Föräldrars egentid genom flera generationer

Jag har hört många föräldrar med vuxna barn, klaga över att ”dagens föräldrar” och då menar man ofta i synnerhet mammor, har så höga krav på egentid. De kräver egentid för att träna, träffa vänner och slappa.

I början höll jag med och tänkte på att jag hade väldigt lite egentid när mina flickor var små, samtidigt som jag verkligen kunde ha behövt mer av det när jag tänker efter. De gånger jag hade barnvakt handlade det oftast om att gå på föräldramöten/jobb eller andra saker som inte handlade så mycket om återhämtning eller att göra ”roliga saker för sig själv”. Under knappt ett par år hade jag kontaktfamilj till mina flickor först en helg i månaden och sedan var tredje helg. Då hade jag MASSOR av egentid. I början hade jag svårt att ”roa mig själv” och det blev mest att jag möblerade om/rensade källaren eller andra nyttigheter. Efter ett tag så vande jag mig dock och började njuta väldigt mycket av just ensamheten. Jag passade på att sova ut, äta det jag ville och ta hand om mig själv. Ni vet det där långa badet i badkaret med badolja och en bra bok i en timme, utan att barnen står och bankar på dörren eller öppnar den med en skruvmejsel för att de bara MÅSTE på toa just då, eller har hamnat i bråk med varandra etc.

Den största skillnaden i mitt hem när jag hade haft dessa helger, var att jag själv kände att jag faktiskt blev en mycket bättre mamma. Att vara en utvilad förälder är oftast en mycket bättre förälder än en som alltid är väldigt trött och utarbetad. Dessutom hann jag sakna barnen så mycket när de var borta att det blev toppen varje gång de kom hem igen. Barnen i sin tur hade hunnit sakna mig och vi hade lite ”smekmånad” varje gång de kom hem.

Idag har många skilda föräldrar delat umgänge med sina barn. Varannan vecka är det som verkar vara vanligast, i alla fall bland mina bekanta. Utifrån en förälders perspektiv måste det vara det optimala. I alla fall om man kommer bra överens med den andra föräldern och känner sig trygg med att barnen har det bra. Av de barn jag träffar verkar många trivas med den uppgörelsen också, om det är bra eller dåligt kanske de kommer att vittna om när de blir vuxna, men jag tänker att det borde vara det optimala för de flesta barn också, rättvist fördelad tid mellan mamma och pappa.

Ur förälderns perspektiv låter det som rena rama drömmen för en under många år ensamstående förälder som mig. Varannan vecka kan du göra precis vad du vill, träffa kompisar, jobba över, sporta, hänga på puben, storstäda, tvätta eller vad du nu väljer att göra och varannan vecka kan du ha full koncentration och fokus på dina barn! Vikten av att ditt barn är med sin andra förälder och att de också får en fin kontakt, måste också kännas bra och viktigt! Wow, säger jag! Jag undrar om dessa föräldrar inser vilken fantastisk tillvaro de har? Eller finns det annan problematik som jag inte har tänkt på för att jag aldrig har levt så?

I mina ögon verkar det i alla fall härligt. Visst är jag glad och tacksam att jag fått så mycket tid med mina barn, men andra saker tar också väldigt mycket tid, såsom arbete, möten och annat och att få dela upp veckorna låter väldigt bra. Tänk bara att i lugn och ro kunna gå från jobbet till en tandläkare eller läkare i lugn och ro, utan att behöva ordna barnvakt, förbereda med mat dagen innan och så vidare… Visst saknar man säkert barnen jättemycket de veckor de är hos den andra föräldern, men samtidigt, vilken kvalitetstid man får när de väl kommer hem. Inte en massa tvätthögar att ta hand om, ingen storstädning som väntar. Inget som pockar på uppmärksamheten förutom barnen.

Ja, så tänker jag. Men så finns det förstås även föräldrar idag som faktiskt tar hand om sina barn helt själva, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Som gör sitt allra bästa och som sätter barnens bästa i första rummet. Alltid. Som får tacka nej till alla bjudningar där man inte kan ha barn med sig. Som aldrig kan stanna kvar en timme på jobbet, för att barn ska hämtas på dagis. Som aldrig kan följa med kollegorna på en fika eller öl efter jobbet eller kanske bara en pratstund, som aldrig kan ha ett eget fritidsintresse som inte kan innefatta barnen. Av många som har det på detta sätt kan det bero på att den andra föräldern inte är intresserad, eller lämplig att ta hand om barnen men i dagens föränderliga samhälle verkar det vara många som helt enkelt bor väldigt långt ifrån varandra. Inte sällan i olika länder.

