Tio år som bloggare

Idag, den 8:e juni 2015 är det på dagen 10 år sedan jag började blogga. 10 års bloggande är en väldigt lång tid. Jag tror jag avverkat nästan varje ämne som går att blogga om. Eller nej, men väldigt många i alla fall. Sammanlagt har jag skrivit 5 132 blogginlägg. Utslaget på 10 år, skulle det bli 513, 2 blogginlägg per år och det i sin tur skulle bli i genomsnitt 1.4 blogginlägg per dag. Eftersom jag nu har bloggat lite mer oregelbundet de senaste åren, så innebär det väldigt många blogginlägg så länge jag var väldigt aktiv.

CIMG0123Den största enskilda blogghändelsen var så klart när jag 2009 vann Stora Bloggpriset i kategori Vardag för 2008. Det var förstås jätteroligt och väldigt oväntat. Jag hade ju hållit på att blogga i några år då och fick många utmärkelser och vann olika bloggtävlingar och uppmärksammades på olika sätt, men jag hade inte väntat mig att vinna Sveriges då största bloggpris och i den kategori som flest personer bloggade i. Vardag. Det var verkligen jätteroligt. Det spreds lite som en löpeld det där. Det var inte då som min blogg hade allra flest läsare, det var det inte, även om många tror det, men ja, jag hade förstås många läsare. Det blev en liten mediestorm. Tidningar gjorde ”hemma-hos-reportage” och när det var olika lokala frågor som rörde Uppsala då (som jag ju bodde i då) så ringde olika tidningar upp och frågade vad jag tyckte. På min dåvarande arbetsplats pratades det en del om mitt bloggande, både på ont och på gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På stan blev jag och barnen igenkända och många kom fram och pratade med oss och frågade frågor och bad om autografer. Det var en rätt märklig känsla. I samma veva började min äldsta dotter göra sig ett namn inom dansen och hon började också blogga och därigenom var det många som följde båda våra bloggar. Jag trivdes rätt bra med uppmärksamheten. Inte så att jag jagade den, men jag trivdes med att stå lite i rampljuset, det måste jag erkänna. Jag har ju alltid känt att jag har något att säga, något jag vill lyfta fram och jag har aldrig varit blyg för offentligheten. Det ledde ju också till att jag började jobba som radiokåsör under några år och det var ju också en rolig och ny utmaning för mig.

Men så hände något. Jag minns att någon sa till mig, faktiskt redan på bloggalan när jag fick priset, att det funnits andra bloggare som vunnit priser och att de tappade sugen att blogga efter att de vunnit. Just det hände inte mig, men något liknande. Jag ville dels inte längre blogga på samma sätt. Jag hade ju bloggat ganska ”ytligt” och med mycket humor och ironi, men jag började känna mig för ytlig. Jag är inte en särskilt ytlig person och det kändes som om en felaktig bild av mig kom fram. Nog för att jag var den personen som lyftes fram. Också. Men inte bara. Faktum är att det var en ganska liten del av mig.

Sedan började många ifrågasätta saker jag skrev. Eller försöka ”smutsa ned” saker som inte var smutsiga. Då var det inte lika roligt längre. Nej, det blev på en nivå där jag kände att jag var tvungen att försvara min personlighet, mina beslut, mitt föräldraskap och ja, en massa annat. Så jag började helt enkelt att tappa lusten. Eller nej, det är inte riktigt sant. jag tappade inte lusten för bloggandet, men jag ville inte längre ha samma fokus. Jag hade ju haft en anonym blogg på sidan om under flera år också och där hade jag ofta tonat ned saker för att jag inte ville hamna i blickfånget eller få uppmärksamhet. Nu började jag använda samma strategi i den här bloggen. Jag tonade ned saker, försökte att få rubriker att inte dra till sig så mycket uppmärksamhet och så vidare.

De senaste tre åren har mitt bloggande varit relativt sparsamt, även om jag bloggat till och från hela tiden. För tre år sedan drog jag igång en webbtidning. Den som idag heter Afropé, men som då hette thegambia.nu. Det blev något helt annat än att blogga och framför allt kunde jag skriva och utveckla mitt skrivande utan att ha fokuset på mig. Det var så himla skönt! I början var kanske inte tidningen världens bästa, men jag måste säga att jag är mycket nöjd med hur den har utvecklats genom åren. Där är det verkligen inte bara mitt jobb som räknats, utan vi är flera och några få drivande som lägger oändligt mycket tid på webbtidningen.

