Under hela våren har jag följt #fallet i Aftonbladet. Det har varit en podradio i flera delar som handlar om fallet med Samir. Samir som vid 15 års ålder erkände ett mord på sin styvmamma. Som tog sitt straff, sluten psykiatrisk vård, men sedan tog tillbaka sitt erkännande.
Foto: Fatou Touray, Afropé
Det handlar om en 15-årig kille som levt ett liv i utsatthet. Det handlar om en polismyndighet och åklagarmyndighet som inte var vana vid att utreda fall där ett erkännande kan förändras till ett nekande. Som inte var vana vid att handskas med den fruktansvärda utsattheten ett barn kunde få genomgå. En socialtjänst som uppenbarligen hade problem med att se till ett minderårigt barns bästa. Eller två minderåriga barns bästa.
Det handlar om smärta genom generationer. Brist på förlåtelse och för mycket av förlåtelse. Det handlar om barn som inte får vara barn, då de vuxna saknar ansvarstagande. Då de vuxna saknar insikt om ett barns behov och konsekvenserna av att utsätta ett barn för det som Samir fick gå igenom.
Fallet Samir handlar om familjehemligheter och om smärta. Det handlar om att barn kan visa en så oändligt stor solidaritet tills sina föräldrar. Även om solidariteten riskerar att utplåna barnet själv. Där kan vi verkligen tala om villkorslös kärlek och en fullständig tillit.
Jag är starkt berörd av detta fall och jag är starkt berörd av att så många professionella vuxna nästan 30 år efter detta fall, går ut och berättar öppet om att de misstänkte hela tiden att det fanns en annan sanning bakom denna historia. Vissa säger till och med rakt ut att man misstänkte att pappan bar skulden. Att lyfta upp och prata öppet är bra, men jag kan ändå inte låta bli att undra: var fanns det civilkuraget för nära 30 år sedan och under dessa nästa 30 år som har passerat?
Så oerhört mycket mindre smärta Samir troligen kunnat få utstå om det inte handlat om så mycket annat än att försöka lyfta fram sanningen och även att se till Samirs bästa. Barnets bästa. Ibland är vårt samhälle och det som utgör vårt samhälle, nämligen vi vuxna människor riktigt fega, ruttna medmänniskor som saknar allt kurage.
HÄR kan du lyssna på och läsa om och se bilder från hela berättelsen om Samir i #Fallet
HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Facebook
HÄR kan du se vad som skrivits om #Fallet på Twitter
Jag känner en massa fler pappor som ägnar sig allt för lite åt sina barn, jämfört med mammor. Jo, självklart finns det en massa mammor som inte engagerar sig i sina barn heller, men som sagt, jag känner många fler pappor än mammor. Pappor som ringer sina barn för sällan eller inte alls. Pappor som inte träffar sina barn regelbundet. Pappor som aldrig någonsin uppoffrar sig på något sätt för sina barn. Jag känner pappor som inte skickar presenter, inte gungar sina barn, hjälper dem med läxan eller åker på semester med sina barn. Pappor som inte känner sina barns lärare, klasskamrater, dagiskompisar eller ibland inte ens vet vilken skola deras barn går på. Pappor som inte följer med och tittat på matcher, uppvisningar och tävlingar i sina barn fritidsintressen.
Ibland beror det på egoism, ibland på missbruk, ibland på en ny relation, ibland på ovänskap med mamman, ibland på omognad eller avsaknad för känslan av ett faderskap. Inget av dessa skäl är någon ursäkt. Barnet blir lika skadat oavsett anledning och det kan aldrig vara en ursäkt. Ansvaret ligger alltid på föräldern och inte på någon annan. Barnet har aldrig någonsin någon skuld i att ett barn och en förälder saknar kontakt.
Sedan finns det mammor som hindrar sina barn från att träffa sina fäder. Det är då fortfarande pappans ansvar att gå vidare lagligt för att få träffa sitt/sina barn, men dessa mammor som hindrar sina barn från att möta sina fäder, för att de själva är besvikna, svartsjuka, arga på sitt/sina barns far har inte barnens bästa för sina ögon. Dessa mödrar är blinda av hat. När man är så blind för hat att man låter hatet gå ut över sina barn är man ingen bra förälder. De skadar också sina barn.
Självklart finns det undantag. Ett barn kan behövas skyddas från sin förälder om det finns ett missbruk eller våld eller något annat som direkt kan skada ett barn. Men i dessa fall bör man också försöka lösa det rättsligt så långt det är möjligt.
Vilken skada kan då ett barn ta av att inte få träffa båda sina föräldrar? Det vet man förstås inte. Det finns många olika teorier på detta, men att ett barn inte mår bra av att inte ha kontakt med båda sina föräldrar är skadligt för barnet både direkt och indirekt. Att bli övergiven och sviken av en eller båda sina föräldrar kommer alltid att få negativa konsekvenser.
Jag är ju inte alls övertygad att ett barn måste fara illa av en skilsmässa, även om jag tror att de flesta får någon form av negativ påverkan, men den behöver alltså inte vara av ondo för ett barn, utan jag tror det handlar helt och hållet om hur de vuxna hanterar skilsmässan.
