Största ångesten när man har barn…

Jag läste ju kåserier på Radio Uppland under tre års tid. Jag trodde alla de kåserierna var borta, då jag sökte ett av dem för nåt år sen. Idag upptäckte jag av en ren tillfällighet att några i alla fall tycks ligga kvar. Jag lyssnade igenom tre stycken och det ena var kanske inte någon höjdare, mest för att debatten i den frågan har utvecklats och även mina åsikter. 

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

De nu hemmaboende barnen Mabou, Binta och Isatou

Men det andra kåseriet var liksom lite spännande att lyssna på. Det handlade om mina två äldsta döttrars utflytt från hemmet och sedan tillbaka igen… Det hade kunnat vara riktigt underhållande om det inte varit för att situationen ser typ likadan ut fortfarande… hahahaha… Tre av fyra barn bor hemma än eller hemma igen och den här gången är vi extremt mycket mer trångbodda än vi var då, eftersom vi då bodde i ett radhus och nu bor i en liten, liten lägenhet. Jag fattar inte ens att jag tyckte vi var trångbodda då… Men det är BARA en tillfällig lösning. Även denna gång… 😉 Även om det är bra mycket lugnare idag än det var då.

Nåja, om du vill lyssna på kåseriet, så kan du göra det HÄR!

Binta på Jamaica

Binta på Jamaica

Det tredje kåseriet väckte så enormt mycket minnen om skräck, humor, kärlek och rädsla som förälder. Det handlar om när min äldsta dotter Binta åkte till Jamaica som 21-åring. Något jag verkligen hade uppmuntrat och föreslagit för henne och hennes kompis. När hon så väl reste var det inte fullt lika roligt och när jag fick det där samtalet mitt i natten… ja, då måste jag säga att jag ångrade mig så mycket att jag kunnat slå mig själv av ilska och frustration. Alla känslor och tankar en mamma kan ha gick igenom mig den natten och jag minns att jag skulle upp och jobba nästa dag. Efter det där samtalet var det dock omöjligt att somna om, jag hade den allra värsta ångesten, så det var en mycket trött Fatou som gick till jobbet nästa dag…

Det kåseriet kan du lyssna på HÄR!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Vill ta tillbaka allt och börja om…

”Nu kommer du hem och stannar här! Nu har du utegångsförbud och du går och lägger dig klockan 22 på kvällarna! Du äter regelbundet, ordentligt med mat! Du sätter på dig mössa, vantar och halsduk innan du går till skolan! P-U-N-K-T!!” …ville jag säga till Isatou idag när hon kom hem…

Hon är 18 år och min lilla bäbistjej. Hon går sista året på gymnasiet och tar snart studenten. Sedan hon kom hem från Jamaica för 1 ½ vecka sedan, har hon bara sovit hemma ett par nätter, då hon bor i ena storasysterns lägenhet. Jag vill dra upp strumporna på henne, sätta på henne tjocksockar och täckbyxor. De där tightsen ser så oerhört kalla ut… och jag är inte ens säker på att hon har långkalsonger under.

Idag kom hon hem. För att hämta pengar, mat och kläder. Jag höll inne med alla de där orden om ”bäbistjej”, täckbyxor och att vara i säng klockan 22 på vardagar. I stället sa jag: ”Du sköter väl praktiken ordentligt? Tänk på hur viktigt det är! Ska jag skicka med lite salt eller ris eller kebab? Vänta ska jag hämta sköljmedel, balsam och schampoo som du kan ta med! Om din kompis åker hem och du känner dig ensam, så kommer du också hem! Väl…?”