Jag har nog insett att entreprenörskapet är starkt inom mig. Jag vill dra igång saker, starta upp och kämpa på, steg för steg. Jag har alltid så enormt mycket idéer som jag gärna skulle vilja utveckla. Många av idéerna är det nog bra att de fallit i glömska, men tyvärr har jag huvudet fullt av gamla idéer som jag aldrig kunnat släppa, bara av den anledningen att det inte funnits ekonomi att genomföra idéerna. Jag tycker det är ganska synd, för många är faktiskt riktigt bra. Afropé är en sådan sak. Nu finns det inte en massa pengar att göra allt jag vill, i alla fall inte för stunden, men jag tycker vi har jobbat fram ett helt fantastiskt bra koncept med i princip inga medel alls, förutom vår tid, engagemang och intresse. Men engagemang, envishet, intresse är undervärderat tycker jag. Just med dessa egenskaper kan man komma väldigt långt och av någon anledning tycks jag komma långt med många av de projekt jag drar igång. Jag är övertygad om att det handlar om just engagemang. Jag går gärna in i saker med hela mitt hjärta och all min tid.

Tillägg:

I april i år (2015) blev jag nominerad i Maishagalan som en av tre entreprenörer. För mitt grundande av webbtidningen Afropé, får jag förmoda. Om nomineringen kan du läsa HÄR! Prisutdelningen till vinnarna gick av stapeln förra helgen och nej, jag vann inte, men jag är både glad, stolt och hedrad över att ha nominerats och det är alltid roligt att få ett erkännande för något man arbetat hårt med under en lång tid. De som vann var helt fantastiska personer och HÄR kan du läsa mer om dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi får se vad som händer de kommande 10 åren. Jag lovar inte att jag kommer fortsätta i 10 år till, men jag lovar heller inte att jag kommer att sluta innan nästa 10 år passerat… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Näthat och Nätkärlek Del 3

kvinna och mörkI den första delen i denna serie tog jag upp att det finns två sorters näthat som är bredare än andra och det är just hatet mot kvinnor och det rasistiska hatet. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns annan typ av näthat, men i alla de undersökningar som har gjorts, har det visat sig att det är detta hat som är mest utbrett och grövst. Om det kommer det här avsnittet att handla i första hand.

Jag tror att alla som läst en tidning på nätet som tillåter kommentarer, har sett dem. De rasistiska tillmälen som skrivs i princip i ALLA artiklar. Det spelar inte någon roll om artikeln handlar om invandrare eller ej, vem som skrivit artikeln eller i vilket syfte, skulle de kommentarer som hör till artikeln göras till en absolut sanning, så skulle allt i vårt land som gått snett vara invandrarnas fel. Allt från halkolyckor till skadlig mat till Sverige´s ekonomi. Det har gjort att flera av våra tidningar och nyhetssajter har tagit bort sin kommentarsfunktion helt och hållet och vissa har ersatt den med möjlighet att kommentera via sin facebooksinloggning. Självklart finns det sätt att kringgå detta, till exempel genom att skapa en falsk facebookprofil, men vad jag förstår så har hatkommentarerna minskat rejält med denna nya kommentarsfunktion.

Som en ivrig påhejare av yttrandefriheten så gör det mig, liksom många andra sorgsna. Det känns lite som när man var barn och hade lov att lämna skolgården eller fick vara i uppehållsrummet under rasterna och sedan fanns det några som förstörde det och sprang i korridorerna i stället, eller lämnade skolgården för otillåtna ställen och så fick helt plötsligt ingen lämna skolgården och uppehållsrummet stängdes under rasterna.

Samtidigt förstår man att tidningarna tröttnar. Yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, har aldrig inneburit att man enligt lag får kränka, hota, hata andra människor eller sprida missaktning över andra människor. Att ha en kommentarsfunktion till en tidning borde på alla sätt kunna bidra positivt till att människor kan lämna sin åsikt och att det kan göra att en redaktion kan komma sina läsare närmare, men det är förstås ingen lag som säger att man måste upplåta ett kommentarsfält till sina läsare och naturligtvis vill ingen chefredaktör riskera en uppsjö av anmälningar för att man har kommentarsfält där människor skriver saker som inte är lagliga och som i slutänden redaktionerna blir ansvariga för.

Det hat som spys ut i sociala medier och i artikelkommentarer på nätet är inte bara förolämpande, det är grovt och väldigt vilseledande. Det är vanligt att man sprider slutsatser och direkta felaktigheter och det är mycket vanligt att skribenter som skriver på nätet om invandrarpolitik, invandrare, mörka personer eller personer med ”ej svensk-klingande namn” får ta emot inte bara förolämpningar, utan också hat, hot och väldigt mycket personangrepp.

Kvinnor är en annan grupp som får ta emot mycket hat, hot och personangrepp. Bland de kvinnor som skriver på nätet, som är positiva till invandring och dessutom kvinnor, för att inte tala om de kvinnor som ”ser utländska ut”, har ”icke svensk-klingande namn” etc slår man två flugor i en smäll och den flod av hat man möts av är sanslöst grym, hotfull, hatisk, sexistisk och förnedrande.