FNs BARNKONVENTION behandlar flera punkter med dessa omständigheter. Det finns en anledning till att de finns och det finns en anledning att de är viktiga för våra barns utveckling.
Jag har fortsatt följa debatten i Janne Josefsson´s fotspår efter Uppdrag Granskning för någon vecka sedan, som jag skrev om här: De värsta konsekvenserna av fattigdomen i Sverige är skammen. Min upprördhet över programmet har inte stillnat märkvärt.
Särskilt kritisk är jag till förenklingen av problemet. Ekonomisk utsatthet för barn i Sverige handlar i första hand inte om svält, även om vi inte ska glömma att det finns barn som inte får tillräckligt med mat och framför allt som inte får tillräckligt bra mat. Ekonomisk utsatthet, även kallad barnfattigdom handlar om ett utanförskap som får så stora konsekvenser att det ofta drabbar självkänslan på så sätt att många ekonomiskt utsatta barn ifrågasätter människovärdet, att inte duga, att inte ha samma rättigheter att ta plats i vårt samhälle, som andra barn.
Min kritik handlar inte om själva granskningen av de organisationer som var aktuella i programmet eller att man inte skulle ha rätt att granska dessa siffror. Problemet för mig blir att man dels inte hade några siffror att kontra med, men framför allt handlade det om att man lyfte fram så många irrelevanta inslag i programmet att många ifrågasatte den relativa barnfattigdomen i Sverige över huvud taget. Att gå runt och fråga vissa enskilda personer hur mycket pengar de har kvar efter hyran blir bara fånigt, då man inte är tydlig med vilka utgifter man har eller exakt hur många personer som ska försörjas på den summan. Det blev det som förstärkte intrycket som många reagerade på i inslaget, nämligen den att Sverige inte har någon barnfattigdom.
Att på gatan fråga ut människor om ”det finns några fattiga barn i området” är lika irrelevant det. Det som är väsentligt är dels de seriösa undersökningar och forskning som faktiskt gjorts i sakfrågan, men framför allt är det viktigt med de barn som lever i en ekonomisk och social utsatthet. Det är där fokus måste läggas.
Fokus måste även läggas på de föräldrar som lever i dessa ekonomiska utanförskap, där man inte klarar av att gå på en arbetsintervju för att det saknas framtänder i munnen, föräldrar som inte är stärkta att prata med sina barn om deras ekonomiska utsatthet för att skammen är för stor och känslan av att vara en misslyckad förälder inte kan tonas ned, trots insikten av att det skapar otrygghet för barnen. Föräldrar som inte orkar vara sociala och umgås med andra föräldrar, för att de inte har något att bidra med i diskussionen när man pratar julklappsköp, semesterresor och den nya bilen. Hur ska vi få dessa föräldrar att trots sin ekonomiska utsatthet och trots det sociala utanförskapet, vara stolta över sig själva och det som de åstadkommer i sin vardag, att vara starka i sitt föräldraskap trots att de inte kan uppfylla sina barns önskelistor?
Hur ska vi stärka dessa föräldrar att våga ta plats i vårt samhälle, att bidra med sina tankar och ideér, sin förmåga att vara med och utveckla vårt samhälle? Hur ska vi stärka dessa föräldrar så de i sin tur vågar och orkar stärka sina barn i deras miljö, även om man aldrig kommer att kunna bjuda in deras kompisar på födelsedagskalas till något lekland?
Hur ska vi stötta våra medmänniskor att förstå att de är lika viktiga för vårt samhälle och dess utveckling, med den resurs de är eller skulle kunna vara om inte skammen var så utplånande och smärtsam?
Kortvarig ekonomisk utsatthet kan vara en nyttig erfarenhet för många, den kan också vara en drivkraft när man har en fast grund att stå på och ser en utväg. Långvarig fattigdom är tärande och utplånande och den är svårare att ta sig ur, när marken under fötterna ständigt är i gungning rent känslomässigt.
Fler bra och läsvärda artiklar i ämnet som publicerades efter Uppdrag Granskning som är läsvärda:
I går skrev UNT om en kommande vräkning av en barnfamilj i Uppsala. Då jag ofta har debatterat och skrivit om just barnperspektivet och mycket om barnfattigdom, så fick denna artikel mig att tänka ur ett litet annat perspektiv. I det här fallet har jag svårt att se myndigheternas senfärdiga agerande med just barnperspektivet i fokus och där hamnar då barnfattigdomen i kläm i mitt eget resonemang.
I första hand måste jag utgå från att fakta i artikeln stämmer. Jag läser mammans sida av saken och jag läser socialtjänstens sida av saken. Utifrån de förhållanden som beskrivs så känns det som om både socialtjänsten och föräldrarna/mamman (?) har brustit i sin omsorg av att se till barnens bästa.