Och jag känner mig ännu en gång som Ronja Rövardotters pappa Mattis:

Dra fram tidslinjen till 01.50-(03.20)

När barnen var små var det så många gånger jag önskade att de kunde bli stora och börja ta eget ansvar. Nu är jag där. Jag kunde bara aldrig gissa att jag skulle stå här och önska så att de kunde bli små igen, så jag fick krama om dem, bädda ner dem under täcket, pussa dem god natt… Jag vill hålla det förflutna kvar. Jag vill göra så många saker bättre…!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Veckans radiokåseri: Flytta hemifrån

Jag, Jai (19) och Binta (21)

Idag har vårens sista radiokåseri av mig sänts i Sveriges Radio. Det handlar om barn som flyttar hemifrån. Och hem igen…

Det kan du lyssna på HÄR!

Fler kåserier kan du lyssna på HÄR!

Till höst fortsätter jag kåsera på Radio Uppland och tills dess önskar jag alla kåserilyssnare en riktigt fin sommar, med eller utan barn och tonåringar!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Jag vill aldrig bliva stur

Jag, Jai och Binta

Pippi Långstrump hade många roliga ideér. I Pippi Långstrump i Söderhavet händer följande:

”Vi ska ha roligt jämt”, sa Annika. ”Här i Villa Villekulla och på Kurrekurreduttön och överallt.”. Ingen av de tre vill någonsin bli stor. Pippi plockar fram tre krumelurpiller och om man äter dem i mörker och säger ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”, ja, då blir man aldrig stor.

När jag var barn hittade jag aldrig några krumelurpiller, så har jag också fått acceptera att jag blivit stor. Men nu vill jag verkligen finna några att ge till mina barn.

Binta flyttade ju egentligen hemifrån för flera år sedan, men i praktiken har hon nog inte flyttat helt hemifrån förrän i somras, då hon varit hemma väldigt långa perioder och ofta.

Jai flyttade hemifrån vid årsskiftet.

Jai och Binta

Det blev en helt ny situation för mig och de två hemmavarande barnen. Först kändes det bara underligt. Och rätt bra. Isatou fick äntligen ett eget rum. Tvättkorgen fylls på i ungefär en tredjedel så snabb takt som innan. Tekoppar och tomma mjölkpaket som belamrade bord och diskbänk, slutade bli så snabbt belamrade. Schampo och balsam går åt ungefär en tredjedel så mycket per månad som innan. Skohögarna i hallen har mer än halverats. Listan kan göras rätt lång, på fördelar med att vara en lite mindre familj.

Men nu har det gått några månader. Ibland är hemmet ofattbart tomt och tyst.

Jag saknar de där samtalen som jag bara brukar ha med Binta.

Jag saknar de där kramarna som bara Jai kan komma och ge mig.

Mina två små flyttfåglar Jai och Binta

Kort sagt så saknar jag mina två stora flickor enormt ibland. De döttrar som jag gett liv till, de döttrar som fyllt mitt liv med så mycket liv. De döttrar som jag fått vara en så stor del av deras liv i snart 19 år respektive drygt 21 år. Nu har den där delen minskat. Som mamma är jag förstås fortsatt en stor del av deras liv, men den där stora delen har ändå minskat rejält. Det känns lite ensamt och tomt.

Jag vet att det här är en del av livet. Jag vet att det är naturens gång och jag önskar mina flickor ett vuxenliv. Att få lära sig ta ansvar för sin egen nutid och framtid, men det hindrar mig ändå inte från att känna lite tomhet över den förändring som nu sker.

I helgen var Binta här hemma. I går spenderade jag eftermiddagen med Jai. Jag märker att jag så snart jag träffar dem nu, återkopplar till deras barndom konstant. Så snart vi sitter ner i ett samtal, börjar jag att berätta för dem om episoder från deras barndom. En del av dem har de hört förut och en del av dem som jag inte tidigare berättat.