Att tala om att någon ska straffknullas, våldtas, få negerkuk, är en äcklig kärring det är inte att vara kritisk mot någon eller kritisera en åsikt. Det är inte heller att diskutera eller att kritisera någons ställningstagande, utan det är helt enkelt att försöka förtrycka det kvinnliga könet, med det privilegium man har att vara man, därför är det väldigt sällan kvinnor använder dessa hatiska uttryck mot varandra. Det får liksom inte samma effekt. Detta innebär inte att kvinnor inte kan försöka kränka varandra. I många unga tjejers bloggar läser jag kränkande kommentarer, som tycks vara skrivna av tjejer till andra tjejer, men då handlar det väldigt ofta om att söka fel och brister på sin ”motståndare”. Det är inte ovanligt att man skriver att någon är: ful, fet, oattraktiv, har för små bröst, för står rumpa, för korta ben eller för stor näsa. Det handlar ofta om utseendet och just detta med vikten tycks vara ett sätt att nedvärdera varandra. Det kan förstås vara förödande för en ung tjej med låg självkänsla som kanske har väldiga komplex för sina breda lår att få höra att man har just detta. Men det kan ändå inte jämföras med de hatiska kränkningar som är de som många män tycks stå för.

Just kvinnohatet har framkommit väldigt tydligt under den senaste veckans debatt och det finns många som har skrivit väldigt bra om detta. Jag har tidigare tipsat om Cissi Wallin´s radioprogram i ämnet, men vill än en gång lyfta fram det som ett mycket bra inlägg i debatten: Mäns Näthat. Även blogginlägget …om att anpassa sig är mycket väl skrivet och bra i debatten, när det gäller det strukturella problemet med att vara kvinna i en mansanpassad värld.

Denna debatt, samtidigt som en av mina facebookvänner la upp det här radioklippet: Kvinnlig röst skapade folkstorm 1938 fick mig att tänka på hur långt och ändå hur kort vi ändå har kommit på alla dessa år. Idag ”får” en kvinna utan problem eller folkstorm läsa nyheter i radion, men hon får banne mig inte uttala sig positivt om kvinnor, kritisera ett mansdominerat samhälle eller, gud förbjude, uttala sig fördelaktigt om invandrare, utan att räkna med hat, dödshot eller djupa sexistiska kränkningar. Och hur långt har vi då kommit sedan 1938? Kanske inte så långt som vi försökt inbilla oss?

I den här debatten har flera debattörer menat att skribenter själva, kanske inte har sig själva att skylla, men i alla fall har bidragit till att stämningen på nätet blivit hårdare och grövre. Man har lyft fram vissa exempel på när några skribenter har kallat kommentarsfält för ”bajsränna” och liknande, men jag tycker inte det är att jämföra med eller anledning att lägga skulden på skribenterna som uttryckt sig på det här sättet. Det är en himla skillnad på att kalla ett ”kommentarsfält” för något nedlåtande, än att kalla en specifik person för ”jävla hora” eller vilket kränkande ord det nu kan vara.

Låt oss inte frånta dessa vuxna personer, i de flesta fall män, ansvaret för sina handlingar. Låt oss inte nedvärdera dem och klappa dem på huvudet för att de inte ”kunde låta bli att bli så arga, då de kände sig så provocerade av den texten”. Det handlar inte om att inte låta oliktänkande få säga sin åsikt, det handlar inte om att inte lyssna, utan det handlar om att INTE TA SKIT! Inte alls. Någonsin. Om någon skriver i ett kommentarsfält till mig: ”Jag tycker vi har för bred invandring i Sverige. Jag vill rösta på SD i nästa val då de försöker minska invandringen”, då kan den kommentatorn räkna med att jag inte skriver: ”din äckliga rasist, vem vill knulla med en sån äcklig människa som dig?” Jag kommer att svara sakligt, jag kommer att komma med motargument för att lyfta min sida av saken, men då tänker jag inte heller acceptera att den personen svarar mig med: ”Din äckliga fitta, har du fått invandrarkuk så du inte kan tänka klart, din jävla rasförrädare!”

Vissa har kanske inte lika lätt som andra att uttrycka sig i skrift och det är ju sant, men alla är inte heller lika bra på att uttrycka sig muntligt och trots att jag har de åsikter jag har både på nätet och utanför, så har aldrig någon bemött mig med ovan kommentar personligen när vi mötts, men jag kan inte räkna antalet gånger jag fått liknande kommentarer som svar i mina kommentarsfält. Skulle jag mot förmodan få det slängt i ansiktet personligen, så är jag helt övertygad om att personer omkring skulle reagera väldigt starkt, men så funkar det inte. Vissa i debatten har till och med uttryckt att om man skriver om känsliga ämnen på nätet, så får man stå ut med lite mothugg. Lite mothugg är jag säker på att ingen skribent skulle protestera mot, men det är inte det den här saken handlar om och vad jag vet finns det inga skribenter som inte väntar sig lite mothugg i en het debatt, men från lite mothugg till rena hatkommentarer, personangrepp och hot är det ljusår, de är inte ens besläktade.

