Lycka kan vara kortvarig

Lycka kan vara både kortvarig och långvarig. Jag skulle beskriva lycka som en euforisk känsla som kommer till oss vid vissa tillfällen i livet. Den kan baseras på mindre eller större händelser. En kort, euforisk känsla av lycka kan komma när man klarat ett prov man kämpat hårt med, eller om man får ett jobb som man verkligen önskat eller kämpat för. Att få oväntade pengar som kan lösa ekonomiska bekymmer eller något annat som kan ge oss ett lyckorus. 

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Bröllopsdagen var förstås en lycklig dag för mig och min man.

Att få barn eller barnbarn kan ofta ge en mer långvarig känsla av lycka. Den där känslan av att man svävar på små rosa moln, eller känner sig helt inbäddad i moln.

Att bli förälskad eller kär eller att gifta sig kan också göra en människa lycklig. Kortvarigt eller långvarigt. Det vet man sällan när man är i det. Ibland ramlar vi brutalt av det där molnet och skadas svårt. Ibland för en kort stund och ibland för hela livet.

Att leva utan en partner i väldigt många år har gjort mig stark. Stark och framåt och väldigt orädd. Jag är stolt över alla mina ensamma år. De har byggt upp mig till en självständig människa och jag vet att jag klarar mig bra på egen hand. Samtidigt kan jag i efterhand känna, nu när jag har en partner, att jag var ensam i för många år. De sista åren var kanske inte så stärkande egentligen, inser jag i efterhand.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Att kunna resa till Gambia ibland är stor lycka för mig.

Inte för att jag inte känt lycka under mina ensamma år, för det har jag förstås. Men i människor behöver kärlek, det är jag övertygad om. Vi behöver kärlek för att må bra. Självklart kan vi få kärlek av vänner, föräldrar, våra barn och den kärleken ska inte underskattas eller tas för given. Men kärleken med en partner kan inte bytas ut mot kärleken till andra medmänniskor. Vi behöver både och.

Kan vi känna lycka hela tiden? 

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Att få barn är en fantastisk lycka!! Foto: Fatou Darboe©

Jag tror inte man kan känna lycka hela tiden och jag tror inte heller vi skulle må bra av det. Vi behöver alla våra känslor och sinnesstämningar. Jag tror vi alla behöver känna ilska, sorg, glädje, melankoli, lycka, frustration och alla andra känslor som kommer över oss mellan varven.

Att vara nöjd med sitt liv, sin situation är också något man kan känna och det tror jag är viktigt för vårt välbefinnande. Att nöja sig. Att vara tacksam för det vi har.

Men vi ska absolut ta lycka till oss när den kommer till oss, för den energi som lycka ger, behövs när tiderna blir kärvare. När vardagen känns grå och trist eller när vi får tråkiga besked. Då behöver vi hämta energi från de lyckliga stunder eller perioder vi har upplevt.

Ta vara på känslor som tacksamhet, glädje och lycka för du vet inte hur länge du får behålla dessa känslor och du vet inte heller när du får uppleva dem igen…

När är du som lyckligast? 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

2016 har bjudit på helt fantastiskt fina händelser så långt

Vilket sjukt galet år detta varit. Nej, jag vet, det är inte slut än, men det som varit hittills har varit helt galet på så många sätt!!

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Min fina mamma har en pratstund med mitt fina barnbarn Foto: Fatou Darboe©

Först blev jag, som jag redan skrivit om, mormor för första gången. Inte nog med det: jag fick vara med på förlossningen när min dotter födde det här fantastiska underverket! Vilken gåva, vilken ynnest, vilken fantastisk upplevelse.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Min man och jag under vigseln i Uppsala moské den 8 september 2016.

Sedan blev det bröllop här på höstkanten. Den åttonde september, det vill säga en månad sedan idag, gifte jag mig med världens finaste man. Ja, det tycker nog alla som gifter sig med en man att de har och det är ju bra. De är troligen världens bästa man för sin partner. Precis som min man är den bästa mannen för mig.

