom på tippen 🙂 haha Men visst är det märkligt, att om man går in på socialstyrelsens hemsida, så är existensminimum olika för olika åldrar, riktigt små barn kostar mycket pga blöjor,välling ? inköp av barnvagnar etc, sen minskar dom i utgifter runt 3-6 år, sen blir dom dyrare för varje år som går i princip…konstigt att det bara gäller boendeföräldern ??

1995 kostade den 4 rok jag hyrde 5500 här i Kalmar, idag kostar samma lägenhet 7400, en ökning på nästan 2000 kronor…( det blir säkert mer om man räknar med höjda elpriser ) så om jag bott kvar hade vi haft samma bostad för samma barn men tydligen är det bara boendeföräldern som ska betala den ökade kostnaden för inte tusan är det mina ex iaf?”

När jag läst rapporten, så kan jag verkligen förstå att det är svårt att veta hur man ska räkna på detta. Saker och ting är sällan svart/vita, i stort sett varje barn har olika typer av behov, men det som jag i slutändan hela tiden faller tillbaka på är att det är den förälder som tar sitt självklara ansvar och som måste ”fylla upp” det ansvar som en svikande förälder inte lever upp till, oavsett om det gäller det ekonomiska, omhändertagandet, kärleken, eller omsorgen.

Jag tycker det är toppen att vi idag har en lagstiftning om underhållsstödet, att den andra föräldern tvingas betala för sin del för det barn man kanske har övergivit av ett eller annat skäl. Är det just det som är problemet? Att många av oss ensamstående är så förbannat TACKSAMMA och tycker det är okej, eller vågar i alla fall inte stå på oss för att den andra föräldern ska betala hälften av vad det faktiskt kostar att ha ett barn?

Eller som en av mina bloggläsare skrev i en kommentar igår:

”Nu har jag det värre, nu måste jag ju jobba för pengarna. Tacka vet jag tiden som ensamstående morsa, när man bara vilade sig, mellan rullningen i pengahögarna! :)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Vinnaren av förra veckans tävling för ensamstående

Första veckans tävling för ensamstående föräldrar; HELP 2 HELP är till ända och en vinnare har utsetts! En anonym kvinna med barn vinner biljetter till Junibacken med motiveringen:

Mitt namn är XXXXX, 27 år och jag är en ensamstående mamma med en son på snart 3 år.
Läste på din blogg om tävlingen för ensamstående mammor.
Jag skulle bli jätteglad om jag vann då det är svårt att få ihop det med ekonomin.

Håller tummarna…..”


Stort GRATTIS till vinnarna! Hoppas ni får en kanondag på  Junibacken!

Till mina läsare: Jag är tacksam om ni håller koll på varje veckas tävling och om du känner någon som passar in och skulle behöva muntras upp, tipsa dem gärna om tävlingen. Jag vill verkligen att den ska nå fram till dem som behöver ha lite kul med sin familj!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,