Barnfattigdom Del:1 Fokus

Fokus i debatten om barnfattigdomen.

Idag har jag inlett min tävlingsserie för att ge ensamstående föräldrar möjlighet att sätta en liten, liten guldkant på sin och sina barns sommarvardag. Det här är naturligtvis inget som förändrar en familjs ekonomi och det var heller aldrig tanken. Tanken bakom tävlingen kan du läsa HÄR!

I kombination med den tävlingen, tänker jag också skriva inlägg om just barnfattigdomen.

Jag har den senaste tiden läst enorma mängder artiklar, blogginlägg, twitterflöden, sett och läst debatter, politikerlöften, själv hoppat in i debatten om den s.k. barnfattigdomen, men framför allt lyssnat på andras åsikter. Nu vill jag verkligen lyfta de delar som jag själv tycker är viktiga i den. Debatten har en förmåga att hamna i diskussioner om huruvida det finns fattigdom över huvudtaget i Sverige och i lämpligheten att kalla det Barnfattigdom när det är föräldrarna som har dåligt med pengar, till att handla om hur man kan kalla det barnfattigdom för att man inte har råd att köpa en iphone/converse-skor/resa utomlands etc.

Naturligtvis handlar det inte om det, även om det ibland är det som blir mest tydligt för barn som lever i en familj med svåra ekonomiska problem. Det tydliga och uppenbara för dessa barn är inte alltid att mamma fått låna pengar för att kunna sätta mat på bordet, eller inte har möjlighet att ge mat som ett barn behöver, utan får servera mat som inte är varken näringsriktig eller lämplig för barn annat än i undantagsfall. Att ”alla andra” reser bort på sommaren / har converse-skor eller en iphone är det som blir mer konkret för många barn. Det är naturligtvis inte detta som barn tar skada av. Alla människor kan leva bra liv utan dessa ting.

Det som blir uppenbart är däremot utanförskapet. När ”alla andra” diskuterar sina många eller långa resor efter sommarlovet, när ”alla andra” diskuterar iphone ´s funktioner. Där finns ett utanförskap, men inte ens det är viktigt. Det viktiga utanförskapet handlar mer om att få gå med utnötta, ärvda kläder som är antingen för stora eller för små, eller med skor och kläder som inte är anpassade för vår vinterkyla. Det handlar om att inte få nyttig mat tillgodosedd eller att i värsta fall inte få någon mat alls under perioder. Det handlar om att inte ha råd med medicinering, glasögon eller andra nödvändigheter.

I filmen Svinalängorna blir det tydligt när Leena i filmen smugglar med sig skolmaten hem till lillebror för att han ska få något i magen. Eller när Nanne Grönvall berättar om hur hon som barn fick skrapa bort möglet från brödet, för att äta det, i sitt program Sommar.

Nanne Grönvall har för övrigt skrivit en bra debattartikel där hon betonar att det inte handlar om materiella saker, utan om utanförskap.

Susanna Alakoski sätter för övrigt ord på många av mina tankar, inte minst när det gäller konsekvenser av barnfattigdom. Se gärna intervjun nedan. Särskilt från mitten kommer Susanna Alakoski in mycket på konsekvenserna av barnfattigdomen och fattigdomen rent generellt och hon jämför fattigdomen med en naturkatastrof som kan ödelägga hela samhällen.

Det som är gemensamt för Nanne Grönvall ´s och Susanna Alakoski i deras olika debatter är att fokus handlar om ett utanförskap som leder till så många andra svårigheter än bara de rent ekonomiska.

Jag tycker att Nanne Grönvall och Susanna Alakoski är de som kommer närmast det fokus jag tycker är viktigt i debatten om Barnfattigdomen.

Min gästblogg på Mötesplats Gottsunda om Barnfattigdom

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Gambia 2011 Del: 4

Krokodiler och utsatta barn

For English, click HERE!

Dag 4 skulle vi egentligen åkt till Gunjur, som ligger en bit utanför stan. Men vi fick inte tag på Steven, som tydligen tappat sin lur, så vi bestämde oss för att åka till Bakau och krokodilpoolen Kachikally i stället.

