Reseberättelse Del 16 (Sista delen)

Det här var den sista dagen. I min privata resedagbok är anteckningen kort denna dag:

”Hemresedagen. För första gången på dessa veckor vaknar jag med tungsinthet. Tungsinthet, värk i kroppen och en motvilja att över huvudtaget börja en ny dag! Kan motvilja göra fysiskt ont?

Känner mig kraftlös och orkeslös. Jag vill verkligen inte påbörja den här hemresan!!”

Den sista dagen. Dagen innan hade jag packat ihop det mesta och gett bort allt jag kunde avvara. Jag hade sagt till alla att vi inte skulle dra iväg under dagen, för att inte riskera att missa planet, även om det skulle gå först på eftermiddagen. Man känner sina löss på gången…

S6301314

Isa

S6301321

Mabou

Som vanligt var det ingen som lyssnade på mig, så Mabou, Binta och Isatou drog iväg med Siaka. De åkte till Gambias lyxigaste hotell och softade. Problemet var att det låg ganska långt borta.

Gambia 2009 215

Ett bröllop gick av stapeln på vår gård, samma dag som vi skulle resa. Vi önskade brudparet lycka och välgång.

Vi åkte också en snabbis till Bakau och hämtade upp de sista dresserna vi hade låtit sy upp och jag handlade med mig lite färska kryddor och sånt.

Under dagen kom det en del vänner och släktingar och tog farväl och lämnade presenter och grejer vi skulle ta med oss till Sverige.

Gambia 2009 223

Alhagie och jag, sista dagen

Efter många om och men var det dags att dra till flygplatsen. Helt plötsligt kom Fansu och Jai med alla barnen som bor hos dem. Binta hade bett om det, men de hade sagt att bara Jai och Fansu skulle försöka komma. Nu kom de allihop. Det var roligt att de alla kom, men avskedet blev väldigt, väldigt tungt!!

Binta, Isa och Mabou dök upp i allra sista stund, när vi stod och packade bilarna.

S6301322

Här var det mycket tårar

S6301324

Alla försöker trösta varandra

S6301328

Binta och Mabou

S6301330

F hade svårt att sluta gråta

S6301332

Det hade jag också. Yos tröstar.

S6301335

Demba packar bilarna

S6301338

Fansu, Binta och Mabou

S6301339

Vackra, härliga Jai

S6301342

Mabou började också gråta. Killarna försökte muntra upp honom så han skulle sluta gråta. Här är Mabou med Yos, ”Small boy” och Bamba.

S6301344

Siaka försökte muntra upp Mabou på vägen, han grät hela vägen till flygplatsen…

S6301346

En gråtande Mabou

Isatou satt i samma bil som mig och hon grät också hela vägen, vilket förvånade mig, eftersom Isatou väldigt sällan gråter.

S6301359

Till slut skymtade vi flygplatsen.

När vi väl var framme och stod i incheckningskön så ställde sig tjejerna i ett hörn av incheckningshallen. Så ropade de ut att flyget var försenat från Spanien och att vi skulle bli tre timmar sena. Ett missnöjt mummel hördes från de andra resenärerna, men de blev avbrutna av tjejernas *hurrarop*. De var lyckliga över att få tre timmar extra i Gambia. Sån glädje kände inte jag själv. Jag visste att resan var ofrånkomlig och tyckte pinan skulle bli värre om vi drog ut på den ytterligare tre timmar, men vi hade ju förstås inget val…

När vi checkat in, gick vi till restaurangen med hela släkten, men det blev så himla jobbigt. Avskedet blev så tungt och alla satt bara och grät.

S6301362

Jai och Isa i tårar

S6301363

Binta i tårar

S6301364

Mabou i tårar

Man vet ju någonstans att det kommer att dröja länge, länge till innan man ses och även om man kommer att ses igen, så kommer ingen resa att bli precis som denna.

De som man kommit nära denna gång, kanske inte är samma personer eller i alla fall inte i samma konstellationer som de man kommer att komma nära nästa gång.

Till slut bad jag alla släktingar åka, till barnens förtret, men jag tyckte att vi bara drog ut på det som var svårt. Att skiljas åt.

Så småningom lyckades vi lugna ner oss och sluta gråta. Men minnena av den här resan och alla människor som gjorde den här resan så fantastisk för oss, kommer vi alltid ha kvar inom oss.

