Du klamrar dig fast vid livet…

Du klamrar dig fast, trots att det inte längre finns något att klamra sig fast vid. Du håller hårt vid det som finns just nu, fast det egentligen är ingenting. Eller snarare allt.

Allt eller inget. Inget eller allt.

Det gör ont. Det gör ont att veta hur du kämpar och ändå inget kunna göra. För att hjälpa. För att lindra. För att finnas där.

Du klamrar dig fast. Vid själva livet och jag borde inte vara förvånad. Det är ju du. Du som alltid älskat livet. Du har ont nu. Ont i kroppen och väldigt ont om tid. Men vad har du kvar? Allt. Du har ju hela livet kvar, ofärdiglevt. Du har ju så mycket mer att få och ge. Du har så mycket mer av livet som inte är avklarat! Samtidigt. Det finns inga krafter kvar att delta i livet. Inte längre något hopp. Ändå vet jag att det är just hoppet som gör att du klamrar dig fast. Det där miraklet som aldrig kommer att ske.

Men hur tar man hoppet ifrån någon som inte levt klart? Hur tar man hoppet ifrån någon som inte har något annat än just hoppet kvar? Samtidigt som hoppet håller dig vid liv är det också hoppets envishet som ger dig sådan plåga, nu när du borde få vila.

Envishet. Jag tänker på ordets verkliga innebörd och ler för mig själv bland alla tårar. Du har alltid varit envisheten personifierad. Envis som synden. Envis, envis, envis. Och levnadsglad. Och hoppfull.

Jag vill säga till dig: Släpp taget. Det är okej. När det känns okej för dig så släpp taget och vila. Det är faktiskt okej. Tillåt dig själv när du känner att det är okej för dig. Släpp det krampaktiga taget och låt smärtan upphöra. Vila. Din sista vila.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,