På väg till krokodilpoolen så hamnade vi på den gata jag bodde med Binta och Jai 1992 i Mama Koto. Jag nästan kastade mig ur bilen för att gå in och titta på huset vi bodde. Jag vågade inte fråga om jag fick gå in då jag inte vet vilka som bor där nu, men det såg nästan likadant ut ute på gården i alla fall, förutom att de tagit bort de bananträd som stod på höger sida på gården, längs muren och där Binta alltid gick och snodde bananer ifrån när hon var liten.

Det här var på gatan utanför där vi bodde och det blev en riktig nostalgitripp att återvända till den här platsen. Det kändes som om det var i ett annat liv, i en annan tid. Det var hela 19 år sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess… Ändå har just den tiden i mitt liv påverkat hela mitt liv till så hög grad och så här i backspegeln tror jag nog det var den bästa tiden i hela mitt liv!!

Sedan bar det av till krokodilpoolen…

Först gick vi till museet och kollade in Kankuran och allt annat de har där. Kankuran övermannade mig med sin machete.

Demba hittade en lian att svinga sig i…

Lite historia i årtal

Det här är ett krokodilägg, want some omelette?

Den här krokodilen ligger och ruvar på ägg, så henne ville vi inte gå allt för nära…

Nästan alla krokisar låg i vattnet och slappade…

Många kvinnor går igenom krokodilparken, då de arbetar på fälten bakom museet och krokodilpoolen…

Den där såg snäll ut, så jag passade på att klappa den lite… Lugn, bara lugn… Lite stelbenta tycker jag allt att de är…

Vi var kvar mycket längre den här dagen än vi brukar vara när vi besöker krokodilpoolen. Vi satt länge där och kollade in krokisarna, fåglar och växter och allt… Men sen blev vi hungriga.

Då åkte vi till Amsterdam Dolphin och käkade. Det här var ju tjejernas favoritställe när vi var i Gambia senast, men vi hann besöka det några gånger på den här resan också…

Den här dagen hände en sådan där sak som gör att mitt hjärta nästan stannar. När fattigdomen och utsattheten hos barn blir så där extremt påtaglig. Där bristen på omsorg ur ett professionellt perspektiv blir så konkret. Hur utsatta barn med särskilda behov är i ett u-land. När det blir påtagligt att resurser saknas för att hjälpa de allra mest utsatta.

Inne på restaurangen handlade jag något av en försäljare. När han skulle lämna tillbaka växel, så var det ingen av oss som hade växel, så han gav mig några ”minti” (hårda karameller) i stället. Jag lät dem ligga kvar på bordet.

Så kom en liten kille, kanske 10-11 år och gick runt vårt bord. Han haltade svårt och var utvecklingsstörd. Han hade trasiga kläder och saknade skor. Han tittade mot bordet hela tiden och jag förstod att det var karamellerna han hade fått syn på. Jag gav honom 2 stycken och han sken upp i ett stort leende, tog emot karamellerna och gick haltande iväg.

Efter en kort stund kom han tillbaka. Jag hade 2 karameller kvar på bordet. Han gick runt, runt bordet igen och tittade hela tiden på karamellerna. Jag sträckte fram även dessa två, tillsammans med 15 Dalasi (ca: 3.50 i svenska kronor). Pojken sken upp med hela ansiktet. Han tackade, strök mig över armen, nickade, log, skrattade. Han gick haltande ut från restaurangen och vände sig hela tiden om och vinkade och log.

Jag gav pappa en kort blick och så rann tårarna på oss båda. Det gick ganska fort det hela, men känslan av händelsen satt kvar i mig i flera dagar. Jag önskar att man kunde hjälpa alla som har det svårt. Jag inser att det inte går.

Det jag gav var ingen hjälp, det var en tillfällig glädje som blev mycket kortvarig, samtidigt som den satte spår i mig. Vissa människor berör mer än andra.

Brist på resurser är något man hela tiden möter i Gambia. Hur utsatta människor är. Det värker i hjärtat och man önskar man kunde göra något för alla. Jag tror att detta blir så uppenbart för alla svenskar (och andra turister också, förstås) att de flesta som besöker landet bestämmer sig för att göra något för någon även när man kommit hem.

Jag skriver ofta om min lycka och glädje när jag besöker Gambia och den är det mest påtagliga när jag är där. Livsglädjen, vänligheten, gästfriheten. Viljan att dela med sig av det lilla man har. Samtidigt så möter man också den ”andra sidan” hela tiden i vardagen och den är så påtaglig i många sammanhang och den gör alltid lika smärtsamt ont, närhelst man möter den!

