Det här är fattigdom i Sverige 2013

parkbänkJoachim Kerpner och Paul Wallander har blivit nominerade i klassen Storytelling i Nordic Data Journalism Awards med filmen ”Klyftan mellan fattiga och rika”. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag nu såg den så tycker jag det är slående att den är så tydlig och informativ. Här kan du se filmen:

Klyftökningar är sånt som är svårt att konkret visa, svart på vitt att de existerar och hur mycket. Det är svårt att tala om exakt hur det ser ut i en familj som lever på eller under existensminimum eller precis ovanför. Det är svårt att konkretisera.

Fattigdom är ett väldigt diffust begrepp. Än mer diffust blir det om man börjar prata om relativ fattigdom, vilket är ett begrepp som vi utgår ifrån när vi talar om fattigdom i västvärlden och här i Sverige. 

Ibland hör jag vissa människor säga: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige”. Det är något som verkligen provocerar mig! När jag möter människor i min vardag, då har de flesta lågavlönade eller arbetslösa ensamstående mödrar levt under en kortare eller längre period i fattigdom.

Det diffusa i denna fattigdom, blir inte bättre av att man börjar prata om siffror och tabeller. Det som däremot blir konkret är när man talar om saker som att köpa nya vinterskor till barnen, när man talar om att försöka få ihop en matsäck, trots att man bara har tjugo kronor kvar i plånboken och ett nästan tomt kylskåp. Fattigdom blir konkret när man talar om att en lågavlönad mamma inte har möjlighet att få ihop bröd till barnens frukost, då hon inte lyckas trolla med knäna.

Ibland lyckas man ändå få ihop den där matsäcken till barnens utflykt, trots att kylskåp och skafferi är nästan tomt och trots att det bara är en tjuga kvar i plånboken. Den där känslan av förtvivlan, ont i magen, frustration och oändlig sorg byts ut mot ett jubel i maggropen, när man kan meddela barnen att de får pannkakor med till matsäck och man vet att de bara älskar pannkakor. Den där lilla glädjen i vardagen och det där lilla jublet och stoltheten som bubblar upp av att man faktiskt, för en enda gångs skull, lyckades trolla med knäna.

Fattigdom är alla de där sömnlösa nätterna av oro. Fattigdom är de där inställda skolutflykterna, nekandet till julklappsönskningar, nekandet till att få börja en aktivitet. Fattigdom är ont i magen, ont i huvudet, trötthet, orkeslöshet och depression. Fattigdom är barn som inte känner sig lika mycket värda. Som inte orkar ta plats, som inte vill synas i klassrummet, eller som när de misslyckats med det, tar all uppmärksamhet, av förtvivlan över en situation de inte kan påverka eller förändra.

Fattigdom är inte att inte kunna leva utan en Iphone, dator eller de modernaste jeansen. Fattigdom är att aldrig kunna göra något för sig själv, men det är också att vid månadsskiftet välja om man ska betala elen eller barnomsorgsavgiften. Fattigdom är när klasskompisarna berättar om sin roliga semester och dina barn blir tyst och tittar ned i bänken.

Fattigdom är skam. Fattigdom är skuld. Fattigdom är fysisk och psykisk och den gör ont. Den bränner och fryser in i märgen. På samma gång. Fattigdom är nedstämdhet. Fattigdom är åldrande och rynkor och gråa hår i förtid. Fattigdom är smärtsam och molande. Fattigdom är att oroa sig för hur maten ska räcka i tre veckor till när pengarna är slut och råttorna sitter i skafferiet och gråter. Ibland bokstavligen.

Fattigdom är att gå med trasiga tänder, att inte kunna sova på natten för att tänderna värker och ofta finns inte ens pengar till värktabletter. Fattigdom är när dammsugaren går sönder och man inte kan köpa ny eller begagnad på flera månader. Fattigdom är att aldrig kunna handla upp sig på extrapriser, för att pengarna helt enkelt saknas. Fattigdom är att få ont i magen redan när lönen är på väg in, för att man oroar sig för vilka räkningar man måste hoppa över denna gång.

Men fattigdom handlar också om att mysa med barnen i köket en tisdagskväll, men hembakade scones och en ny ost, bara för att man just då kan. Fattigdom är också att gå och köpa den där tröjan som barnet så gärna vill ha, för 129 kronor på H&M, trots att man vet att det kommer innebära två dagar till med undermålig mat den månaden. Fattigdom är också drömmar och hopp. Om att det en dag ska kunna bli lite bättre. Att en dag få kunna köpa en näringsriktig och god måltid till sin familj. Att en dag kunna åka på semester med hela familjen. Att en dag kunna köpa den där julklappen som ens barn önskat tre jular i rad. Fattigdom handlar om att hoppas på att få den där heltidstjänsten som snart blir ledig när kollegan ska gå på föräldraledighet, eller att faktiskt få ett svar på den där jobbansökan man så gärna vill ha svar på. 