Jag tycker det är jättebra att många kommuner idag kan hjälpa till med kontaktfamiljer för de föräldrar som oftast bär hela ansvaret och omsorgen för sina barn. Jag tror att det är en bra möjlighet för många familjer att få en avlastning de annars inte skulle få. Jag tror också på sikt att det är väldigt positivt för barnen och tycker att det är synd att många föräldrar känner sig tveksamma till detta, precis som jag själv gjorde den största delen av mina barns uppväxt. Det är klart man ska vara försiktig när man lämnar över ansvaret för det allra bästa man har, men på sikt tror jag ändå det kan vara bra för barn och för föräldrarna. Jag tror att det är en win-win-situation.

Men så hävdar många att dagens föräldrar är väldigt bortskämda. Jag har säkert vräkt ur mig något liknande själv också, men nu har jag funderat en del och jag har pratat med många småbarnsföräldrar i min närhet och ändrat inställning helt.

Dels tror jag att ett problem är att när vi ”dömer” dessa frihetstörstande mammor (för det är oftast mammorna som får kritik för detta) så glömmer vi att en orsak kan vara att jämställdheten blivit bredare. I alla tider har männen generellt kunnat gå på ”puben” efter jobbet eller haft kvar sina fritidsintressen precis när han velat, även om han har tre barn hemma. I takt med jämställdhetens utökning har idag även kvinnor börjat ställa dessa krav. Om man delar på föräldraledighet och hushållsarbete, varför ska då inte mammor kunna ta ett spinningpass efter jobbet eller träffa sina kollegor på en öl på fredag efter jobbet? Självklart måste vi inse att föräldrarollen för både kvinnor och män förändrats med tiden och därmed även kraven på pappor och mammor.

Ett annat problem med det nya föränderliga i vårt samhälle som vi inte tänker på när vi kritiserar dessa föräldrar är att även den äldre generationen har förändrats. När jag var barn så hade de flesta av oss en mormor/farmor/morfar/farfar som vi spenderade mycket tid med. Ofta på helger och ofta flera sammanhängande veckor under somrarna och ofta under andra lov. Detta var något som våra föräldrar kanske tog för givet många gånger, då de i sin tur ofta hade spenderat mycket tid med sina mor- och farföräldrar eller haft andra släktingar omkring sig.

Idag yrkesarbetar ofta mor- och farföräldrarna under våra barns uppväxt. Skilsmässor har ökat mycket och man flyttar av det skälet eller av andra skäl mycket mer, vilket gör att det inte är lika självklart att man kan ”skicka sina barn till barndomshemmet”. Jag upplever också att min generations föräldrar har tagit sig mer ”egentid” och därmed skapat egna intressen utanför hemmet, som mina far- och morföräldrar inte gjorde i samma utsträckning. Det försvårar också att ”skicka iväg barnen” till dem, samtidigt som vi kan unna våra föräldrar att få ta hand om sig själva. Min generations föräldrar har skapat egna liv och fritidsintressen och har helt enkelt mindre tid över för att passa barnbarn.

Flera av min generations föräldrar påpekar ofta att de ”minsann fick ta hand om sina barn själva när de var små”. De hävdar stolt att de hade varken hjälp av kontaktfamiljer, barnvakter eller behövde egentid för att dricka caffelatte i stan! Men är det hela sanningen? Ja, att de inte behövde egentid för att dricka caffelatte i stan är nog sant, eftersom, mig veterligt så fanns inte det i Sverige för 40 år sedan. Men i stället tror jag att de flesta (jag skriver väldigt generellt nu, men vi vet ju förstås att det alltid finns en massa undantag från regeln) faktiskt hade en massa avlastning, fast de tog den för given och tänker inte på att de fick en helt annan uppbackning än vad de själva har möjlighet eller intresse av att ge sina barn idag.

Det här är ingen kritik mot varken föräldrar eller mor- och farföräldrar. Om det är kritik mot någon, så är det mot de som dömer så snabbt, utan att tänka efter på bakomliggande orsaker (där har jag själv tills helt nyligen varit en av dem som dömt)! Kritiken vänder sig alltså inte till någon specifik person eller generation, utan handlar mer om att försöka synliggöra hur vårt samhälle förändrats som jag tror att man lätt missar.