Därför gladdes jag också åt att Steven presenterade oss för en Norsk kvinna och en yngre, Norsk man som var i Gambia för att bygga upp ett hem för barn med handikapp i Gunjur. Jag ska be för att de ska lyckas med sina föresatser och skapa något som kan förändra livet för så många utsatta barn.

Sedan åkte vi till Kotu igen då Demba skulle hämta grejer hos sina föräldrar. Här är Jai med sitt barnbarn Maas och de två sönerna Demba och Baba Landing…

På Söndagar är stränderna fulla av fotbollsspelande killar, trummande killar och många som grillar färsk fisk. Stranden är fylld av fotbollsspelande killar i olika lag, beroende på åldersgrupper och bekantskapskretser. Det är en härlig gemenskap.

Själv tog jag det lugnt med pappa vid strandbaren… Där gick det ingen nöd på mig, direkt!!

Några som trummar och dansar, medan en massa olika lag spelar fotboll längre ner på stranden.

En liten fölunge som tog sig en promenad genom restaurangens uteservering… Vaddå? Gör inte alla hästar det? 😉

Kan man annat än att älska den Afrikanska naturen?

På kvällen grillade vi Ladyfish och grönsaker på stranden. Vi åt det med tapalapa (ett bröd) och njöt tills det var helt bäcksvart och vi tyckte det var dags att ta sig hemåt igen..

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Back to Reality

Jag är hemma igen efter två veckor i Gambia med min pappa. Jag slås alltid av de där två världarna som är så olika, när jag kommer till Gambia och samma sak när jag kommer till Sverige igen. Två olika världar som skiljer sig åt som natt och dag.

Inser vi hur lyckligt lottade vi är? Som slår på en platta på spisen när vi ska laga mat, i stället för att elda kol eller samla träpinnar på golvnivå för att kunna laga mat till vår familj. Som kan köpa en färdigslaktad och färdigplockad kyckling innan vi ska laga maten.

Hur fantastiskt det är med rinnande vatten och det faktum att vi i Sverige själva väljer temperaturen på vattnet vi duschar i…

Som turist i ett u-land är man naturligtvis privilegierad på en massa sätt och vis, ändå blir det så uppenbart i alla vardagliga situationer hur bra vi faktiskt har det i Sverige. Våra handikappade barn slipper driva vind för våg och hoppas på förbarmande av någon förbipasserande för att få sina behov tillgodosedda. Kanske i form av en liten slant till mat, eller bara en godsak eller kanske helt enkelt för att få en pratstund då vi i vår krassa värld ser ett handikappat barn som en börda för de närmaste.

Vem ska man bli arg på? En familj som förvisso älskar sitt barn såsom vi alla föräldrar gör, men som har vetskapen om att de aldrig kommer att kunna tillgodose sitt barn med särskilda behov dess EGENTLIGA behov. De kommer aldrig att kunna inskaffa de hjälpmedel som ett barn med särskilda behov har behov av, då de med svårighet kanske kan tillgodose ett barns viktigaste behov, som INTE har särskild behov. Hur ska man kunna bli arg på en familj som upplever ett barn som en börda för att den inte kommer att kunna bidra till familjeförsörjningen, då just allas bidrag till familjeförsörjningen är en förutsättning för familjens överlevnad? Man kan bli arg på ett system som inte fungerar, eller kanske den sneda fördelningen av tillgångar mellan världens länder eller kanske mellan enskilda individer?

Det är så lätt, så lätt att vara i Afrika när man har pengar på fickan, men så oändligt svårt när man inte har det och när man inte kommer från en välbeställd familj. Det är sanningen.

Känslan av frustration och en maktlöshet som är oändlig infinner sig alltid på mina resor till Gambia.

På samma vis slår det mig alltid på mina resor att vi inte bara har det bra på många sätt jämförelsevis då vi lever i ett samhälle som är uppbyggt med sociala skyddsnät och för att utveckla en välfärd som vi alla har växt upp med på olika nivåer.

Vi är ändå fullständigt outvecklade på våra sociala punkter. Vi lever i emotionell fattigdom när det gäller att se utanför vårt eget lilla synfält. När det gäller vår fartblindhet på vad som är verkligt viktigt i livet, i vår iver i detta konsumtionssamhälle som vi lever i.

