Fattigdomsföraktet tar andan ur mig

Jag har i alla år varit väldigt intresserad av klassfrågor, då jag är fullt medveten om hur starkt klassamhället har präglat mig och hur stolt jag är över min klasstillhörighet som är arbetarklassen. Jag har också varit intresserad i rätt många år av barnfattigdom. Inte i alla år, dock, för när du lever i det själv, så är det sällan lika intressant och framför allt är det inget man orkar eller vill debattera eller diskutera. I alla fall har det varit så för mig. Det kommer liksom för nära. 

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

I flera år levde jag på eller under marginalerna. Jag skrev lite om den påverkan det hade på mig för bara några år sedan. Fortfarande långt efter jag lämnat det bakom mig. Jag funkar lite så. När jag står mitt uppe i något riktigt tungt, så har jag svårt att prata om det. Jag behöver få distans. Bearbeta. Komma vidare först. Sen är jag rätt öppen, särskilt i trygga miljöer, bland människor jag har förtroende för och tycker om. Då kan jag vara väldigt öppen.

Jag har genom åren också oftast varit väldigt öppen i min blogg. Särskilt när jag fått svåra saker på lite avstånd. När jag väl fått det så kan jag debattera och diskutera sakfrågan med kritiska ögon, med full styrka.

Men det är få saker jag lyft fram eller diskuterat öppet i min blogg eller som debattartiklar på olika sidor på nätet, som mött ett så öppet förakt som när jag debatterat just fattigdom eller barnfattigdom. Det är som om det väcker en sovande björn och jag riktigt hör mullret när björnen vaknar och ett rytande utan dess like och många gånger med ett ofattbart hat, som kommer upp ur människors strupar med en orkans styrka.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Liknande är jag med om också när jag har debatterat s.k. ”Rumänska tiggare” på våra gator. Det finns ett sådant starkt förakt i många av debatterna att jag ofta ryggar tillbaka och undrar var allt det hatet, ilskan och föraktet kommer ifrån?

Med undantag från någon enstaka ströartikel, så har det varit väldigt tyst om barnfattigdomen länge nu. Debatten tycks vara i princip helt död, med undantag från Anders Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet härom dagen. Den kan du läsa HÄR!! Den är viktig! Inte bara för att den är aktuell i allra högsta grad, men också för att den är en av få artiklar just nu i ämnet och även för att den ger en tankeställare!

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Det finns så enormt mycket vi kan göra i samhället för att hjälpa varandra. Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att barn inte ska behöva växa upp i fattigdom i vårt land. Framför allt skulle vi kunna sluta förakta fattigdom och de som lever i den. Vem är vi att döma någon? Vem är vi att tala om hur någon ”levt fel” för att de hamnat i en situation som gör att de saknar pengar ens till det mest basala för deras familj. Det finns så många människoöden i vårt land. Med människor som hamnat i ett helt annat liv än det de trodde att de var på väg att skapa. Vem är vi att döma?

Nyligen i en Facebook-grupp fanns det någon som la upp en förfrågan om någon ville skänka en matkasse till den anonym tvåbarnsmamma som var pank. Det fanns självklart människor som ville hjälpa till, men återigen, det drällde in en massa kommenterar från dömande människor som ifrågasatte att frågan ens kom på tal. Många passade också på att först skälla ut personen som lagt upp förfrågan, för att sedan börja beklaga sig själv över hens situation. Det var både hatiska, ifrågasättande och föraktfulla kommentarer.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Igen: Var kommer det här föraktet ifrån? Är det rädsla att själv hamna i samma situation? Vill man liksom ”försäkra sig om” att personen varit oaktsam för att hamna där hen är, så man ”vet” att man själv inte kommer att hamna där? Är det ett klassförakt? Eller är det helt enkelt oförstånd? Att man själv levt ett så vitt skilt liv, att det här är helt obegripligt för dessa personer? Eller är det avundsjuka? ”Jag ska minsann inte ge dig ett öre…”

Få saker gör mig så förvånad. Få saker gör mig så frustrerad som det här föraktet. Och det tycks vara så enormt många som bär detta förakt. Vad är det som inte går fram och var grundar sig det här föraktet i?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Autism, Islam, Pride, rasism, jämställdhet, det är samma grundprinciper

IMG_10711-1024x768Mänskliga rättigheter, pratar vi ofta om, samtidigt som vi inte alltid är beredda att låta alla människor i vårt samhälle leva med mänskliga rättigheter. Alla människor har samma värde, säger vi också, samtidigt som vi är beredda att göra vissa undantag från vissa människor vars levnadssätt inte riktigt passar in i vår egen världsbild.