Nygifta

Nygifta

Sanningen är ju att jag hade givit upp tanken på kärleken, äktenskapet eller partner. Jag hade tappat tron på det. Trodde inte jag skulle träffa någon som skulle kunna bli viktig för mig, som jag skulle kunna bli viktig för och framför allt så trodde jag inte jag skulle träffa någon som passar så bra in i mitt liv, mina framtidsplaner och mina drömmar och förhoppningar. Någon som var på så ”samma nivå” som mig. Samma nivå i livet. Någon att känna sådan respekt, kärlek, förtroende och tillit till. Någon som blir lika glad att ha mig i sitt liv, som jag är glad att ha honom i mitt liv. Någon som jag lämnat ut mig till och som lämnat ut sig till mig. Någon jag känner jag kan och vill dela både de lätta och tunga delarna av mitt liv med och någon vars lätta och tunga delar av hans liv, jag vill dela. Någon jag kan vara mig själv med och som älskar mig och respekterar mig för den jag är.

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Bröllopsmottagningen i Stockholm

Jag trodde det var en skröna, ett romantiskt påhitt, men ja, det finns nog en så kallad ”drömprins” / ”drömprinsessa” för varje person. Jag är rätt säker på att jag hittat min. Jag vet i alla fall att den åttonde september 2016 var en av mitt livs lyckligaste dagar. Bara att ha fått mina fyra barn och mitt hittills enda barnbarn slog den känslan, att min man Lamin och jag blev ett gift par. Den godhet han har inom sig och allt det goda jag önskar honom är så fullständigt.

Ibland förändras saker i livet och jag har full acceptans för att saker inte alltid varar för evigt, men jag vet att både jag och min man kommer att kämpa hårt för vårt äktenskap i motgång och vi kommer glädjas och njuta av kärleken och lyckan i medgång. Resten får framtiden avgöra. In sha Allah.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

När man inte vet vad sina egna barn heter…

Varför blir vi ofta som de vi inte vill bli? Våra föräldrar… 

Min fina mamma som inte har minsta koll på namnen på barn eller barnbarn... Foto: Fatou Touray©

Min fina mamma som inte har minsta koll på namnen på barn eller barnbarn… Foto: Fatou Touray©

Jag har alltid stört mig på att min mamma aldrig kallar oss vid våra rätta namn. Inte nog med att hon alltid blandat ihop mig och brorsan, men hon blandar ofta in sina syskonbarn också, alltså våra kusiner. Till saken hör att vi växt upp minst 40-50 mil från dem, den största delen av vår uppväxt och nu bor ännu länge ifrån dem. Hon kunde ofta rabbla 4-5 namn innan hon kom till personen det gällde. När vi sedan fick barn rabblar hon en himla massa namn oavsett om det är mig, brorsan eller några av våra barn hon ska ropa på, eller säga något till…

Nu har jag blivit likadan. Nästan. Det är inte riktigt lika illa än, men mina egna fyra barn rabblas några gånger fram och tillbaka innan jag kommer på vilket av barnen jag tilltalar… Det kan låta så här: ”Kan du diska idag, Binta, Jai, Isa, Mabou, nej, Jai, nej, jag menar Isa…” När jag gör det där så skakar Mabou oftast bara på huvudet, Isa får jättestora ögon och säger: ”Men vaaaaa…?”

Det enda jag kan roa mig med är att fundera på om det inte kommer bli samma sak för dem själva, när de en dag får barn…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

9 år som bloggare

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nio år som bloggare. Ja, nio år är verkligen en låååång tid. Inte minst för att jag har bloggat väldigt intensivt under väldigt, väldigt många år. Nu är det ju mer sporadiskt, även om jag verkligen inte vill påstå att jag tröttnat eller ”gett upp” på något sätt!! Tiden och intensiteten är dock inte lika stor och jag bloggar inte heller längre på ”samma sätt” som jag gjort tidigare. Den 8/6 hade jag alltså bloggat i hela nio år. 

Men jag tycker det är ruggigt häftigt att ha bloggat i hela nio år!! Under dessa nio år har jag publicerat drygt 5000 inlägg. Det är i genomsnitt drygt 1,5 blogginlägg per dag, så det är ju en hel del. Alla inlägg är självklart inte av någon högre rang, men ibland när jag ska söka upp ett gammalt inlägg i min egen blogg om ett ämne jag skrivit om, så brukar jag pendla med att bli generad över det jag skrivit och imponerad. Det är liksom väldigt mycket antingen eller och det tycker jag är rätt roande.