Jag säger inte heller att det var bättre förr eller att det är bättre nu. Det jag säger är helt enkelt att tiderna förändras och att vi måste se helheten innan vi slänger ur oss kritik. Sedan tycker jag inte det är helt oviktigt att tänka på att tiderna förändras på många sätt. Förr ställdes det höga krav på kvinnor gällande hushållsarbete. Vi skulle göra egen pressylta till jul, stoppa våra egna korvar, safta och sylta på sommaren, bona golven och ha dammfritt. Idag ställs inte dessa krav på oss på samma sätt. Ingen höjer på ögonbrynen för att vi köper färdiglagat, däremot tycker jag att det ställs högre krav på oss att vi ska vara snygga, vältränade, sociala, bjuda till fest, komma på fest, ha en bra karriär, vara en bra väninna, mamma och hänga med i kulturella sammanhang. Vi ska helst ha sett den senaste teatern/bion/konserten eller läst den senaste boken på pockettoppen etc. Vi ska också tänka säkerhet när det gäller barnen. Idag bäddar ingen ner ungarna i det nedfällda sätet på vår Volvo kombi och sätter oss och röker i bilen med ungarna liggandes att läsa Kalle Anka där bak. Vi spänner fast barnen i de ordentligt fastsatta barnstolarna, vi barnsäkrar alla lådor i köket, sätter på barnen hjälmar innan de cyklar iväg. Sätter reflexvästar på barnen för att inte tappa bort dem och för att ingen bil ska lyckas missa att här kommer det ett barn och går. Helst ska vi tänka i 2-3 steg längre än att olyckan kan vara framme på ett eller annat sätt. Det är klart att alla dessa nya krav också får konsekvenser för våra liv och vår vardag.

Vad tycker du? Tror du att det ligger något i min text ovan, eller är du av helt annan uppfattning? Är dagens föräldrar generellt bortskämda med egentid?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Favoritisering av barnen eller se till barnens individuella behov

Mina egna barn. Från vänster: Isatou 18, Jai 20 och Binta 22. Mabou 9 längst ner.

En Amerikansk författare hävdar i en ny bok att de flesta föräldrar favoritiserar ett av barnen. Han menar också att de som hävdar att de inte gör det-ljuger! Jag tror det är skitsnack! Däremot tror jag att de flesta av oss föräldrar behandlar våra barn OLIKA och precis som jag skrev härom dagen i ett annat inlägg så tror jag det är rätt att göra det av den enkla anledning att barn är olika!

Som föräldrar ska vi se till barnets behov och eftersom alla barn är olika, så är det viktigt att också behandla dem olika. Det har inget med kärlek att göra. Eller att man tycker bättre om ett barn än ett annat! Jag tror de flesta föräldrar känner exakt samma KÄRLEK för sina barn, däremot tror jag att man i olika perioder känner sig närmre ett barn känslomässigt än ett annat. Det finns säkert till och med föräldrar som konsekvent känner sig närmre ett barn än ett annat, men med det inte sagt att man älskar ett barn mer än ett annat.

Jag tycker ofta jag kan känna att jag står närmre ett barn än de andra i olika perioder. Särskilt om man gjort något speciellt tillsammans. Det gör också att när jag får möjlighet att göra något med ALLA mina barn samtidigt, så känns det som allra bäst. Vi delar en upplevelse, vi kommer alla nära varandra och vi kompletterar varandra med alla våra olikheter.

Jag tror det är viktigt att ha gemensamma saker man gör, men också att man har intressen med varje barn.

Jag hade helt olika regler för mina flickor när de var yngre. Binta till exempel var jag hårdast mot när det gällde regler, men det berodde på att hon alltid tänjde på mina regler. Om det var viktigt för mig att hon var hemma klockan 21, så sa jag att hon måste vara hemma klockan 19 och hade jag tur då så var hon hemma klockan 21. Men varför skulle jag ha de reglerna för Isatou, som höll sina tider? Sa jag 21 till Isatou så var hon hemma då och såg hon att hon var sen, så hörde hon av sig. De var olika. Det hade ingenting med min kärlek till dem att göra.

