Flytten till ett nytt liv

Så många roliga och trista händelser som passerat genom åren. Här har jag fött mina fyra barn. Här har jag uppfostrat dem och försökt vägleda dem. Här har jag fällt så många tårar av både glädje och sorg. Här har jag skrattat mig rödkindad och gråtit mig rödögd.

Här har jag påbörjat två äktenskap och avslutat dem båda, men allt vad det innebär… Här har jag gått från ung tjej på 15 år till en medelålders kvinna med början till både rynkor och gråa hår. 26 år har gått. 26 år av mitt liv och jag minns fortfarande idag med vilken lycka jag flyttade till Uppsala för 26 år sedan, som 15-åring, samma dag som jag gick ut nionde klass i Norrland.

Jag var en förtvivlad, sorgsen och orolig tonårstjej som såg flytten som ett avstamp till ett nytt liv. Att få lägga så mycket sorg och förtvivlan bakom mig och redo att ta emot livet med öppen famn. Det var det jag önskade med hela mitt hjärta och till en stor del kom det också att bli så. Jag fortsatte förstås att möta livet med alla dess problem och vardagliga, svårpromenerade stigar, men jag öppnade upp och omslöt livet och jag kan idag, 41 år gammal konstatera att jag gav mitt liv en ny chans och för det känner jag ödmjukhet och tacksamhet inför livet idag.

Jag har gått den hårda vägen på många sätt och det är också det som gjort mig till den person jag är idag och för det kan jag på många sätt känna tacksamhet för. Det är inte dagarna av fröjd och glädje som vi utvecklas som människor och tvingar oss att möta oss själva och ta itu med våra egna problem eller personlighet. Det är dagarna av kamp inför livet som gör oss starka och får oss att gå till oss själva.

Jag har inte bara haft ett liv av kamp. Jag har haft många skratt av glädje och väldigt mycket tacksamhet känner jag för allt jag har fått. Jag har en fantastisk familj och släktingar som på många sätt har funnits där för mig. Mina föräldrar har funnits där och stöttat mig i många omgångar genom åren. Sånt är viktigt i mitt liv. Mina föräldrar är viktiga för mig. Mina barn har funnits i mitt liv de senaste 23 åren och de är förstås de viktigaste människorna jag har i mitt liv.

Vänner har kommit och gått i mitt liv. Vissa som lämnat stora avtryck. Vissa som är mina vänner för livet och andra som har kommit och passerat.

I helgen har min flytt gått från Uppsala till Stockholm. Det känns som mitt liv har tagit ett nytt avstamp. Igår flyttade jag inofficiellt, idag är jag tillbaka till Uppsala för att ta itu med mer saker inför flytten och i månadsskiftet går mitt flyttlass definitivt.

Jag vet inte om mitt liv blir bättre eller sämre, men troligen fortsätter det att följa samma spår till viss del, men med- och motgångar som vi alla har i våra liv. Det är dock en känsla av lättnad och glädje jag lämnar vissa delar bakom mig och det är med glädje och lättnad jag tar emot Stockholm med fullt utsträckt famn, då jag velat flytta dit i flera år nu. Samtidigt lämnar jag ett av mina barn och mitt extra-barn här och det gör förstås ont. Samtidigt som jag vet att vi inte på något sätt avslutar vår relation, utan bara går in i ett nytt stadium och hamnar en bit ifrån varandra rent geografiskt.

Igår när första flyttlasset gått, så bjöds jag och mina ”flyttvänner” Carina och KA (tack SNÄLLA, GOA ni för flytthjälpen av första lasset) och ett gäng andra på grill i min mammas stuga och det var en bra början på mitt nya ”Stockholms-liv”:

Hos mamma är det inte mycket färdigköpt, utan det mesta lagas och blir också fantastiskt gott!!

Mannfred och Kurt var de mest uppseendeväckande och glädjespridande gästerna. De roade oss under både flytt och grillfest.