Återigen: det är väldigt anmärkningsvärt att i många debattinlägg jag haft om just invandring genom åren så har jag ofta fått kommentarer som: ”Invandrare har ingen respekt för kvinnor, de förtrycker sina kvinnor, ditt jävla luder, varför fattar du inte det, är det för att du fått negerkuk som du är så jävla trög?” Ja, invandrarfientlighet och kvinnofientlighet tycks uppenbarligen vara något som går hand i hand och passar väldigt bra tillsammans. Det kanske också är en av förklaringarna till att kvinnor inte i närheten av lika stor utsträckning hatar på samma sätt och i samma grupperingar som männen?

Annat läsvärt i debatten:

Oscar Swartz skriver: Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet

Lisa Magnusson svarar: Nej Swartz, näthatarna är inte intresserade av sanningen

Isobels text och verkstad: Hån är inte hat är inte hot

Port Freedom: Hatet växer i språket

Niklas Starow: Mats Degerlind är en av hatarna

Inte rasist, men… : Riksdagsman efter Uppdrag Granskning: Det är invandrare som näthatar

Ann Heberlein: Inte bara förlorare som hatar kvinnor

De tidigare delarna i serien:

Näthat och Nätkärlek Del 1

Näthat och Nätkärlek Del 2

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lite bloggstatistik

(Klicka på bilden för förstoring)

I slutet av November 2011 gjorde jag en nystart på min blogg och övergick från tonarsmorsa.se till fatou.se Förutom lite förändringar i utseendet och det nya namnet, så tror jag inte mina läsare har märkt någon ofantlig skillnad. Man kan till och med fortfarande gå in på den under namnet tonarsmorsa.se. Jag skriver om ungefär samma saker och på ungefär samma sätt!

Men strömmen av läsare fortsätter rulla in och det tycker jag är jätteroligt!! Under den gångna månaden så hade jag det högsta besöksantalet sedan den nya bloggen fatou.se satte igång och nästan 14 000 läsare, vilket inte är fy skam!

Skriv gärna vad ni gillar med bloggen och vad ni inte gillar! Jag ser ju själv att jag får extra mycket läsare när jag skriver om vissa saker, till exempel Dancehall och Blackout, men även när det är heta debatter. Tävlingarna jag haft en del av har också fått rätt bra respons! Vissa vardagsinlägg och om Gambia får också många läsare! Vilka sorts inlägg gillar du? Vilka hoppar du helst över? Antalet kommentarer är ofta väldigt missvisande. När jag skriver om Gambia, dancehall, Blackout och liknande, så är det sällan eller väldigt få kommentarer, men jag ser som sagt att dessa inlägg läses flitigt!

Som läsare får du gärna lämna önskemål om vad du vill läsa. Vad tycker du om att jag börjat lägga upp ”Dagens låt” eller ”Dagens video” i panelen till vänster? Är den onödig eller vill ni ha kvar den?

Tyck gärna till och tack för att du läser min blogg, det glädjer mig verkligen!!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Påminnelse till dig som bloggar

För dig som lagt till mig som ”favorit” eller på någon lista med ”bloggar jag läser” eller som prenumererar på mig via feed och har den gamla länken d.v.s. tonarsmorsa.se kan det vara en bra idé att ändra länken till fatou.se, då den annars inte längre uppdaterar på alla ställen!

Visserligen kommer du fortfarande till min sida om du skriver in tonarsmorsa.se men nu är alltså huvuddomänen fatou.se och alla uppdateringar via tonarsmorsa.se syns inte längre! Bara ett tips i all välmening! 🙂

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det kommer mera…

Som ni säkert sett så har det mesta förändrats på min sida. En hel del grejer håller fortfarande på att uppdateras och ändras, även om hela grunden är klar nu. Den största förändringen är att hela ”baksidan” det vill säga den administrativa delen är rejält uppdaterad till dags datum. Det innebär att jag redan tagit emot en hel del respons om att sidan laddar mycket snabbare för er läsare och det är förstås positivt. Vidare har jag äntligen fått tillbaka en besöksräknare som är kopplad direkt på sidan och det här innebär även att jag nu kan se var mina besökare kommer ifrån, när ni har klickat er in via länkar och det är väldigt uppiggande för mig att följa statistiken och även se vilka som länkar till mig och skriver om min blogg.