Igår hände en lite rolig grej. Min äldsta dotter Binta som just nu bor i New York kom hem, utan att jag visste det. Hon är bara hemma några dagar i Sverige, för att dansa några shower med en artist, sedan åker hon tillbaka till New York igen… Hon, Isa och Mabou överraskade mig verkligen rejält. Jag satt i vardagsrummet och så måste de ha smugglat in henne i köket på något vis, för helt plötsligt kom hon in i vardagsrummet från köket, bärandes på en oboy-burk och sa upprört: ”Är Oboyen slut? Vem har tagit sista oboyen? Varför finns det ingen oboy?” Jag tittade på henne. Blundade. Tittade igen. Blundade. Tappade hakan. Och tittade igen. Jag blev verkligen minst sagt förvånad. Men så snart förvåningen släppte så kunde jag glädjas åt min fina present. 🙂 Så mycket kan jag säga att den doftade grymt gott!!

Väldoftande present från Binta

Väldoftande present från Binta

För övrigt ska den här veckan bli en lugn vecka. Eller lugn och lugn. Det är en vecka med skolavslutning, vi har planerat en familjegrill och så är som sagt Binta tillfälligt hemma. En lugn vecka är sällan en lugn vecka, men den ska definitivt bli lugnare än de senaste veckorna i alla fall.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag är i alla fall grymt glad att sommaren verkar ha kommit igång och att jag får chans att tina upp i försommarvärmen. Jag har verkligen svårt för kyla och nu ska det bli skönt med sol, sommar och värme och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir en fin och bra sommar. För både dig och mig.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Det här är fattigdom i Sverige 2013

parkbänkJoachim Kerpner och Paul Wallander har blivit nominerade i klassen Storytelling i Nordic Data Journalism Awards med filmen ”Klyftan mellan fattiga och rika”. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag nu såg den så tycker jag det är slående att den är så tydlig och informativ. Här kan du se filmen:

Klyftökningar är sånt som är svårt att konkret visa, svart på vitt att de existerar och hur mycket. Det är svårt att tala om exakt hur det ser ut i en familj som lever på eller under existensminimum eller precis ovanför. Det är svårt att konkretisera.

Fattigdom är ett väldigt diffust begrepp. Än mer diffust blir det om man börjar prata om relativ fattigdom, vilket är ett begrepp som vi utgår ifrån när vi talar om fattigdom i västvärlden och här i Sverige. 

Ibland hör jag vissa människor säga: ”Det finns ingen fattigdom i Sverige”. Det är något som verkligen provocerar mig! När jag möter människor i min vardag, då har de flesta lågavlönade eller arbetslösa ensamstående mödrar levt under en kortare eller längre period i fattigdom.

Det diffusa i denna fattigdom, blir inte bättre av att man börjar prata om siffror och tabeller. Det som däremot blir konkret är när man talar om saker som att köpa nya vinterskor till barnen, när man talar om att försöka få ihop en matsäck, trots att man bara har tjugo kronor kvar i plånboken och ett nästan tomt kylskåp. Fattigdom blir konkret när man talar om att en lågavlönad mamma inte har möjlighet att få ihop bröd till barnens frukost, då hon inte lyckas trolla med knäna.

Ibland lyckas man ändå få ihop den där matsäcken till barnens utflykt, trots att kylskåp och skafferi är nästan tomt och trots att det bara är en tjuga kvar i plånboken. Den där känslan av förtvivlan, ont i magen, frustration och oändlig sorg byts ut mot ett jubel i maggropen, när man kan meddela barnen att de får pannkakor med till matsäck och man vet att de bara älskar pannkakor. Den där lilla glädjen i vardagen och det där lilla jublet och stoltheten som bubblar upp av att man faktiskt, för en enda gångs skull, lyckades trolla med knäna.

Fattigdom är alla de där sömnlösa nätterna av oro. Fattigdom är de där inställda skolutflykterna, nekandet till julklappsönskningar, nekandet till att få börja en aktivitet. Fattigdom är ont i magen, ont i huvudet, trötthet, orkeslöshet och depression. Fattigdom är barn som inte känner sig lika mycket värda. Som inte orkar ta plats, som inte vill synas i klassrummet, eller som när de misslyckats med det, tar all uppmärksamhet, av förtvivlan över en situation de inte kan påverka eller förändra.