Sedan blev det förstås dessert

En riktigt god middag måste nämligen avslutas med en god dessert. (Gammalt Fatou-ordspråk)

KA håller kollen så allt går rätt till! 🙂

Mabou med sin nya, fina gambiska dräkt.

Carina och mamma hjälptes åt med disken utomhus. Jodå, gojjorna hjälpte till att hålla humöret uppe.

Mammas kräk katt, lägger jag förstås bara upp för att ställa mig in hos min mamma…! 😉

Geografiskt kommer jag längre ifrån min pappa och ena bror, samtidigt som jag kommer närmre min mamma och en annan bror. Jag kommer längre ifrån en dotter och närmre en annan dotter. Jag kommer närmre de flesta av mina vänner, men längre ifrån en del. Sonen kommer närmre sin pappa och hans familj. Det är alltså på både gott och ont jag flyttar, men när jag idag vandrade omkring på Stockholms regniga gator och såg mig omkring, när jag åkte med buss och tunnelbana genom staden och kunde betrakta min nya hemstad på närmre håll, så var det med en känsla av glädje och nöje för mig och det är ju alltid en bra början…

Tack Uppsala, för mestadels 26 fina år. Vi ses säkert igen med jämna mellanrum…!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Packa upp…

Efter en galen natt på Grand med alla mina fyra barn i fredags, var tanken att jag skulle vara flytthjälp till min lillebror, hans fru och son, som köpt ett jättefint hus utanför Uppsala på Lördagen. (Bilderna i detta inlägg är någon vecka gammalt.)

Det tog ett tag att komma ur sängen och när jag väl lyckades med det, så var det bara att ge sig iväg. När vi kom dit var de flesta grejerna överflyttade redan, då de börjat några dagar innan planeringen från början. Det som återstod var då att plocka upp ur kartonger. Jag har ingen aning om var brorsan och hans fru gömt alla dessa saker som låg i kartongerna, för i den förra, rätt lilla lägenheten var det stilrent och modernt. Inga saker som bara låg framme för att samla damm.

Men nu när kartongerna var här, så visade det sig att de var väldigt många. Det är svårt att plocka upp saker åt någon annan. När jag en lång stund stått och frågat min svägerska: ”Var ska det här stå? Var ska jag lägga den här? Var vill du ha denna?” bytte jag taktik. Jag tog inte någon kartong själv, utan beordrade svägerskan att ”ge mig jobb. Ge mig en kartong och berätta vad jag ska göra med innehållet.”

Då gick det bra mycket enklare! ”Ta den här kartongen och lägg sakerna i lådan i bokhyllan” eller ”ta den här kartongen och packa upp den i badrummet uppe” eller ”ställ in de här sakerna i städskåpet”. Sortera är roligt. Särskilt när det finns så gott om plats att sortera. En låda för medicin, en låda för smink, en låda för glödlampor, en låda… ja, ni fattar!

Vi var många som hjälptes åt och därför kändes inte jobbet särskilt svårt eller tungt. Svägerskans föräldrar och syskon var där, brorsans mamma, vår andra bror och hans fru, pappa, jag och Mabou, min bror och hand fru, förstås.

Vi avslutade kvällen med att vi blev bjudna på hämtmat från chinarestaurang och det var kanongott. Faktum är att vi alla, hela tolv personer, om jag inte minns fel, fick plats i köket. Så ska man ha det när man har det som sämst!

En liten kille som bytte ut en liten tvåa i stan mot ett modernt, stort hus med eget rum och uteplats och ett spa i ena badrummet som gör mig grön av avund. Så vill han ha det! Bara det bästa är gott nog!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

The flyttning from Hell

Jag har flera år försökt byta boende. Jag har bott i samma stad de senaste 25 åren, i samma bostadsområde de senaste 16 åren och i samma radhus de senaste 11 åren. Detta trots att jag är en ganska ombytlig person som tycker om att prova nya saker och förnya mig. De första fyra åren älskade jag mitt radhus. Efter att ha levt trångbodda i flera år, var det som en dröm att flytta in i radhuset med alla barnen. Barn och ungdomar har kommit och gått i mitt radhus och folk som tillfälligt eller för en längre tid har behövt boende har alla varit välkomna under mitt tak.

