Ett hjärtligt besök

Jimmy, Mabou och Isatou i Torsdags. Mabou var så lycklig över att träffa Jimmy igen efter så lång tid och jag kände en lättnad över att se honom sitta i min soffa igen!

Den gångna veckan har det varit mycket glädje i sorgen. Förra året vid den här tiden kände jag bara sorg, sorg, sorg. Från Augusti 2008 fram till vårkanten så hade vår familj en mycket tung tid. Jag delade med mig på bloggen en hel del av det.

Det fanns en del ljuspunkter också, men på något underligt vis så försvann en del av glädjen i skuggan av all sorg.

De två specifika tyngsta sakerna som skedde var att först Lamin, min f.d. make gick bort efter en tid med obotlig cancer. Strax därefter gick min väninna Helené bort. (10:e December) När Helené gick bort så var hon den person utanför familjen som jag hade mest kontakt med och hon var en av mina tre närmsta vänner.

I Torsdags, när jag som bäst höll på att förbereda Mabou ´s Halloweenfest, kom så Helenés son; Jimmy på besök.

Vi pratade en hel del. Bland annat om mina upplevelser med fjärilar. Jag berättade också om att jag var så glad att Helenés blogg hade återskapats.

Jimmy blev förvånad. Han kände inte till att bloggen hade återskapats, trots att jag mailat honom en hel del om detta. Han ursäktade sig med att han nog hade en hel del olästa mail…

Hur som helst så blev Jimmy så otroligt glad över det här med bloggen. Han upprepade sin tacksamhet massor av gånger och att det var det här Helené ville. Han sa att han mått så dåligt över att de hade ”missat” hela den här grejen med bloggen och att den sedan stängdes ner!

Jimmy sa flera gånger att han var så glad över att han kommit, att vi hunnit prata, att han tyckte han fick så många klarheter. Han berättade att han hållit på att bli tokig hela sommaren på fjärilar som jagat honom i lägenheten och ”stalkat honom”, men inte relaterat det till sin mamma.

Han berättade också att han förlorat så mycket inspiration till musiken när Helené gick bort, då det var hon som stöttade honom i det och gav honom energi och ideér samtidigt som hon hjälpte till så mycket med allt praktiskt!

Jag kände att jag, trots att jag inte insett det innan, faktiskt gav Jimmy en del svar på frågor han behövde höra, att jag gav honom en större bild av hans mamma än han kanske förmått se själv. Jag önskar verkligen att dessa svar, så småningom kan ge Jimmy den ro och den energi han behöver för att återuppta sitt musikengagemang.

Jimmy och Next 3 ´s bidrag i den Svenska uttagningen av Melodifestivalen 2009

Intervju med Next 3 inför Malodifestivalen

Urdrag ur ett DETTA blogginlägg:

”Jag vill tacka Per Gustafsson som överlåtit domänen till Helenés efterlevande.

De senaste dagarna har följande personer jobbat hårt för att återskapa Helenés blogg:

Jocke Jardenberg

Tobias Karlsson

Thord Daniel Hedengren

Jonathan Sulo

Simon Sundén

David Hall

Patrik Fältström

Anders Thoresson

och till sist, men inte minst Sofia Mirjamsdotter själv, som gjorde detta möjligt!!

Jag är er evigt tacksam och jag är övertygad om att Helené ler stort i sin himmel. Jag vet att Helenés vilja var att hennes blogg skulle finnas kvar för oss efterlevande.”

Ã…terigen: TACK till er som gjorde detta möjligt!!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Fotbollsfrun har fel, inte bara kändisar kan leva vidare…

Fotbollsfrun, Malin Wollin har fel, det är inte alls bara större stjärnor som kan leva vidare. Världen kryllar av personer som visserligen inte nått en stor berömmelse för sitt skapande, men som ändå hade något viktigt att säga. Något som vi efterlevande inte bara av sentimentala skäl vill läsa vidare om, men som faktiskt haft åsikter och debatter som gjort skillnad för många människor.

En sådan människa var min vän Helené. Hon gjorde skillnad i människors liv. Både i ord och i handling. Det blev, precis som med många berömda människor ännu mer konkret och uppenbart när hon lämnade jordelivet.

Helené var en fantastisk person på många vis, för hon var engagerad och hon hade talets gåva. Helené var sällan tyst. Helené var också en krävande person. Det tror jag inte minst hennes fyra barn kan vittna om.

Även som min vän var hon krävande. Helené ville se handling. Men hon ville inte bara se handling från andra, hon fanns också där ”efter stormen”. Hon peppade, tröstade och fanns där. En axel att luta sig emot.

När Helenés blogg ”försvann” p.g.a. ett missförstånd, en obetald räkning, som vi trodde hon betalat, då hon pratat mycket om det, men uppenbarligen inte hann med, innan döden tog henne med sig… Då kändes det lite som att mista Helené en gång till, eller i alla fall som om mer av henne försvann. Det var inte Helenés vilja.

De senaste dagarna har varit märkliga, som Ludmilla, skulle ha uttryckt det.

Debatten på nätet om Alter Egos domän har varit omfattande. Samtidigt som jag inte la mig i diskussionen så mycket ur teknisk synvinkel, då mina tekniska kunskaper är extremt knapphändiga (det finns oerhört många kunniga personer som jag överlåtit detta till) så har jag mer berört detta ämne ur en personlig vinkel. Jag skrev om fjärilen som stalkade mig här hemma.

För några dagar sedan (jag tror det var i förrgår) meddelade Mymlan mig om att man var en grupp som fått kontakt via Twitter, som försökte återskapa Helenés sida. Jag var helt överlycklig. Jag meddelade Mymlan nästa morgon att fjärilen inte hade synts till sedan hon meddelade mig om att de höll på att återskapa bloggen. Det var inte riktigt sant, för historien tog inte slut där.