Fattigdom är att äta gröt i stället för köttbullar, nudlar i stället för spagetti och köttfärssås. Fattigdom är när barnen tackar ja till att äta hos kompisar för att inte ligga sin familj till mer last. Fattigdom är att förse sig med bröd från skolbespisningen för att barnet inte vet om det blir någon middag. Fattigdom är att lägga sig hungrig, för att barnen ska få den mat du lyckades ordna fram. Fattigdom är att lägga sig nöjd för att barnen fick mat, trots att du inte kan somna själv av hunger.

kåldolmar och kalsipper7Fattigdom är också att finna hopp och ork en dag när man upptäcker att en parkteater med fri entré kommer till närområdet. Fattigdom är att vilja ge upp. Varje dag. I en lång period. Att inte vilja kliva ur sängen för att man inte orkar ta tag i sin egen fattigdom, vardag och sitt liv. Att inte känna det där hoppet. Men fattigdom är också att vägra ge upp. Att slå näven i väggen och kliva ur sängen och göra sitt allra bästa. Varje dag. I en lång period. 

Bild 0222Fattigdom är att slå näven i bordet och förbanna den andra föräldern för att hen inte finns där och delar ansvaret för barnen, både det ekonomiska och praktiska, trots att ni var två om att skaffa barn. Fattigdom är också att möta den andra föräldern på stan av en slump och ledsamt konstatera att den andra föräldern lever ett liv som inte kan tillföra barnen någonting, utan snarare lever ett ännu mer utsatt liv än du själv. Eller så kan fattigdom vara att känna samma ilska mot den andra föräldern för att du står ensam med ansvaret. Men så möter du den andra föräldern på dödsbädden och vet att hen snart kommer att dö och att hen dör med den ångesten att hen aldrig var en fungerande förälder för sina barn. Och fattigdom är att på ögonblicket förlåta den andra föräldern för allt och att hålla din förra partner i handen tills andetagen upphör.

Fattigdom är att sedan låna pengar för att ta dig från sjukhuset, för att ställa frukost på bordet nästa morgon men att du ändå har förlåtit. Med hjärtat.

Fattigdom är många gånger att ha växt upp i en dysfunktionell familj med missbruk, kriminalitet, psykisk labilitet, ekonomisk instabilitet, fysisk sjukdom och våld. Kanske en av dem eller kanske en grötig kombination. Eller ingen alls. Hur många gånger skapar fattigdom något av dessa exempel i en familj? 

Alla dessa kämpande kvinnor, män, äldre och barn. Alla dessa som kämpar igenom varje dag de lever i fattigdom. Alla dessa vardagshjältar som ibland orkar och ibland inte orkar. Alla dessa människor som skulle kunna vara en så stor tillgång i vårt samhälle, som skulle kunna bli så mycket lyckligare, som skulle kunna ge så mycket styrka till sina barn om de fick lite stöd, hjälp eller en möjlighet till egen försörjning efter de villkor som de har förmåga att klara. Så mycket pengar som denna fattigdom kostar vårt samhälle. Så mycket olycka och djup sorg som flyttar in i alla dessa människor. Alla dessa människor som jag möter i min vardag, som i vissa perioder av livet har varit jag, men som i andra perioder har varit en granne, en barndomsvän, en kollega, en av barnens kompisars föräldrar, en bekant, en artist, en servitör på lunchrestaurangen. Kanske städaren i livsmedelsaffären du handlar i dagligen, eller tiggaren från Rumänien som du ibland ger en slant. Eller helt enkelt vägrar.

Fattigdom är ett enormt samhällsproblem och fattigdom går inte att sätta sig in i om man inte själv har varit där. Under en kort period eller en lång och ibland går den inte ens att sätta sig in i då. 
bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Sommargäster

Vi har haft gäster under några dagar. Min vän Sofie och hennes son (min gudson) Olali har varit på besök. Vi hann med Gröna Lund en dag.

Nassim Al Fakir var där och underhöll barnen.

Vi fick också en skymt av Gry Forssell

Trots att vädret inte varit riktigt på topp, så hann vi ändå med en baddag med picknick på stranden.

Det har varit ett härligt besök. Jag märker dock att jag ”kommit av mig” från småbarnsåren en del. Köra barnvagn var som att lära sig cykla. Det var inga problem alls att komma in i trots att det gått några år, men så ha jag ju fyra barn jag tränat på och hur många år jag kört barnvagn vågar jag knappt tänka på… Det där med barn som vaknar sex på morgonen har jag däremot kommit helt ifrån. Jag fick visserligen sova i flera timmar till, men jag var övertygad om att klockan sex när det började röra på sig, var mitt i natten.

En STOR eloge till alla småbarnsföräldrar för tidiga morgnar, ständig passning av småbarn och alla andra små och stora omsorger man har för sina barn under småbarnsåren. En särskilt stor eloge till de ensamstående. Det är ett helt fantastiskt jobb föräldrar gör och som man lätt glömmer bort med åren. Det är bra att bli påmind om det men det är också väldigt skönt att veta att man gjort allt det där, överlevde och ser ”lönen” i form av stora, härliga barn som också överlevde småbarnsåren just för oss omsorgsfulla föräldrar.