Jag har uppfostrat mina barn och ett gäng andra ungar, bott med ett helt gäng hundar, sköldpaddor och fiskar. Grillat på somrarna och gjort Afrikanska grytor på vintrarna. Jag har älskat och gråtit, skrattat så tårarna runnit och alltid välkomnat mina vänner till mitt enkla hem.

Men, som sagt, de senaste åren har jag vantrivts. Jag har varit trött på lägenheten, bostadsområdet och de allra senaste åren har jag inte velat bo kvar. När de äldsta flickorna började flytta ut för ett antal år sedan så har jag också haft svårt att betala den höga hyran eller ens motivera att jag har ett boende med så hög hyra. Med EN inkomst och en HÖG hyra är det svårt att få slantarna att räcka till för annat som jag och barnen behövt.

Den senaste tiden har det blivit allt mer ohållbart och till slut var jag tvungen att lämna mitt hem. Efter elva år. Jag fann ett tillfälligt boende, som jag valde att flytta till. Min plan är att inte stanna i Uppsala på sikt, men just nu blir jag kvar här ett tag till. Isatou tar studenten till våren och sedan får vi se var det bär av. Jag har mina planer, mina drömmar och mina förhoppningar som jag tänker kämpa för och vi får se hur långt de tar mig.

När jag städade ur lägenheten kände jag ändå en enorm sorg. Så många minnen som svävade runt i mitt huvud och mitt medvetande.

Som när jag skulle föda Mabou och höll på att fläta flickornas hår (vi hade planerat ett Gambianskt dop när barnet var 1 vecka, så jag ville göra flickorna fina i håret innan det var dags.) Jai som är mest håröm var sist ut och när värkarna satte igång flätade jag hennes hår som besatt. Jag ringde Mabou ´s pappa som var och arbetade i Gävle och min mamma som bor i Stockholm och medan jag väntade på dem så satt Jai och grät oavbrutet: ”Mamma! Du får inte åka och föda barn förrän du är klar med mitt hår…” Och jag flätade som besatt. Aldrig har jag flätat ett hår så snabbt.

Minnen om alla bråk jag och flickorna haft. Alla skratt. Alla tårar. Binta som alltid låste in sig i badrummet uppe och klättrade ut genom fönstret på övervåningen när hon inte fick gå ut. Slagsmålen mellan flickorna när de egentligen borde ha sovit. Försoningarna. Isa med sin musik som gått oavbrutet ett i ett under alla dessa år. Jai ´s vackra sångröst som genomborrat väggarna. Isatou ´s allt bakande. Bintas dansuppvisningar i vardagsrummet, Mabou ´s busande. Ungdomar som sovit där på längden och tvären under festivaler eller bara ändå. Rädslan hos barnen efter vi blev rånade i hemmet när vi låg och sov.

Separationen från mannen jag levde med i nio år och som jag känt sedan jag var 17… Giftermålet med Mabou ´s pappa. Och skilsmässan… Knäckkokandet på jularna. Sista besöket av min mormor från Norrbotten, innan hon gick bort. Jag insåg hur mycket jag gått igenom i det här hemmet och barnen också. Somrarna med Helene som hade lämnat fler minnen än jag trott. Den smärtsamma förlusten av henne. Alla journalister och fotografer som kommit och gått.

Binta ´s student som till slut blev en fantastisk tillställning!

Flera av barnens kompisar kom och hjälpte till i olika omgångar med flytten och några grät och sa att det var som att förlora deras eget hem, då de kände det som att de också växt upp där.