Gambia 2009 233

Hareg och Isatou tar emot de sista samtalen på våra Gambianska nummer, strax innan vi går ombord på flyget som tog oss hem till Sverige igen.

A SPECIAL THANK ´S TO FATOU AND DEMBA AND YOUR FAMILY AND SIAKA AND MUSA AND TO EVERYONE ALSE WHO MADE OUR HOLIDAY SO FANTASTIC AND A MEMORY FOR LIFE!! WE WILL NEVER FORGET! LOVE FROM FATOU AND THE CHILDREN!

Ett stort tack också till er läsare som läst hela min reseberättelse och tack för att ni gett er respons och gensvar genom kommentarer i bloggen, på Facebook och på Twitter. Ett särskilt tack till er som skickat så fina, trevliga, läsvärda mail!

Låten som ”förföljde oss” i Gambia, som Mabou brukade säga…

Om du inte läst de tidigare delarna, så kan du göra det om du klickar på dessa länkar:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Reseberättelse Del 4

Reseberättelse Del 5

Reseberättelse Del 6

Reseberättelse Del 7

Reseberättelse Del 8

Reseberättelse Del 9

Reseberättelse Del 10

Reseberättelse Del 11

Reseberättelse Del 12

Reseberättelse Del 13

Reseberättelse Del 14

Reseberättelse Del 15

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att ta farväl av en vän…

(Så märkligt att inse att min vän ligger i kistan, så stilla, så tyst.)

Det har varit en mycket, mycket tung dag.

Jag har deltagit på en av mina absolut närmsta vänners begravning. Det är tungt. Att ta ett sista farväl av min bloggsyster, som funnits där på så många sätt för mig.

Det har varit en mycket tung dag. Jag vet att jag kom på Helenes begravning och jag förstår att Helene inte finns mer. Ändå kan jag inte riktigt förstå att det är Helene som ligger där i kistan. Kistan med det vackra sammets-täcket och med de guldiga fransarna. Det går inte riktigt ända in att Helene inte kommer att ringa mig igen och jag är ganska upprörd över att det nu gått över en månad utan att hon har ringt till mig.

Jag är också upprörd över att Helene har gått igenom så här stora saker, som att gå och dö, utan att hon ringt mig och berättat hur det har varit för henne. Men jag är också ledsen. Jag är ledsen för att hon inte hann ta farväl av sina barn en sista gång. Jag är ledsen för att jag inte förstod hur kort tid min vän hade kvar. Jag är ledsen för att det fanns saker i hennes liv som jag önskat hon hade hunnit reda ut.

Jag är ledsen för att att Helene inte fick den respons från myndigheter som hon förtjänade efter alla års kamp. Jag är ledsen för att Helene inte fick se sin yngsta son uppträda i melodifestivalen.

Men jag är ändå glad att Helene hann förbereda sig. Jag är glad att Helene var beredd och att hon i livet trodde så starkt på de änglar hon nu gjort sällskap. Jag känner också glädje över att prästen lyckades fånga så många delar av Helene som jag har uppfattat henne. Jag är glad över att Helene var en oerhört stark kvinna som borde vara många kvinnors förebild.

Jag känner enorm tacksamhet över att få ha varit en stor del av Helenes liv de senaste åren. Jag känner tacksamhet över att ha fått dela den bloggvärld som hon kände och som till viss del skilde sig från min. Jag känner också tacksamhet över att ha fått hållit henne i mitt hjärta. Jag känner tacksamhet över att ha fått ta del av hennes kunskaper och jag är verkligen tacksam för alla skratt vi har delat.

Jag är så oerhört tacksam att Helene finns med sina barn. Att hon kan vaka över dem nu, likt en ängel. Jag är glad att de slipper vandra ensamma i en tid så svår.

(Som jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle göra, så la jag på en ros från mig och barnen och en annan, stor, röd, vacker ros som var från hela bloggvärlden, från alla som önskar hedra en stor bloggerska och kvinna)

Till sist är jag också mycket, mycket tacksam för att en kvinna, som jag, en kvinna som lever i sin egen vardagskamp, precis som de flesta av de kvinnor jag känner, precis som även Helene gjorde, jag är tacksam att hon gjorde det möjligt för mig och mina barn att ta ett sista farväl av en av mina absolut bästa vänner. Min bloggsyster Helene!! För att hon är en levade ängel, på samma sätt som Helene är en ängel som nu gått vidare, till något vi inte känner till… TACK! TACK! TACK!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,