Till Sofie: Du är en helt fantastisk mamma som har mycket att vara stolt över och Olali är en härlig kille som du också ska vara stolt över!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Barnfattigdom Del: 3

Barnfattigdom Del: 1 Fokus

Barnfattigdom Del: 2

I Tisdags hade kommunen anordnat vad man kallade Medborgardialog om barnfattigdom på Grand i Uppsala. Kvällens huvudfråga var: ”Fattiga barn-finns de i Uppsala?”

Förutom medborgare var där följande representanter:

Medverkande:

  • Elisabet Näsman, professor Uppsala Universitet.
  • Företrädare från Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Svenska kyrkans diakoner (Barnombudsmannen i Uppsala fick förhinder p.g.a. sjukdom).
  • Representanter från socialtjänsten Uppsala kommun.
  • Gottsunda Dans & Teater
  • Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, socialnämnden för barn och unga samt barn- och ungdomsnämnden.

Det handlade alltså om dialoger. De medverkande som var med berättade om sina verksamheter och de som var ”publik” ställde frågor ibland och berättade om sina egna erfarenheter ibland. Den gemensamma nämnaren på kvällens ämne var i alla fall att samtliga som var där verkade eniga om att det finns fattiga barn i Sverige och i Uppsala. Ingen ville ha kvar det där frågetecknet på kvällens huvudfråga. Det var en bra utgångspunkt. Sedan gick kvällen med berättelser från de som arbetar med dessa frågor och de fattiga barn och familjer de möter i sina yrken, blandat med publikens kortfattade berättelser om sin egen situation och sina egna liv.

En mamma berättade att hon varit ensamstående i många år och att barnen nu blivit vuxna. Hon berättade att hon under barnens uppväxt dragit på sig skulder och lån som hon nu ännu håller på att betala tillbaka och har kvar ca 250 000 kronor i skulder i dag, som hon hoppas kunna vara klar med om sju år.

Hon ifrågasatte att underhållsstödet inte har höjts mer än det har (som jag själv skrev om i en debattartikel nyligen, då jag ifrågasatte att underhållsstödet endast höjts med 100 kronor på hela 17 år.) Den här mamman tog upp det här utifrån att professor Elisabet Näsman som medverkade och som har forskat om just barnfattigdom och dess konsekvenser, berättade att just ensamstående mödrar är den grupp som enligt forskning procentuellt är en av de allra mest utsatta när man talar om barnfattigdom.

Jag ville ge henne stöd i det hon berättade och ge henne siffror jag hade i huvudet. Jag ville ge uttryck för mina egna tankar i ämnet. Jag var inställd på att debattera för min sak. En fråga om klassamhälle och barnfattigdom som intresserat och engagerat mig länge nu. Jag ville debattera för din sak och för många andra familjer som lever i relativ fattigdom i dagens Sverige.

Många under kvällens lopp tog upp detta om otillåtna skolavgifter. Alla som tog till orda var eniga om att dessa ”smygavgifter” måste bort! Vi åhörare uppmanades även att strida mot dessa avgifter aktivt i vår vardag i våra barns skolor. SOM jag har debatterat detta genom åren!! Och erfarit en hel del som jag tänkte att jag ville dela med mig av.

Sedan berättade några i panelen om barn som är mer svårnådda för att ge extra insatser. Barn som ”försvinner i statistiken” för att föräldrarna inte får ekonomisk komplettering från socialtjänsten. Där föräldrarna lever precis på normen och därför inte har kontakt med socialtjänsten. Här hade jag velat inflika att det finns föräldrar som lever en bra bit under normen, men inte har rätt till socialbidrag av olika skäl. Jag kan räkna upp minst fyra barnfamiljer som jag känner till som inte får något socialbidrag alls trots att att de lever en bra bit under normen. Familjer där föräldrarna av olika skäl inte vill eller förmår eller har möjligheten att leva upp till socialtjänstens krav och regler.

Jag skulle också vilja ställa frågan hur stort beräknas mörkertalet vara när man talar om barnfattigdom?

Elisabet Näsman berättade om att antalet fattiga barn har tredubblats på inte allt för många år. En annan i panelen berättade att hon arbetat med dessa frågor i trettio år och att hennes uppfattning är att det finns fler barn som lever i fattigdom och relativ fattigdom i dag än för trettio år sedan.

Jag ville komma med frågor, råd och berättelser som jag fått berättat för mig sedan jag börjat intressera mig för dessa frågor mer öppet och konkret. Jag ville dela med mig av kunskap jag har i dessa frågor.

Men någonstans tog mina ord slut den här gången. Jag känner mig rätt van att prata och debattera i både tal och skrift. Jag känner mig relativt trygg när jag pratar i TV och på radio. Men här. I ett fullsatt, men inte allt för stort rum, tog mina ord slut. Helt plötsligt kom allt för nära och blev personligt. Eller bara så nära att jag tappade förmågan att strida. Att påverka. Det väckte tankar. Minnen. Från nu. Och då. Från en annan tid. Min svaghet och styrka flyter ihop och blir ett.

Era berättelser och ord som ni delat med er av till mig genom mail, kommentarer och personliga möten. Jag ville föra dem vidare anonymt. Ge er alla en röst.