Vendettanbettan kom förbi några dagar och var en oersättlig hjälp. Jai och hennes kompisar tömde förrådet. Isa var en klippa hela flytten, hennes kompisar kom förbi i omgångar och hjälpte till. Min yngsta bror, min vän Karin och mamma hjälpte till. Pappa hjälpte till med Mabou. Varmt TACK till er alla!! Ni var helt ovärderliga!!

Det var ingen lätt flytt, vill jag lova och då menar jag inte bara minnen och längtan efter svunna tider. Jag menar också att alla de människor som passerat mina dörrar dessa 11 år har var och en lämnat små spår av sin existens. Det innebär en väldans massa saker. Och starka minnen. En del har lämnat starkare avtryck än andra. Trots att mamma och jag gjorde en rejäl utrensning i julas, så hade jag aldrig kunnat drömma om att jag hade så mycket saker i mitt hem!!

Sedan gick en hel del saker fel. Ett av flyttlassen skulle gå till Stockholm, då det finns saker jag inte kommer att ha användning för på ett tag. Såsom min tvättmaskin och diskmaskin, som jag redan har i det nya hemmet och en hel del andra saker. När vi lyckats fylla hela släpet och det bara fanns plats för tvättmaskinen och diskmaskinen så skulle vi få ner tvättmaskinen från övervåningen… Det var ingen lätt match. Tvättmaskiner har något slags betong i botten för att maskinen ska kunna centrifugera i hög hastighet, vilket gör maskinerna aaaaastunga!! Efter många om och men så fick vi in maskinen i flyttbilen och sedan skulle brorsan bara koppla ur diskmaskinen. Precis då kom Tofflan förbi. Vi stod och småpratade tills jag hörde mamma och brorsan gasta: ”Faaaatoooou!” Jag avslutade med Tofflan och gick in. Den syn som mötte mig var INTE rolig!! Brorsan hade gjort precis som man ska. Det vill säga, stängt av vattnet på kranen och börjat koppla ur. *Poooooooooooof* sa det, så forsade det ut kokhett vatten. Mamma, jag och Isa sprang i skytteltrafik med hinkar för att fånga upp merparten av vattnet, brorsan sökte huvudledningen för att stänga av allt vatten. När inte det lyckades så försökte han sätta tillbaka kopplingen, men då vattnet sprutade med sådan kraft och var kokhett så var det enda som skedde att han skållade händerna som dagen efter var skinnflådda.

Här sprutar vattnet fortfarande för fullt och brorsan är heeelt genomblöt ända in på kalsongerna och strumporna.

Jag försökte ringa hyresvärden, utan att komma fram ens på akutnumret och till slut var jag tvungen att ringa SOS alarm. De kopplade mig rätt och medan jag pratade i telefonen hör jag brorsan skrika högt. Kontakten satt precis invid vattenstrålen, vilket gjorde att brorsan fick en rejäl stöt, så hans ena hand domnade bort i ett par timmar.

Immigt blev det efter ett tag med det kokheta vattnet forsande!

Ett par cm vatten på hela köksgolvet var knappast någon höjdare

Efter ca två timmar lyckades vi, med hjälp av grannen få av huvudvattenledningen och strax därefter kom hjälpen, även om det var rätt sent vid det laget. Men de hjälpte i alla fall till med att hämta en vattenavfuktare, som vi ställde in så snart vi torkat upp allt vatten som var där.

Efter att ha sprungit med vattenhinkar i två timmar var vi rätt möra i kroppen och i slutet av kvällen gjorde vi allt i slow motion, då vi var helt slut. Till slut insåg vi att det inte var mycket nytta i det vi gjorde och bestämde oss för att fortsätta en annan dag.

Dagen efter vattenkatastrofen var jag lika slut som jag ser ut!

