Idag; den 25:e November är det den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Av den anledningen hade Uppsala Kvinnojour anordnat en manifestation för att sörja de kvinnor som dör till följd av våld i nära relation varje år, men också som en hyllning till de kvinnor som tar sig ur en våldsam relation.
Det var en fridfull och vacker stämning när jag och Mabou kom till Uppsala Domkyrka för att delta i manifestationen. Först kikade vi på en utställning om de kvinnor som förlorat sina liv. Sedan tände vi ljus och tänkte på dessa kvinnor.
Sedan gick vi runt i kyrkorummen och kikade på olika citat och utställningar. Här är några av de citat vi kikade på:
Sedan började programmet och det var en vacker kör som jag inte minns namnet på, men jag minns deras vackra röster och de fina sånger de sjöng under kvällen. Det fanns även andra som gjorde framträdanden.
Därefter höll Mona Sahlin tal. Jag hade bestämt mig för att inte fota de olika framträdanden då jag inte visste vilken koppling personerna har till ämnet. Det kan förstås vara känsligt om någon lever med skyddad identitet och liknande och man lägger upp dessa bilder i bloggar och på nätet generellt. Mona Sahlin anser jag däremot vara en så pass offentlig person att jag vågade mig till att fota. Jag tog en bild med min kamera och en med mobilen. Det räckte egentligen för det tillfället. När jag tog den första bilden så suckade kvinnan bredvid mig högt. Jag brydde mig inte om det utan tog en bild med mobilen också, för att kunna twittra den. Då väste kvinnan till mig: ”Det ni håller på med är störande!” Och även om jag inte hade tänkt att fota mer för det här tillfället, så fick kvinnans ord mig att sluta på stört. Min kamera gav ifrån sig ett ”pling” när jag startade den och mobilen gav ifrån sig ett ”klick” när jag knäppte fotot. Det var allt. Inga klickande fram och tillbaka, utan just ett pling och ett klick!
Det fanns folk som hostade, vred sig i bänkarna, en bäbis som grät vid några tillfällen. Jag kunde faktiskt inte förstå att dessa två ”klick” var så pass störande. Jag tycker också det hör till saken att jag och Mabou satt där längst fram ganska långt innan den här kvinnan bänkade sig där och det fanns MÅNGA platser lägre bak som hon kunnat flytta till om det nu var SÅ störande!
Det har kanske inte med saken att göra men ju mer jag funderar på det desto mer STÖRD känner jag mig på den här KVINNAN! Så här efteråt ångrar jag att jag inte kom på något dräpande svar, men det är ju lite sent nu. Ibland kommer de där dräpande svaren först när situationen redan passerat! Nåja, hennes bryskhet fick mig faktiskt att förlora lite av den vackra stämningen jag känt innan. Jag gick på den här manifestationen framför allt för att ämnet intresserar mig. Jag har varit drabbad av våld i nära relation i mitt liv, men ett annat viktigt skäl till att jag gick var för att blogga om det. Jag vill sprida viktiga ämnen i min blogg. Jag vill delge er varför det är viktigt för mig att delta i såna här tillställningar. Jag vill engagera fler människor. Om dessa två ”klick” störde kvinnan så mycket, så tycker jag faktiskt att hon kunnat byta plats, helt enkelt! Varför kom jag inte på att säga det där på plats?
Well, Mona Sahlins tal var riktigt bra och gav en hel del anledningar till eftertanke. Bland annat gav hon exempel på att varje dag dör en fullproppad Jumbojet kvinnor till följd av våld i nära relation, världen över. Varje dag. Året om. Hon berättade också en liten anekdot från sin familj som handlade om när hennes son höll på att lära sig läsa och liksom många barn, lärde sig läsa från rubriker i tidningar. En dag frågade han (Fritt citerat): ”Varför startar män i skor krig?!” Mona som inte förstod vad han menade kollade tidningsrubriken och kunde där läsa: ”Människor startar krig!” (Alltså: Män-i-skor= Människor) Citatet är taget ur sitt sammanhang och hade en djupare innebörd, men jag tycker citatet i sig är så pass bra och självgående att jag delar med mig av det ändå! 😉
Efter talen, körsång och musikerna, så fick vi en liten pratstund med Mona bakom kulisserna och Mabou passade på att fota sig med henne.