Det här med ekonomi och föräldraskap är en ständigt aktuell och känslig fråga. Jag är övertygad om att man visst kan vara en väldigt bra förälder, samtidigt som man har en usel ekonomi eller behov av hjälp att komma på fötter under en period. Dålig ekonomi kan komma sig av många orsaker, det kan handla om dålig inkomst, hög boendekostnad, svårt att få ett boende som passar ens plånbok, det kan komma sig av dödsfall och skilsmässor, sjukdomar och ibland handlar det rätt och slätt om att man är dålig på just det med ekonomi. Att man har svårt med debet och kredit.
Det kan handla om kortvariga kriser och det kan handla om mer långvariga kriser. I kris handlar människor ofta irrationellt. Att stoppa huvudet i sanden är inte helt ovanligt, när vi känner oss trängda eller otrygga i en situation vi har svårt att hantera.
Oavsett om det handlar om sjukdom, dåligt ekonomiskt sinne, arbetslöshet eller vad det än må vara, så kan man ibland behöva hjälp. De flesta av oss har ett socialt nätverk som kan backa upp till viss del när vi hamnar i kris. För de som saknar det, eller helt enkelt har ett för svagt nätverk, har möjlighet att få viss hjälp och stöd från samhället. I landets kommuner kan man till exempel får ekonomisk rådgivning kostnadsfritt och vi har i princip fri sjukvård och möjlighet till olika utredningar och även möjlighet att få ekonomisk hjälp från socialtjänsten. Det finns i och för sig regler man måste anpassa sig till och följa, men om man själv är villig att reda ut sin situation, så brukar dessa regler inte vara helt oöverstigliga. Är man sjuk så har man möjlighet att bli utredd inom sjukvården och få medicin eller annan hjälp för sina besvär. etc.
Men ibland har en person så svåra problem att man inte själv kan söka sig den hjälpen. Ibland finns det människor som faktiskt saknar förmågan till självinsikt fullständigt. Det här kan förstås vara förödande för den enskilde individen, men det är framför allt för barnen om det finns barn inblandade och det är här jag menar att socialtjänsten måste komma in.
Det är socialtjänsten som i det yttersta har ansvaret för våra barn, när en förälders förmåga saknas eller inte räcker till för att finna fullständig omsorg för barnen.
I det här fallet så verkar det som om socialtjänsten har väntat för länge. Om en (eller eventuellt båda föräldrarna?) saknat förmåga att betala boende för sina barn, så har de brustit i sitt omhändertagande för barnen. Om det beror på att de (båda?) saknat inkomst så har de haft rätt till försörjningsstöd. Här går historierna isär. Den ena parten (socialtjänsten) menar att man försökt få till stånd ett möte under väldigt lång tid för att utreda familjens ekonomiska situation, utan att lyckas och mamman i sin tur menar att hon har sökt försörjningsstöd vid massor av tillfällen:
”– Jag har lämnat in en massa ansökningar om socialbidrag, det har jag vittnen på”
Nu har jag varit med till socialtjänsten i Uppsala vid flera tillfällen både i mitt arbete och privat de senaste 5-6 åren, när folk har lämnat in socialbidragsansökningar och vid alla dessa tillfällen så har det gått till så att den sökande har gått fram personligen och lämnat in sin ansökan i receptionen och en av de personer som har stått vid disken har tagit emot ansökan, tagit kopia på bifogade dokument (såsom hyresavier, elräkningar, lönespecifikationer etc.) Sedan har man datumstämplat alla handlingar och lämnat ett kvitto på när dessa lämnades in. Detta har även en person som kommenterat artikeln i UNT skrivit om.
Dessa uppgifter får mig därför att tvivla på kvinnans utsago.
Socialtjänsten menar däremot att man under en lång tid försökt att komma till stånd med ett möte med kvinnan för att reda ut hennes ekonomiska situation:
”Av socialtjänstens journalanteckningar framgår att man gång på gång stämt möte med kvinnan för att utreda om hon har rätt till socialbidrag men hon har inte kommit.”
Att kvinnan nu har uppnått en skuld till Uppsala Kommun på 700 000 kronor verkar helt horribelt och där kan jag verkligen fundera på hur det kommer sig att detta ärende har fått gå så långt? Hur kommer det sig att socialtjänsten under hela denna långa tid, inte kommit till skott med en utredning? Det kan väl inte vara så att man bara kan strunta i räkningar OCH anmodan att komma till möten och så ska saken vara ur världen? Sedan 2004.
”2007 beslöt regeringen att inga barn ska vräkas, ett mål som även Uppsala kommun antagit. De senaste åren har mellan noll och fyra barn i Uppsala per år varit inblandade i avhysningar.”
Jag tycker det är en bra vision. Barn ska inte riskera att bli vräkta för att deras föräldrar av olika skäl har betalningssvårigheter under en period. Däremot antar jag att lagen aldrig inneburit att föräldrar ska kunna bo gratis i åtta år och strunta i hyra och möten för att reda upp sin ekonomiska situation, för då handlar det i stället om att utnyttja lagen och systemet för egen vinning och då tycker jag att man dessutom använder sina barn som slagträn för att uppnå en egen förtjänst. Det är inte okej.
