Om att spela UNO i familjen

UNOJust nu, sedan ett tag tillbaka så spelar vi väldigt ofta UNO hemma hos oss. Ganska ofta spelar vi om disken eller något annat trist som ingen vill göra. Det är roligare att spela om något än att inte spela alls, har vi upptäckt, så ibland hittar vi på något att spela om. Om vi är många kan UNO ta ett par timmar, så det kan verka orimligt att spela UNO i två och en halv timme om att diska upp tre muggar och ett glas som tar kanske fem minuter, men det är liksom inte det som är grejen.

När Jai och hennes sambo kommer till Stockholm och hälsar på ibland, så tvingar Jai oss typ att spela UNO hela nätterna, nåde den som försöker övertala Jai om att få gå och sova framåt nattkröken…

För det mesta när vi spelar UNO så vinner förstås jag! När jag inte vinner så är jag väldigt nära att vinna i alla fall och när jag inte är nära att vinna så har jag i alla fall haft en bra plan som någon av mina motspelare krossar genom att till exempel ge mig kort jag inte räknat med eller vad värre är, lägger en nolla så vi måste byta kort med varann. Visst, det är lite det som är tjusningen med UNO, att allt är så oförberett och att allt kan hända under en match, men ändå…

Så nu vet ni vem som är UNO-experten i familjen! 🙂 Här hemma kallar de mig oftast för THE UNO-CHAMPION!! (Och om någon av mina familjemedlemmar mot förmodan protesterar nu, så är det bara för att de är avundsjuka och rädda att sanningen ska komma ut!)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Mer födelsedagar…

hareg och binta 2009Som jag nämnt så är vi överösta av födelsedagar här hemma som har avlöst varandra. Lördag för två veckor sedan fyllde min mamma 60 år, Lördagen för en vecka sedan fyllde Mabou 11 år och i Lördags fyllde min äldsta dotter Binta 24 år och i fredags fyllde min extradotter Hareg 21 år. På Mabou´s 11-årsdag firade också min mamma sju år som drogfri, ja så det har varit en massa fest här hemma den senaste tiden.

Så mycket firande blev det inte här hemma för Hareg och Binta, men vi hade en liten gemensam familjetårta på lördagen och Hareg firade med vänner på fredagen och på Lördagen hade Binta ett firande i stan som jag hade planerat att gå på, men då jag varit jätteförkyld i helgen så orkade jag helt enkelt inte gå.

Varje gång Binta fyller år, reagerar jag dock lite extra, inte på födelsedagen i sig, utan framför allt för att hon är mitt äldsta barn och det innebär samtidigt att jag varit mamma lika länge som hon är gammal. Att inse att man har ett barn som är 24 år, känns häftigt och märkligt på samma sätt.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Familjen fick sig ett skrattanfall på min bekostnad

family unoDet har varit några dagar som varit riktigt familjära med allt vad det innebär. Min mellandotter Jai och hennes sambo kom till Stockholm och överraskade oss allihop. Den senaste tiden har de kommit ganska ofta och det är verkligen en lika härlig överraskning varje gång.

Ofta är det helg och fest när de kommer, men den senaste tiden har de även dykt upp bara sådär och det är härligt att få dela deras vardag igen, även om det är väldigt mycket trängre och snålt om utrymme här än vad vi hade det i Uppsala. Den här gången blev det väldigt mycket vardag och en massa spelande av UNO, vilket blivit en riktig familjefavorit här hemma och när Jai med sambo kommer på besök, så är det nästan det första de frågar efter och Jai är väldigt pigg på att hålla oss vakna till långt in på nätterna för att få spela UNO. morgonsmootieEn morgonsmootie som var jättegod fick starta vår morgon i går

De här dagarna har vi hunnit med en massa spel, massa prat, lite syskonbråk och en massa glada skratt. Det gladaste skrattet blev på min bekostnad och det var när Binta mitt under vår storstädning och när jag satte mig ner för att vila några minuter, satte en vuvuzela till mitt öra och blåste för allt hon var värd, samtidigt som Isa filmade min skräck när jag trodde någon blåste bort mitt öra. De var glatt ackompanjerade av glada, hysteriska skratt av Jai och morsan.