Dock måste jag poängtera att han var GRYMT besviken på Mona! Kanske inte henne personligen, men han hade pratat mycket innan om livvakter och Limousiner etc. När vi gick samma väg som Mona ut i Novembernatten till våra cyklar och han konstaterade att hon varken följdes av en enda livvakt eller gick till någon Limousin, utan en silverfärgad Volvo, var besvikelsen total! Tröstande (till sig själv) viskade han till mig när vi passerade Mona´s bil:
”Men hon kanske kör hem i den där Volvon nu och så står det VÄÄÄRSTA BMW´n på hennes gård…”
Trött på Mabou´s debatt om Limousiner och Livvakter svarade jag bara lite torrt: ”Mmmm, Mabou, you wish…”
Tack för tipset, Vendettanbettan! Det var verkligen en manifestation som jag är glad att jag gick på!
Om du tycker det här är ett angeläget ämne så finns det många sätt att visa sitt stöd på! Sök upp de kvinnojourer eller liknande organisationer som finns på din ort. Erbjud dig att jobba som volontär, eller att skänka pengar till organisationerna. Du kan också anmäla att du vill hjälpa till vid manifestationer. Kanske är du duktig på att bygga hemsidor och i så fall är ju den sortens hjälp också hjälp. Du kan även skänka saker som kan komma väl till pass för en familj som lever gömd till vissa av organisationerna. Det finns en hel del kvinnohus runt om i Sverige, men en del organisationer behöver även frivilliga som kan ta emot kvinnor/familjer i sitt hem, när det är akut och det inte finns tillräckligt med plats på de befintliga hemmen!
Sedan finns det en sak till du kan göra och det är att delta i de manifestationer av liknande slag som denna jag bloggat om, för att visa att du finns, att du stödjer den här saken och även om det kan låta fjuttigt, så faktum är att när vi känner oss så där ynkliga, små och ensamma (som många kvinnor kan göra när de tvingats bryta upp från en våldsam relation och kanske även är på flykt) så kan det vara ett stort stöd att se att man är många, att man inte är ensam och finna en stor styrka i det!
Sverige kritiseras av FN. Jag tycker det är bra. Vi får aldrig vara rädda för att bli granskade och även att utsättas för kritik, då jag tror det är bästa sättet att granska oss själva och bli uppmärksamma på missförhållanden.
Särskilt intressant just nu i den kampanj som jag kört här ett tag mot rasism, tycker jag följande kritik är:
Hatbrotten ökar och leder sällan till åtal. Av 155 attacker mot etniska minoriteter 2007 inleddes bara rättsprocesser i fem fall. Sverige bör införa förbud mot rasistiska organisationer, enligt rapporten.
Jag tycker det är intressant att hatbrott sällan leder till åtal och det är nog något vi ska vara uppmärksamma på och som vi borde kunna förbättra. Däremot är jag emot ett förbud mot rasistiska organisationer, då jag tror det är viktigt att kunna bemöta ofta felaktig fakta om invandrare och flyktingar. Dessutom anser jag att det är viktigt att värna om yttrandefriheten, även om den inte alltid gagnar det man själv tror på.
Men, som sagt, det fanns många av frågorna där jag välkomnar en granskning. Om vi vill förbättra vårt land så måste vi också tåla granskning.
En intressant kommentar till artikeln i Aftonbladet är följande:
Hur var det nu.. SaudiArabien är väl ett föredöme, eller kanske Malaysia? eller Indonesien eller kanske t.om Kenya.. Dessa pajasar borde skämmas i första hand för att slösa vår tid. Övriga kommentarer överflödiga.
Nu vet jag inte om personen menar att det är det vi ska eftersträva? Att bli som Saudi Arabien eller Malaysia när det gäller mänskliga rättigheter? Det är väl suveränt att vi nu kan granskas utifrån och på så sätt få möjlighet att bli ett ännu mer humant och bra land att leva i?!!