Vi lever också i egoismens tid. Me, Myself & I och därefter kanske, kanske man tänker på sin nästa. Det märks så tydligt att fokuset är totalt annorlunda när man reser till länder som Gambia, där man gärna sätter sina föräldrar, vänner, farbröder och mostrar i första rum och därefter sig själv.

Tänk om man bara fick plocka alla saker man tycker är bra ur varje land, kultur och tradition och göra ett eget hop-plock och sätta samman. What a wonderful world!

Mycket tankar och känslor kommer alltid efter en resa i en annan värld, som ändå är samma värld!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Om Afrika – Myter och Fördomar

Mycket intressant om Afrika söder om Sahara med Ellen Hillbom. Se programmet HÄR!

Boken kan köpas HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Kvinnor i Sverige och i Världen

Internationella kvinnodagen.

Det är en sådan dag där det finns så oerhört mycket att säga eller skriva om. Dels historiskt tycker jag det är viktigt att uppmärksamma kvinnors kamp i vårt avlånga land. Det är trots allt inte allt för många år sedan kvinnor fick rösträtt. Jag tänker även på den tid då de flesta kvinnor i Sverige fick slita så mycket hårdare än vad vi behöver idag. Förutom hårt arbete på sina gårdar eller andras gårdar, så fick man tvätta för hand, lära upp barnen, städning utan de tekniska hjälpmedel vi har idag, för att inte tala om matlagning då allt var tvunget att göras från grunden. idag kan kvinnors liv i Sverige också vara svåra, dock på helt andra sätt än hur det var tidigare. Det finns dock några som jag särskilt vill uppmärksamma och ge en särskild hyllning:

* Ensamstående mammor. Inte för att man ska ”tycka synd om”, utan för att det kan vara en ganska tröstlös vardagskamp där man sällan får positiv uppmärksamhet för det tunga arbete det är att många gånger vara ensam om beslut, ekonomi, hushållsarbete, yrkesliv, ev. problem runt barnen och mycket annat.

* Kvinnor som utsätts för våld i hemmet.

* Kvinnor som gör stora uppoffringar för andra kvinnor i nöd.

* Kvinnor som slåss mot svåra sjukdomar som försvårar livet för dem.

I Gambia, liksom i de flesta länder är det kvinnor som gör det mesta av hushållsarbetet. De som arbetar har oftast ett lågstatusyrke och även om landet utvecklats mycket, så är det fortfarande relativt sällan man ser kvinnor i yrken med högre status.

En kvinna med ett barn på ryggen som sopar på ett hotell

Man tvättar ännu för hand, precis som man gjorde i Sverige tidigare

En ung tjej som går runt och säljer jordnötter i huvudstaden

Att laga mat på glödande kol är ännu det vanligaste, även om det börjar finnas en hel del hushåll med spis. Jag skulle dock göra en snabb uträkning på att det tillhör ovanligheterna för de allra flesta

Idag uppmärksammas även ojämställdheten som ännu råder för kvinnor. Ute i världen finns det också en massa kvinnor, både som kämpar i det fördolda men också slåss för det de tror på! Jag vill även ge en hyllning till alla dessa kvinnor. Särskilt till kvinnor som:

* Kämpar mot fattigdom.

* Ojämställdhet.

* Kvinnor som kämpar för sin politiska, sexuella eller religiösa övertygelse.

Tracy Chapman har skrivit en hel del låtar på ämnet:

Tracy Chapman – Woman’s Work Lyrics @ LyricsTime.com

Texten till Why

Texten till Behind the Wall

Framstående kvinnor i Sverige och i Världen!

Vilka kvinnor skulle du vilja lyfta fram en sån här dag?

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skolstart. För vissa…

Mabou ska börja skolan på Tisdag

I morgon börjar min son i första klass. Jag har alltid fyllts av en särskild känsla av stolthet och glädje när mina barn har börjat i första klass. Det är en slags tröskel man kommit över och de där småbarnsåren är till ända.

Även för barnen själv brukar det vara lite extra spännande när de ska börja i första klass. Då börjar allvaret. De känner sig lite större helt plötsligt.