Man måste se till varje enskilt barns behov och inte haka upp sig med att det ska vara lika eftersom ingen människa är helt lik någon annan. Sedan kommer barnen säkert uppleva att du är orättvis som förälder, men det är en helt annan sak. Det kan man dessutom förklara.

Jag vet att någon för länge sedan skrev i min blogg att eftersom jag bloggade mest om Binta och Mabou så betydde det att jag älskar dem mer än de andra barnen, vilket är helt fel! Det är de av mina barn som det ”händer” mest omkring som är ”bloggbart” och har ingenting med min kärlek att göra. Det är också mina andra två barn: Jai och Isatou som jag upplever att de inte alltid är riktigt lika bekväma i vissa situationer att exponeras i min blogg och det är egentligen huvudanledningen till att jag besparar dem det dessa perioder. Däremot vet jag att de ibland vill vara en del av bloggen och då får de också vara det. Olika barn med olika behov och personligheter.

Nej, jag tror inte det är vanligt att föräldrar favoritiserar sina barn, även om jag är säker på att det finns de som gör det också. Jag tror inte heller att de flesta föräldrar som säger att de inte favoritiserar sina barn – ljuger! Vad tror du?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Utan hot

Storasyster Isa, tog med lillebror på galej. Frivilligt. Utan hot. Utan mutor. Eller okej då, en 50-lapp. Fast då hade hon nästan bestämt sig ändå! 😉 Men det var i alla fall hennes eget initiativ! For real!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

GRATTIS till vinnaren!

Första veckans tävling för ensamstående föräldrar; HELP 2 HELP är till ända och en vinnare har utsetts! Johan och hans två barn vinner biljetter till Fyrishov med motiveringen:

”Jag har inte varit med mina två barn på Fyrishov sedans dom höjde avgiften för utomhusbadet till att bli samma som för hela äventyrsbadet. En anledning till varför just vi ska få gå dit är att jag livräddade en liten flicka sist vi var där. Nuförtiden badar vi i fyrisån, det är inte så illa, det har anlagts ett antal fina bryggor längs ån men det är klart vi saknar hopptornet och bubbelpoolen och så den obligatoriska bastun som gör så gott för den gamla trötta ryggen som sliter på byggen för 105 kronor i timman på halvtid. Parkett, kakel, säkerhetsdörrar, fönster och köksskåp uppför trapporna det är min lott i livet. tack för chansen att vinna ett bubblande bad ! M.v.h”

Stort GRATTIS till vinnarna! Hoppas ni får en kanondag på Fyrishov och glöm inte matsäcken! Man blir hungrig efter några timmars badande!

Till mina läsare: Jag är tacksam om ni håller koll på varje veckas tävling och om du känner någon som passar in och skulle behöva muntras upp, tipsa dem gärna om tävlingen. Jag vill verkligen att den ska nå fram till dem som behöver ha lite kul med sin familj!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

BRIS för vuxna

Ens barn, oavsett om de är stora eller små – en ständig källa till glädje, sorg, oro, ilska, konflikter, samhörighet, rädsla och fullständig lycka! Men alltid, alltid en kärlek så stark att den inte har kan mätas med något annat! På bilden, mina egna ögonstenar. Från vänster: Mabou (8), Isatou (16), Jainaba (18) och Binta (21)

Idag startar sidan Barnperspektivet – BRIS för vuxna! En mycket omfattande och lättillgänglig sida för oss föräldrar och andra vuxna som kommer i kontakt med barn och ungdomar!

Jag tror vi alla föräldrar behöver lite goda råd ibland, chans till debatt och möjlighet att ta del av andra föräldrars tankar och ideér.

De teman som finns på sidan att läsa mer om känns genomtänkta och är viktiga:. Exempel på några av dessa är:

Tonår: Vanliga bråk och konflikter

Mångkultur och Migration: Kulturkrockar i familjen

Förskola och Skola: Mobbning och Kränkningar

Familj: Om skilsmässa, Ensamstående förälder, Mor- och farförälder,

Speciell familjesituation: Förälder i fängelse, Barn med skyddad identitet, Psykisk ohälsa/sjukdom

Om ett barn far illa

Barnkonventionen

Ja, det är några av massor av exempel på som finns att få stöd, information och kunskap om på Barnperspektivet – BRIS för vuxna!

Sajten har naturligtvis även Forum & Chatt.

Tillägg: Aftonbladet skriver också om sajten idag!