“Detta är allvarlig kritik. Särskilt anmärkningsvärt är att hatbrott och våld mot kvinnor ökar. Sverige har tidigare fått kritik som man inte har tagit till sig. Sverige borde föregå med gott exempel, och vi hoppas att våra rekommendationer kan bidra till en förbättring, säger Linda Nordin Thorslund, tf generalsekreterare för Svenska FN-förbundet.”
Jag kan bara instämma. Det här är viktiga frågor att ligga i täten i om vi vill räknas till ett humant land och en rättsstat. Sverige är ett bra land att leva i, anser jag, särskilt med barn, men det finns inget land som inte kan förbättras och därför är det viktigt att kunna ta till sig kritik för att kunna se var vi vill och kan förbättra vårt land!
Jag började skriva en blogg igår, men efter fem rader så gick det inte mer… Jag är sjuk. Jag har kräkts, jag har feber och mår riktigt risigt.
Jo, ni fick läsa ett par inlägg igår ändå, men det berodde helt enkelt på att de var förskrivna, så det var bara att lägga ut! 🙂
Nu ska jag försöka mig på ett inlägg i alla fall, även om jag fortfarande har feber och är hängig, men jag tar det i etapper, så länge jag orkar sitta uppe.
Det finns en sak som stör mig väldigt mycket när det gäller Svensk invandrarpolitik. Egentligen är det många saker, men det jag specifikt har i åtanke just nu är att jag tycker att man är dålig på att ta hänsyn till barn. Det pratas väldigt mycket om ”för barnens bästa”, ändå visar det sig att man ofta frångår detta när det gäller beslut i invandrarärenden.
I Expressen idag skriver man om 17-åriga Lollo som är född i Sverige och har bott här i större delen av sitt liv, men ändå nu ska utvisas till Kroatien med sin pappa som misshandlat henne, trots att hon inte ens förstår språket. I artikeln framkommer också att Röda Korsets granskning är kritisk mot denna typ av fall. Varför Lollo nu ska utvisas tillsammans med sin pappa handlar om att hon har levt i Sverige illegalt. Men om man är 17 år och har växt upp i ett land, så kan man knappast ställas till svars för hur man hamnat här, varför man bott illegalt i landet eller att måste resa tillbaka.
Enligt FN´s barnkonvention så anser jag dessutom att man bryter mot följande artiklar:
Artikel 3
Artikel 19
Artikel 22
Vidare skriver UNT idag om Tonton och hans sambo och dotter. Tonton är idag vuxen, men har en ettårig dotter som han nu är tvungen att skiljas från för att söka uppehållstillstånd från det krigshärjade hemlandet Kongo-Kinshasa. Tonton växte delvis upp i Sverige och blev sedan kvar i Kongo i flera år. Nu har han återvänt sedan fyra år men efter att ha förlorat sina identitetshandlingar i det forna hemlandet, så måste han nu ansöka om nytt uppehållstillstånd och det måste av ske från hemlandet, trots att han har en liten dotter här i Sverige, på bara ett år och trots att han sannorlikt kommer att dras in i armén när han återvänder till hemlandet och därmed kanske får svårt att återvända.
Det som inte framkommer i artikeln, men som jag ändå känner till är att Tonton dessutom har hela sin familj här i Sverige. Hans mamma var den som ”tomtade” för mina barn på julafton som jag skrev om HÄR och hans ena lillasyster är med i samma dansgrupp (Zumbas) som min äldsta dotter Binta. Binta och lillasystern har växt upp tillsammans, gått gymnasiet tillsammans och varit vänner i många år, precis som resten av min familj varit med deras familj, efter att vi bodde grannar när barnen var små.
På Migrationsverket erkänner man att detta är en krånglig teknikalitet och att man håller på att se över systemet för fall när det är barn inblandade, men detta är inte på något sätt ett nytt fenomen. Så här har det varit i alla år och jag vet många, många fall, där en trygg och bra relation till sambo/maka/make och barn har förstörts till slut av långa tider i skilda länder. Ibland av ekonomiska skäl och ibland av att förhållanden utsatts för allt för stor press under den åtskilda tiden. Den psykiska pressen blir helt enkelt för stor. Att utvisa Tonton av teknikaliteter, trots att man är medveten om att han så småningom med all sannolikhet kommer att få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och att han nu tvingas lämna både sitt barn och resten av sin familj (mamma, pappa och flera syskon) till ett land som media samtidigt lämnar DESSA rapporter om landets tillstånd känsn fullständigt orimligt!