Jag tänker på Susanna Alakoski. Hennes ord som etsat sig fast i mig. Om klassamhället och barnfattigdom. Om hur inget har en början eller ett slut, för allt hänger ihop. Skammen. Smutsigheten. Kampen. Uppgivenheten. Skönheten i det enkla. Styrkan i att ha skapat sig något själv. Blandat med skuld och känsla av att vara mindre värd. Att stå i skuld. Att inte ha lov att ta för sig. Otillräcklighet.

Det knyter sig i magen. En klump i halsen. Jag lyckas inte svälja den när jag cyklar hem i natten. Förlåt. Förlåt för att jag inte lyckades föra era berättelser och er smärta vidare denna gång…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Barnfattigdom Del: 2

Barnfattigdom Del: 1 Fokus

Under sommaren har jag haft en tävlingsserie för ensamstående föräldrar. Den föregicks av diverse debatter och bland annat skrev jag ett inlägg om hur jag och en del andra ser på detta med barnfattigdomen.

Härom veckan svämmades media över av artiklar runt den mamma som erkänt att hon berövat sina två små barn, fyra och åtta år gamla, livet. Omkring debatten om själva familjen ledde det vidare till en debatt om samhällsansvar och socialtjänstens ansvar, då det visade sig att mamman var i svår ekonomisk kris. Det är inte svårt att förstå att mammans och barnens ekonomiska situation har varit avgörande för utgången av den tragiska händelse som ledde till barnens död.

Jag vill förtydliga att jag, liksom de flesta av oss anser att en människa själv är ytterst ansvarig för sina handlingar och jag gissar att även denna mamma som just nu sitter häktad, kommer att få stå ansvarig för sina handlingar och även ta det straff som hon troligen kommer att dömas till. Det finns inga ursäkter för att ta två små barns liv och det finns inga ursäkter för att beröva sina barn det liv man som förälder givit dem. Men det finns förklaringar som gör att man kan närma sig en förståelse för att något kan driva en förälder till den yttersta tragedin.

Jag, liksom många andra har tänkt tanken: ”varför lämnade hon inte ifrån sig barnen när hon själv inte förmådde ta hand om dem?” eller: ”varför tog hon inte sitt eget liv i stället för de oskyldiga barnens?” Att ta sitt eget liv hade förstås varit en fullständig katastrof, men det hade på något vis känts mindre egoistiskt.

Jag blev väldigt illa berörd av händelsen och det tror jag många av oss blev. Inte gjorde det saken bättre av att det framkom att pojkarna hade hållits hemma från skola och förskola under den sista månaden de var i livet. Det gjorde saken än mer makaber. Hur hade pojkarna det den sista tiden? Hur var relationen till mamman? Till den övriga omvärlden?

Kanske kommer det fram att socialtjänsten begått fel eller kanske det bara finns bristande rutiner? Kanske borde människor omkring såsom grannar, vänner, skolpersonal eller andra ha varit mer vaksamma och slagit på ”stora trumman”? Kanske var det helt enkelt så att mamman lyckades dölja sin verklighet så pass mycket att man inte kunnat förutse den utväg hon tog eller ens hur dåligt hon mådde?

Oavsett hur det blir, så hoppas jag att det görs en noggrann utredning och även om vi inte kan få svar på alla våra frågor eller förstå vad som verkligen skedde, så hoppas jag att det bidrar till lärdomar för både myndigheter och för oss omkring. Jag vet att fallet Bobby bidrog till att många började uppmärksamma barn som far illa mer och jag hoppas att även dessa två små barn inte ska ha dött helt förgäves, utan att vi ser på varandra och bryr oss om varandra. Att vi vågar fråga om någon mår dåligt?

Jag önskar att vi vågar se våra grannar i ögonen och fråga hur de har det? Om vi kan göra något för att stötta, om vi ser att någon inte mår bra eller av andra skäl ser att saker inte verkar vara som de brukar. Vi måste våga möta våra medmänniskor. Vi måste våga se varandra för de vi är. I både glädje och sorg. I glädjerus och i förtvivlan. Det kanske inte alltid hjälper. Men om vi inte försöker sträcka ut en hand, så kommer inget heller att förändras.

Jag tror vi alla kan dra lärdomar av både det här fallet och andra uppmärksammade fall där människor begår hemska och ofattbara gärningar mot sig själv eller andra.

Jag tycker nog att även om en människa är ytterst ansvarig för sina egna handlingar, så har vi alla i samhället ett visst ansvar för de som finns omkring oss. Inte för deras handlingar. Men för att uppmärksamma deras välbefinnande eller bristen på det. Ibland krävs det så oerhört lite för att göra stor skillnad. Det tror jag i och för sig gäller i alla situationer där folk i vår omgivning mår dåligt och behöver inte nödvändigtvis sammankopplas med barnfattigdom, men samtidigt så är just barnfattigdom något som lätt kan leda en familj in i förtvivlan, hopplöshet, skam och skuld och kan vara svår att prata om.

När du är stark-sträck ut en hand till någon annan som inte har den styrkan just då!

Haveriet i Sigtuna

Allt fler barn och unga blir hemlösa

Historiskt svek mot de hemlösa

Antalet hemlösa barn ökar i många kommuner

Hemlösa kostar 172 miljoner om året

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Grattis till vinsten!!

