Jag lyssnar på och läser om det ensamkommande flyktingbarnet Ali som är 15 år och som förlorat sin pappa och som blivit misshandlad av italiensk gränspolis och sedan blivit våldtagen av tre flyktingar i Italien och det är svårt att ta in alltihop. Jag lyssnar och läser också vad gränspolischefen Peter Norén säger:

”Vad känner du personligen för pojkens situation?

– Jag är ju pappa och har barn själv. Sådana känslor får man inte väga in.”

När man arbetar med människor så tror jag att det är precis det man måste göra. Väga in rimlighet och sina känslor för andra människor, annars är det bättre att arbeta med maskiner. Där behöver man inte väga in känslor.

Jag förstår naturligtvis att en enskild tjänsteman inte kan göra egna bedömningar eller bryta ett beslut för att det inte ”känns bra”. Så långt är jag med. Men i det här fallet så finns det alltså en öppning för en ny bedömning. Dessutom behöver man som tjänsteman inte säga att man ”inte får väga in känslor”.

Om denna man hade sagt att de ska se vad det finns för möjligheter till en ny bedömning i detta enskilda fall och att han oavsett beslut tyckte att situationen var mycket beklämmande för denna 15-åriga pojke så hade det räckt långt. Men det gjorde han alltså inte. Han sa i stället att man inte får väga in sådana känslor och så valde han i stället att inte ge den här pojken en chans att få sitt ärende omprövat. Så här skriver Ekot:

”Ali greps förra veckan och fördes till förvaret i Åstorp. Men han var i så dåligt psykisk skick att han återigen blev inlagd på psyk.

Ali har fått avslag i alla rättsliga instanser, men sedan Ekot kontaktat Migrationsverket ansåg en hög tjänsteman där, att fallet var så ömmande att Ali borde få en ny prövning, vilket alltså gränspolisen nu sagt nej till.

Fredrik Beijer är biträdande rättschef på Migrationsverket.

– Vi tog en kontakt då med handläggande polismyndighet. Vår tjänsteman uppfattade det nog som att man var överens om att låta oss titta på ärendet på nytt. Polisen har alltså en möjlighet att lämna över ärendet till oss. Men uppenbarligen så har beslutande polisman gjort en annan bedömning, säger Fredrik Beijer.”

Och jag ser framför mig. En 15-årig pojke på flykt genom Europa, från en helt annan världsdel. Jag ser en ensam, förtvivlad, traumatiserad pojke som blir utsatt för både misshandel och våldtäkt och jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att påverka hela hans liv från nu och framåt. Hur Ali ändå lyckas ta sig från Italien till Sverige och hur hans upplevelser fortsätter att påverka honom så svårt att han hamnar på psyket och hur man ändå tar beslutet att han ska skickas till det land där han utsatts för dessa övergrepp. Skickas runt som ett brev på posten. För att någon eller några inte vill ta ansvar för att Ali ska få en trygghet, en plats att försöka bearbeta sina upplevelser och de övergrepp han har utsatts för.

Jag ser framför mig hur en 15-årig pojke borde gå på bio, spana in en första flickvän, äta en burgare på ett snabbmatsställe med sina kompisar. Hur han borde koncentrera sig på skolan och läxor och inte sitta på psyket med funderingar på hur han ska kunna få vara ifred, med sin hopsydda mun och ta sitt liv utan att bli störd.

Och så ser jag framför mig hur en tjänsteman och pappa säger att man inte får väga in sådana känslor.

Andra bloggare om fallet:

Henry Bronett: Vi behöver bestämma oss

Ung Vänster: Låt Ali stanna i Sverige

Kommunisternas Blogg: Svartskjortorna vid gränspolisen i Malmö

Läs även andra bloggares åsikter om barn, flyktingbarn, flyktingar, sexuella övergrepp, myndigheter, lagen, barns rättigheter, psyket, ekot, tjänsteman, barnens bästa,