I Tontons fall skulle jag vilja peka på att jag anser att man bryter mot följande artiklar i FN´s barnkonvention:
Artikel 3
Artikel 9
Artikel 18
Artikel 22
Hela FN´s Barnkonvention kan du läsa HÄR och där hittar jag fler delar som jag anser att man bryter mot både i Lollo´s fall och Tonton´s.
Om man utger sig för att följa FN´s Barnkonvention och om man talar för att man måste se till barnen bästa, så blir det helt obegripligt för mig hur man sedan kan utvisa barn och barnafäder endast på grund av teknikaliteter. Det är dags att börja leva som vi lär.
Och du, om du fortfarande vill rösta på mig eller någon annan, i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.
Jag började skriva en blogg igår, men efter fem rader så gick det inte mer… Jag är sjuk. Jag har kräkts, jag har feber och mår riktigt risigt.
Jo, ni fick läsa ett par inlägg igår ändå, men det berodde helt enkelt på att de var förskrivna, så det var bara att lägga ut! 🙂
Nu ska jag försöka mig på ett inlägg i alla fall, även om jag fortfarande har feber och är hängig, men jag tar det i etapper, så länge jag orkar sitta uppe.
Det finns en sak som stör mig väldigt mycket när det gäller Svensk invandrarpolitik. Egentligen är det många saker, men det jag specifikt har i åtanke just nu är att jag tycker att man är dålig på att ta hänsyn till barn. Det pratas väldigt mycket om ”för barnens bästa”, ändå visar det sig att man ofta frångår detta när det gäller beslut i invandrarärenden.
I Expressen idag skriver man om 17-åriga Lollo som är född i Sverige och har bott här i större delen av sitt liv, men ändå nu ska utvisas till Kroatien med sin pappa som misshandlat henne, trots att hon inte ens förstår språket. I artikeln framkommer också att Röda Korsets granskning är kritisk mot denna typ av fall. Varför Lollo nu ska utvisas tillsammans med sin pappa handlar om att hon har levt i Sverige illegalt. Men om man är 17 år och har växt upp i ett land, så kan man knappast ställas till svars för hur man hamnat här, varför man bott illegalt i landet eller att måste resa tillbaka.
Enligt FN ´s barnkonvention så anser jag dessutom att man bryter mot följande artiklar:
Det som inte framkommer i artikeln, men som jag ändå känner till är att Tonton dessutom har hela sin familj här i Sverige. Hans mamma var den som ”tomtade” för mina barn på julafton som jag skrev om HÄR och hans ena lillasyster är med i samma dansgrupp (Zumbas) som min äldsta dotter Binta. Binta och lillasystern har växt upp tillsammans, gått gymnasiet tillsammans och varit vänner i många år, precis som resten av min familj varit med deras familj, efter att vi bodde grannar när barnen var små.
På Migrationsverket erkänner man att detta är en krånglig teknikalitet och att man håller på att se över systemet för fall när det är barn inblandade, men detta är inte på något sätt ett nytt fenomen. Så här har det varit i alla år och jag vet många, många fall, där en trygg och bra relation till sambo/maka/make och barn har förstörts till slut av långa tider i skilda länder. Ibland av ekonomiska skäl och ibland av att förhållanden utsatts för allt för stor press under den åtskilda tiden. Den psykiska pressen blir helt enkelt för stor. Att utvisa Tonton av teknikaliteter, trots att man är medveten om att han så småningom med all sannolikhet kommer att få ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och att han nu tvingas lämna både sitt barn och resten av sin familj (mamma, pappa och flera syskon) till ett land som media samtidigt lämnar DESSA rapporter om landets tillstånd känsn fullständigt orimligt!
I Tontons fall skulle jag vilja peka på att jag anser att man bryter mot följande artiklar i FN ´s barnkonvention:
Artikel 3
Artikel 9
Artikel 18
Artikel 22
Hela FN ´s Barnkonvention kan du läsa HÄR och där hittar jag fler delar som jag anser att man bryter mot både i Lollo ´s fall och Tonton ´s.