Missa inte veckans debatt: Skilsmässobarn, hur mår vi?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Barnsajt

På sajten BarnNet.se kan du finna i stort sett alla prylar för barn. Även föräldrabloggar finns listade i bokstavsordning. Där kan du även finna min blogg och en massa andra mammor och pappor! Det finns även tävlingar, reportage och en massa annat att ta del av på sidan! En massa bra tips på bra föräldrasajter finner du också på sidan!

Så! Vad väntar du på? Det är bara att börja surfa runt! 😀

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag är kär i mina bloggläsare!!

Jag läser mitt eget inlägg igen om: Föräldraledigt för tonåringen och ska föräldrar betala för sina barns brott? Sedan läser jag era kommentarer. Och jag blir så glad att det pirrar i magen, likt förälskelse! Ni som kommenterat inlägget är kloka, varma och härliga människor. Ni är så mycket klokare än mig!! I det fall jag nu kände viss tveksamhet, angående att föräldrar ska betala för sina barns brott, så har ni nu övertygat mig! TACK!!

När jag läste förslaget så kände jag instinktivt att jag inte gillade det. När jag sedan satt och försökte finna argument till varför, så var det svårare att finna några. Därför har jag också skrivit i inlägget:

”För mig är frågan inte självklar. Kanske är det så att nuvarande lag är bra som den är?”

Men nu när ni gett mig vettiga argument som jag känner att jag också står för. Personligen och politiskt så blir jag varm i hela kroppen!!

Anna skriver:

”Känns det som ett straff som står i proportion till barnets misstag? Hur i hela världen hjälper man en familj med ett problembarn genom att ta familjens pengar?”

sarah skriver:

Jag ställer mig frågande till om det verkligen hjälper att föräldrarna blir skadeståndsskyldiga för barnets beteende. Det bygger ju onekligen på att föräldrarna kan men inte vill eller försöker stoppa barnet. som du skriver så finns det många bra föräldrar som trots det har barn som hamnat i kriminalitet och missbruk. Dessa föräldrar mår redan dåligt och känner sig usla. De skulle behöva mer stöd och hjäp snarare än böter. Tror jag i alla fall.

Li Lo skriver:

DET GÃ…R INTE ATT ALLTID KONTROLLERA EN TONÃ…RING ELLER ETT STÖRRE BARN!
Du kan ha alla ambitioner i världen om att vara delaktig, ta ansvar, stötta ditt barn och vara en bra förälder utan att lyckas. Jag blev arg, ledsen och sårad när jag hörde Ask i radion i morse. Det är alltid “normalnormen” de utgår ifrån (om nu mamma-pappa-barn och fasta inkomster är det normala)
Alla barn har det inte så, alla vuxna ORKAR och/eller KAN inte finnas till hands jämt. Det finns lika många orsaker till att barn eller en ungdom “strular” som det finns de som gör det…

Ibland glömmer jag bort varför jag älskar att blogga och så kommer ni kloka läsare in och påminner mig och gör mig glad och får mig dessutom att våga tro på MÄNNISKAN igen!! Ã…ter igen; TACK!!

Och inte nog med att ni redan hade övertygat mig, sedan läser jag i Aftonbladet att de flesta läsare som verkar tycka att det är rätt att föräldrarna ska betala. (Det måste ju innebär att mina läsare är smartare än genomsnittet av Aftonbladets läsare haha!) Men så kommer den kloka docenten och juristen Mårten Schultz och menar följande:

– Regeln innebär ett kraftigt avsteg från skadeståndsrättens traditionella värderingar. Det finns inget motsvarande i svensk rätt och det finns en anledning till det, säger han.

Strider mot traditionen inom svensk rätt

Grundtanken i svensk rätt är att man bara ska kunna anses skyldig till det man kan kontrollera. Det nya förslaget står enligt Mårten Schultz för en helt ny inriktning som strider mot tidigare tankar om brott och straff.

– Det är feltänkt på en mängd plan. För det första så passar det extremt dåligt in i rättssystemet, men det är också ogenomtänkt rent politiskt.

Han tror att regeringen utnyttjar det faktum att många inte vet att föräldrar redan i dag är juridiskt ansvariga för sina barn.

P.S. Jag har rättat Aftonbladets 3 små stavfel i citatet ovan! 😉 D.S.

Jag blir varm i hjärtat igen. Det börjar likna kärlek, banne mig!!