Naturligtvis var de snabba på att lägga upp klippet och hela familjen har varit sååå generösa med att dela med sig av det under dagen… Nåja, det bjuder jag på! (Som om jag hade något val?) 😉 Klippet kan du bland annat se HÄR!

Under hela gårdagen spelades klippet lite då och då och så fort någon satte på det, så bröt hela familjen ut i ett hjärtligt skratt! Men de glömmer en sak: hämnden är ljuv! Hehehehe…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Full som en kastrull…

glasTvå av döttrarna skulle ut härom kvällen. Den ena åkte före den andra. Den dottern som är kvar hemma har en kompis med och tydligen satt de och drack lite vin innan de gick ut. Senare på natten får jag ett sms vidarebefordrat till mig med följande innehåll:

Ena Dottern: Säg hej då till ditt vin

Andra dottern: Mitt vin?

Ena dottern: Ja

Andra dottern: HAHHAHA Det är mormors plus att det är alkoholfritt…

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Visioner inför 2013

visionskarta1Precis innan nyårsaftonen gjorde vi varsin visionskarta inför det nya året, hemma hos oss. Så här blev min (nåja, jag har suddat ut två texter, allt är inte offentligt 😉 ) Det är faktiskt riktigt kul att göra en visionskarta. Dels så kan man se vilka mål och förhoppningar man har, men också vilka drömmar och ambitioner man har.

Mabou tyckte dock att jag hade en som inte alls var sann. Det var denna:

December 2012 009Mabou: Meeeh, den där är ju inte ens sann…

Jag: Vilken?

Mabou: *pekar på seriestreapen* Ja, den där, du slår oss ju inte…

Nej, det kanske han har rätt i. Å andra sidan har han ju ingen aning om vad jag hade planerat innan jag gjorde min visionskarta… 😉 eller… så borde han vara nöjd över att min vision över 2013 är att inte börja slå dem med knutpiska! 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

När små barn blir stora

Jag har haft besök i helgen. Av min kompis och hennes son och tillika min gudson, vars förlossning jag var med på. Han har växt och blivit stora killen nu, snart fyra år!!

Man glömmer så snabbt. Jag upptäckte i helgen att jag verkligen glömt hur det är att ha små barn. Då Mabou snart fyller 11 år, känns det som helt nyss han var en liten, liten kille som lyssnade till namnet ”Spiderman”, men i själva verket var det ett bra tag sedan. mabou-pa-mcÄven om jag alltid har ansett att varje ålder har sin charm och även om jag alltid tyckt att barn i olika åldrar, har särskilda fördelar, så ska jag inte sticka under stolen med att jag tycker det är väldigt skönt att barnen börjar bli så stora. Det har säkert att göra med att jag blev mamma vid nyss fyllda 18 år och på det viset varit väldigt upptagen med småbarn i så många år att jag till slut fylls av en mättnadskänsla.

dscn0657Jag tycker om att träffa mina tre bröders barn, tycker om att träffa mina kompisar som fått barn senare i livet än mig och deras barn, men i sanningens namn är jag ganska mätt på att ha små barn på heltid. Små doser är härliga doser, men sen vill jag ha tillbaka mina vuxna och halvstora barn. 🙂

017 (2)Mitt äldsta barn (Binta) fyller 24 år om bara en månad, mellandottern (Jai) fyller 22 i år, extradottern (Hareg) fyller 21 och yngsta dottern (Isatou) fyller 20 i år. När jag var i deras åldrar hade jag redan flera barn och hela mitt liv var uppfyllt av just små barn. När jag var lika gammal som min äldsta dotter är nu, så hade jag tre barn på 6, 4 och 2 år. När jag var lika gammal som mellandottern (Jai) hade jag också redan tre barn, då på 4 år, 2 år och nyfödd.