Om man utger sig för att följa FN ´s Barnkonvention och om man talar för att man måste se till barnen bästa, så blir det helt obegripligt för mig hur man sedan kan utvisa barn och barnafäder endast på grund av teknikaliteter. Det är dags att börja leva som vi lär.
Och du, om du fortfarande vill rösta på mig eller någon annan, i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress
längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post
under en veckas tid.
Detta inlägg är en intervju med Andreas. HÄR kan du läsa om varför jag valt att göra denna intervju.
Faktaruta:
Namn: Andreas Fällström
Ålder: 28
Sysselsättning: Studerar
Bor i: Uppsala
Hej Andreas! Jag vet att du har varit i Rwanda nyligen. Kan du berätta vad du gjorde där och hur det kom sig att du reste dit?
Bakgrunden är att jag läser på juristprogrammet vid Uppsala Universitet. Jag valde att göra mitt examensarbete som en Minor Field Study vilket i korta drag innebär att man söker ett stipendium ifrån SIDA för att göra forskning om U-landsrelaterade frågor. Jag sökte stipendiet och fick stipendiet för att kunna åka till Rwanda. Anledningen till att jag valde just Rwanda som land att åka till var att det för närvarande genom SIDAS försorg pågår ett samarbete mellan den svenska polisen, ihop med sydafrikanska polisen samt den rwandiska polisen för att bygga upp den rwandiska poliskåren som efter folkmorden var nära nog obefintlig. (De flesta i den gamla poliskåren i Rwanda blev antingen dödade eller var med och utförde mördandet.) Det är inom ramen för det samarbetet som jag gjort mitt examensarbete.
Hur länge stannade du i Rwanda och hur finansierade du resa och uppehälle?
Jag stannade i Rwanda i 10 veckor, stipendiet som var på 25 000:- täckte vaccinationer samt resa och uppehälle. Så jag bodde i ett hus finansierat av SIDA i staden Butare i södra Rwanda.
Berätta lite om dina upplevelser där. Var det som du hade föreställt dig?
Oj, svår fråga. Jag hade läst mycket litteratur, framför allt relaterat till min forskning, men även mycket om folkmordet 1994, och naturligtvis sett många av de filmer som handlar om folkmordet. Jag pratade även mycket med folk som varit en del i såväl Rwanda som övriga Afrika. Så jag hade någon sorts förväntning om vad som väntade. Samtidigt tror jag inte det går att förbereda sig på det jag skulle komma att möta, mina första dagar i Rwanda var överväldigande, på ett väldigt positivt sätt. Jag fick uppleva så otroligt mycket under mina 10 veckor, så här i efterhand tackar jag högre makter att jag givits möjligheten att spendera 10 veckor i Rwanda. Att söka Minor Field Study stipendiet är ett av mitt livs bästa beslut, jag har minnen och vänner för livet, samt en oerhörd stark vilja att åka tillbaka.
Hur blev du bemött av Rwanda ´s befolkning?
Framför allt med en stor nyfikenhet. Jag promenerade varje dag till universitetet i staden där jag bodde, en promenad på cirka 5 km, inte under någon av dessa promenader gick jag ensam. Från början kände jag mig som något av en safari attraktion, och det kändes en smula konstigt att folk vänder sig om på gatan och stirrar på en. De allra modigaste, framför allt barnen, kom fram och försökte prata några fraser franska med en. Det första som slog mig var den enorma gäst vänligheten, och intresset för att jag som främling skulle ha det bra. Jag minns framför allt min andra dag i Rwanda, när jag satte mig för att äta lunch på en av byns restauranger. Jag satte mig ensam vid ett bord, det tog två minuter, sedan kom det en man fram till mig och sa att vi sätter oss bredvid dig. Jag tittade mig omkring och alla andra bord var lediga. Men visst sa jag, det går väl bra. Sedan sa mannen: In Rwanda, you don ´t sit alone. Sedan satt jag och mannens familj och pratade under hela min lunch. Kan man annat än älska ett sådant land, och ett sådant folk? Och detta var ändå bara början.