Isatou på skolbalen i våras

Min yngsta dotter Isatou (16) börjar nu även i första ring på gymnasiet. Det känns också speciellt. Hon var ju min ”minsting” i väldigt många år, innan Mabou föddes. Nu har hon gått ut nian och ska alltså börja i gymnasiet. Det känns lite nervpirrande i sig. Gymnasiet känns mycket mer på allvar. Då är det slut på grundskolan och allt hänger liksom på dem själva.

Samtidigt är jag och ni som läser min blogg, mycket lyckligt lottade. Vi kan skicka våra barn till skolan. I Gambia har jag många gånger träffat familjer som inte kan det. Man har ibland inte råd att betala skolavgifter, ibland inte skolmaterial som pennor och böcker och ibland har man helt enkelt inga pengar att köpa en skoluniform för. I många länder innebär det att man då inte kan skicka barnen till skolan.

Springande barn i Gambia

Jag har en familjemedlem som tog till sig ett fadderbarn i just Gambia. Hon hade inte fått gå i skolan, trots att hon var i den åldern då hon borde ha gjort det. Dock började min familjemedlem att betala hennes skolavgift direkt till skolan varje termin och sedan skickade hon pengar till skoluniform och skolmaterial. När hon gick ut grundskolan i Gambia hade hon så höga betyg att hon fick ett stipendium och skickades till England för att kunna plugga vidare. Idag läser hon på Universitet i London och hennes liv blev faktiskt något helt annat än vad det troligen blivit utan den här ekonomiska hjälpen och i det långa loppet så blir detta även hjälp till självhjälp, då det är brukligt att familjemedlemmar med inkomst försörjer sina föräldrar, syskon och ofta även övriga släktingar.

Jag hör ibland här i Sverige, folk som säger: ”Men varför ska VI i Sverige hjälpa alla människor i världen? Vi kan väl inte göra allt…”

Jag blir lite förbannad och även förvånad när jag hör såna uttalanden, eftersom det inte är sant!! I fattigare länder är det ännu vanligare att man hjälper varandra än vad vi gör här. Till exempel i Gambia (som jag har lättast att jämföra med, eftersom jag känner till det landet bättre än jag känner till många andra länder.) om en person har en inkomst, så börjar man ofta varje morgon med att dels lägga en summa pengar i fickan som man planerar att ge bort till just människor som har det sämre än en själv, under dagen. Låt säga att man lägger 10 mynt i fickan och kanske någon sedel, sedan delar man ut dessa mynt till olika personer man träffar under dagen, som av olika skäl är i större behov av dessa mynt än man själv är.

I Gambia är det också vanligt att de med lite bättre ekonomi (och då pratar jag fortfarande inte om rika människor) går till moskén varje fredag morgon och överlämnar bröd och annat matnyttigt, som sedan delas ut till fattiga personer, ungefär som kyrkan gör här i Sverige, fast där är det andra människor som står för bidraget.

Jag har ett exempel på detta: En av barnens släktingar (som nu är bortgången R.I.P.) ansågs ha det relativt bra ställt. Nu menar jag inte med våra mått mätta, för den här personen hade varken kök eller toalett, men han hade en del inkomster av sin företagsamhet. Han betalade skolgången för både sina egna barn och de flesta barnen som bodde på samma gata.

Varje morgon gick han ut på gatan och såg att barnen kom iväg till skolan. När något barn inte skyndade iväg, så förstod han att de inte hade pengar att ta sig till skolan, så då gick han och lämnade en respeng så de skulle kunna ta sig till och från skolan.

Det blev naturligtvis en ansenlig summa till slut, men mannen valde att fortsätta se till att alla dessa barn kom iväg till skolan, i stället för att själv bygga bekvämligheter eller slösa pengarna på sig själv.

Vad mannen vann på det hela, förutom den goda gärningen i sig?

Jo, när alla dessa barn växer upp, utbildade och bildade, med ett yrke att kunna försörja sig på eller möjlighet att etablera sig i ett land med mer möjligheter inom studier och arbete, så glömde naturligtvis ingen bort den här mannen. Dels hade han sin egen ålderdom tryggad, då de vuxna skolbarnen alltid försåg mannen med pengar och sitt stöd på olika sätt. Den här mannen kom aldrig att bli fattig. I tillägg gjorde ju dessa nya ekonomiska tillgångar, att han fick pengar av de vuxna skolbarnen, även att han kunde fortsätta stötta nästa och nästa och nästa generation skolbarn på hans gata…

Jag tycker denna mans handlingar är ett perfekt exempel på hur man faktiskt kan bli rikare av att ge…

Om du har några kronor att avvara, så finns det många ställen som arbetar just för att du ska kunna bidra till andra barns möjligheter att få gå i skolan.