Annat nytt är att jag har lagt in så det är lättare att läsa min blogg på olika språk, samt att jag lagt in en räknare på vänster sida som gör att vi alla kan se hur många besökare jag har på min sida just nu i stunden och även se varifrån mina besökare läser min blogg genom en världskarta. Att jag hade så många besökare i Frankrike, England och Japan visste jag till exempel inte. 😀 Bloggkartan, besöksantal på sidan just nu, samt att ändra språket i min blogg, finner du alla i spalten till vänster. Där kan du även finna kategorier och hela mitt bloggarkiv. Dem har jag haft länge, men de har hängt med nu också! Kategorier stämmer dock inte med mina första bloggår, då den ”kraschade” i en gammal uppdatering flera år tillbaka. Vill du finna inlägg om specifika ämnen, så prova gärna använda sökrutan högst upp till höger. Besöksantal hade jag för några år sedan, men har inte haft det på ett bra tag och det är roligt och ”peppande” för mig att den är tillbaka. Ibland när jag kollar och ser att det är många inne samtidigt, typ 43 stycken, då blir jag peppad att skriva nya inlägg för att ”leverera” när nu så många besökare hittat hit! 🙂

Något annat som underlättar min bloggning oerhört är att jag kan ladda upp mina bilder direkt i bloggen nu, vilket jag inte kunnat på flera år, på grund av fullt utrymme och ouppdaterade grejer på ”baksidan”.

Något nytt som ni säkert har lagt märke till är alla mina nya headrar. När jag nu skriver nya inlägg så lägger jag även in specifika headrar, vilket innebär att om ni klickar på ett specifikt inlägg så kommer det upp en specifik header som passar till just det inlägget. Samma sak lägger jag in passande headrar till olika kategorier eller de flikar jag har högst upp på sidan.Sedan har jag gjort många headrar som finns på ”huvudsidan” och som kommer upp slumpvis när sidan laddas om. Den här funktionen är jag särskilt förtjust i! 🙂 Nu behöver jag inte bli trött på bloggutseendet lika snabbt!

Det här med headrar är jag helt ny på, så ni får ursäkta att en del ser lite ”ihopslängda” ut, då de faktiskt är det! 🙂 En del av headrarna är jag oerhört glad och stolt över och väldigt nöjd med, medan andra absolut kan göras snyggare och det är nog det jag kommer att göra allt eftersom jag lär mig mer! 🙂 Redan tittar jag med mycket kritiska ögon på de första headrarna jag gjort, då jag redan har hunnit lära mig så mycket mer! 🙂 Men som bekant så byggdes inte Rom på en dag, så det får helt enkelt ta den tid det tar och jag hoppas ni har överseende med det.

Det finns också tydligare markeringar på var ni kan finna mig eller lägga till mig på olika sociala medier, såsom Youtube, Twitter, Facebook etc. De finner du till vänster också.

Bakgrunden var tänkt att den skulle vara terracottaröd, för att påminna mig om sanden i Afrika som är en ständig längtan och saknad inom mig. Men så testade jag bara att lägga upp ikonen från när jag vann Stora Bloggpriset och tyckte det såg rejält kaxigt ut. Jag bestämde mig för att behålla den tills vidare… 😉 Men den andra bakgrunden är redan färdig, så rätt vad det är så byter jag nog ut den! 😀

Som ni säkert också upptäckt så tycker jag det är mycket roligare att blogga just nu. Faktum är att jag har MASSOR av inlägg jag inte ens hunnit lägga ut. De flesta har jag tidsinställt så de ska publiceras med lite jämna mellanrum, sådär… Men jag har också flera inlägg som jag bara har sparade i utkast, både färdiga inlägg och ofärdiga. Men poängen är att jag bloggar ”färska” och mer ej tidsbestämda inlägg konstant när jag har lite tid över! Det är så roligt och jag har dessutom hela huvudet fullt av nya inlägg som jag knappt vet hur jag ska hinna skriva ner! 🙂

För er som besökt min blogg länge, tror jag ändå inte ni kommer att sakna något. En del är visserligen omgjort, men de viktiga delarna består. Den viktiga sökrutan finns till exempel kvar längst upp till höger. Den använder jag mig konstant av själv, för att finna gamla inlägg att länka till etc.

Mitt Twitterflöde kan du följa i högerspalten, samt se mina familjemedlemmars bloggar. Ibland är de flitiga på att uppdatera och ibland är de det inte! 🙂

Kommentarer har också blivit lättare att hantera, tack vare uppdateringar. Nu kan jag lätt svara under varje kommentar, vilket gör en diskussion lättare att följa men även som gör det lättare för mig att svara specifikt på varje enskild kommentar, i stället för att som tidigare, svara på alla kommentarer med era namn i en hel lunta! Jag väljer att fortsätta moderera mina kommentarer, men tanke på att jag är ansvarig för varje kommentar som skrivs och jag ibland får kränkande kommentarer om andra människor och även om barn som inte är okej. Jag har däremot ”högt i tak” och det är sällan jag inte godkänner en kommentar. Däremot tycker jag en kommentar ska vara hyfsat relevant till inlägget, inte innehålla personangrepp utan hålla en bra och relevant ton, även om man är ruggigt oense i sakfrågorna. Om du endast kommenterar för att göra reklam för din blogg, typ när du skriver i ett inlägg som handlar om döden: ”Fin blogg! Kom in till mig och tävla om röda tamponger så du slipper se blodet när du drar ut den.” Ja, när det sker så får du räkna med syrliga eller ironiska svar tillbaka, om jag ens lägger ut den om du däremot vill göra reklam för din blogg för att du skrivit ett inlägg som är relaterat till mitt eller av andra skäl, då får du gärna göra det. Jag är en stor förespråkare för att bloggare ska länka varandra och länka till relevanta inlägg. Hur ska man annars hitta guldkornen?