105När jag ser mina egna barn har jag svårt att förstå att jag hade så många barn vid så ung ålder. Det gör mig stolt och förvånad att inse hur ung jag var. Jag tycker ju förstås att mina egna barn knappt är vuxna ännu… 😉

bintaojai

IMG_5711När jag tänker tillbaka på alla år så kan jag se alla bråk, all kärlek, all omsorg, alla konflikter, alla ostädade rum, alla tvättstugetider jag bokat. Jag kan se alla middagar svepa förbi med köttbullar, makaroner, tacos och inte minst alla pannkakor som stekts. Förmaningar om att sitta ned och äta maten, alla legobitar jag trampat in i fötterna med höga skrik som följd. Jag kan se alla promenader till dagis med barn i överfulla vagnar, pulkor eller hur vi nu tog oss fram. Jag ser överfyllda matkassar som släpades, syskonbråk som skulle avstyras, myskvällar med popcorn och familjeprogram. Jag ser framför mig alla sagor som har lästs, alla febersjuka pannor som har baddats och alla läxböcker som vi tragglat oss igenom och jag ser de nybakade sconesen med ost framför mina ögon.

IMG_9384Jag ser födelsedagstårtor som bakas, galonisar som kissats ned, hår som flätas och jag känner knubbiga små armar runt min hals som vill kramas. Även om jag blir nostalgisk och varm i hjärtat så kan jag ändå säga att det är skönt ändå att den tiden är över nu och att det är nya tider, nya problem och nya drömmar och längtan som eftersträvas.

Heder till alla föräldrar och i synnerhet alla ensamstående föräldrar som nästan alltid orkar, som nästan alltid kämpar och som nästan alltid lyckas se till sina barns bästa och få vardagen att fungera!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Bintas matlagningsvecka: ett mirakel

Binta´s vecka med hushållssysslor. Notera kökshandduken på höften.

Att min äldsta dotter Binta är väldigt duktig på att dansa, har knappast undgått någon. Hon är duktig på många saker, men hushållsarbete har aldrig varit ett av hennes områden, om man vill uttrycka sig milt.

Nu bor hon tillfälligt hemma en period, efter att inte ha gjort det på länge. Då vi förutom Mabou nu bara bor vuxna tillsammans så har vi delat upp veckorna och alla har en vecka var när man tar hand om disk, matlagning, städning, handling och tvätt. Det är en lösning vi har valt och för det mesta tycker jag det fungerar rätt bra.

Nu har Binta då som sagt tillfälligt flyttat hem och den här veckan är det hennes vecka. Jag ska erkänna att övriga familjemedlemmar sett fram emot Binta´s vecka med viss bävan. Vi har halvt skämtsamt, halvt oroligt funderat på om det blir någon mat alls och hur hemmet kommer att se ut…

På Söndag kväll sa Binta lite skämtsamt att det fick bli pannkakor varje dag under hennes vecka… Vi övriga i familjen skrattade lite osäkert, inte helt klara över om det var skämt eller allvar.

Igår var hennes första dag. Det började med att hon (faktiskt!) hade gjort en veckomatsedel och skulle gå och storhandla för flera dagar framåt. De planerna grusades dock när hon insåg att Isa tagit cykeln och hon skulle få gå till och från affären med matvarorna så hon handlade helt enkelt bara för gårdagen. Hon skulle göra köttfärssås och spagetti. Jag höll på att sortera bland mina kläder och upptäcker att det luktar bränt. Jag går in i köket och då ingen Binta är där med det osar från grytan tittar jag ner och upptäcker att hon bränt smöret.

Hon kom inspringande och började vädra ut. Sedan satte hon igång med en väldigt seriös matlagning. Jag var sedan tvungen att åka iväg på utvecklingssamtal med Mabou och därefter skulle jag till jobbet. På väg till jobbet ringde Binta och jag frågade hur det gått med köttfärssåsen?