Vi hade redan kastat ett överfyllt släp med grejer, men det skulle bli ett till. Innan vi fick möjlighet att åka och kasta det gjorde jag en ”gratisloppis” på framsidan. Jag lät förbipasserande och grannar ta vad de ville av det jag skulle slänga och blev av med både stolar, bord, jackor, skor och lite olika kläder! Perfekt. Saker som fick komma till användning, samtidigt som jag slapp släpa bort dem. Mabou passade på att sälja sin skateboard för 25 spänn. Som hittat tyckte köparen. En förmögenhet, tyckte Mabou! 😉

Gratis-loppis!

När det så var dags att åka och slänga det som blev kvar, så kom min vän Karin för att hjälpa till. Vi hyrde släpvagn igen och gav oss av till återvinningen. För att upptäcka att de hade stängt för 25 minuter sedan. Ja, jag borde inte bli förvånad, då allt som kunde gå fel med den här flytten verkade ha gjort det!! Det var bara att vända, åka hem och lasta av allt skrot igen…

Nåja, till slut lyckades flytten bli klar. Men alla som flyttat någon gång vet ju att det inte är någon vila bara för att man flyttat ur sitt gamla hem. Sedan kommer ju det där med att ställa i ordning i det nya hemmet också… Så ja, jag har haft det jag gjort den senaste tiden.

I Onsdags lämnade jag in nycklarna och jag trodde det skulle kännas jättejobbigt, men det var en sådan lättnad för mig. Jätteskönt kände jag att det var, då lägenheten mest känts som en börda för mig de senaste åren!

Piggare har jag varit i mina dar…

…men cyklandes till mitt nya hem, träffade jag den här lilla filuren, som egentligen var väldigt stor!

En liten minnesvideo om mitt tidigare hem, som jag spelade in till en vän i England, som ville se hur vårt hem såg ut!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

What a day, what a day…

Den här dagen har varit… hmmm… lite utöver det vanliga. Mabou började sin nya skola. Han är inte bara glad, han är eld och lågor. Han ÄLSKAR den nya skolan!! Inte blev det sämre av att glassbilden kom in på skolgården och alla skolbarn bjöds på glass av skolan med JÄTTE-glassar!

På väg hem berättade han om hur mycket han gillade med den nya skolan.

Jag: Ja, men det kan ju också vara så att en del är bättre med den nya skolan och en del saker kanske sämre…

Mabou: Sämre? Nej, det finns INGET som är sämre med den nya skolan. ALLT är mycket bättre!!

Ja, det är bara att hoppas på att den positiva energin håller i sig…

Jag var förstås med Mabou hans första skoldag, men en stund blev jag ivägkörd då det var ”piiinsamt” att ha mig där! 😉 Då hann jag med att luncha med min pappa. Det blev en trevlig stund!

Men. Det hände också något som höll på att få mig att springa och köpa ett Graviditetstest! Jag blev så OTROLIGT sugen på saltlakrits och det är något jag bara brukar bli när jag är gravid! Jag äter inte lakrits annars, men när jag är gravid så blir jag sugen en hel del och kan med lätthet få i mig en påse djungelvrål.

Apoteket låg nära till hands där vi var och åt, men så kom jag på att jag ju inte haft sex på år och dar, så jag släppte det där med gravid. En graviditet är trots allt inte längre än 40 veckor och det är DEFINITIVT längre än så för mig, då jag har bojkottat sex. Det där med sex är överskattat och inget för mig längre…

Hur som helst så lyckades jag övertala mig själv att inte köpa lakrits, då jag ju ändå inte är gravid och då inte kan vara lakritssugen. Det höll någon timme…

När jag hämtat Mabou från skolan, så lyckades jag övertala honom att vi skulle köpa glass på hemvägen för att fira hans skolstart! Nåja, det var inte särskilt svårt att övertala honom. Mabou valde en mjukglass och jag som nästan dreglade efter lakrits vid det här laget, köpte en kulglass med lakritssmak. Den var så vansinnigt god, trots att jag inte är gravid och inte ens gillar lakritsglass… 😉