Hur som helst: jag har även lagt över min blogg till fatou.se, då jag tycker det är lite enklare att gå in på. Men du kan ändå fortfarande skriva in tonarsmorsa.se och du kommer ändå bli automatiskt dirigerad in på den här sidan. Varför jag ändrade var dels för att kunna uppdatera hela sidan smidigt, men även för att det börjar kännas lite ”passé” med ”Tonårsmorsa” då jag bara har en tonåring kvar hemma. Nåja, jag är fortfarande tonårsmorsa, men Fatou känns mer JAG, på nåt sätt! Vi kör en mjuk övergång så ska det nog gå fint!

Nåja, Rom byggdes som sagt inte på en dag, men det byggdes inte heller av en ensam person. Det mesta av arbetet med den här bloggen har Carina stått för och jag är DJUPT tacksam för all den hjälpen jag har fått, för något nytt med min blogg hade inte skett utan hennes hjälp! VARMT TACK, CARINA!!

Slutligen: Varmt välkomna till min ny-gamla blogg, oavsett om du är ny eller gammal läsare och hoppas du ska trivas här! Förslag, tips och ideér på förbättringar tas alltid tacksamt emot, oavsett om det gäller blogens utseende, funktioner eller blogginlägg!

Till er, från mig: en riktigt fin andra advent!

 

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Föreläsning om bloggen Tonårsmorsa

Jag har inte tappat min arm på bilden, utan har den bakom ryggen, om någon undrar!

Igår hade vi en ny träff med Social Media Club här i Uppsala. Jag höll en föreläsning om min blogg Tonarsmorsa.se Det är en sammanfattning om de dryga sex år jag har bloggat. Erkstam Bambusade det hela och det kan du se här:

Under föreläsningen så kunde man se dessa bilder på en Prezi. (Tryck på pilen under bilden, för att byta bild.) Det var riktigt roligt! Om ni undrar varför jag står med axlarna uppdragna hela tiden, så beror det på att jag lutade mig mot bordet, då jag har feber och är jätteförkyld! Med det i åtanke tycker jag att det gick riktigt bra!

För er som är intresserade av sociala medier, får gärna gå med i Social Media Club där man kommer på träffar när det är ämnen som passar en själv eller intresserar en själv och det kostar gratis. (Ibland kan det vara någon enstaka träff som man serveras smörgåsar eller liknande mot en mindre summa, men då påtalas det innan träffen.)

Tycker ni att jag fick med huvuddelarna i sammanfattningen av min blogg, eller missade jag något viktigt?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Nu måste man snart börja jobba för pengarna…

Min artikel om underhållsstödet, ligger inte bara på Second Opinion, utan nu även på Newsmill (Med originalrubrik 😉 ) och där går debatten riktigt het!

Hur som helst, så har jag fått ett enormt gensvar på artiklarna på facebook, i kommentarer på min egen blogg och de två ovannämnda där publiceringen skett och inte minst genom mail. Jag inser att jag inte är ensam om mina funderingar.

S.O. fick jag en kommentar från Niklas Löfgren på Försäkringskassan som var väldigt informativ:

”Hej Fatou,

vi har beskrivit en del utav de frågor som du har i vår undersökning ”Socialförsäkringsrapport 2011:5” se sid 106 och framåt.

http://www.forsakringskassan.se/irj/go/km/docs/fk_publishing/Dokument/Rapporter/socialforsakringsrapporter/2011/socialforsakringsrapport_2011_5.pdf

Jag hoppas att du kan hitta en del svar där.

MVH Niklas Löfgren
Familje- Ekonomisk talesperson Försäkringskassan”

Jag läste rapporten och kom fram till följande slutsatser av det jag läste (läs den gärna):

Först och främst var det intressant att läsa hur underhållsstödet kommit till, hur man genom åren har tänkt och hur man bytt fokus (och namn) på underhållsstödet.