Action Aid, är en av dem!

Action Aid har ett Haiti-projekt som handlar just om skolgång för fattiga barn. Läs gärna mer om det!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Varför den internationella kvinnodagen är viktig

Det är knappast någon som har missat att det är den internationella kvinnodagen idag. Man kan ”fira” denna dag på många olika vis. Antingen kan man fira den som en hyllning till kvinnan, eller så kan man använda dagen till att på olika sätt stötta utsatta kvinnor. Man kan också använda dagen till att införskaffa information och kunskap om kvinnors olika situationer ute i världen.

Dagens bästa blogginlägg (av de jag läst) i ämnet idag är skrivet av La Dolce Vita VS hell i Stockholm.

Inlägget påminde mig dessutom om ett eget inlägg jag skrivit i samma ämne, men i en annan debatt, nämligen: Jag vill inte avkönas!! Där jag inte minst finner debatten bland kommentarerna till det inlägget väldigt intressanta. Inlägget skrev jag för drygt ett år sedan, men det är intressant att se hur ofta man får anledning att lyfta fram gamla blogginlägg i nya debatter gång på gång.

Något lite underligt upptäckte jag precis. Jag gick in på Youtube och sökte på mäns våld mot kvinnor. Resultatet blev 33 stycken videoklipp, varav 2 (TVÃ…) av resultaten handlade om just mäns våld mot kvinnor. Resten handlade om ”Mansförtryck och kvinnovälde” i en massa olika delar och ”Kvinnors våld mot män”. Självklart är det ett viktigt ämne som också lätt glöms bort, men med tanke på hur många fler kvinnor det är som drabbas av mäns våld, än motsatsen, så kan jag inte låta bli att förundras över resultatet på min youtube-sökning…   Här är ett av de två klipp som handlar om just mäns våld mot kvinnor:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Barn som bor i misär del 2.

Härom dagen skrev jag ett inlägg; Barn som bor i misär, baserat på en artikel, som handlade om romer i Sverige. Artikeln byggde på att TV program, nämligen Uppdrag Granskning. Jag hade då inte sett programmet, men jag har gjort det nu och därför känner jag också att jag vill skriva ett till inlägg i samma ämne. Programmet (som jag fick en länk i en kommentar, tack Ingrid) kan du se HÄR. (Välj spelare först)

Jag ser i programmet, barn som lever i misär med sina familjer. I mitt förra inlägg retade jag mig även på en kommentar till tidningsartikeln. Efter att ha sett programmet gör det mig än mer ont att se att ingen har ansvar för dessa barn här i Sverige. Det sägs att det blivit en lucka i lagen för dessa fattiga européer. Om det är det som är problemet tycker jag att man genast ska se till att täppa till den luckan, så inga barn ska behöva leva i denna misär i alla fall här i Sverige, för det är här vi i första hand kan påverka.

Sedan tycker jag också att EU borde kunna ha mer påtryckningar på andra europeiska länder, för hur de behandlar sina medborgare, alltså även de som är romer. Att utanförskap bara föder mer utanförskap är ju knappast någon hemlighet. Att utanförskap och misär föder kriminalitet, våld och råhet, känner de flesta av oss till.

För mig är det ganska otroligt att se att det finns personer som lägger ner massor av tid och energi för att få bort en man som spelar på gatan, genom att anmäla personen i fråga till kommunfullmäktige, en man som spelar för att kunna sätta mat på bordet till sina barn, (se reportaget) i stället för att använda samma energi till att hjälpa dessa familjer på något sätt (kanske försöka hjälpa personen i fråga att ordna ett jobb?) Det cyniska i detta handlande gör mig bedrövad! Är vi människor så känslokalla och egocentriska? Är vi så extremt självupptagna och just cyniska?

Jag läser också några kommentarer till tidningsartikeln (se länk ovan) där man kritiserar att dessa människor har kommit hit. På det skulle jag vilja svara: jag hoppas att både du och jag har tillräckligt med självbevarelsedrift att fly med våra barn och söka oss ett bättre liv, om våra barn lever i den misär man i programmet beskriver att dessa familjer levt i Rumänien.