Hur dessa barn har haft det under denna långa tid, framgår inte av artikeln i UNT. Det kan vara så att mamman/föräldrarna har varit fullt fungerande i sin föräldraroll på alla andra möjliga sätt eller så kan det vara så att föräldrarna eller mamman inte har fungerat och att barnen på olika sätt har tagit skada. Det vet vi inget om.
Det är ganska centralt dock om pappan till barnen bor med familjen eller ej. Själv nekar han till det, enligt artikeln i UNT, men socialtjänsten hävdar att han bor där. För att de ska stå på sig i den frågan, gissar jag att han är skriven på adressen, eller att man har andra konkreta fakta på att han faktisk gör det? Om han inte är skriven på adressen men bor där ändå, så är detta reglerat i folkbokföringslagen. Om det är så att han är skriven på adressen och/eller bor med sin familj så räknas han förstås in ekonomiskt i familjen också och det är därför det är viktigt att veta om han bor där eller ej och i så fall om även han har varit utan inkomst under alla dessa åtta år och inte haft försörjningsmöjligheter för sin familj eller ens har haft möjlighet att betala för sitt boende.
Om pappan i detta fall inte haft någon inkomst under alla dessa år, så borde förstås socialtjänsten även inkludera honom i sina kallelser till möten och utredningar om familjens ekonomi och har han haft inkomst och bott/bor med familjen bör även han ställas till svars för varför man inte har betalat hyran under så extremt lång tid. Om någon som helst inkomst funnits så är det väldigt illa att man inte behövt betala för sitt boende. Om ingen inkomst alls har funnits, ja då är det jättetragiskt. Oavsett så är det stor försummelse av socialtjänsten att inte utreda detta ärende och gå vidare med det till vräkning och djupare utredning förrän nu.
Vad betyder det för en barn att leva i en familj utan sysselsättning eller inkomst? Vad ger det för signaler till barnen? Riskerar barnen att hamna i samma sak när de själva blir vuxna? Hur har barnen haft det under dessa år?
Självklart ska barnfamiljer stöttas på olika sätt. Självklart är det viktigt att barn inte far illa eller tas ifrån sina föräldrar godtyckligt. Samtidigt får vi inte vara naiva och tro att det inte finns enskilda föräldrar som faktiskt vill utnyttja systemet såsom till exempel att barn inte ska vräkas.
Vad som är huvudorsaken framgår inte heller av artikeln. Finns det ett alkohol- eller drogmissbruk? Psykisk sjukdom? Saker som både skulle kunna ge vissa svar på hur detta kunnat fortgå i så många år, samtidigt som dessa faktorer i sig då skulle ha kunnat påverka barnen i ännu större utsträckning. I så fall är det ju ännu större anledning till att socialtjänsten borde ha ingripit för länge sedan. Om man är osäker på skälet, så finns det ju utredningshem för familjer där man behöver ta reda på en förälders förmåga att ta hand om sina barn. Varför har man valt att inte pröva en sådan väg för familjen?
Självklart blir spekulationerna många när man läser en artikel som berör mycket, men ändå inte innehåller så mycket fakta. Artikeln var för övrigt den mest lästa på UNT igår.
När ska en förälders brist på ansvar övergå till samhällets ansvar? Var går gränsen? Kan man tillgodose sina barns behov genom att leva utan inkomst i nästan 10 år? Kan man tillgodose deras behov om man inte betalar hyra och el under lika lång tid? Kan man tillgodose andra behov såsom mat, matsäckar, fritidsintressen, kläder, nöjen, semesterresor och annat genom lånade pengar från vänner i åtta år?
Det framgår inte hur många barn det är i artikeln, eller deras åldrar. Det står i stället:
”En kvinna med flera barn i skolålder…”
Det kan vara tre eller fler barn och så mycket vet jag att även om man lever på existensminimum så är det inte billigt att ha tre barn eller fler. Det kostar. Om det däremot har funnits en inkomst hos en förälder i familjen (pappan) och man struntat i att betala hyra så är det däremot en helt annan sak. Jag har försörjt fyra barn på en lön och med en väldigt hög hyra, så jag vet vad det handlar om. Jag kan inte föreställa mig hur mycket pengar jag hade behövt låna under åtta år, för att tillgodose mina barns allra mest basala behov om jag saknat inkomst helt, samtidigt som jag inte heller kan föreställa mig vilken fantastisk ekonomi jag skulle ha haft om jag inte hade behövt betala hyra på åtta år, samtidigt som jag lyft en inkomst.
Hur jag än vänder och vrider på det här fallet så känns det som det finns enormt många fler stenar att vända på och hur jag än vänder på saken så kan jag inte tycka annat än att både föräldrarna och socialtjänsten har brustit i sin omsorg för barnen. Det tycks finnas en total avsaknad av barnperspektiv i det aktuella fallet och därför är det viktigt att lyfta fall som dessa och fortsätta diskutera dem. Så det inte fortsätter ske på det här sättet.
Frågan vi måste ställa oss igen och igen: Vem tar ansvar för barnen?
