Annika Östberg delar med sig av sin rikedom

Jag har skrivit om Annika Östberg många gånger. Jag känner djup ödmjukhet och beundran för hennes personlighet, historia och styrka. Jag är djupt ledsen för de mord hon varit inblandad i, men känner absolut att hon har suttit av sitt straff och bevisat att hon har förändrats som människa på djupet och därför har rätt att gå vidare med sitt liv. Jag är övertygad om att hennes erfarenheter och hennes förmågor kan sprida ringar på vattnet på ett positivt sätt och hjälpa andra i svåra situationer, genom det sätt hon delar med sig av sina egna erfarenheter.

Jag hittade nu DENNA intervju med henne av Robert Aschberg. Intervjun är intressant. Särskilt på slutet när folk får ställa frågor som inte känns helt lätta, men där tycker jag än mer att det kommer fram vilken stor människa hon är och hur viktig förlåtelse är i våra liv. För vår egen skull och andra.

Och till er som ännu inte läst hennes bok: Ögonblick som förändrar livet. Gör det!! Den är på väg att komma ut i pocket nu!

Det är fantastiskt hur en människa kan dela med sig av så mycket själslig rikedom

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annika Östberg som talare

Igår var en speciell dag för mig. Det var en dag med allmänt flyt som skulle avslutas med något jag sett fram emot länge.

Jag och Tofflan hade bestämt oss för att käka ihop på kvällen tillsammans med Pingolina och sedan gå och se Annika Östberg som var i Uppsala för att föreläsa om sitt liv och sin nyutgivna bok: Ögonblick som förändrar livet. Boken har jag skrivit om tidigare och den rekommenderar jag verkligen varmt till er som inte läst den! Middagen var jättegod från kvarterskrogen Trädgården och vi hann prata en bra stund innan det var dags att bege sig dit Annika skulle hålla sitt anförande.

Pappa slöt upp med oss då han också läst boken och ville se Annika. Så var det dags. 600 hade förbokat biljetter och 100 av dessa blev avvisade, då de ändå inte fått plats, förbokningar till trots. Mycket från föreläsningen kommer förstås från boken, men det var en hel del ”nyheter” också och en del små detaljer som inte fanns med i boken. En del saker som hon berättade fanns förstås mycket mer utförligt beskrivet i boken, än man kan berätta på en föreläsning på drygt en timme, men det var klart värdefullt att höra henne berätta om dessa saker ”live”.

En av de saker som visserligen nämns även i boken, men som kom fram på ett mer konkret sätt när jag hörde Annika tala, var hennes arbetarklassbakgrund och hur svårt det var att relatera till de barn och ungdomar hon delade sin skola och vardag med när hon flyttade till USA och hamnade i en privatskola i ett område där klassamhället var djupare indelat och dessutom låg rätt långt bort från den svenska arbetarklassen!

Nåja, att få möjligheten att lyssna på Annika Östberg var en ynnest och jag är tacksam för att jag gick dit! Det var ett starkt föredrag som innehöll både skratt, tårar och djup ödmjukhet inför livet.

Efter föredraget signerade Annika böcker och jag fick min bok signerad, samtidigt som vi hann växla några ord.

Jag vill återigen tipsa om Annikas bok: Ögonblick som förändrar livet och rekommendera att du går och lyssnar på Annika om hon kommer till din stad eller i närheten där du bor!

Tofflan har också bloggat om gårdagen och Annika HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Boktips: Ögonblick som förändrar livet

Ögonblick som förändrar livet, heter boken som Annika Östberg har skrivit om sitt liv.

Det här var en sådan bok som när jag hörde talas om den första gången så bara visste jag att jag MÅSTE LÄSA DEN! Jag var också helt övertygad om att jag skulle tycka om den.

Jag kan absolut inte säga att jag känner mig besviken, utan tvärt om så är det nog en av de bästa böcker jag någonsin har läst och inte nog med det: boken var över all förväntan, både språkmässigt och intellektuellt.

Boken är gripande, men inte på det där ”kladdiga” eller martyrerande sättet. Annika beskriver sina upplevelser på det liv som tog henne till ett oerhört långt straff och vad som föranledde det, men också den långa tiden på Amerikansk anstalt, på ett sätt som är både trovärdigt, fyllt av sorg, skam och skuld, men där också andra känslor såsom hopp, kärlek och stolthet växer fram.