Jag vill börja med att gratulera mariebrima, som vunnit ett helt vinterset till sin 9-åriga son från Wilma & Morris!!

Motiveringen som mariebrima vann med är den längsta jag fått, men framför allt den som berörde mig starkast:

”Jag gillar inte att skriva det här egentligen. Det känns som att jag tycker synd om oss eller klagar. Men jag måste göra ett försök att vinna tävlingen, för mitt barns skull. Jag har en son som är nio år. Han pratar redan om hur mycket han längtar till vintern, när han ska bygga en igloo. Det skär lite i hjärtat och jag får en orosklump i magen av att tänka på att vintern snart är här och med den det kalla, blöta vädret. Det som egentligen är underbart, om man är barn och älskar att klättra i stora snöhögar, kana på is och åka pulka.

Sedan i december förra året har jag försörjt oss som städerska/ matistant i olika skolor. Jag är timvikarie och rings in på morgonen eller i bästa fall dagen innan. Arbetsdagen börjar ibland kl. 06.00. Då har jag väckt min duktiga, fina kille med en puss och tänt den lilla lampan och ställt fram en smörgås och ett glas mjölk på bordet och lagt fram kläder till honom. Har alltid gett mig en puss och en stor härlig kram och önskat mig en bra dag och lycka till på jobbet. Inte med ett enda ord klagat om att han måste gå upp tidigt eller gå själv till skolan.
Jag har förklarat att vi måste, annars har vi inte råd att betala mat och hyra. Ibland har han pulsat med mig, glatt pratande, genom tomma oplogade gator och trottoarer kl. 05.15. Mörka, iskalla men fina vintermorgnar. Så har jag lämnat honom framför tv:n hemma hos min mamma och sagt att han ska vänta där tills mormor vaknar så hon kan ställa upp och skjutsa honom till skolan. Då kan han äta frukost hos mormor om vi inte har frukost hemma.

Men oftast har han gått själv till skolan och då har han alltid kommit i tid. En liten, så duktig pojke med en stor ryggsäck, ensam promenerande på mörka cykelvägar i gatlyktornas sken, ensam korsar han en hårt trafikerad motorled på ett övergångsställe utan stoppljus.

På vägen hem från skolan brukar han stanna och klättra upp i en enorm snöhög som plogbilen har gjort. Där kan han klättra omkring hur länge som helst. De dagar jag slutar sent och jobbar långt borta så jag måste åka buss länge så brukar han ofta ta med en kompis eller sitt kusinbarn hem som går i samma klass.

Det blir en extra kostnad att bjuda på mellis nästan varje dag till ett extra barn, men hellre det än att min son ska riskera att träffa på en äckelgubbe (finns några dömda peddon i området) om han går ensam, eller att de stannar på fritids, där det är totalt kaos, mobbning och de endå inte har koll vilka barn som är där och om och när de har gått hem.

Min son lider av ett ledbesvär som heter Danlos-Ehlers syndrom och han är stel på morgnarna och får ont i kroppen. Speciellt under de kalla årstiderna. Hans sjukgymnast säger att det är viktigt att han har bra skor, gärna de som går upp en bit över vristen, för att ge stöd och stabilitet. När jag frågade henne om han kunde få bidrag eller ekonomiskt stöd till bra skor eller recept på att han behöver bra skor så drog hon ogillande upp ögobrynen och tittade förvånat och lätt föraktfullt på mig. “Sådant får man faktiskt stå för själv!” Som att jag frågade av lathet eller snålhet. Det värsta jag vet är att känna att jag är en belastning på samhället och jag har min stolthet.

Jag är ledsen att min son har det besvärligt med sina leder. Men jag är glad att han har fått den här diagnosen eftersom i många år trodde personalen i skolan att han var lat som klagade och sackade efter när de gick på utflykt. De trodde att han fejkade när han sa att han hade ont.

Och i ärlighetens namn så hände det att jag skyndade på honom och klagade irriterat när han gick sakta. Jag visste inte att han hade så ont.

Jag känner ångest och lätt panik när jag tänker på vintern. Skulle min son vinna vinterkläder i den här tävlingen så skulle jag kunna försöka skrapa ihop till ett par rejäla vinterskor/ allvädersstövlar till honom. Jag vill så gärna att han ska vara glad och kuna leka och busa i snön i bra kläder. Det skulle lyfta en tung sten från mitt hjärta om hann vann vinterkläderna!

Ledproblemen gör att det är viktigt att min son rör på sig mycket. Han kan få ont och bli överansträngd i musklerna, men samtidigt så blir musklerna starkare av träning och starka muskler hjälper till att bära upp kroppen och avlasta ledernas mjukdelar.

Att klättra i snöhögar och åka pulka och bygga snökojor tycker min son är så himla roligt att han kommer tänka bort smärtan.

Håller tummarna så de ramlar av att han vinner vinterkläderna!”

Den här tävlingen var den sista i en längre serie som jag haft under sommaren och nu under hösten!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nu måste man snart börja jobba för pengarna…

Min artikel om underhållsstödet, ligger inte bara på Second Opinion, utan nu även på Newsmill (Med originalrubrik 😉 ) och där går debatten riktigt het!