Reste du omkring i landet och vad upplevde du i så fall på den/de resorna?
Jag vet att det berörde dig väldigt starkt att träffa de människor som upplevt folkmorden 1994. Kan du berätta lite om din uppfattning och dina upplevelser på din resa när det gäller just folkmorden?
Det går inte att vistas i Rwanda utan att beröras av folkmordet. Folket därnere delar in tiden i före och efter folkmordet. Jag har läst mycket om folkmorden, pratat med många om det, och inget kan göra mig så otroligt arg, skamsen, och inge mig så mycket hopp på samma gång som just folkmordet. Otroligt arg eftersom vi i väst, och jag säger vi eftersom det gäller mig lika mycket precis som alla andra, stod och tittade på när nästan en miljon människor slaktades. Några länder har mer blodiga händer än andra, exempelvis Frankrike och USA. Frankrike understödde regimen som utförde folkmordet med vapen och monetära medel för att på så vis bevaka sina intressen som i första hand var att bevara Rwanda frankofont. USA la in sitt veto i säkerhetsrådet eftersom man något år innan förlorat 10 soldater i Somalia, och ville inte offra flera soldater för ett afrikanskt problem. Undrar hur många amerikanska liv det går på ett afrikanskt? Uppenbarligen fler än 100 000. Sett ur ett folkrättsligt perspektiv måste FN ingripa om konflikten är att anse som genocide (folkmord), USA lyckades dock dribbla med begreppen och Madeleine Albright uttalade sig i FN (USA gjorde allt för undvika att behöva skicka soldater) och sa att ”acts of genocide were occuring in Rwanda”, hon ville inte svara på frågan hur många ”acts of genocide” det går på ett genocide. När det sedan blev uppenbart för omvärlden att en folkgrupp var på god väg att utplånas, så skickade inte FN mer trupper än den fredsbevarande trupp som redan fanns på plats, tvärtom, istället reducerades den 2500 starka truppen till cirka 250 man. Då ska man ha klart för sig att det kanske hade räckt med en trupp på 5000 man för att avväpna de primitivt utrustade dödspatrullerna och rebellerna. En kostnad som FN inte var villig att betala. Det finns en klassisk (klassisk på ett dåligt sätt tyvärr) faxkorrespondens mellan befälhavaren för den fredsbevarande FN-trupp som fanns på plats i Rwanda när folkmordet startade, Roméo Dallaire, samt säkerhetsrådet i FN. Daillare begär mer hjälp och vill öppna eld mot dödsarméerna och får till svar att: You may not under any circumstances open fire, your mandate is peacekeeping, varpå Daillare svarar: With all respect, there is no peace to keep.
Jag rekommenderar verkligen Daillares bok, Shake hands with the devil (som är den starkaste bok jag någonsin läst) för den som önskar och orkar läsa mer om vad som hände i Rwanda 1994. Det är min önskan att så många som möjligt läser mer om folkmordet i Rwanda, det är i min värld beklämmande att alla känner till Srebrenica och Milosevic, hur många kan namnet på ens folkgruppen som nästintill blev utplånad i Rwanda? Jag skulle kunna skriva en hel bok om mina vänner i Rwandas upplevelser under folkmordet, man måste ha klart för sig att 95 % av befolkningen sett någon mördats, försök förstå vilka emotionella spår det lämnar på ett lands folk, jag kan det inte.
Hur ser du på din resa nu, när du har varit hemma några månader?
Från början kändes det väldigt konstigt. När jag satte mig på planet hem igen så kunde jag inte hitta känslan om jag åkte iväg eller om jag åkte hem. Väl hemma kändes allt jättekonstigt, folk var bleka och blyga, att gå hand i hand med män betraktades helt plötsligt som gay, det kom varmt vatten ur kranen när man vred på den, och rent vatten dessutom. Strömmen fungerar utan åtskilliga avbrott under dagen. Jag behövde inte vara orolig att jag skulle vakna av att lamporna plötsligt tändes mitt i natten när strömmen kom tillbaka ifall jag råkat glömma stänga av knappen under strömavbrottet. Det är mycket här hemma vi alla tar för givet som vi istället borde vara tacksamma för! När jag tänker tillbaka på mina 10 veckor idag så är det med stor glädje över de minnen jag bär med mig, och de vänner jag fått, såsom jag antytt ovan är det bästa jag gjort.