Man får följa Annika´s väg genom förtvivlan och sorg till att bli en förgrundsfigur och någon som bär med sig respekt från andra kvinnor i fängelset. Hon skriver på ett sätt som ger läsaren en god inlevelse, samtidigt som den bär en del mycket tunga bitar. Inte helt otippat så är förlusten av hennes son Sven en av de tyngre delarna i boken och när jag läser de delarna så rinner tårarna fritt, trots att klockan är tidig morgon, jag sitter på bussen på väg till jobbet och en massa människor stirrar på mig.

Kärleken och närheten till sina medfångar, beskriver Annika på ett öppet och lättbegripligt sätt. De blir en del av henne, en familj i en värld som är onaturlig på alla sätt. Annika beskriver genom hela boken världen utanför anstalten som ”den riktiga världen” och det är lätt att förstå varför. Det sker en massa galenskap på insidan som är makabra ur flera synvinklar. Där måste jag väl säga att en del av dessa (även om det inte är riktigt samma nivå, generellt) finns även på Svenska anstalter och häkten.

Strukturen, fokus på säkerhet, strukturell planering och även det faktum att det handlar om ett straff, gör det svårt att skapa förutsättningar för mänskliga känslor och behov. Detta beskriver Annika väldigt väl med den närhet och kärlek som medfångarna i stället skapar till varandra. Hur man planerar, försöker och gör sitt bästa för att underlätta för någon medfånge som man vet har det svårt för stunden.

Det finns massor mer att skriva om den här boken, men då risken är stor att jag förstör spänningen för er som vill läsa den, så stannar jag här. Om jag rekommenderar boken? Tveklöst! Vill du läsa en bok som både är intressant och berör, så är det här helt rätt bok!

Det är lätt att ge full pott för den här boken!! Fem Afrika av fem möjliga i betyg. Den är en fullpoängare rakt av:

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Julkalender Lucka 24

Idag är det den stora dagen. Julafton. Det är många som längtat och väntat på den. En del av rent religiösa skäl, även om jag har en känsla av att de blir färre, en del har sett fram emot dagen för ledighetens skull, en del för den goda maten många ställer på bordet i dag och en del för att få tid med sina nära och kära. För många barn som sett fram emot dagen handlar det om jultomte och julklappar. Oavsett skäl så använder jag den sista luckan i kalendern till att önska er alla en riktigt GOD JUL.

För er som firar julen utan någon ni håller kär, så ger jag er en särskild julhälsning.

Under flera år hade jag ingen möjlighet att fira jul med min mamma och det blev så mycket mer uppenbart under julen hur stor min saknad efter henne var, när alla planerade att fira jul med sina nära och kära. Jag saknade min mamma väldigt mycket för att hon alltid gjort min barndoms jular så fina och minnesvärda på alla sätt. Jag saknade henne för att jag oroade mig för att hon inte hade det bra, jag saknade henne för att jag inte KUNDE fira julen med henne. Jag saknade henne för att jag älskar henne för den person hon är och för vad hon har betytt för mig. Jag vill påminna mig om det här varje jul jag får möjligheten att fira den med henne. Jag vill påminna mig om att saker som är jobbiga, sorgliga och smärtsamma, kan bli bra, fina och roliga.

Det här är den andra julen jag firar med min mamma i frihet efter hennes frigivning. Andra julen jag känner glädje över att hon åter är fri. Jag läste igenom tre blogginlägg min mamma skrev under dagarna runt sin första jul som frihetsberövad. Det var en smärtsam läsning. Under den tiden skrev hon blogginlägg på papper, sände dem till mig via snigelposten och sedan skrev jag in dem i vår gemensamma, men då anonyma blogg: Någons mamma – Någons dotter:

Mamma bloggar från Kronobergshäktet, daterat 2006-12-21

Mamma bloggar från Fängelset (Hinseberg), daterat 2006-12-22 (Min födelsedag)

Mamma bloggar från Fängelset (Hinseberg), daterat 2006-12-24 (Julafton)

I år firar jag julen med min mamma och det är jag så oerhört tacksam för och det slår alla julklappar i världen!

På grund av min egen erfarenhet så sänder jag en särskild julhälsning till alla anhöriga till frihetsberövade en dag som den här, men jag önskar er alla en riktigt, riktigt GOD JUL!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Oskyldigt dömd

Aftonbladet skriver idag om livstidsdömde Michael Morton som suttit oskyldigt fängslad i 25 år för mord på sin hustru. Inte nog med att han har blivit anklagad i 25 år, för ett brott han inte har begått. Han har blivit anklagad för att ha utfört det på sin fru.