Efter programmet har SVT skrivit på sin sida: ”EFTER REPORTAGET: Efter uppmärksamheten i media har privatpersoner engagerat sig för de romska familjerna på Meros och bidragit med både pengar och kläder.
Det betyder att hotet om att stänga av elen på campingen är avvärjt – åtminstone tills vidare.”

Vilket naturligtvis är toppen, men en mycket kortsiktig lösning.

Oavsett hur vi väljer att handskas med denna ”lucka i lagen”, så hoppas jag att man bestämmer sig för att försöka täppa den, för det är verkligen inte värdigt att barn växer upp i den misär som programmet avspeglar. ALLA barn är värda ett värdigt liv. Vi kan inte ”rädda världen”, men alla kan faktiskt bidra med något och framför allt kan vi påverka att de barn som befinner sig i Sverige slipper leva i misär på en nedgången campingplats, utan några som helst humanitära bekvämligheter.

Aktuell debatt i ämnet: Se mig inte som en tjuv

Jag har tidigare skrivit dessa inlägg om romer:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Barn som bor i misär

Jag blir verkligen illa berörd av artiklar som DESSA. Barn i vårt land som bor i husvagnar sedan ett och ett halvt år tillbaka. På en camping som dessutom redan är problemfylld, enligt polisen. Barn i vårt land 2008, ska inte behöva växa upp på detta sätt här i Sverige. Även om de råkar komma från värre förhållanden i Rumänien.

Inte blir jag lugnare av att läsa att polisen kontaktat de sociala myndigheterna, men att de slår ifrån sig:” -Om de bor där så utgår jag ifrån att de bor där tillfälligt. Vi har en fri rörlighet och man får själv välja var man vill bo, säger Renate Saul, enhetschef på socialtjänsten i Askim till Uppdrag Granskning.”

Tyvärr missade jag Uppdrag Granskning ikväll, men jag ska försöka se reprisen. Enligt vad som står i artikeln så har ju polisen handlat helt korrekt, de ska ju anmäla detta till socialtjänsten. Dessutom säger mig något att polisen inte skulle ha uttalat sig på det här viset, om de inte fann situationen för dessa barn alarmerande.

Trist är det också att det inte verkar på socialtjänstens uttalande som om de ens har varit i kontakt med de berörda familjerna på campingen. Det är väldigt illa, tycker jag.

Ännu mer ledsen blir jag när jag läser en av kommentarerna till artikeln: ”OK, nu är jag på krig stigen, här pratar vi hur synd det är om folk och barn som är rumäner, ja, vi har även sånt i dom infödda svenska familjerna, jag har barn med en sån svensk som är en höginkomsttagare 40000 i månaden jag har 10, vi har tvillingar på 11 och han vägrar betala för sina barn fast jag tyvärr har fått meddela honom att jag har ca 30000 mindre i månaden, det finns även svenska barn som inte får en cykel och kläder dom behöver och månadspeng… MINNS DET!! jag är inte bitter och tar hand om det mina massor menjag orkar inte bråka mer om rättigheter som även mina barn har”

Eeeh, nu pratade vi inte om att vissa föräldrar inte har råd att köpa en cykel till sina barn, vi talar om hur barn bor i HUSVAGN!! På en camping bland missbrukare, psykiskt sjuka och kriminella. Vi talar om hur de inte ens har en stadig inkomst, utan blir försörjda av välgörenhetsorganisationer. De har alltså inte ens ett socialbidrag. Dessutom tycker jag att även om svenska barn lever i misär, vilket naturligtvis absolut inte heller är okej, men vad gör det mer okej att Rumänska barn lever i Sverige under dessa villkor?

Jag vet att vi inte kan rädda världen. Jag vet att alla inte kan bo i Sverige, men de som faktiskt gör det, borde ju få rätt att i alla fall ha möjlighet att skaffa sig en dräglig tillvaro till sina barn.

Sedan undrar man varför vissa människor begår brott, vilket i och för sig inte är någon ursäkt, men jag tror att de flesta av oss skulle överväga det hela i en tillräckligt svår situation för våra barn, även om jag önskar att jag har fel.

Vad förväntar vi oss sedan att dessa barn ska bidra med till samhället? Barn som börjar sitt liv på detta sätt. Säg bara inte att alla barn föds med samma möjligheter…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,