  • Det var också informativt hur man har utarbetat vad pengarna ska beräknas gå till och hur man har fått fram de siffror man har.
  • Intressant att läsa att enligt deras beräkningar så ligger underhållsstödet endast 140 kronor i månaden ”efter” den ekonomiska utvecklingen. Men dessa ”endast” 140 kr per barn och månad, innebär att den kvarvarande föräldern betalar 280 kronor mer per barn och månad (140 kr som är den ”frånvarande” förälderns del och 140 kronor som är den ”hemmavarande” förälderns del.) 280 kronor per barn och månad kan låta lite, men med tanke på att det blir 3360 kr per barn och år, så är det inte en helt försumbar kostnad. Lägg där till att det kanske finns 2-3 barn i hushållet, då är vi uppe i 6720 kr/år alt. 10 080 kr/år och säg den ensamstående förälder idag som inte har hål att stoppa de pengarna i, med stor möjlighet till något som skulle gagna barnen/barnet.
  • En annan intressant aspekt jag reagerade på när jag läste rapporten, är att man helt enkelt låtit bli att räkna med en hel del kostnader för barnet när man räknar ut vad ett barn kostar och vad ett underhållsstöd ska täcka tillsammans med ”boendeförälderns” inkomst. Följande har inte ens räknats in: Barnets del av boendet (där har man tagit hänsyn till att bostadsbidraget ska täcka upp barnets kostnad, vilket jag tvivlar på att det gör i de flesta fall), fritidsintressen, semester, barnomsorg, resor till anhöriga, husdjur, musikinstrument, musikundervisning, dator, mobil, internet, merkostnader för ev. handikapp, allergier eller sjukdomar. Man har inte heller räknat in inkomstbortfall vid till exempel VAB.

Vissa av dessa exempel känns rätt självklara att man kanske inte bör räkna in, såsom husdjur, musikinstrument etc. Men det finns andra delar som är lite svårare att förstå sig på och det är boendekostnaden, då jag är övertygad om att de ensamstående som har bostadsbidrag sällan uppväger barnets boendekostnad.

I en del familjer vet jag att det här med delade kostnader fungerar mycket bra. Båda föräldrarna tar med sitt/sina barn på semesterresor, oavsett vem som åker, man delar på kostnader för fritidsintressen eller för mediciner för barnen. Man kanske till och med delar på VAB-dagar. Det är jättebra!

Men jag vet också att det finns många, många familjer där det här inte fungerar alls. Där den ”frånvarande” föräldern vid minsta förfrågan om att dela på en utgift för barnet bemöts av: ”Men du har ju underhållet/barnbidraget”. Hur många av landets separerade/skilda föräldrar, frånvarande eller ej, känner till vad som ingår i dessa beräkningar? Hur många är beredda att slanta upp vad det faktiskt kostar att ha ett barn?

En vän till mig påtalade vid ett tillfälle innan h*n ansökt om underhållsstödet, eller om h*n ansökt och inte börjat få det än, att h*n behövde pengar till blöjor och mat till barnet. Den andra föräldern svarade att h*n inte hade några pengar och så var saken ur världen för den föräldern. Min vän sa då till mig: ”Tänk om jag också bara kunde säga till mina barn: jag har inga pengar, ungar, så tyvärr blir det ingen mat på ett par dar…!”

Igår när jag länkade till mitt förra inlägg på FB, så fick jag flera kommentarer om vad folk tänkte i den här frågan. En kommentar (nåja, det var egentligen flera kommentarer av samma person) tyckte jag var ganska talande:

”Tusen tack för ditt inlägg, känner så väl igen mig! Visst är det konstigt att mina ex har tredubblat sina löner dom sista 17 åren, men underhållsstödet end. har höjts från 1173 till 1273 per barn…sen får man inte glömma bort all inkomstbortfall man haft genom åren pga vab mm….märklig ekvation det där. Ger mig tusan på att det påverkat min pension oxå…men vad vet jag, jag är ingen ekonom precis…

…dessutom har mina ex kunnat arbeta på helt andra tider, ta helt andra jobb, och iom få helt andra löner då jag ensam haft ansvaret för barnen…helgpappa fine, gemensam vårdnad my arse 😉

Jaa, sen undrar jag om man inte borde ha olika belopp beroende på barnets ålder? När mina äldsta barn var små fanns inte internet, datorer och mobiltelefoner, dessutom tog dom på sig dom kläderna jag la fram om jag så hade hittat dom på tippen 🙂 haha Men visst är det märkligt, att om man går in på socialstyrelsens hemsida, så är existensminimum olika för olika åldrar, riktigt små barn kostar mycket pga blöjor,välling ? inköp av barnvagnar etc, sen minskar dom i utgifter runt 3-6 år, sen blir dom dyrare för varje år som går i princip…konstigt att det bara gäller boendeföräldern ??

1995 kostade den 4 rok jag hyrde 5500 här i Kalmar, idag kostar samma lägenhet 7400, en ökning på nästan 2000 kronor…( det blir säkert mer om man räknar med höjda elpriser ) så om jag bott kvar hade vi haft samma bostad för samma barn men tydligen är det bara boendeföräldern som ska betala den ökade kostnaden för inte tusan är det mina ex iaf?”