Mabou (7) berättade för mig att på kvällen hade han släppt ut ”Helené” (=fjärilen). Jag tyckte det kändes lite underligt att den inte satt i taket ovanför min säng och vakade över mig längre. Jag hade vant mig vid att den hade gjort det flera kvällar de senaste dagarna. Jag sörjde lite att OM fjärilen varit ett budskap från Helené, så hade jag inte hunnit ta farväl… På morgonen hade jag lite kontakt med Mymlan igen och meddelade att jag inte sett fjärilen igen, sedan hon skrivit meddelandet kvällen innan om återskapandet av Helenés blogg.

Nu tror ni antagligen att jag är helt galen, men PRECIS när jag skickat meddelandet, så landade fjärilen precis bredvid min stol, på golvet. Jag tog en bild:

När jag tagit bilden, så flög fjärilen upp och flög hårt, hårt mot balkongdörren upprepade gånger, så det lät hårt i fönsterrutan i balkongdörren. Jag klev upp, förvånad är bara förnamnet, öppnade balkongdörren. Fjärilen flög ut och sedan dess har jag inte sett till den.

Jag vill tacka Per Gustafsson som överlåtit domänen till Helenés efterlevande.

De senaste dagarna har följande personer jobbat hårt för att återskapa Helenés blogg:

Jocke Jardenberg

Tobias Karlsson

Thord Daniel Hedengren

Jonathan Sulo

Simon Sundén

David Hall

Patrik Fältström

Anders Thoresson

och till sist, men inte minst Sofia Mirjamsdotter själv, som gjorde detta möjligt!!

Jag är er evigt tacksam och jag är övertygad om att Helené ler stort i sin himmel. Jag vet att Helenés vilja var att hennes blogg skulle finnas kvar för oss efterlevande.

(Tyvärr verkar jag inte kunna se bloggen, eftersom jag tömde catchen för att se sidan och när jag sedan startade om datorn får jag detta meddelande: ”No input file specified.” Om någon vet hur jag ska göra för att kunna se Helenés blogg igen, så får ni gärna meddela mig!)

Men här kan ni andra läsa Helenés blogg: resonerar.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Mer fjärilar…

Apropå inlägget jag skrev tidigare idag om fjärilar och dess betydelse, så glömde jag en sak med fjärilen. Jag skrev härom dagen om en galen dag, när jag bland annat träffade en kollega och vi hamnade på Tzatziki, där jag var för ett tag sedan med Ludmilla också.

När vi serverades efterrätten, så hade jag och väninnan beställt samma sak, men de hade gjort olika mönster med chokladen på tallriken. Min väninna fick en solfjäder, tror jag. När servitrisen ställer ner min, säger hon: ”Ser du vad det är?”
Det var naturligtvis ännu en fjäril…!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Budskap från andra sidan?

Just den här fjärilen har stalkat mig sedan i Lördags morse

Jag tror att det finns en mening med i stort sett allt. De flesta dåliga saker för i slutänden med sig även något positivt. Jag tror också på vissa övernaturliga krafter.

Jag har förstått på senare år att fjärilar ses som tecken från folk i ens närhet som har gått bort.

I början av sommaren när jag skulle cykla hem från jobbet, så såg jag den gulaste fjäril jag någonsin hade sett. Den var inte så där ljusgul som citronfjärilar brukar vara, utan den var sådär knalligt gul. Faktiskt gulare än en citron. Fjärilen följde efter mig en bra bit på vägen hem och den flög väldigt, väldigt nära. Trots att vi har mist nära anhöriga under det gångna året, tänkte jag faktiskt inte på dem, utan jag tänkte direkt på Linnéa (Ludmillas dotter som gick bort för drygt ett år sedan). Linneá som känns som en del av mitt liv, trots att jag aldrig har mött henne personligen.

Kanske är det min hjärna som spelar mig ett spratt, men tanken på den gula fjärilen och Linnéa har jag inte kunnat släppa.

Jag har pratat lite med Mabou (7) om det här med att fjärilar anses vara en symbol för döda anhöriga. Så en dag ropade han: ”Mamma! Jai ´s pappa sitter här i vardagsrummet!”

När jag kommer in i vardagsrummet så sitter det en kolsvart fjäril där…

I Lördags när jag var barnvakt så kommer jag in i köket för att göra frukost till oss alla. Då sitter fjärilen på bilden ovan mitt på köksbordet. Jag går nära och den flyttar sig inte. Så småningom börjar den flyga runt i lägenheten och den kommer upp i mitt ansikte flera gånger, så jag får ”vifta bort” den. Jag säger till barnen att det här måste vara något slags budskap från Helené. Inget djur skulle bli så närgånget mot mig och ingen människa heller, förutom Helené.

Fjärilen dyker upp till och från under dagen. När jag ska gå och lägga mig, har Mabou lagt sig i den andra delen av min dubbelsäng. Så säger han: ”Mamma! Titta! Helené sitter i taket”. Jag tittar upp och där, precis ovanför min säng, på den sida jag sover, sitter fjärilen.

På morgonen när jag vaknar, tro det eller ej, men fjärilen sitter kvar på precis samma ställe. Sedan var den borta någon dag, men igår kväll när jag gick och la mig så satt fjärilen på samma ställe igen. Helené skrev en gång om skyddsänglar, tyvärr tror jag inte inlägget finns kvar på nätet. Men själv känner jag mig säker på att hon ibland dyker upp här hemma, som en slags skyddsfjäril.

Eller så finns det bara i min hjärna, men i så fall är det gott nog för mig. Jag vill gärna ha mina bortgångna nära mig, även om det bara är i mitt huvud…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , é, , , éa,