Jag kan inte förklara varför, men jag misstänker att det är ett försök av mig att ta farväl av deras barndom, att välkomna dem till vuxenlivet. Eller så kanske det är så att jag försöker intyga mig själv om att de faktiskt håller på att lämna sin barndom bakom sig för att ta sig ut på sina egna ben i världen? Kanske är det också så att jag först nu inser hur fort allt gick. Steget mellan de var 3-4 år och ställde till med en massa komiska händelser och nutiden när de börjar kliva in i vuxenlivet skedde över en natt, eller en kort sekund, samtidigt som det tagit en väldans massa år, skratt, svett och tårar att komma hit där de nu befinner sig?

Jai, Binta och Isatou som små

Var tog tiden vägen? Det där är ju en gammal klyscha när barnen växer upp. Att allt gick så snabbt. Men nu står jag där själv och frågar mig: var tog tiden vägen? När blev mina små, söta flickor med hårtofsar i grälla färger, så stora att de kunde ge sig av ut i världen, utan att hålla sina små, lena händer i mina?

Jag kommer förstås att fortsätta sakna mina stora, små tjejer i min vardag. Jag kommer sakna och längta, älska dem ständigt, samtidigt som jag ska släppa taget på dem så de kan möta en framtid med självständighet som betyder att jag måste backa några steg.

Mabou och Isatou i gemensam bakning

Samtidigt kan jag fortsätta njuta av den tid jag har kvar med de två ännu hemmaboende barnen. Njuta av den tid de har kvar av sin barndom, innan även de ska springa ut på egna, stapplande steg i den stora världen. Jag vet ju hur lite tid jag har på mig. Jag vet hur oerhört fort det går och jag inser att jag vill ta tillvara på varje sekund jag har med de två yngsta barnen här på Kurrekurreduttön… I alla fall så länge vi inte får tag på några krumelurpiller…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Jag får smarta ideér när jag anstränger mig lite…

Hur många av er kom hem idag från jobbet till en ljuvlig doft av nybakade kanelbullar?

Jag gjorde det i alla fall och jag funderar allvarligt på att utforma ett kontrakt som Isa (15) ska få skriva på. Huvudpoängen med kontraktet är att hon ALDRIG får flytta hemifrån…!

Erkänn att det är en ganska smart idé i alla fall…! Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Alla flerbarnsmorsor skulle ha en Isa!

Men glöm inte rosabandet kampanjen som alla ni som läser min sida kan vara med och bidra på. Vi har redan lyckats samla ihop 900 spänn! En liten eller stor summa, du bestämmer själv! Klicka på den rosa loggan om du vill vara med!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Sätta bo


Vi får våra barn till låns. En dag är det dags för dem att sätta eget bo och pröva sina egna vingar. Då blir man förpassad till utkanten och trots att man kommer med små goda råd, så måste man ändå släppa taget om det väsentliga…

Jag vet allt det där. Jag accepterar.

Men det hindrar mig inte från att sakna min stora, lilla tjej så det värker i hjärtat idag…

Ge mig bara lite tid att acceptera… Att vänja mig…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kort apropå Bintas flytt… // Tonårsmorsa.

002OMG*, Binta har flyttat! Tänk om…

  • …hon låter bli att äta för att hon inte orkar laga mat…
  • …och svälter ihjäl…
  • …eller bara käkar Oboy och mackor…
  • …och får skörbjugg (eller vad det heter)…
  • …glömmer strykjärnet på…
  • …eller hänger upp gardinerna UTAN att stryka dem…
  • …eller glömmer stänga av duschen…
  • …så det blir översvämning…
  • …eller behöver dl-mått för att koka the…
  • …eller glömmer bort mig…
  • …eller vart jag bor…
  • …eller att jag är hennes mamma…
  • …eller skaffar sig en ny mamma…
  • …eller gör sig illa…
  • …och inte har några plåster…
  • …eller halkar i vinter…
  • …när hon bär hem matkassar…
  • …fast då betyder det ju ändå att hon äter…
  • …och kan laga det hon köpt…
  • …eller om jag får en chock…
  • för att jag inte kan krama på henne så ofta…

(Undrar om det finns ett rum till de kan hyra ut till mig?!)

OMG*= Oh My God