Fattigdom är inte att inte kunna leva utan en Iphone, dator eller de modernaste jeansen. Fattigdom är att aldrig kunna göra något för sig själv, men det är också att vid månadsskiftet välja om man ska betala elen eller barnomsorgsavgiften. Fattigdom är när klasskompisarna berättar om sin roliga semester och dina barn blir tyst och tittar ned i bänken.

Fattigdom är skam. Fattigdom är skuld. Fattigdom är fysisk och psykisk och den gör ont. Den bränner och fryser in i märgen. På samma gång. Fattigdom är nedstämdhet. Fattigdom är åldrande och rynkor och gråa hår i förtid. Fattigdom är smärtsam och molande. Fattigdom är att oroa sig för hur maten ska räcka i tre veckor till när pengarna är slut och råttorna sitter i skafferiet och gråter. Ibland bokstavligen.

Fattigdom är att gå med trasiga tänder, att inte kunna sova på natten för att tänderna värker och ofta finns inte ens pengar till värktabletter. Fattigdom är när dammsugaren går sönder och man inte kan köpa ny eller begagnad på flera månader. Fattigdom är att aldrig kunna handla upp sig på extrapriser, för att pengarna helt enkelt saknas. Fattigdom är att få ont i magen redan när lönen är på väg in, för att man oroar sig för vilka räkningar man måste hoppa över denna gång.

Men fattigdom handlar också om att mysa med barnen i köket en tisdagskväll, men hembakade scones och en ny ost, bara för att man just då kan. Fattigdom är också att gå och köpa den där tröjan som barnet så gärna vill ha, för 129 kronor på H&M, trots att man vet att det kommer innebära två dagar till med undermålig mat den månaden. Fattigdom är också drömmar och hopp. Om att det en dag ska kunna bli lite bättre. Att en dag få kunna köpa en näringsriktig och god måltid till sin familj. Att en dag kunna åka på semester med hela familjen. Att en dag kunna köpa den där julklappen som ens barn önskat tre jular i rad. Fattigdom handlar om att hoppas på att få den där heltidstjänsten som snart blir ledig när kollegan ska gå på föräldraledighet, eller att faktiskt få ett svar på den där jobbansökan man så gärna vill ha svar på. 

Fattigdom är att äta gröt i stället för köttbullar, nudlar i stället för spagetti och köttfärssås. Fattigdom är när barnen tackar ja till att äta hos kompisar för att inte ligga sin familj till mer last. Fattigdom är att förse sig med bröd från skolbespisningen för att barnet inte vet om det blir någon middag. Fattigdom är att lägga sig hungrig, för att barnen ska få den mat du lyckades ordna fram. Fattigdom är att lägga sig nöjd för att barnen fick mat, trots att du inte kan somna själv av hunger.

kåldolmar och kalsipper7Fattigdom är också att finna hopp och ork en dag när man upptäcker att en parkteater med fri entré kommer till närområdet. Fattigdom är att vilja ge upp. Varje dag. I en lång period. Att inte vilja kliva ur sängen för att man inte orkar ta tag i sin egen fattigdom, vardag och sitt liv. Att inte känna det där hoppet. Men fattigdom är också att vägra ge upp. Att slå näven i väggen och kliva ur sängen och göra sitt allra bästa. Varje dag. I en lång period. 

Bild 0222Fattigdom är att slå näven i bordet och förbanna den andra föräldern för att hen inte finns där och delar ansvaret för barnen, både det ekonomiska och praktiska, trots att ni var två om att skaffa barn. Fattigdom är också att möta den andra föräldern på stan av en slump och ledsamt konstatera att den andra föräldern lever ett liv som inte kan tillföra barnen någonting, utan snarare lever ett ännu mer utsatt liv än du själv. Eller så kan fattigdom vara att känna samma ilska mot den andra föräldern för att du står ensam med ansvaret. Men så möter du den andra föräldern på dödsbädden och vet att hen snart kommer att dö och att hen dör med den ångesten att hen aldrig var en fungerande förälder för sina barn. Och fattigdom är att på ögonblicket förlåta den andra föräldern för allt och att hålla din förra partner i handen tills andetagen upphör.

Fattigdom är att sedan låna pengar för att ta dig från sjukhuset, för att ställa frukost på bordet nästa morgon men att du ändå har förlåtit. Med hjärtat.