Vi talar gärna med fina ord och omtänksamhet till våra medmänniskor, men när det handlar om att det kommer till oss själva, vår egen vardag, vår eget liv, Nimby (Not In My Back Yard) då låter det på annat sätt.

Romer som är en starkt utsatt grupp både här i Sverige och i övriga Europa, är ett tydligt exempel. Om man pratar om att alla människor är lika mycket värda och att alla har rätt att leva med mänskliga rättigheter, så vill alla skriva under på det. I de mänskliga rättigheterna ingår bland annat att ha rätt till ett drägligt boende, men när romska familjer ska bli våra grannar, då är det många som är beredda att tumma på detta med lika värde och mänskliga rättigheter.

Vi ömmar gärna för autistiska barn eller barn med andra funktionsnedsättningar, men vi vill inte ha dem som grannarVad är det för människovärde dessa som protesterar har? Det är nästan på gränsen till att deras föräldraskap borde utredas, eller i alla fall tycker jag synd om de barn som växer upp med föräldrar som har dessa värderingar och denna människosyn!

När vi talat om rasistiska strukturer, håller i princip alla med om att det är något vi bör försöka komma tillrätta med, men när någon anklagas för att skapa och sprida dessa strukturer, då är vi beredda på att göra avbön, för att personen i fråga ”inte menade något illa, egentligen”, oavsett om människor blir drabbade av denna spridning eller hur de mottagit budskapet.

När vi talar om jämställdhet så är alla med på alla människors lika värde, att kvinnor har samma värde som män, men lik förbaskat håller vi andan när en kvinna hävdar sina rättigheter, blir upprörd över att hon blir illa behandlad eller kräver att få säga sin mening och många försöker helt enkelt att tysta henne eller ”lugna ner henne”, eller i värsta fall förminskar henne och hennes reaktion.

Vi går gärna och tittar på Pride-paraden, men när våra barn ”kommer ut”, då hoppas vi att ”det ska växa bort”…

Vi är stolta över vår religionsfrihet, men när kvinnor väljer att frivilligt bära burka, tycker vi att vi har rätt att förlöjliga henne eller till och med öppet kritisera och ifrågasätta hennes val.

vgo_hand

Ja, världen är full av fördomar på olika nivåer och i olika grader. Vi är alla fulla av diverse fördomar och även om vi gör vårt bästa för att behandla våra medmänniskor med respekt och med samma människovärde som vi själva vill bli bemötta och behandlade, så blir det uppenbarligen väldigt fel ibland. Det är ofrånkomligt, men jag tror det är viktigt att ibland rannsaka sig själv, sina egna ideér och hur man uppfattar andras ideér. Det gör att man omvärderar och ofta kommer fram till helt nya insikter. Det här inlägget kan tyckas ganska deprimerande och negativt, men det finns enormt många ljuspunkter också. Eldsjälar som verkligen kämpar mot alla odds, människor som står upp för det de tror på, människor som varje dag kämpar för mänskliga rättigheter, sina egna och andras.

Trots allt finns det en massa ljusglimtar. När jag ser kurdiska män klä sig i kvinnokläder för att protestera mot förminskning av kvinnors rättigheter, blir jag varm inombords

När jag får tackmail och privata facebookmeddelanden som antingen bara tackar för mitt försök att ge min syn på saken i Lilla Hjärtat-debatten, en syn som de kanske själva delar, eller för att någon helt enkelt fått en ”aha-upplevelse” om vad debatten faktiskt handlar om. (Nämligen att komma till rätta med rasistiska strukturer och hur vi alla kan göra något för att förbättra vår värld i det avseendet.)

När människor ställer sig upp och säger ifrån och tar ställning även när det är obekvämt, så glädjes jag och blir styrkt av dessa människor. Dessutom är jag övertygad om att världen faktiskt blir bättre och bättre. Jag är övertygad om att människan generellt blir allt mer vidsynt och förstående över att världen är en plats där vi alla får plats.

stockholm pride

Jag vill varmt rekommendera DENNA artikel!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,