Binta: ”Bra! Eller… alltså Mabou tror att det är soppa… Ja, ska jag vara ärlig så var den inte ens god. Men jag LOVAR, mamma, i morgon ska jag göra jättegod mat!!”

I morse när jag kom hem från jobbet fick jag veta av ett gäng sura familjemedlemmar att ingen fått mjölk till frukost då den varit slut…

Idag när jag vaknade så vaknade jag av att Binta kom in genom ytterdörren, släpandes på flera matkassar, därefter gick hon in och diskade och därefter påbörjade hon en rejäl matlagning. Hon la upp allt i små matlådor och förklarade för mig vad som var dagens mat och vad som var till i morgon (själv skulle hon iväg på träning och hon är upptagen i morgon och hinner inte laga mat då, så hon gjorde två rätter i dag i stället). Det blev tacos i dag och hemlagade köttbullar till i morgon. Inte nog med det. Hon gjorde hemgjord guacamole, hackade grönsaker i alla dess former.

Vi pratade lite och jag sa att visst är det jobbigt när man har sin vecka, men sen har man ju flera veckor när man har helt ledigt också.

Binta: ”Jaaa… OOOUUFFF vad jag INTE kommer att ta ett steg in i köket under de veckorna…!!”

Hon stökade på en lång stund och jag blev så ivrig och glad över min äldsta dotters engagemang i köket att jag var tvungen att fota henne och la upp en bild på facebook med vår nya housewife. Lillasyster Isa som var på väg hem från jobbet såg bilden på mobilen och kommenterade den så här:

”Its a miracle, miracle… (8) :d Haha”

Ja, ett mirakel har verkligen skett och jag är stolt som en tupp över att hon tar sitt uppdrag på fullaste allvar. Nu är veckan inte slut och vi ska inte ta ut någon seger i förskott, men jag har hopp… Jag har hopp!! (Om att Binta´s framtida barn slipper svälta ihjäl och jag har ätit mig mätt på riktigt god mat!!)

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

När barnen blir stora

Som yngsta dottern av tre och med tanke på att hon länge var min ”lilla tjej”, innan Mabou föddes, så har Isatou (19) ”kommit undan” med en hel del, samtidigt som hon på många sätt har varit den mognaste av mina tre döttrar, har hon nu växt ur sparkdräkten och ”blivit stor på riktigt”!

Hon är både myndig och har tagit studenten sedan en tid tillbaka och nu är det dags att stå på egna ben.

Medan utvecklingssamtalen under Jai (mellandottern på 21) gick ut på att lärarna talade om att hon måste försöka vara tyst i klassrummet. I alla fall ibland. I alla fall för att andas mellan meningarna… gick utvecklingssamtalen med Isa´s lärare i princip ut på att de sa att hon måste börja tala.

Att Isatou är blyg och tystlåten är knappast någon överraskning för oss som känner henne och därför har jag som mamma känt lite oro för hur det ska gå för henne att finna jobb. Jag har känt mig säker på att hon kommer att kunna visa ansvar och noggrannhet på ett jobb, men just det där med att komma igång…

Jag oroade mig dock, liksom många mammor med mig brukar göra, antar jag, en aning i onödan. Isatou har ett jobb nu och hon är engagerad och studsar snabbt upp ur sängen på morgnarna för att komma i tid till jobbet. Jag tycker det verkar som om hon tar jobbet på fullaste allvaret och har en stark vilja att lära sig och sätta sig in i sina uppgifter!

Själv är jag en väldigt stolt och glad mamma som inser att man oroar sig i onödan ibland och som inser att jag nu har tre vuxna och självgående döttrar.

Kan det bli bättre?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Föräldrars egentid genom flera generationer

Jag har hört många föräldrar med vuxna barn, klaga över att ”dagens föräldrar” och då menar man ofta i synnerhet mammor, har så höga krav på egentid. De kräver egentid för att träna, träffa vänner och slappa.