Fattigdom är många gånger att ha växt upp i en dysfunktionell familj med missbruk, kriminalitet, psykisk labilitet, ekonomisk instabilitet, fysisk sjukdom och våld. Kanske en av dem eller kanske en grötig kombination. Eller ingen alls. Hur många gånger skapar fattigdom något av dessa exempel i en familj? 

Alla dessa kämpande kvinnor, män, äldre och barn. Alla dessa som kämpar igenom varje dag de lever i fattigdom. Alla dessa vardagshjältar som ibland orkar och ibland inte orkar. Alla dessa människor som skulle kunna vara en så stor tillgång i vårt samhälle, som skulle kunna bli så mycket lyckligare, som skulle kunna ge så mycket styrka till sina barn om de fick lite stöd, hjälp eller en möjlighet till egen försörjning efter de villkor som de har förmåga att klara. Så mycket pengar som denna fattigdom kostar vårt samhälle. Så mycket olycka och djup sorg som flyttar in i alla dessa människor. Alla dessa människor som jag möter i min vardag, som i vissa perioder av livet har varit jag, men som i andra perioder har varit en granne, en barndomsvän, en kollega, en av barnens kompisars föräldrar, en bekant, en artist, en servitör på lunchrestaurangen. Kanske städaren i livsmedelsaffären du handlar i dagligen, eller tiggaren från Rumänien som du ibland ger en slant. Eller helt enkelt vägrar.

Fattigdom är ett enormt samhällsproblem och fattigdom går inte att sätta sig in i om man inte själv har varit där. Under en kort period eller en lång och ibland går den inte ens att sätta sig in i då. 
bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Vardagen i mitt liv och alla mina hjärtan

Jag har min lediga vecka och det är skönt. Sjukdomar har härjat en del här hemma och det är förstås mindre kul, men jag har ändå hunnit med mycket både nytta och nöje. Jag har hunnit följa många debatter, något jag verkligen uppskattar när jag hinner med.

Jainaba 2013Några höjdpunkter har jag också hunnit ha. Jai (min mellandotter på 22 år) kom på besök och jag passade på att bjuda henne på en trerätters middag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fy vad man hinner sakna varandra när man bor i olika städer och hinner ses så sällan…!!

Sedan hade Mabou beställt basketskor nyligen och till slut, när han tjatat, väntat, längtat och drömt om sina skor så kom de då till slut:

mabou basket

 

mabous new basket shoes

Tydligen ska det också vara doftbollar i skorna nu för tiden. Ja, det kanske inte är en så dålig idé när det gäller träningsskor i alla fall? Fast jag tyckte nog doftbollarna luktade mest tandkräm… doftbollar

Jag känner i alla fall en 11-årig kille som är GRYMT nöjd med nya basketskorna!!

Sedan är ju Queen Latisha här från Jamaica, på sin europaturné och i dag ska hon hålla workshop här i Sverige, så hon och Binta hann förbi en stund och käkade lite mat, innan de skulle iväg på ännu en dansträning…

DSC_4266

DSC_2513

Isa (20) har jag inte sett till så mycket. Hon har varit en del i Uppsala och så har hon jobbat en del, men jag måste ändå lägga till här, nu när jag nämnt alla mina andra barn i ett och samma inlägg för en gångs skull, att hon är en helt fantastisk tjej! Hon utvecklas till en ung kvinna och även om jag nu är mamma och partisk så måste jag ändå säga att om jag var en ung person i 20-årsåldern och ville ha en omtänksam, trofast och kärleksfull vän, så skulle jag genast välja Isa. Så är det bara.

Jag kan sammanfatta detta inlägg med att jag känner en enormt tacksamhet. Jag är tacksam för mina barn, tacksam för att de har sina egna liv, tacksam för att de finns och tacksam för att de är så härliga människor med helt olika personligheter. I´m truly blessed!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Min kreativa son och hans oförstående storasyster

binta och vendelaBinta och Vendela skulle ut igår kväll. De höll på att fixa sig här hemma. 

Binta: Har nån sett mina nya, gröna hårgrejer?

Vi alla: *Tystnad*

Binta: Mamma! Har du sett mina gröna hårgrejer?

Jag: Nej, det har jag inte!

Mabou (11): *Tystnad*

Binta: Men de låg i din låda i hallen, mamma…?