Och som inte det skulle vara nog att han fått 25 år av sitt liv förstört, så har den verkliga gärningsmannen spankulerat runt på våra gator i 25 år, som en helt fri man. Och hann dessutom kanske till och med mörda ännu en person, medan fel person satt inspärrad.

Jag har många skäl till att vara emot dödsstraff. Det här är ännu ett. Tack och lov hann han i alla fall få sin upprättelse. Och tack och lov finns det tid att döma rätt person för brottet.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Två kvinnor-två brott-två långa straff (1)

Anstalten Hinseberg 2007

Det är underligt vad snabbt man glömmer. Och hur snabbt man kan bli påmind igen. Att min mamma blev dömd till ett långt fängelsestraff är något jag skrivit om en hel del, sedan vi gick ut med det offentligt för precis ett år sedan. Då inför att hon blev villkorligt frigiven efter att ha suttit av sitt straff på sju år, varav över fyra och ett halvt år inne på -anstalter och sedan knappt ett år på vårdvistelse.

Det liv min mamma lever nu är något helt annat än det hon levde innan hon åkte in. Vi har alltid haft en nära relation till varandra, men den vi haft under tiden hon satt inne och än mer den vi fått efter hennes frigivande, har varit än starkare!

Förra veckan var Annika Östberg på TV igen, i en intervju i Efter Tio med Malou. Varje gång jag ser en intervju med Annika så väcks mina minnen. Även om Annika satt inne så oändligt mycket längre än min mamma och den mesta tiden i Amerikanskt fängelse och det därför blir svårt att jämföra dem i den bemärkelsen, så finns det ändå så många gemensamma nämnare av det jag sett av Annika och hur jag ser på min mamma:

  • De har båda omvärderat sina liv under sina fängelsestraff.
  • De har båda blivit drogfria under sina straff.
  • De är i samma ålder, min mamma är knappt ett år äldre än Annika.
  • De har båda erkänt sina brott och tagit sina straff utan att ”gnälla” eller se sig som orättvist behandlade.
  • De har båda en oerhört ödmjuk inställning till livet och är generellt ödmjuka personer.
  • De tar idag båda helt avstånd från sina tidigare gärningar och är uppriktigt ledsna och ångerfulla för de gärningar de har begått.
  • De accepterade och försonades med sina straff.
  • De har vågat närma sig och arbeta med sina inre känslor av skuld och skam och sedan vara öppna med det.
  • De har arbetat och bearbetat sina känslor mycket, djupt och ingående.

Det finns säkert en hel del andra likheter som jag inte kommer på just nu och som jag inte känner till, då jag inte känner Annika personligen, men som jag sett varje intervju med som jag känner till och läst en hel del om.

Idag när min mamma är en fri kvinna, glömmer jag lätt hur tungt det var när hon satt inlåst. Hur förtvivlad jag kände mig över att se min mamma inlåst. På ett sätt tror jag att jag haft svårare att acceptera min mammas straff än hon själv hade. Det hjälpte förstås som anhörig en hel del att min mamma erkände sitt brott och kunde stå för det. Det har också hjälpt att hon så totalt har tagit avstånd från sitt tidigare liv.

Att vi anhöriga får gå igenom en svår tid när någon vi älskar och står nära blir frihetsberövad, är det nog ingen som ifrågasätter, även om det sällan lyfts fram och får den uppmärksamhet det förtjänar. Många är de barn som har en eller båda sina föräldrar frihetsberövade idag och ännu fler är det som är vuxna och har en förälder/syskon/barn eller partner som sitter frihetsberövad. Den chock och sorg detta ger en anhörig är svår att föreställa sig innan man själv hamnar i den situationen, men det är viktigt att komma ihåg att även de anhöriga och framför allt barn behöver tid på sig att bearbeta sina känslor.