I början höll jag med och tänkte på att jag hade väldigt lite egentid när mina flickor var små, samtidigt som jag verkligen kunde ha behövt mer av det när jag tänker efter. De gånger jag hade barnvakt handlade det oftast om att gå på föräldramöten/jobb eller andra saker som inte handlade så mycket om återhämtning eller att göra ”roliga saker för sig själv”. Under knappt ett par år hade jag kontaktfamilj till mina flickor först en helg i månaden och sedan var tredje helg. Då hade jag MASSOR av egentid. I början hade jag svårt att ”roa mig själv” och det blev mest att jag möblerade om/rensade källaren eller andra nyttigheter. Efter ett tag så vande jag mig dock och började njuta väldigt mycket av just ensamheten. Jag passade på att sova ut, äta det jag ville och ta hand om mig själv. Ni vet det där långa badet i badkaret med badolja och en bra bok i en timme, utan att barnen står och bankar på dörren eller öppnar den med en skruvmejsel för att de bara MÅSTE på toa just då, eller har hamnat i bråk med varandra etc.

Den största skillnaden i mitt hem när jag hade haft dessa helger, var att jag själv kände att jag faktiskt blev en mycket bättre mamma. Att vara en utvilad förälder är oftast en mycket bättre förälder än en som alltid är väldigt trött och utarbetad. Dessutom hann jag sakna barnen så mycket när de var borta att det blev toppen varje gång de kom hem igen. Barnen i sin tur hade hunnit sakna mig och vi hade lite ”smekmånad” varje gång de kom hem.

Idag har många skilda föräldrar delat umgänge med sina barn. Varannan vecka är det som verkar vara vanligast, i alla fall bland mina bekanta. Utifrån en förälders perspektiv måste det vara det optimala. I alla fall om man kommer bra överens med den andra föräldern och känner sig trygg med att barnen har det bra. Av de barn jag träffar verkar många trivas med den uppgörelsen också, om det är bra eller dåligt kanske de kommer att vittna om när de blir vuxna, men jag tänker att det borde vara det optimala för de flesta barn också, rättvist fördelad tid mellan mamma och pappa.

Ur förälderns perspektiv låter det som rena rama drömmen för en under många år ensamstående förälder som mig. Varannan vecka kan du göra precis vad du vill, träffa kompisar, jobba över, sporta, hänga på puben, storstäda, tvätta eller vad du nu väljer att göra och varannan vecka kan du ha full koncentration och fokus på dina barn! Vikten av att ditt barn är med sin andra förälder och att de också får en fin kontakt, måste också kännas bra och viktigt! Wow, säger jag! Jag undrar om dessa föräldrar inser vilken fantastisk tillvaro de har? Eller finns det annan problematik som jag inte har tänkt på för att jag aldrig har levt så?

I mina ögon verkar det i alla fall härligt. Visst är jag glad och tacksam att jag fått så mycket tid med mina barn, men andra saker tar också väldigt mycket tid, såsom arbete, möten och annat och att få dela upp veckorna låter väldigt bra. Tänk bara att i lugn och ro kunna gå från jobbet till en tandläkare eller läkare i lugn och ro, utan att behöva ordna barnvakt, förbereda med mat dagen innan och så vidare… Visst saknar man säkert barnen jättemycket de veckor de är hos den andra föräldern, men samtidigt, vilken kvalitetstid man får när de väl kommer hem. Inte en massa tvätthögar att ta hand om, ingen storstädning som väntar. Inget som pockar på uppmärksamheten förutom barnen.