Sedan har resten av kvällen inneburit långsnack med en av ungdomarna som spenderar kvällen här och packning. Packning då jag står mitt i en flytt. Det känns att jag bott i samma radhus i över elva år. Fyyy vad grejer man samlar på sig!! Det är med både glädje, lättnad och sorg jag lämnar radhuset. Nu väntar en ny era på mitt liv och jag hoppas det som inte löst sig kommer att göra det. Jag flyttar inte så långt, bara tillräckligt för att känna att det är en flytt ändå. Det här är för övrigt mitt första steg mot något jag planerar i fyra steg med planering för några år framåt…

One step at the time…

Jag går och lägger mig med vetskapen att min son lever i ett lyckorus över sin nya skola, jag gillar tydligen lakrits ibland, trots att jag inte är gravid och livet blir aldrig igen vad det varit…!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Pappas första mobil (Bild)

IMAG0070

Vi skulle lassa en massa ved…

IMAG0065

Precis efter den här bilden togs, råkade jag sikta lite fel och kastade ett vedträ rakt på pappa. Sikta har aldrig varit min starka sida…

Jag har ju berättat om att jag var i de Värmländska skogarna i helgen. Jag och brorsan var där och hjälpte vår pappa att flytta tillbaka till Uppsala. Det var en helg som ägnades mest åt att packa, packa, packa!

Jag fick lappsjuka redan på vägen dit. Inte nog med att det är mitt ute i skogen, det ligger liksom i ingenting. Jag är ju Norrlänning själv och van vid lite “obygd” sedan min tonårstid när jag bodde på landet i Norrland (Bodde i en liten håla som heter Söråker, under 4 år). Men när jag kommer upp till Norr får jag inte lappsjuka på samma sätt. Inte om jag bara stannar en helg i alla fall.

I Värmland får jag lappsjuka. På riktigt. Det är bara träd, träd och träd. När man slutligen träffar en endaste människa så snackar de så jag inte har en aning om vad de säger.

Jag har lite koll på dialekter. Jag brukar inte ha några större problem att förstå dialekter. Dessutom så tycker jag att det är vackert med dialekter. Men Värmländska… Allvarligt. Jag fattar Norska bättre!

Men så är det. Jag fattar inte ett ord. Eller jo, ett ord kanske. I en längre diskussion uppfattade jag faktiskt ordet “barfota”.

Vi gjorde i alla fall ett effektivt jobb på en helg. Städade ut ett helt hus. Min pappa är en sådan som sparar på allt. Precis allt.

IMAG0072

Jag packade i glas och jag ljuger inte om jag säger att det var minst 10 olika sorters glas. Jag tror inte jag sett pappa använda andra glas än vardagsglasen. Möjligen för flera år sedan…

IMAG0074

Som sagt, min pappa gillar att spara på allt. Det här var hans första mobiltelefon. Den var tung som bara den, till och med luren var tung. Jag minns att han hade den stående i bilen. Men jag minns också att jag har en annan bror som hade en likadan. Den bar han omkring på. I sin ryggsäck. Haha… Allt var faktiskt inte bättre förr!!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Värmland is the shiet

Värmland. Skog. Stapla ved. Packa glas i tidningspapper. Skrota gamla prylar. Lyssna på Värmländska. Försöka hålla mig för skratt. Titta på när brorsan hissar upp lastbilsflaket och hur han inte lyckas. Skrattar åt brorsan. Tar apparaten och trycker och lastbilsflaket hissas upp. Tittar på min bror som är avundsjuk. Tittar på när brorsan fastnar med däcken i gruset med lastbilden. Tittar på när pappa försöker få upp lastbilen. Ser hur de båda misslyckas.

Jag är i Värmland med brorsan och hjälper Fantomen flytta. Här är tyst. Typ inga hus. Många träd. Nästan bara träd.

Värmland är träigt!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,