Hur som helst, så har jag fått ett enormt gensvar på artiklarna på facebook, i kommentarer på min egen blogg och de två ovannämnda där publiceringen skett och inte minst genom mail. Jag inser att jag inte är ensam om mina funderingar.

S.O. fick jag en kommentar från Niklas Löfgren på Försäkringskassan som var väldigt informativ:

”Hej Fatou,

vi har beskrivit en del utav de frågor som du har i vår undersökning ”Socialförsäkringsrapport 2011:5” se sid 106 och framåt.

http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/socialforsakringsrapporter/2011/socialforsakringsrapport_2011_5.pdf

Jag hoppas att du kan hitta en del svar där.

MVH Niklas Löfgren
Familje- Ekonomisk talesperson Försäkringskassan”

Jag läste rapporten och kom fram till följande slutsatser av det jag läste (läs den gärna):

Först och främst var det intressant att läsa hur underhållsstödet kommit till, hur man genom åren har tänkt och hur man bytt fokus (och namn) på underhållsstödet.

  • Det var också informativt hur man har utarbetat vad pengarna ska beräknas gå till och hur man har fått fram de siffror man har.
  • Intressant att läsa att enligt deras beräkningar så ligger underhållsstödet endast 140 kronor i månaden ”efter” den ekonomiska utvecklingen. Men dessa ”endast” 140 kr per barn och månad, innebär att den kvarvarande föräldern betalar 280 kronor mer per barn och månad (140 kr som är den ”frånvarande” förälderns del och 140 kronor som är den ”hemmavarande” förälderns del.) 280 kronor per barn och månad kan låta lite, men med tanke på att det blir 3360 kr per barn och år, så är det inte en helt försumbar kostnad. Lägg där till att det kanske finns 2-3 barn i hushållet, då är vi uppe i 6720 kr/år alt. 10 080 kr/år och säg den ensamstående förälder idag som inte har hål att stoppa de pengarna i, med stor möjlighet till något som skulle gagna barnen/barnet.
  • En annan intressant aspekt jag reagerade på när jag läste rapporten, är att man helt enkelt låtit bli att räkna med en hel del kostnader för barnet när man räknar ut vad ett barn kostar och vad ett underhållsstöd ska täcka tillsammans med ”boendeförälderns” inkomst. Följande har inte ens räknats in: Barnets del av boendet (där har man tagit hänsyn till att bostadsbidraget ska täcka upp barnets kostnad, vilket jag tvivlar på att det gör i de flesta fall), fritidsintressen, semester, barnomsorg, resor till anhöriga, husdjur, musikinstrument, musikundervisning, dator, mobil, internet, merkostnader för ev. handikapp, allergier eller sjukdomar. Man har inte heller räknat in inkomstbortfall vid till exempel VAB.

Vissa av dessa exempel känns rätt självklara att man kanske inte bör räkna in, såsom husdjur, musikinstrument etc. Men det finns andra delar som är lite svårare att förstå sig på och det är boendekostnaden, då jag är övertygad om att de ensamstående som har bostadsbidrag sällan uppväger barnets boendekostnad.

I en del familjer vet jag att det här med delade kostnader fungerar mycket bra. Båda föräldrarna tar med sitt/sina barn på semesterresor, oavsett vem som åker, man delar på kostnader för fritidsintressen eller för mediciner för barnen. Man kanske till och med delar på VAB-dagar. Det är jättebra!

Men jag vet också att det finns många, många familjer där det här inte fungerar alls. Där den ”frånvarande” föräldern vid minsta förfrågan om att dela på en utgift för barnet bemöts av: ”Men du har ju underhållet/barnbidraget”. Hur många av landets separerade/skilda föräldrar, frånvarande eller ej, känner till vad som ingår i dessa beräkningar? Hur många är beredda att slanta upp vad det faktiskt kostar att ha ett barn?

En vän till mig påtalade vid ett tillfälle innan h*n ansökt om underhållsstödet, eller om h*n ansökt och inte börjat få det än, att h*n behövde pengar till blöjor och mat till barnet. Den andra föräldern svarade att h*n inte hade några pengar och så var saken ur världen för den föräldern. Min vän sa då till mig: ”Tänk om jag också bara kunde säga till mina barn: jag har inga pengar, ungar, så tyvärr blir det ingen mat på ett par dar…!”

Igår när jag länkade till mitt förra inlägg på FB, så fick jag flera kommentarer om vad folk tänkte i den här frågan. En kommentar (nåja, det var egentligen flera kommentarer av samma person) tyckte jag var ganska talande:

”Tusen tack för ditt inlägg, känner så väl igen mig! Visst är det konstigt att mina ex har tredubblat sina löner dom sista 17 åren, men underhållsstödet end. har höjts från 1173 till 1273 per barn…sen får man inte glömma bort all inkomstbortfall man haft genom åren pga vab mm….märklig ekvation det där. Ger mig tusan på att det påverkat min pension oxå…men vad vet jag, jag är ingen ekonom precis…

…dessutom har mina ex kunnat arbeta på helt andra tider, ta helt andra jobb, och iom få helt andra löner då jag ensam haft ansvaret för barnen…helgpappa fine, gemensam vårdnad my arse 😉

Jaa, sen undrar jag om man inte borde ha olika belopp beroende på barnets ålder? När mina äldsta barn var små fanns inte internet, datorer och mobiltelefoner, dessutom tog dom på sig dom kläderna jag la fram om jag så hade hittat dom på tippen 🙂 haha Men visst är det märkligt, att om man går in på socialstyrelsens hemsida, så är existensminimum olika för olika åldrar, riktigt små barn kostar mycket pga blöjor,välling ? inköp av barnvagnar etc, sen minskar dom i utgifter runt 3-6 år, sen blir dom dyrare för varje år som går i princip…konstigt att det bara gäller boendeföräldern ??