Man får tycka att det är jobbigt att vara förälder. Att det är jobbigt att ha barn. Även om man själv har valt att skaffa barn och även om man själv har satt dem till världen.
Man får bli arg på sina barn när de har gjort fel eller i rent uppfostringssyfte. Trots att det är du som har uppfostrat dem.
Man får sätta egna regler. Även om ”alla andra får” något helt annat. Även om någon tycker att du är en ”hönsmamma”.
Man har rätt att ha egen tid. Även när du har blivit förälder.
Man får ge sina barn lov att göra saker som inte andra barn i samma ålder får göra. Även om någon anser att du är ansvarslös.
Man får ta obekväma beslut för barnets skull. Även om barnet gråter och skriker att du är världens sämsta förälder.
Men man ska inte göra dessa saker hela tiden. Om du alltid klagar på ditt barn, alltid åsidosätter ditt barn, aldrig bekräftar ditt barn, alltid tar beslut ovanför barnets huvud, utan att barnet får vara med och bestämma, tar egentid när ditt barn behöver dig mer än vanligt, alltid är arg på ditt barn, då kan ditt barn fara illa.
Man får bli arg på sitt barn och jag skulle vilja påstå att man BÖR bli arg på sitt barn när h*n gör fel. Hur ska ett barn annars lära sig att våga ta konflikter? Men det är också viktigt att efter ett ”utbrott” sitta ner och prata om det som hänt. Förklara varför man blev arg och att man inte tycker om HANDLINGEN som barnet gjort, men alltid kommer att älska honom/henne.
Föräldraskap är en balansgång. Som förälder har vi naturligtvis även rätt att göra fel. Vi är bara människor. Jag tror att de allra allra flesta av oss föräldrar har våra barns bästa för ögonen och gör det vi tror är rätt och det vi i den stunden förmår. Samtidigt tror jag det är helt omöjligt att uppfostra ett barn utan att begå några misstag.
Föräldraskap är aldrig lätt. Ibland går vi på instinkt, ibland på beprövade metoder, ibland på ren slentrian och ibland på vår kännedom om vårt barn. Det viktigaste tror jag ändå är att vi försöker göra vårt bästa.
Att se saker i ett större perspektiv och på längre sikt än våra barn har förmågan att göra, tror jag är en av våra största uppgifter. Barn och ungdomar har en förmåga att se saker på väldigt kort sikt och har ofta svårt att se konsekvenser av sitt handlande.
Barn behöver massor av kärlek och omsorg, de behöver vägledning och omtanke, men de behöver också riktlinjer, någon som säger ifrån och någon som kan och orkar stå emot när vindarna blåser som hårdast.
…jag tänker fortsätta stötta mina barn i det de vill syssla med! 😀 Att låta dem utveckla sina intressen i det som de själva är intresserade av och inte tvinga på dem mina egna intressen. Så länge det inte är något som skadar dem eller någon annan eller deras hälsa så kommer jag att stötta dem i det de vill, med mina råd och min vägledning har de mitt fulla stöd! I medgång och motgång.
Binta är kanske den som syns mest av mina barn, det beror nog mest på att hon valt ett yrke där en av delarna är i rampljuset
För mig är det inte viktigt att de blir framgångsrika. Det är viktigt att de har ett liv de själva trivs med och mår bra. Det är viktigt för mig att stötta dem för att nå de mål de själva har satt upp och när de inte lyckas med det så är det min önskan att få finnas där för dem och visa att de duger och är älskade i alla fall. För de personer de är!
Min kärlek till mina barn är förbehållslös och kommer att vara lika starkt oavsett vad de väljer att göra med sina liv. Jag kommer alltid att respektera deras val och så långt det är möjligt stötta dem i deras val även om jag kanske inte alltid kommer att tycka om dem.
Binta med hennes dans, oavsett vad illasinnade ryktesspridare tycker om dansen! Jag vet att hon jobbar mycket hårt och förtjänar varje framgång hon gör. Det är HON och ingen annan som tagit henne till den nivå hon är idag! Det är jag stolt över och därför har hon mitt fulla stöd!
Jai har jag i flera år försökt stötta med hennes sång, då hon har en fantastisk sångröst, vilket hon vägrar att utveckla och det tycker jag också är viktigt att acceptera, även om jag tycker det är lite trist att inte utveckla den talang hon uppenbarligen har! I stället försöker jag nu att stötta henne i sitt yrkesval för att kunna utveckla sig inom det!
Isatou försöker jag stötta och uppmuntra i sitt matlagnings- och bakningsintresse på de sätt jag kan. Jag har ofta skrivit om hur hon lyckas skapa fantastiska smakupplevelser i vårt kök, till familjens stora glädje!
Mabou är det ju lite svårt att säga vilket som kommer att bli hans styrka och stora intresse i livet, då han ännu är så ung, men just nu vill han lära sig mer inom dans och att spela tv-spel är ett gemensamt intresse vi har för tillfället…! 😉
Jag anser att det i stort sett är en förälders plikt att ge sitt stöd till sina barn, oavsett om det finns de som har sina moraliska betänkligheter i frågan!