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Föräldraledigt för tonåringen och ska föräldrar betala för sina barns brott?

Jag och två av barnen; Jai (18) och Mabou (7) under URF i år. Ett av alla dessa tillfällen då det känns väldigt viktigt och bra att vara på plats och kolla läget, så att mina barn har det bra och varken ställer till med något eller råkar ut för något. Som bonus så har vi väldigt roligt tillsammans och gemensamma minnen för hela det kommande året om ett engagemang som gett oss alla mycket.

Aftonbladet skriver idag om att Socialdemokraterna har på förslag att förlänga föräldraförsäkringen till 16 år, i stället för som i dag till 7 års ålder. Jag tycker att det är ett oerhört bra förslag!! Det handlar alltså inte om att få fler dagar, utan endast om att förlänga tiden man har möjlighet att ta ut det.

Jag tycker att det är ett mycket bra förslag. Det kan knappast vara en överraskning för oss idag att tonåringar har ett extra behov av stöd och omsorg. Det är mycket som händer under tonåren.

Det som däremot förvånar mig något är artikelns utformning i Aftonbladet. Man har där valt att intervjua just småbarnsföräldrar om detta och får då också svar efter det. En småbarnsmamma svarar:

”– Det är bra. Ibland glömmer man eller hinner inte ta ut alla dagar. Jag har en 9-åring som jag inte hann ta ut alla dagar för.”

Hmmm… Nu var det kanske inte i första hand därför förslaget kom. För att man ska ”hinna” ta ut alla sina dagar. Och om man inte har gjort det när barnet fyllt nio, så har man kanske inte haft det behovet heller. Frågan handlar väl snarare om barnets behov.

Det är så oerhört mycket som händer under ett barns uppväxt, som jag tror det är lätt att glömma bort. Man tänker lätt på de första åren, när barnens behov av en vuxen är så väldigt påtaglig. Små barn måste ha en förälder som klär på, klär av, duschar/badar dem, borstar håret, matar, byter blöja etc. Ett litet barns behov av en vuxen blir väldigt självklar och påtaglig.

Sedan börjar barnet att klara allt mer saker själv. Det betyder dock inte att barnet inte behöver en vuxen. Tvärt om. Ett större barn har ett större behov av medveten närvaro av vuxna. Ett mindre barn kan klara sig rätt bra på de mest elementära bitarna, som jag gett exempel på ovan, medan ett större barn har ett mycket större behov av ett starkt engagemang. Kraven på en förälder till större barn blir mycket större och inte som många småbarnsföräldrar verkar tro, mindre.

Dels tror jag det är vanligt att just tonåringar under något eller några år av sitt liv, har ett större behov av vägledning, stöd och medveten närvaro av vuxna, men även på vägen dit, mellan 8 års ålder och tonårstiden. Det kan hända att barnet under en period är utsatt i skolan och behöver dig som förälder som extra stöd. Det kan också vara så att just din lilla kramgoa älskling är den som kommer att utsätta andra barn eller skolpersonalen för obehag och att du därför måste vara med i skolan för att sätta gränser och engagerar dig.

Det finns, med andra ord oerhört starka skäl till att faktiskt förlänga möjligheten till att ta ut föräldradagar. För en del barn kanske behovet aldrig kommer, medan det för andra barn helst skulle behövas dubbla föräldradagar. Jag tycker att förslaget är oerhört bra, samtidigt som jag också tycker att det försöker signalera till oss föräldrar att barnen inte klarar sig själv, bara för att de kan sätta skorna på rätt fot och tvätta håret själv.

TV4,

Ett annat förslag, som regeringen med Beatrice Ask i spetsen står för, är att föräldrar ska betala för sina barns brott. I en första åsyn av förslaget så låter det ju ganska vettigt. Föräldrar har ju alltid ett ansvar för sina barn och där finns det inga genvägar. Däremot så är jag inte så säker på att det skulle få den goda verkan som man tänker sig vid en första anblick.