Ja, så tänker jag. Men så finns det förstås även föräldrar idag som faktiskt tar hand om sina barn helt själva, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Som gör sitt allra bästa och som sätter barnens bästa i första rummet. Alltid. Som får tacka nej till alla bjudningar där man inte kan ha barn med sig. Som aldrig kan stanna kvar en timme på jobbet, för att barn ska hämtas på dagis. Som aldrig kan följa med kollegorna på en fika eller öl efter jobbet eller kanske bara en pratstund, som aldrig kan ha ett eget fritidsintresse som inte kan innefatta barnen. Av många som har det på detta sätt kan det bero på att den andra föräldern inte är intresserad, eller lämplig att ta hand om barnen men i dagens föränderliga samhälle verkar det vara många som helt enkelt bor väldigt långt ifrån varandra. Inte sällan i olika länder.

Jag tycker det är jättebra att många kommuner idag kan hjälpa till med kontaktfamiljer för de föräldrar som oftast bär hela ansvaret och omsorgen för sina barn. Jag tror att det är en bra möjlighet för många familjer att få en avlastning de annars inte skulle få. Jag tror också på sikt att det är väldigt positivt för barnen och tycker att det är synd att många föräldrar känner sig tveksamma till detta, precis som jag själv gjorde den största delen av mina barns uppväxt. Det är klart man ska vara försiktig när man lämnar över ansvaret för det allra bästa man har, men på sikt tror jag ändå det kan vara bra för barn och för föräldrarna. Jag tror att det är en win-win-situation.

Men så hävdar många att dagens föräldrar är väldigt bortskämda. Jag har säkert vräkt ur mig något liknande själv också, men nu har jag funderat en del och jag har pratat med många småbarnsföräldrar i min närhet och ändrat inställning helt.

Dels tror jag att ett problem är att när vi ”dömer” dessa frihetstörstande mammor (för det är oftast mammorna som får kritik för detta) så glömmer vi att en orsak kan vara att jämställdheten blivit bredare. I alla tider har männen generellt kunnat gå på ”puben” efter jobbet eller haft kvar sina fritidsintressen precis när han velat, även om han har tre barn hemma. I takt med jämställdhetens utökning har idag även kvinnor börjat ställa dessa krav. Om man delar på föräldraledighet och hushållsarbete, varför ska då inte mammor kunna ta ett spinningpass efter jobbet eller träffa sina kollegor på en öl på fredag efter jobbet? Självklart måste vi inse att föräldrarollen för både kvinnor och män förändrats med tiden och därmed även kraven på pappor och mammor.

Ett annat problem med det nya föränderliga i vårt samhälle som vi inte tänker på när vi kritiserar dessa föräldrar är att även den äldre generationen har förändrats. När jag var barn så hade de flesta av oss en mormor/farmor/morfar/farfar som vi spenderade mycket tid med. Ofta på helger och ofta flera sammanhängande veckor under somrarna och ofta under andra lov. Detta var något som våra föräldrar kanske tog för givet många gånger, då de i sin tur ofta hade spenderat mycket tid med sina mor- och farföräldrar eller haft andra släktingar omkring sig.

Idag yrkesarbetar ofta mor- och farföräldrarna under våra barns uppväxt. Skilsmässor har ökat mycket och man flyttar av det skälet eller av andra skäl mycket mer, vilket gör att det inte är lika självklart att man kan ”skicka sina barn till barndomshemmet”. Jag upplever också att min generations föräldrar har tagit sig mer ”egentid” och därmed skapat egna intressen utanför hemmet, som mina far- och morföräldrar inte gjorde i samma utsträckning. Det försvårar också att ”skicka iväg barnen” till dem, samtidigt som vi kan unna våra föräldrar att få ta hand om sig själva. Min generations föräldrar har skapat egna liv och fritidsintressen och har helt enkelt mindre tid över för att passa barnbarn.

Flera av min generations föräldrar påpekar ofta att de ”minsann fick ta hand om sina barn själva när de var små”. De hävdar stolt att de hade varken hjälp av kontaktfamiljer, barnvakter eller behövde egentid för att dricka caffelatte i stan! Men är det hela sanningen? Ja, att de inte behövde egentid för att dricka caffelatte i stan är nog sant, eftersom, mig veterligt så fanns inte det i Sverige för 40 år sedan. Men i stället tror jag att de flesta (jag skriver väldigt generellt nu, men vi vet ju förstås att det alltid finns en massa undantag från regeln) faktiskt hade en massa avlastning, fast de tog den för given och tänker inte på att de fick en helt annan uppbackning än vad de själva har möjlighet eller intresse av att ge sina barn idag.