För övrigt ger jag mitt fulla stöd till Blackout Dancecrew, som jobbar mycket hårt med sin egen och andras dans. Som undervisar alla dessa människor i alla åldrar. Som dessutom ger unga tjejer en bättre och starkare självkänsla. Som får en massa unga fans att inse att det är okej att dansa och tycka om sig själv även om man är ”för” kort, lång, smal, tjock, har stora fötter eller långa ben, breda höfter eller vad-det-nu-kan-vara… Ja, helt enkelt att man duger som man är och kan gå väldigt långt ändå om det är något man brinner för! Det visar ju inte minst alla bokningar och erbjudanden de får!
Jag älskar att få vara en del av mina barns liv och jag älskar att de är en del av mitt liv! Jag har mina vänner, kollegor, släktingar, bekanta, men störst av allt är kärleken till mina barn! Leve Kärleken! Länge, länge leve spridning av glädje, kärlek, positivism och uppmuntran till dina medmänniskor. Kort leve till alla som sprider illasinnade rykten och lögner, förtal och elakheter, hat och avundsjuka, både på Internet och utanför!
Jag hade i sanningens namn inte riktigt koll på dessa böcker innan jag gick dit, men tyckte att ämnet lät väldigt intressant.
Först ut var Karin som berättade lite om sin bok, om hur och varför den blev till och en del om innehållet. Den handlar om att det dels är lättare att förstå sig själv och sitt liv, om man förstår sin mammas liv. Den handlar om familjehemligheter och om vikten att förstå vad som ligger bakom. Hon berättade bland annat om den familjehemlighet som deras familj bar på och som handlade om hennes mamma i första hand. Men den handlar också om hur viktigt det var för Karin själv att inte bli som sin mamma i dessa avseenden.
Hon tog upp flera intressanta tankegångar och aspekter på detta med generationsklyftor, mammarollen förr och nu o.s.v. Jag upplever också att Karin kommit till insikt på många sätt om varför hennes mamma var som hon var, som kanske är svårt att förstå som barn, men som hon idag kan förstå.
Jag ska tillägga att jag inte hunnit läsa någon av böckerna, men att jag planerar att göra det. (Har en hel hög böcker just nu, som ligger före på listan bara.) När jag läst dem kommer jag absolut skriva om det i bloggen och betygsätta dem, på det vis jag brukar göra med de böcker jag läser.
Karin ´s bok verkar intressant.
Sedan skulle Hanne Kjöller berätta om sin bok. Jag ska här säga att jag första kvarten bara hade följande ord ringande i huvudet: ”klasskillnader, arbetarklass, medelklass…” Det berodde till stor del på hur Hanne presenterade sin bok och sina tankar runt moderskapet. När jag kommer hem och bläddrar lite i boken (som sagt var så har jag inte hunnit läsa den ännu) så ser jag att Hanne redan i inledningen skriver följande:
”Låt mig säga detta först
Det här är inte en bok om tonårsmammor utan utbildning, egen bostad och framtidstro. Inte en bok om fembarnsfamiljer som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Inte en bok om föräldrar med funktionshindrade barn som kämpar för att få den hjälp och avlastning de borde ha rätt till i ett välfärdssamhälle. Inte om mammor och pappor med kolikbarn som håller på att förlora förståndet av uppdämd sömnlöshet och otröstliga barn.
Det här är i stället en bok om oss andra. Om oss som haft turen att få ett eller ett par efterlängtade, friska barn under goda sociala förhållanden och vid en tidpunkt i livet då det ingalunda är självklart att vi ens skulle få några. Om oss som lever i en tid, i en del av världen och under sådana omständigheter att vi har alla skäl att känna oss nöjda. Men som ändå inte är det.”
Så kan man läsa i Hanne ´s bok. Innan den ens har börjat. Jag passar alltså inte in i den läsargrupp som Hanne efterlyser. Inte för att jag passar in på alla exempel ovan, men kanske något av dem i alla fall. Hur jag blev inbjuden till just denna bokafton funderar jag över? Eller så var det just därför. Jag är ändå glad att jag blev det, även om jag känner mig väldigt kritisk till en hel del som Hanne sa. Men jag är framför allt glad att jag fick en inbjudan och att jag gick då det dragit igång mina tankar rejält de senaste dagarna. Om moderskap. Om klassamhälle. Men visst, det ska finnas böcker till alla. Det hindrar dock inte mig från att ha en åsikt om dem.
Hanne börjar med att berätta att hon, likt många kvinnor, i synnerhet i Stockholm som allt för sent i livet ville skaffa barn och det inte blev några just därför. Hon berättar om hur hon gjort flera IVF behandlingar och har en varmt efterlängtad dotter till följd av detta. (Jag har för mig att hon sa att hon gjorde några av dessa försök efter att dottern var född, för att försöka få ett syskon till henne, men som inte lyckades)
Hanne berättar vidare om hur hon anser att många mammor som egentligen har det väldigt bra, klagar för mycket på föräldraskapet och dess problematik, i stället för att fokusera på det positiva med att få barn i ett land som Sverige där vi har så pass mycket trygghet som vi har. Så långt är jag med. Vidare ger Hanne en del rätt slående exempel och en hel del roliga kommentarer till vårt gnällande i detta land.