När jag läst rapporten, så kan jag verkligen förstå att det är svårt att veta hur man ska räkna på detta. Saker och ting är sällan svart/vita, i stort sett varje barn har olika typer av behov, men det som jag i slutändan hela tiden faller tillbaka på är att det är den förälder som tar sitt självklara ansvar och som måste ”fylla upp” det ansvar som en svikande förälder inte lever upp till, oavsett om det gäller det ekonomiska, omhändertagandet, kärleken, eller omsorgen.

Jag tycker det är toppen att vi idag har en lagstiftning om underhållsstödet, att den andra föräldern tvingas betala för sin del för det barn man kanske har övergivit av ett eller annat skäl. Är det just det som är problemet? Att många av oss ensamstående är så förbannat TACKSAMMA och tycker det är okej, eller vågar i alla fall inte stå på oss för att den andra föräldern ska betala hälften av vad det faktiskt kostar att ha ett barn?

Eller som en av mina bloggläsare skrev i en kommentar igår:

”Nu har jag det värre, nu måste jag ju jobba för pengarna. Tacka vet jag tiden som ensamstående morsa, när man bara vilade sig, mellan rullningen i pengahögarna! :)

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Att dela med sig av livet

I fredags var en riktigt bra dag. Morgonen började med att jag, tillsammans med Ludmilla föreläste för en gymnasieklass här i Uppsala. Av en tillfällighet var det på min yngsta dotters skola (det visste jag inte när jag tackade ja till inbjudan), även om det inte var hennes klass.

Det ämne vi föreläste om var självmord. Ludmilla föreläste om sin förlust av Linnea som begick självmord för snart tre år sedan och som jag skrivit om många gånger tidigare i min blogg. Själv föreläste jag om mitt eget självmordsförsök som ung och hur man faktiskt kan komma vidare efter att ha känt sig så bedrövad att man varit beredd att ta sitt eget liv. Om hur man kan komma så pass vidare att man faktiskt inte vill dö, utan tvärt om ha en stark vilja att leva sitt liv fullt ut!

Att tala efter Ludmilla ´s starka berättelse, är förstås inte så lätt! 🙂 Hon är inte bara en fantastisk talare, utan hon har också en stark berättelse som berör djupt! Förutom sin starka berättelse om sin egen erfarenhet, så bär hon ju också på extra kunskaper som läkare, vilket ger hennes föreläsning en särskild tyngd!

Tanken var att jag sedan skulle balansera upp Ludmilla ´s tragiska erfarenheter, med mina som hade ett mer ”hoppfullt slut”! Jag vet inte hur väl jag lyckades, men min dotter som smet in precis innan min föreläsning tillsammans med två vänner, gav mig godkänt och det känns som om de kanske är de starkaste kritikerna! 🙂

Jag förundras åter över att jag upplever sådan styrka i Ludmilla. Jag skriver det trots att jag är medveten om att Ludmilla inte är helt förtjust i att bli kallad stark. Jag har i helgen som gått funderat en hel del på vad det är jag ser som styrkan i Ludmilla och ett av skälen till att jag ser Ludmilla som stark är att trots allt hon har gått igenom med förlusten av sin dotter, sin cancer som varit en lång och svår kamp för henne, så finns det ändå en styrka i att kunna dela med sig av detta. Det är en enorm styrka att kunna stå inför en klass och dela med sig av något så ledsamt och privat som det kan vara att ha förlorat sitt älskade barn i självmord. Det är en styrka att våga släppa fram sina tårar även under en föreläsning som man själv håller i. Det är en styrka att stå inför en klass med helt okända personer och säga:

”Det kan hända att jag kommer att gråta. Men det gör inget. Det är inte farligt att gråta. Det kan hända att ni kommer att gråta. Det gör inte heller något. Det är inte farligt att gråta.”

Det är en av flera anledningar till att jag beundrar Ludmilla och trots hennes avstånd till ordet ”stark” så kan jag inte finna ett bättre ord för att beskriva det jag beundrar hos Ludmilla.

Efter föreläsningen fick jag och Ludmilla en varsin fantastisk tulpanbukett och en varsin biobiljett (som Isa var snabb med att plocka av mig 😉 )

Tack till klassen som lyssnade och tack igen Ludmilla, för att du delar med dig av din viktiga och starka berättelse!!

Jag tillägnar en särskild tanke till en alldeles särskild tjej i Göteborg! (Om du fortfarande läser min blogg?)

Uppdaterat: Ludmilla bloggar om föreläsningen HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Veckans Kåseri: Min hemliga passion

I Tisdags sändes ännu ett av mina radiokåserier och jag missade det totalt mitt i min storröjning här hemma. Kåseriet denna vecka handlade om min hemliga passion och det kan du lyssna på HÄR (direktlänk)! För att lyssna på tidigare kåserier av mig och andra kåsörer, så kan du lyssna HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,