Som bekant är det inte alltid barn går den väg som föräldrarna har utstakat. Det finns en massa föräldrar som tar sitt föräldraskap på fullaste allvar och kämpar häcken av sig för att utstaka en bra väg för sina barn. Barn som ändå vänder helt om och utstakar egna vägar, som kan få vilken förälder som helst att sätta hela jäkla föräldraskapet   halsen!! Att varje människa måste ta ansvar för sina handlingar är ju en självklarhet, men när det gäller minderåriga så finns det ju ett visst gränsland där barn inte är straffmyndiga. För en förälder är det helt klart så att vi omöjligt kan vara vid våra barns sida varenda sekund och alla föräldrar har nog varit med om att ens barn har gått helt emot ens egen vilja och önskemål i någon större eller mindre fråga. Ska man då behöva ta ansvar för den personens handlingar? Det är ju trots allt ens barn och det är ju inte heller ”samhällets fel”. Så det känns ju absolut inte självklart att räkningen ska falla på ”samhället” (d.v.s. oss alla) heller!

För mig är frågan inte självklar. Kanske är det så att nuvarande lag är bra som den är? Aftonbladet skriver:

”För att föräldrarna ska bli tvungna att betala skadestånd i dag måste rätten bevisa att mamman eller pappan varit vårdslösa och inte förhindrat barnet från att begå brott, rapporterar Ekot.”

Det är för mig självklart att föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barn, samtidigt är det lika självklart att barn är olika och en del föräldrar kan behöva ett stöd och hjälp från samhället som andra inte alls har behov av. Ibland kan det handla om föräldrarnas egen oförmåga att hantera sina barn, men det kan ibland även handla om att vissa barn faktiskt är mycket mer krävande än man som förälder kan förväntas förutse. För att inte tala om de barn som har funktionshinder av olika slag och faktiskt inte tar till sig ”uppförandekoder” som både föräldrar och samhället sänder ut.

I dessa fall är frågan hur mycket mer skada det kan göra för individerna, om man lägger ytterligare skuld och skam på föräldrarna som troligen redan upplever ett misslyckande i sitt föräldraskap, trots att man kanske är mycket engagerad i sina barn.

Det finns mycket utrymme att diskutera i frågan och jag har inga färdiga svar eller självklara lösningar. Jag tror att det finns mycket osagt kvar i frågan.

I Cattis lilla värld har ett bra blogginlägg i ämnet: Värdelösa morsor med värdelösa ungar

DN, SvD,

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Mitt sommarråd till dig som är förälder!

Jai 4, Binta 6 och Isatou 2

Barn i alla åldrar är toppen! De är underhållande, roliga, älskvärda och fantastiska på alla sätt och vis. Men allt har en gräns. Även föräldraskapet. Hur bildande, lärorikt, roligt och kärleksfyllt det än kan vara.

Att de flesta skilsmässor i Sverige sker efter semestern är knappast en tillfällighet. Att föräldrar drar en lättnadens suck när skolan slår upp sina dörrar igen, är knappast heller någon tillfällighet…

Att ”promenera på varandras nerver” är något ganska givet under sommarmånaderna. Visst är det härligt att umgås och hinna spendera tid tillsammans, men man kan också få för mycket av umgänget.

Som tonårsförälder kan jag säga att det värsta jag upplever under sommarlovet är avsaknaden av rutiner. Saker som rörs till hemma, slöheten som brukar inträda redan någon gång i mitten av Juni för att sedan vara konstant under resten av sommaren… Att de inte kan hålla sams med varandra, för att de fått för mycket umgänge och för lite stimulans… Ja, listan kan göras lång.

När jag var småbarnsförälder, särskilt till mina tre tonårsdöttrar (okej, Binta har redan fyllt 20…) så tyckte jag det värsta med sommaren var att jag inte kunde andas… Barnen var mig konstant hack i häl!! Jag kunde ha heldagsutflykter med dem, för att stimulera dem och ”trötta ut dem”, men när vi kom hem, så var de mig i hasorna exakt hela tiden!!

Om jag ställde mig och bakade, så hade jag snart sex små händer nedkörda i degskålen.

Om jag tog en dusch så hade någon snart öppnat badrumsdörren med en sax och satt och dinglade med benen från toalettstolen för att berätta om något som absolut inte kunde vänta tills jag duschat klart!! Vad som var så oerhört viktigt, kunde till exempel vara att lillasyster hade rivit sönder en teckning, eller att man hittat på en egen sång som bara MÅSTE sjungas för mamma just då…

När jag la mig i soffan för att titta på TV så hade jag snart tre kramsjuka flickor, under, över och nästan inuti min själ.

Eller så ställde de sig helt enkelt framför TV ´n och hade dans- och sånguppvisning för mig.

När jag låg och sov så kom de trippande, en efter en och la sig i min säng.