Bl.a. tar hon upp exemplet med att vi kvinnor ofta är rätt snabba på att skapa framtida problem redan i ett tidigt skede. Problem för oss själva. Hanne nämner bl.a. att man inte först kan ta ut den största delen av föräldraledigheten och sedan kräva att man ska vabba hälften var. Där vill jag sätta en liten parentes för att det finns familjer som inte har ekonomiska möjligheter att om mannen har ett mer högavlönat yrke, låta mannen vara hemma halva tiden. Men för övrigt så tycker jag det ligger en del i den kommentaren. En del andra intressanta betraktelser delade Hanne med sig. Barn som blir tröstade av pappan och mamman kommer och tar barnet ur pappans famn för att ”H*n behöver mig nu!”
Det fanns en del poänger i Hanne ´s resonemang. Sedan fanns det en hel del som jag inte alls håller med om.
Bland annat tar hon upp att mammor väldigt ofta har dåligt samvete, trots att våra barn har det väldigt bra. Hanne slänger ur sig frågan snabbt till publiken: ”Har ni dåligt samvete?” Jag håller bokstavligen på att ramla baklänges när jag hör ett rungande: ”Nääää…”
Jag börjar fundera på om detta också är en klassfråga? Jag känner nämligen inte en enda mamma som inte har dåligt samvete. Jag tänker att om man lever med en man och ett barn, har en skaplig ekonomi och jobbar med ett arbete som man trivs väldigt bra med och som kanske inte ställer så väldigt höga fysiska krav på en. Ett arbete där man har möjlighet till flextid eller på andra sätt har fördelar som kommer familjen till godo.
Då kanske man faktiskt inte heller har dåligt samvete?
Om man inte behöver jobba över påskhelger och lämna barnen till barnvakter, för att fritids inte har öppet, eller skicka barnen till släktingar eller vänner på julafton för att man själv jobbar. Eller för den pappa som arbetar som byggnadsarbetare/ställningsbyggare eller vilket annat fysiskt ansträngande arbete som helst och som bara inte orkar leka med barnen när han kommer hem från jobbet på kvällen och undrar hur han ens ska orka ställa fram mat på bordet. Det är klart att det ger dåligt samvete. Det bör ju rimligen göra det och jag tycker inte ens att det är negativt. Tvärt om så tycker jag att det visar att vi vill våra barn väl och faktiskt har en plan för vår uppfostran av barnen och en tanke bakom för hur vi vill spendera tid med våra barn och hur vi vill ägna mer tid åt barnen.
Om man alltid har det barn som hämtas sist på fritids/dagis. Det barn som alltid får gå på fritids på alla lov. Eller ett barn som är mer krävande men man ändå inte lyckas tillgodose behovet som kan handla om att ha fler aktiviteter än barn ”normalt” har, eller att göra mer fysiskt ansträngande aktiviteter som kräver en förälders fullständiga uppmärksamhet mer än man har möjlighet att ge.
Är det konstigt då om man som förälder får dåligt samvete? Är det ens negativt?
Då kanske det faktiskt även här finns en klasskillnad? För det är klart att det är rimligt att ha dåligt samvete om man hela tiden är tvungen att prioritera bort saker som skulle komma barnen till godo, till förmån för att kunna försörja sin familj. Däremot så är det kanske orimligt att gå runt med dåligt samvete om man faktiskt kan avsätta så mycket tid, engagemang och stimulera sitt barn så mycket som man önskar.
Hanne ger också exempel på att barn blir kreativa av att ha tråkigt och att de inte alltid behöver vara sysselsatta eller att man måste sysselsätta sina barn. Att det föder kreativitet att ha tråkigt. Det är sant. Till viss del. Men återigen ramlar jag in på spåret att det är en klasskillnad. Det är en sak att barnen har tråkigt ibland och tvingas bli mer kreativa för att roa sig själva, mot att alltid uppleva att man som förälder måste säga nej på grund av ekonomiska eller tidsbegränsade skäl, medan Hanne ´s ”nej” av pedagogiska skäl, säkerligen är bra, då hon vid ett senare tillfälle kan ta sig tid och råd att stimulera sitt barn.
Jag kan dra upp extremt många fler exempel på det Hanne redan inleder sin bok med; nämligen att den här boken inte är för oss som kanske har gått igenom lite fler saker på vägen, såsom skilsmässor, arbetslöshet, sjukdomar, en partner som gått bort eller annat. Det är definitivt inte en bok för oss som anser oss tillhöra arbetarklassen. Särskilt inte om man vill ha tips och råd i sitt föräldraskap eller få uppmuntran i sin mammaroll. Snarare tvärt om uppfattade jag det som om Hanne visar ett visst förakt för oss som inte lever under i hennes ögon ”perfekta” omständigheter och inte heller drar sig för att ironisera över detta.