Skulle du vilja återvända till Rwanda?
Jag kommer definitivt återvända till Rwanda, det är definitivt min ambition att yrkesmässigt söka mig till Afrika. Ibland känns det som om min själ lämnar mig för en stund för att vara med mina vänner i Afrika. Så Afrika har inte sett det sista av mig.
Jag vet att många i Sverige som aldrig varit i Afrika, har en bild av en kontinent där det är torka, svält, och sjukdomar. Är det samma bild som du har? Om inte, vilken bild skulle du vilja förmedla till folk som aldrig varit i Afrika?
Det är absolut inte den bild jag har. Min bild av Rwanda, som är den del av Afrika jag kan uttala mig utan att generalisera alltför mycket, är ett land vars folk är otroligt gästvänliga. Inte under någon gång under mina 10 veckor tilläts jag betala för min mat när jag åt med mina vänner, och då är det ändå jag som betraktas som ett vandrande dollartecken. När jag vid ett flertal tillfällen insisterade i att åtminstone betala för min egen mat på restaurang (att bjuda mina vänner på mat var uteslutet, jag var deras gäst) fick jag alltid samma svar: You don ´t understand Rwandan culture, if you pay you make us angry. Var man hemma hos någon bjöds det alltid på mat, att som svensk säga det där klassiska ni vet, ”inget besvär min skull”, besvaras bara med fnysning samtidigt som matkärlen bärs ut på bakgården. Det gör mig också ledsen att Rwanda för evigt kommer förknippas med folkmordet 1994, landet har kommit otroligt långt under dessa 14 år, och hela landet andas, mot alla odds egentligen, framtidstro och hopp. Detta är dock något som aldrig kommer till uttryck. Tyvärr är medias bild av Afrika den bild som vi i västvärlden matas med dagligen, med bara misär och åter misär. En positiv bild av Afrika kanske inte säljer lika många lösnummer. Visst fanns det misär och fattigdom också i Rwanda, det sticker jag inte under stolen med, men det finns så otroligt mycket mer än så. För mig är det dock svårt att acceptera och leva med att vi idag, 2008, i skrivandets stund, tillåter att barn dör för att dom inte får en vaccination som kostar i storleksordningen 20 öre. Är det allvarligt talat inte dags att göra något åt det?
Slutligen. Är det något mer du vill berätta?
Jag skulle verkligen kunna skriva flera böcker om mina upplevelser och folkmordet 1994. Jag skulle avslutningsvis vilja komma med lite tips för den som vill fördjupa sig i Afrika och framför allt då Rwanda. Undvik filmen Hotell Rwanda som inte alls speglar verkligheten såsom den var 1994. Huvudpersonen i filmen som utmålas av Hollywood som hjälte var i själva verket en bad guy som tog hutlösa priser för rummen som de gömda flyktingarna gömt sig i. Detsamma gäller den lilla mat de erbjöds. Dom som inte hade pengar ville han kasta ut. Lösningen blev att flyktingarna skrev på kontrakt där de lovade att de skulle ge all sin egendom till hotellägaren när folkmordet var över. Någon som kommer ihåg den delen av handlingen i Hotell Rwanda? Hollywood brydde sig inte ens om att göra research om huvudpersonen som för övrigt idag lever som miljonär i Belgien där han föreläser om sina hjältedåd. Se istället Shooting Dogs, Back home, Sometimes in April eller spelfilmen (baserat på boken jag tipsade om ovan) Shake hands with the devil om ni vill ha en någotsånär realistisk bild över vad som hände.
Tack för att jag fick intervjua dig till min blogg och tack för att jag får använda dina privata bilder för att illustrera din resa! Jag avslutar med att önska dig allt gott och fler oförglömliga resor!
Fotnot: Bilderna i inlägget har felaktig datumstämpel. Samtliga bilder är tagna våren 2008.
2 visitors online now 2 guests, 0 members Max visitors today: 11 at 06:37 pm UTC This month: 16 at 05-16-2023 10:23 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
