Jag har känt henne i många år, genom mina barn. Vi har haft lite kontakt till och från genom åren och vi har ibland skrivit till varandra på facebook. Nu skrev hon ett meddelande till mig och tackade för mina inlägg om rasism. Sedan berättade hon om en händelse helt nyligen där hon blev utsatt för rasism och hon skrev att hon blev så paff och blev utsatt för detta bland en massa andra människor inne i en affär och hon förklarade och ursäktade sig med att hon inte kom på vad hon skulle säga just då och att det var så många människor där och att hon skäms nu för att hon inte gav svar på tal.

Det här påminner mig om händelsen med min son som har fått så mycket uppmärksamhet och många delningar i sociala medier. Jag hoppades att någon skulle försvara mig, men alla tittade bort… Det första han sa när han kom hem och berättade vad han blivit utsatt för, innan han sa att han önskat att någon på bussen skulle reagera, så sa han nämligen: ”Jag ville säga något tillbaka men jag orkade inte tjafsa…” Jag har tänkt mycket på de orden och som mamma som känner sitt barn väl, tolkade jag det som att han skämdes och ville ursäkta att han inte svarat emot tanten eller försvarat sig själv. Jag tycker det är så oerhört sorgligt om en 10-årig pojke som blir utsatt för en sån här sak går och känner skam och skuld för att han inte försvarade sig och att han försöker försvara sig i efterhand för att han inte gjorde det.

Jag har förstås sagt till min son att det kan man inte kräva av honom. Om man blir utsatt för något så finns det ingen regel som säger att man måste försvara sig. Tvärt om kan det ibland vara bättre att låta bli, då man inte vet vad konsekvenserna blir av att gå in i ett försvar mot en vuxen, okänd människa.

Jag tänker på liknande situationer där jag själv blivit nedvärderad, ifrågasatt eller förminskad av främmande människor och hur jag grämt mig efteråt för att jag inte kom på något dräpande att säga, förrän långt efteråt. Jag tänker på hur jag ibland har känt skuld och skam för att jag tillät mig att bli trampad på, för att jag inte fann de rätta orden i rätt ögonblick.

Jag tror att det här är en av de stora problemen med att bli utsatt för just rasism. Skuld och skam. Det är ju också en av de stora effekterna och konsekvenserna av att bli utsatt. Jag tänker att just konsekvenserna blir desamma som när en person utsätts för ett annat brott. Jag tänker att den som utsätter en människa för den handlingen vill förminska, förnedra och kränka.

Det här är en del av de meddelanden jag fick av den här tjejen:

”Å jag ångrar mig verkligen totalt å jag skäms för att jag inte sa något där på plats men jag greps av panik speciellt när jag vände mig om å såg hur alla kolla på mig. Men jag tycker det är bra att det hände mig för att det har verkligen öppnat mina ögon för en massa skit som pågår å jag har blivit mycket mer insatt i dessa viktiga frågor än vad jag var innan. Jag känner att jag ser mycket mer rasism nu än vad jag gjorde förut. För då vare ju liksom att jag kände mig inkluderad i samhället fast egentligen så är jag ju exkluderad. Har till exempel aldrig fått ett erkännande av en ”svensk” att JAG är svensk då jag faktiskt är född å uppvuxen här i Sverige, har aldrig vart i mitt hemland å mitt första språk är Svenska. Utan jag kommer ju alltid att anses som en ”andra generations invandrare” Å mina barn kommer att vara ”tredje generations invandrare” osv..”

Det gör mig verkligen ont att läsa hennes meddelande, särskilt den del jag fetmarkerat.

Här kan du läsa en annan kvinnas viktiga berättelse om sin upplevelse av att vara mörk och svensk på samma gång: Lättkränkt eller hur var det nu?

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Först när vi kommer till insikt om att man kan vara svensk OCH mörk på samma gång, har vi möjlighet att komma en liten, liten bit på väg! Jag tycker det är hög tid att vi tar det steget nu, innan vi förlorar en hel generations tillit och känsla av samhörighet och tillhörighet.

Läs även andra bloggares åsikter om exkluderad, rasism, utanförskap, svensk, skam, skuld,