Mycket av det här funderar jag på ibland, när minnena kommer tillbaka. Jag tror det är viktigt att inte glömma och jag tror det är viktigt att gå vidare. Men det är också viktigt att ta lärdom om sitt förflutna och att att använda sina erfarenheter som stöd för andra som är i den situationen idag.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Boktips: Kniven i hjärtat

Jag har lyssnat på ljudboken Kniven i Hjärtat av Björn Ranelid. Björn är själv uppläsare av den här boken. Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio. Det här är nu den tredje ljudboken i rad som jag lyssnar på, som:

  • Läses av författaren
  • Har fängelse och rättsväsen som grundhandling
  • Som läses upp på Skånska

Det är ingen tillfällighet, då denna typ av böcker ligger i mitt intresse. Skånskan är däremot en tillfällighet och dessa tre böcker på rad har nu slagit hål på en fördom hos mig, nämligen: Att det är svårt för mig att begripa skånska. Dessa tre ljudböcker var inte alls svårbegripliga.

Den här boken handlar om hur en till synes välmående familj hamnar i en katastrof. Pappan i familjen begår ett brott och de två äldre döttrarna bestämmer sig för att ta totalt avstånd från pappan, som döms till livstids fängelse. Den lille sonen, som ännu är bara ett barn, när brottet begås, förlorar automatiskt kontakten med sin far.

När han växer upp bestämmer han sig dock för att ska söka upp pappan och börjar besöka honom på den anstalt han sitter. På så vis börjar en ny relation att växa sig fram. Man får följa sonen Kasper genom hans känslor av kärlek, ilska, svek och glädje över att ha ”återfått” sin far. Kontakten blir han dock tvungen att gömma för sina systrar.

Boken är viktig och tar greppet på ett starkt och viktigt ämne. Den visar också hur en anhörig ofta själv är ett brottsoffer. Att det idag finns många barn i Sverige (och i andra länder, förstås) som kan vara både anhörig, brottsoffer, arg och kärleksfull mot sin förälder. Samtidigt. Att det ena inte automatiskt utesluter det andra.

Det är lite en annan sida av samma mynt, som Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset, som jag nyligen recenserade. Tyvärr tycker jag inte riktigt att Björn Ranelid lyckas ta den här boken så djupt som han skulle ha kunnat.

Den innehåller verkligen viktiga och känslomässigt starka ämnen och tar de delvis vidare. Men tyvärr tycker jag att boken i vissa delar blir en lång lovsång till pappan.

De delar jag egentligen vill beröra i denna recension, låter jag bli av hänsyn till er som kanske tänkt läsa den, då det annars skulle förstöra hela spänningen i boken med de avslöjanden.

Boken är klart läsvärd!! Jag rekommenderar den verkligen, då jag tycker ämnet är både intressant och viktigt! Om inte annat för att den väcker en hel del tankar hos en själv, som jag tror är viktiga att fundera på. Tyvärr når den inga riktiga höjder, så därför nöjer jag mig med att ge den betyget tre av fem:

För andra boktips, gå in på Boktipset!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Boktips

Jag har precis läst ut Den tusende gången, då jag fick låna den av en kollega. Jag har läst den tidigare, för flera år sedan. Boken är oerhört lättläst och det tar bara någon dag att läsa den. Däremot så är det relativt tung läsning. Jag gillar att den belyser just att det är vanligt när man blivit utsatt för sexuella övergrepp, att det är vanligt med ett självdestruktivt beteende, särskilt innan man själv bearbetat händelserna.

Vad som gör boken bra är att utifrån är det lätt att se hur tjejen i boken skadar sig själv i många år efter att övergreppen har upphört. Utifrån är det lätt att se att det beror på att hon inte vet hur hon ska hantera sina känslor. Det är lätt att först för att man vet vad hon blivit utsatt för. Jag önskar bara att det vore lika lätt att se i verkligheten. Jag tror att det är oerhört vanligt att tjejer som blivit utsatt för sexuella övergrepp skadar sig själv på liknande sätt som huvudrollsinnehavaren gör i denna bok, fast folk inte förstår varför, vilket i stället gör att man ”horförklarar” dessa tjejer.

Det jag också tycker om i boken är att den belyser hur man kan älska sin far på ett sätt, samtidigt som man inser att han skadat en svårt och att man faktiskt kan bära båda dessa känslor på en och samma gång. Tjejens dåliga samvete när pappan till slut blir dömd till fängelse för det han utsatt henne för. Ã… ena sidan så är det en upprättelse, samtidigt som hon får ångest över att hennes far sitter inlåst på grund av henne. Vilket inte är sanningen, eftersom han blev dömd på grund av sina handlingar mot sin dotter, men det är inte alltid lätt för henne att inse.

Nåja, jag rekommenderar denna bok varmt och ger den fyra tonårsmorsor av fem.

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,