Jag: Men jag har INTE rört dem. Jag har sett dem i lådan bara…

Mabou: *Tystnad*

gröna hårgrejer

Binta: Men alltså, de ligger i lådan, men inte alla. Det fattas några… Har du inte sett…

Jag: NEJ! Jag vet INTE var de är och jag har INTE rört dem!!

Mabou: *Tystnad*

BInta: Men vem skulle annars ha… Mabou! Har du sett mina gröna hårgrejer?

Mabou: Ja, men du kan inte ta dem, för jag använder dem till min lilla basketkorg!

basketkorgJag måste erkänna att jag tycker det var ganska finurligt tänkt för att stärka upp basketkorgen! Både smart och kreativt! 

gröna hårgrejer 1Vendela blev satt på att lösa problemet…

gröna hårgrejer 2

Tyvärr var Binta inte fullt lika imponerad och tyckte de passade bättre att fixa håret med… 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Härligaste morsdagshälsningen jag sett idag

Bild 087Jag har läst spaltvis med morsdagshälsningar idag. Jag har fått SMS, presenter, kramar och nybakade bullar av mina egna barn. Men den allra härligaste morsdagshälsningen jag sett idag, kommer från Milad Mohammadi i Göteborg. Läs den HÄR!

Så här tycker Göteborg om Milad´s mamma:

Ett särskilt grattis på morsdag till alla mammor som inte kan fira morsdag med sina barn idag!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

När ett samtal spårar ut…

DSC_8919Jai som bor i Uppsala var på besök. Jag tror det började med ett samtal runt köksbordet om mat och vad som är nyttigt och onyttigt. Sedan gled en ganska sund diskussion in på hur mycket man stoppar i sig och var man gör av det man stoppar i sig. Sedan gled den diskussionen in på träning och hur mycket man skulle gymma/dansa/powerwalka etc. för att bli av med kalorier. Därifrån gled hela debatten in på just kalorier. Det var där någonstans debatten började spåra ur från att vara sund och vettig, till att likna något annat…

Sedan påbörjade någon slags tävling mellan Binta och Jai och Hareg över vem som var nyttigast, vem som tränade mest, vem som åt mest nyttigt, vem som rörde sig mest, vem som vägde mest i muskler och i fett… Sedan låg alla tjejerna plötsligt på vardagsrumsgolvet och visade sina bästa övningar och träningstricks. Hetsigt ackompanjerade av sina egna uppstressade röster som förklarade hur viktig träning är och hur de brukade göra för att träna på mest effektivt sätt.

Till slut tog Jai tag i den största trumman, visade sin favoritövning och pustade fram mellan de anfådda andetagen, mycket allvarlig: ”Jag *pust* kör *pust * i alla fall *pust* så *pust* här *pust* med *pust* fem *pust* kilo…!”

Varpå alla bryter ut i ett asgarv då det extrema i samtalet plötsligt blir uppenbart. DSC_8920DSC_8921DSC_8922DSC_8923DSC_8926DSC_8927DSC_8928DSC_8929DSC_8930DSC_8931Det maniska var dock inte helt över där, jag måste nog säga att kulmen på hela träningshysterin var när Binta la en hårdbrödskiva på vågen (ja, den vanliga vågen, inte någon hushållsvåg) för att försöka väga in hur många kalorier hårdbrödskivan innehöll. Hur det gick? Nja, så där… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Barn, dans och basket för hela slanten

2013-03-08 17.57.07Mabou (11) är i Göteborg i helgen med storasyster Binta (24), storasyster Hareg (21), sin dansgrupp och andra dansare från Blackout Family och tävlar. Det är mycket fokus på träningar och sport för Mabou just nu. Det är basketträningar, matcher, kommande cup när han ska resa bort, träning med dansen, tävlingar och shower med dansen och nu i helgen alltså tävling i Göteborg.

mabou med basketbollSjälv har jag haft en skön helg när jag hunnit med saker jag inte hunnit med på länge. Jag känner att jag både förenat nytta med nöje och haft en nice weekend.

Jag blir lika förvånad varje gång jag inte har barnen omkring mig, både för att det är så skönt med lite egentid, samtidigt som jag börjar sakna dem på en gång… Nåja, jag behöver inte vänta så länge, idag ramlar de in igen…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,