1995 kostade den 4 rok jag hyrde 5500 här i Kalmar, idag kostar samma lägenhet 7400, en ökning på nästan 2000 kronor…( det blir säkert mer om man räknar med höjda elpriser ) så om jag bott kvar hade vi haft samma bostad för samma barn men tydligen är det bara boendeföräldern som ska betala den ökade kostnaden för inte tusan är det mina ex iaf?”

När jag läst rapporten, så kan jag verkligen förstå att det är svårt att veta hur man ska räkna på detta. Saker och ting är sällan svart/vita, i stort sett varje barn har olika typer av behov, men det som jag i slutändan hela tiden faller tillbaka på är att det är den förälder som tar sitt självklara ansvar och som måste ”fylla upp” det ansvar som en svikande förälder inte lever upp till, oavsett om det gäller det ekonomiska, omhändertagandet, kärleken, eller omsorgen.

Jag tycker det är toppen att vi idag har en lagstiftning om underhållsstödet, att den andra föräldern tvingas betala för sin del för det barn man kanske har övergivit av ett eller annat skäl. Är det just det som är problemet? Att många av oss ensamstående är så förbannat TACKSAMMA och tycker det är okej, eller vågar i alla fall inte stå på oss för att den andra föräldern ska betala hälften av vad det faktiskt kostar att ha ett barn?

Eller som en av mina bloggläsare skrev i en kommentar igår:

”Nu har jag det värre, nu måste jag ju jobba för pengarna. Tacka vet jag tiden som ensamstående morsa, när man bara vilade sig, mellan rullningen i pengahögarna! :)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Det handlar om underhåll och ensamstående föräldrar

Kärleken till våra barn är självklar!! Jag har aldrig hört en förälder som inte älskar sitt barn. Den ekonomiska biten är dock inte lika självklar…! Vem ska betala? Är det inte båda föräldrarnas skyldighet, egentligen?

Tankarna började flöda när jag läste det HÄR i morse i UNT om vad det faktiskt kostar att ha barn och skrev en artikel om de tankar som artikeln skapade. Den kan du läsa HÄR!

Med jämna mellanrum har jag pratat med föräldrar, ja det har mest varit pappor, som haft sporadisk eller ingen kontakt med sina barn, som hävdat att de tycker det är för jävligt att mammorna får så förbaskat mycket bidrag, så de vill skaffa fler och fler barn för att tjäna pengar. Jag får inte ihop den ekvationen. Den ena pappan jag pratade med, har jag rätt bra kontakt med mamman också, så vi gick igenom hennes ekonomi tillsammans.

Hon har tre barn, är låginkomsttagare med en 4:a i Uppsala. Hon betalar för sin hyresrätt ca: 8000 och det visar sig att hon har ca 500 i bostadsbidrag, underhåll för sina tre barn och barnbidrag. När vi räknade på hennes inkomster och utgifter och vad barnen kostade henne, så visade det sig att i stort sett hela hennes lön, förutom hennes egen mat och husrum gick till barnen. För henne var det självklart. Pappan gav ibland en födelsedagspresent, sällan en julklapp och på sin höjd kunde barnen få en 20:a var ett par gånger om året.

De sover aldrig över hos honom och han tar dem aldrig med på något roligt. Han betalar en del av underhållsstödet till Försäkringskassan och resten betalas av FK (det vill säga alla oss skattebetalare), ändå har alltså den här pappan mage att hävda att hans ex skaffat barn för att tjäna pengar. Han betalar drygt 1500 i månaden för alla sina tre barn, mamman betalar ca: 10 000 kronor varje månad till mat, husrum, kläder, månadspengar och fritidsintressen för sina barn! Den här mamman är långt ifrån ensam och den här pappan är långt ifrån ensam om att kläcka ur sig såna dumheter, jag har hört fler säga samma sak!

Nu gäller inte det här mig längre i särskilt hög grad då tre av mina fyra barn är myndiga och två av dem inte bott hemma på flera år, men jag kan inte fatta att underhållet är så eftersatt som det är idag!!

Är det något jag missat? Läs gärna min artikel HÄR!

Relevanta länkar:

Sveriges Makalösa Föräldrar

FB-grupp: Höj underhållsstödet NU, för ensamstående mammor och pappor

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Ny tävling: Help 2 Help för ensamstående

Det här är den sista tävlingen i den här omgången av Help 2 Help. Det är inte omöjligt att den dyker upp igen. I samma form eller i en helt ny någon gång framöver!