Det här är ingen kritik mot varken föräldrar eller mor- och farföräldrar. Om det är kritik mot någon, så är det mot de som dömer så snabbt, utan att tänka efter på bakomliggande orsaker (där har jag själv tills helt nyligen varit en av dem som dömt)! Kritiken vänder sig alltså inte till någon specifik person eller generation, utan handlar mer om att försöka synliggöra hur vårt samhälle förändrats som jag tror att man lätt missar.

Jag säger inte heller att det var bättre förr eller att det är bättre nu. Det jag säger är helt enkelt att tiderna förändras och att vi måste se helheten innan vi slänger ur oss kritik. Sedan tycker jag inte det är helt oviktigt att tänka på att tiderna förändras på många sätt. Förr ställdes det höga krav på kvinnor gällande hushållsarbete. Vi skulle göra egen pressylta till jul, stoppa våra egna korvar, safta och sylta på sommaren, bona golven och ha dammfritt. Idag ställs inte dessa krav på oss på samma sätt. Ingen höjer på ögonbrynen för att vi köper färdiglagat, däremot tycker jag att det ställs högre krav på oss att vi ska vara snygga, vältränade, sociala, bjuda till fest, komma på fest, ha en bra karriär, vara en bra väninna, mamma och hänga med i kulturella sammanhang. Vi ska helst ha sett den senaste teatern/bion/konserten eller läst den senaste boken på pockettoppen etc. Vi ska också tänka säkerhet när det gäller barnen. Idag bäddar ingen ner ungarna i det nedfällda sätet på vår Volvo kombi och sätter oss och röker i bilen med ungarna liggandes att läsa Kalle Anka där bak. Vi spänner fast barnen i de ordentligt fastsatta barnstolarna, vi barnsäkrar alla lådor i köket, sätter på barnen hjälmar innan de cyklar iväg. Sätter reflexvästar på barnen för att inte tappa bort dem och för att ingen bil ska lyckas missa att här kommer det ett barn och går. Helst ska vi tänka i 2-3 steg längre än att olyckan kan vara framme på ett eller annat sätt. Det är klart att alla dessa nya krav också får konsekvenser för våra liv och vår vardag.

Vad tycker du? Tror du att det ligger något i min text ovan, eller är du av helt annan uppfattning? Är dagens föräldrar generellt bortskämda med egentid?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Flytten till ett nytt liv

Så många roliga och trista händelser som passerat genom åren. Här har jag fött mina fyra barn. Här har jag uppfostrat dem och försökt vägleda dem. Här har jag fällt så många tårar av både glädje och sorg. Här har jag skrattat mig rödkindad och gråtit mig rödögd.

Här har jag påbörjat två äktenskap och avslutat dem båda, men allt vad det innebär… Här har jag gått från ung tjej på 15 år till en medelålders kvinna med början till både rynkor och gråa hår. 26 år har gått. 26 år av mitt liv och jag minns fortfarande idag med vilken lycka jag flyttade till Uppsala för 26 år sedan, som 15-åring, samma dag som jag gick ut nionde klass i Norrland.

Jag var en förtvivlad, sorgsen och orolig tonårstjej som såg flytten som ett avstamp till ett nytt liv. Att få lägga så mycket sorg och förtvivlan bakom mig och redo att ta emot livet med öppen famn. Det var det jag önskade med hela mitt hjärta och till en stor del kom det också att bli så. Jag fortsatte förstås att möta livet med alla dess problem och vardagliga, svårpromenerade stigar, men jag öppnade upp och omslöt livet och jag kan idag, 41 år gammal konstatera att jag gav mitt liv en ny chans och för det känner jag ödmjukhet och tacksamhet inför livet idag.

