Ibland har jag så svårt att förstå hur folk tänker. Om jag vill göra en film om något som faktiskt har hänt någon och särskilt om det är en händelse som begåtts mot någon som är minderårig, eller som handlar om en så känslig händelse som en våldtäkt så skulle det kännas jätteviktigt att ha den person det gäller och dess familj ”med mig”. Alltså att de tycker det känns okej, att de får vara med och ”skapa filmen” på så sätt att de kan berätta var de vill lägga fokuset. Och vad de vill lyfta fram av det som verkligen skedde. När det dessutom är en händelse som inte ”tog slut” efter våldtäkten, utan som sedan dessutom blev en händelse där flickan som då endast var 14 år, fick ett helt samhälle vänt emot sig. Ja, jag syftar förstås på händelsen som uppmärksammades för över fem år sedan i Bjästa utanför Örnsköldsvik.

Bilden är från en annan skolbyggnad än där den aktuella händelsen ägde rum. Foto: Fatou Touray

Vi är många som minns denna händelse väldig starkt, trots att fem år har gått. Uppdrag Granskning tog upp fallet som blev mycket omdebatterat. Trots att det gått hela fem år, så är flickan fortfarande ung, endast 19 år. Idag skriver mamman en debattartikel i Aftonbladet om vad hon och familjen anser om den film som nu gjorts om händelsen.

Hon berättar om hur familjen är emot filmen då dels dottern som kallats ”Linnea” vill lägga detta bakom sig och dels för att flera scener i filmen inte alls stämmer med verkligheten och att familjemedlemmar målas ut på ett sätt som mamman menar är osant.

Hur det ligger till vet inte vi som står utanför och vi vet inte heller hur det här kommer att fortsätta påverka Linnea och hennes familj. Men vad vi vet är att familjen motsätter sig det som de beskriver ”den tredje våldtäkten”.

Filmen som nu har gjorts heter ”Flocken” och säkert finns det ”goda intentioner” bakom. Kanske att lyfta fram ämnet, att skapa debatt, att väcka folks engagemang och intresse för frågor runt våldtäkt? Men i min värld spelar det ingen som helst roll. Mamman skriver, efter att ha sett filmen:

”Efter det har vi sett filmen, och det finns väldigt många likheter med det som hänt min dotter, men även en del scener som inte alls stämmer.

 

Eftersom grundhistorien i ”Flocken” är så slående lik verkligheten kommer de delar som är påhittade också att uppfattas som verkliga händelser, och de delarna innehåller rent förtal av oss i familjen.

 

Till exempel utmålas jag som en alkis som anser att min dotter förstört mitt liv. Hennes styvpappa, min sambo, har i filmen ett incestuöst förhållande med min dotter. Givetvis är inget av det sant och det är kränkande och förnedrande att behöva se det på film.

 

Vi blev bjudna ned till Stockholm för att se ”Flocken” för några månader sedan, och producenterna försökte vid två tillfällen övertala oss att ge filmen vårt samtycke. Det kommer vi aldrig göra.

Det blir fel när människor skor sig på andras olycka och tjänar pengar genom att använda någon annans historia. Vi har med alla medel försökt stoppa filmen men inte nått några framgångar utan bara empatilöst oförstånd från producenter, manusförfattare, regissör, distributören med flera.” 

Problemet här blir att filmen uppenbarligen är en berättelse som baseras på ”Linneas” händelse. Dels med tanke på att mamman anser att den ”är så slående lik verkligheten”, men också då filmmakarna uppenbarligen bjudit in familjen till visning och velat få dem att gå med på ett samtycke. Varför bjöd man inte in familjen från början? Jag kan verkligen inte förstå det. Och om man nu ville göra en film som inte haft koppling till en sann historia, då skulle man naturligtvis inte låtit filmen ha så slående likheter eller bjudit in dem till visning.

En annan aspekt av det hela är att filmproduktionen har fått hela åtta miljoner i bidrag från Svenska filminstitutet. Självklart kan inte en bidragsgivare få styra skapandet, men som mamman skriver i sin artikel:

”…det känns orimligt att min dotter och vi i familjen varit med och stöttat projektet med skattemedel, en film som kränker och förtalar en redan kränkt och utsatt tjej. I kontakt med Filminstitutet får vi bara svaret att de inte kan göra något. Jag undrar hur de kan ge så mycket pengar till ett projekt som de uppenbarligen inte har någon kontroll över och som skadar anda människor?”

Självklart måste Svenska filminstitutet få vetskap om vad en film som får så mycket pengar, handlar om och vad bakgrunden till filmen är. Och lika självklart borde det vara om de går in och stöttar en film med så mycket pengar, att ställa krav på att personerna det handlar om ska vara delaktiga i skapandet. Jag förstår inte hur något annat skulle kunna vara rimligt.

Jag tror inte det är omöjligt att familjen hade gått med på det heller, om de fått chansen att vara delaktiga från början och inte bjudits in till slutproduktionen för att vara något slags ”alibi” för filmens innehåll.

Jag tänker visa solidaritet med ”Linnea” och hennes familj och inte se denna film och jag hoppas du tar samma beslut.

Här är programmet från Uppdrag Granskning 2010 (Varning för stötande uttalanden):