Kort sagt: jag höll på att bli GALEN på att aldrig, aldrig någonsin vara ifred!!

Binta, Jai och Isatou 2008

Jag tror inte att de ”bästa” föräldrarna är de som utplånar sina egna behov. Tvärt om, faktiskt. Jag anser att jag blev en mycket bättre mamma, när jag började ta mina egna behov på allvar. Mina behov som kvinna och människa. ”Jag är inte bara mamma”, säger reklamen. Nej, man är inte bara mamma, även om det ibland känns så…

Jag märker själv att när jag har haft ett par dagar ensam. Helt ensam och följt mina egna behov och önskemål, så har jag blivit både en gladare och bättre mamma. Framför allt en mamma, som tar mina barn på större allvar. Som lyssnar bättre, som är mer närvarande! Att jag dessutom hunnit sakna mina barn enormt mycket är en liten bonus.

Semestern är till för att vi ska hämta kraft och ladda våra batterier inför ett kommande år. Det där med att ladda batterierna kan vara väldigt sällsynt för många föräldrar.

Jag har därför några konkreta tips att ge!

Tips för småbarnsföräldrar och tonårsföräldrar: (Med småbarnsföräldrar menar jag till barn från 3-10 år)

Om du är sambo/gift, så ta en helg varannan månad eller liknande där den ena föräldern reser med barnen till en släkting eller åker och tältar eller liknande. Om du är ensamstående, så vill jag verkligen tipsa om att lämna ifrån dig barnen till en nära vän, släkting eller någon som du känner förtroende för och som kanske till och med uppskattar att få rå om dina telingar över en helg. Fast om du är ensamstående så tipsar jag om att försöka få till detta lite oftare än om du är gift eller sambo, i alla fall om det är du som har ansvaret för barnen i stort sett hela tiden. Om man delar på ansvaret för barnen med deras pappa, så kanske du ändå har möjlighet till egentid och då kanske inte behovet finns eller i alla fall inte är lika stort. Mina tips om du sällan är ensam från barnen, är att se till att bli det ibland och då ägna dig åt följande:

  • Planera INTE in någonting!!
  • Städa och tvätta INNAN barnen åker iväg, för du får ABSOLUT INTE ägna helgen åt hushållsarbete!
  • Planera inte in att träffa massa vänner eller bjuda in dem.
  • Börja med att ta ett långt, avslappnande bad, eller något annat som får dig riktigt avslappnad.
  • Sov sedan ut ordentligt.
  • Sen ska du bestämma vad DU helst vill göra. Kanske innebär det att ligga på sängen och läsa en bok, kanske att gå ut och käka en god middag med en vän, gå på krogen eller ta en shopping på stan. Det viktigaste är inte VAD du gör, utan att du gör något för din egen skull, som du uppskattar själv och att inte ha planerat det i förväg, för då blir det ett ”måste”, ett krav. Ta beslutet när du är utvilad, avslappnad och hunnit fundera ut vad DU verkligen vill göra!

Det är mitt sommarråd till alla föräldrar och faktiskt till barnen också, för jag är övertygad om att det är bra även för barnen att vara ifrån sina föräldrar (och ibland även sina syskon), om de är på en plats där de känner sig omtyckta och trygga. Jag tror det är bra att få längta och sakna varandra lite ibland. Jag tror inte på att utplåna sig själv, bara för att man har barn! Det är min uppfattning och jag är säker på att det inte passar alla, men det kanske är värt ett försök?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Viktig artikel att uppmärksamma

Aftonbladet skriver om det idag:

HÄR, HÄR och HÄR!

De ensamstående föräldrarna! Jag trivs väldigt bra av olika skäl att bo själv med mina barn. Jag upplever att vi har en nära och bra relation till varandra. Jag upplever också att vi ger och tar kärlek mellan varandra, att vi har demokrati och yttrandefrihet i hemmet.

Vi har mat och husrum. Det viktigaste, med andra ord.

Ändå saknar jag ofta det där lilla extra och framför allt saknar jag några som helst ekonomiska resurser när det krisar. Jag har haft det ännu sämre än jag har det i dag och jag är fullt medveten av att det finns många i min situation som har det ännu mycket sämre. Därför är det viktigt att media tar upp dessa ämnen. Livet blir extremt tungt för barn och föräldrar när varje enskild dag är en ekonomisk kamp…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,