Jag har gått den hårda vägen på många sätt och det är också det som gjort mig till den person jag är idag och för det kan jag på många sätt känna tacksamhet för. Det är inte dagarna av fröjd och glädje som vi utvecklas som människor och tvingar oss att möta oss själva och ta itu med våra egna problem eller personlighet. Det är dagarna av kamp inför livet som gör oss starka och får oss att gå till oss själva.

Jag har inte bara haft ett liv av kamp. Jag har haft många skratt av glädje och väldigt mycket tacksamhet känner jag för allt jag har fått. Jag har en fantastisk familj och släktingar som på många sätt har funnits där för mig. Mina föräldrar har funnits där och stöttat mig i många omgångar genom åren. Sånt är viktigt i mitt liv. Mina föräldrar är viktiga för mig. Mina barn har funnits i mitt liv de senaste 23 åren och de är förstås de viktigaste människorna jag har i mitt liv.

Vänner har kommit och gått i mitt liv. Vissa som lämnat stora avtryck. Vissa som är mina vänner för livet och andra som har kommit och passerat.

I helgen har min flytt gått från Uppsala till Stockholm. Det känns som mitt liv har tagit ett nytt avstamp. Igår flyttade jag inofficiellt, idag är jag tillbaka till Uppsala för att ta itu med mer saker inför flytten och i månadsskiftet går mitt flyttlass definitivt.

Jag vet inte om mitt liv blir bättre eller sämre, men troligen fortsätter det att följa samma spår till viss del, men med- och motgångar som vi alla har i våra liv. Det är dock en känsla av lättnad och glädje jag lämnar vissa delar bakom mig och det är med glädje och lättnad jag tar emot Stockholm med fullt utsträckt famn, då jag velat flytta dit i flera år nu. Samtidigt lämnar jag ett av mina barn och mitt extra-barn här och det gör förstås ont. Samtidigt som jag vet att vi inte på något sätt avslutar vår relation, utan bara går in i ett nytt stadium och hamnar en bit ifrån varandra rent geografiskt.

Igår när första flyttlasset gått, så bjöds jag och mina ”flyttvänner” Carina och KA (tack SNÄLLA, GOA ni för flytthjälpen av första lasset) och ett gäng andra på grill i min mammas stuga och det var en bra början på mitt nya ”Stockholms-liv”:

Hos mamma är det inte mycket färdigköpt, utan det mesta lagas och blir också fantastiskt gott!!

Mannfred och Kurt var de mest uppseendeväckande och glädjespridande gästerna. De roade oss under både flytt och grillfest.

Sedan blev det förstås dessert

En riktigt god middag måste nämligen avslutas med en god dessert. (Gammalt Fatou-ordspråk)

KA håller kollen så allt går rätt till! 🙂

Mabou med sin nya, fina gambiska dräkt.

Carina och mamma hjälptes åt med disken utomhus. Jodå, gojjorna hjälpte till att hålla humöret uppe.

Mammas kräk katt, lägger jag förstås bara upp för att ställa mig in hos min mamma…! 😉

Geografiskt kommer jag längre ifrån min pappa och ena bror, samtidigt som jag kommer närmre min mamma och en annan bror. Jag kommer längre ifrån en dotter och närmre en annan dotter. Jag kommer närmre de flesta av mina vänner, men längre ifrån en del. Sonen kommer närmre sin pappa och hans familj. Det är alltså på både gott och ont jag flyttar, men när jag idag vandrade omkring på Stockholms regniga gator och såg mig omkring, när jag åkte med buss och tunnelbana genom staden och kunde betrakta min nya hemstad på närmre håll, så var det med en känsla av glädje och nöje för mig och det är ju alltid en bra början…

Tack Uppsala, för mestadels 26 fina år. Vi ses säkert igen med jämna mellanrum…!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,