Förra tävlingen vann Johnny2bad en danskurs för Blackout till sin dotter!

Jag har tidigare skrivit om den här tävlingen i min blogg. Det är en tävlingsserie i flera delar och det här är sjätte och sista delen!

I den här tävlingen kan man vinna ett helt set vinterutstyrsel till ett barn! Den här tävlingen har ett värde på hela 2300 kronor och jag är säker på att den ska komma väl till pass i någon familj med snäv ekonomi!

(Klicka på bilden 2 ggr för att den ska synas bättre)


Vem kan tävla: Det som krävs för att få vara med och tävla är att man är en ensamstående förälder som lever på marginalen (upp till existensminimum). Tävlingen har kommit till för att ensamstående föräldrar som har svårt att få ekonomin att gå ihop, ska ges möjlighet att göra något tillsammans med sitt/sina barn eller, som i detta fall få produkter som kommer väl till pass i en familj med snäva ekonomiska möjligheter. Du kan delta i tävlingen helt anonymt utåt, men jag behöver förstås namn och adress till den som sedan vinner.

Du kan delta i tävlingen genom att kommentera i detta inlägg (mailen syns inte utåt, men jag behöver den för att kunna verifiera vem som vunnit och för att kunna maila den) eller genom att maila mig direkt på: tonarsmorsa@gmail.com

Den här tävlingen görs i samarbete med Wilma & Morris.

Andra bloggare som hjälper till att sprida denna tävlingsserie:

Hermansro

Törnebohms Hotspot

En mamma i kris

Vår stora familj

Britta

kucke-li-lo

Carina ´s Tankar-Tankeboken

Miss Anaconda

Jag är tacksam för all spridning om den här tävlingen som jag för övrigt inte har något som helst vinstintresse i, utan gör för att jag vill stötta en och annan familj med svag ekonomi. Om du känner någon som du tror skulle passa in för att tävla, tipsa gärna den personen om tävlingen!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ny tävling: vinn en danskurs med Blackout

Den här tävlingen var tänkt att avslutas förra veckan, men då två nya ideér ramlat in, så kommer det bli en till denna vecka och ännu en nästa. Dessa två sista tävlingar kommer skilja sig något, då de inte är inriktade på sommaraktiviteter, utan på höstaktiviteter.

Förra tävlingen vann en anonym mamma med sin son biljetter till Fyrishov!

Jag har tidigare skrivit om den här tävlingen i min blogg. Det är en tävlingsserie i flera delar och det här är femte delen!

Om du vill dansa på Blackout ´s höstkurser men har svårt att få pengar till kursen, så var med och tävla! Denna tävling gäller från 5-18 år. Mer om kurserna kan du läsa HÄR!


Vem kan tävla: Det som krävs för att få vara med och tävla är att man är /har en ensamstående förälder som lever på marginalen (upp till existensminimum). Tävlingen har kommit till för att ensamstående föräldrar som har svårt att få ekonomin att gå ihop, ska ges möjlighet att göra något tillsammans med sitt/sina barn. Denna tävling skiljer sig dock något från de tidigare, då det är en kurs för ett barn eller en ungdom med en ensamstående förälder som kan vinna. Du kan delta i tävlingen helt anonymt utåt, men jag behöver förstås namn och adress till den som sedan vinner. Både barn, ungdomar och föräldrar kan delta i just den här tävlingen!

Du kan delta i tävlingen genom att kommentera i detta inlägg (mailen syns inte utåt, men jag behöver den för att kunna verifiera vem som vunnit och för att kunna maila den) eller genom att maila mig direkt på: tonarsmorsa@gmail.com

Den här tävlingen görs i samarbete med Blackout DanceCompany. Mer om Blackout kan du läsa HÄR!

Andra bloggare som hjälper till att sprida denna tävlingsserie:

Hermansro

Törnebohms Hotspot

En mamma i kris

Vår stora familj

Britta

kucke-li-lo

Carina ´s Tankar-Tankeboken

Miss Anaconda

Jag är tacksam för all spridning om den här tävlingen som jag för övrigt inte har något som helst vinstintresse i, utan gör för att jag vill stötta en och annan familj med svag ekonomi. Om du känner någon som du tror skulle passa in för att tävla, tipsa gärna den personen om tävlingen!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vinnare i tävlingen!

Förra veckans tävling för ensamstående föräldrar; HELP 2 HELP är slut och en vinnare har utsetts! En anonym kvinna med en liten son vinner biljetter till Fyrishov med motiveringen:

”Hej!
Jag vill gärna gå och bada med min son och det skulle va superbra. Vi gillar Fyrishov!

Ensmastående mamma”


Stort GRATTIS till vinnarna! Hoppas ni får en kanondag på Fyrishov!

Jag vill också passa på att tacka Fyrishov för ett fint samarbete och glädjer mig över att ni ställde upp i två av tävlingarna jag haft under sommaren!

Till mina läsare: Jag är tacksam om ni håller koll på varje veckas tävling och om du känner någon som passar in och skulle behöva muntras upp, tipsa dem gärna om tävlingen. Jag vill verkligen att den ska nå fram till dem som behöver den! Håll utkik från Måndag efter nästa veckas tävling!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,