Särskilt när hon avslutar sitt samtal med att referera till den Expressen-artikelserie där bland annat jag medverkade i höstas. För det första har hon helt missat handlingen i artikelserien om otillåtna skolavgifter, där en del familjer lyftes fram som exempel på att ha det eller ha haft det svårt i någon period att få ihop just till dessa dolda utgifter, utan hon avslutar sin pratstund med att referera till Expressens artikelserie med: ”Ja, det kanske inte är så svårt att fatta att man inte kan resa till Thailand om man har fem barn”. Vilket hon spinner vidare på och sedan nämner att man kanske inte kan ha fem Lamborghini och ändå tro att man ska kunna göra en massa andra saker…
Jag tycker det är roligt när människor och mammor ”lyckas” i livet genom att förverkliga sig själva. Jag tycker att det är toppen att kvinnor som gjort andra prioriteringar (som att förverkliga sig själva) får hjälp till IVF behandlingar så att de också kan få ett varmt efterlängtat barn. Jag tycker också det är toppen att överviktiga människor kan få hjälp med operationer för att minska sin vikt. Jag är även gärna med och betalar detta med min skattsedel.
Det som retar mig är när dessa personer slår på till exempel:
En fembarnsmammas önskan om att få resa utomlands med sina barn för att hon är låginkomsttagare/skild/arbetslös/änka/sjuk/
På arbetarklassen trots att hon har lyckats förverkliga sig själv JUST på grund av att kvinnor i arbetarklassen på 70-talet slogs för dagisplatser, kvinnors lika berättigande till arbete och studier som gjort det ens möjligt för dessa kvinnor att kunna förverkliga sig själva. För det hör till saken att Hanne i sin bild av sig själv, sitt yrkesmässiga självförverkligande i kombination med föräldraskapet är väldigt historielös
När man, liksom Hanne visar ironi och förakt mot kvinnor/mammor som av olika skäl inte kan avnjuta den frihet och lycka som Hanne anser sig kunna avnjuta.
Att man visar förakt för flerbarnsfamiljer (som dessutom kanske hade helt andra förutsättningar när man bestämde sig för att skaffa sina många barn, än vad de får senare i livet?) då det faktiskt är tack vara flerbarnsfamiljer som vi alla förhoppningsvis får en pension som gamla. Det är inte enbarnsfamiljer, där man alltså inte ens reproducerar sig själva, som två föräldrar, som gör att vårt land förökar sig såsom krävs för att vi ska kunna leva som vi gör idag och önskar göra i framtiden. Sverige behöver mer barnafödande och det funkar inte så bra om alla väntar på att ha förverkligat sig själva, för att kunna skaffa barn.
Några andra saker som jag stör mig mycket på är dels att Hanne inte verkar tro att man kan ha ett starkt efterlängtat barn, för att man inte genomgått IVF för att kunna bli befruktad, eller för att man inte lever under samma ekonomiska trygghet som henne. Jag citerar:
Om oss som haft turen att få ett eller ett par efterlängtade, friska barn under goda sociala förhållanden och vid en tidpunkt i livet då det ingalunda är självklart att vi ens skulle få några.
Eller att vi inte skulle ha någon framtidstro kvar, för att vi kanske inte har planerat våra liv på samma sätt som henne. Jag citerar igen:
Det här är inte en bok om tonårsmammor utan utbildning, egen bostad och framtidstro.
Inget kunde naturligtvis vara mer fel! Trots att jag både var tonåring och utan utbildning på den tiden jag fick mitt första barn, så kan jag garantera att det inte gått en dag av min idag 21-åriga dotters liv utan att jag haft framtidstro. Trots att två av mina fyra barn heller inte var ”planerade” så kan jag garantera att de var minst lika efterlängtade som de övriga två!!
Vad jag vänder mig emot med Hannes samtal runt hennes bok och det lilla jag har hunnit kika i hennes bok, är alltså inte att boken vänder sig till medelklasskvinnor, eller hur deras liv ser ut, utan jag vänder mig emot just ironin och föraktet som jag tycker att Hanne visade i direkt klarspråk. Jag ska tillägga att jag har flera vänner och bekanta som tillhör både medel- och överklass och likt Hanne på många sätt har det väl förspänt på många plan. Som är gifta i bra äktenskap och med god ekonomi, men som för den skull inte visar samma förakt eller ironi över andra mammor som inte haft samma möjligheter i livet, av olika skäl!
Till sist vill jag säga, att trots att jag i detta inlägg har tagit upp väldigt många negativa aspekter på att vara ensamstående förälder/låginkomsttagare/sjuk/arbetslös etc. och leva under andra premisser än vad Hanne Kjöller gör, så vill jag ändå avsluta med att lyfta fram det fantastiska med föräldraskapet, med att ha barn. Jag tror att min blogg nästan helt uteslutande har varit av den positiva karaktären när det gäller föräldraskapet, sedan jag började blogga för snart fem år sedan.
Jag har alltid försökt lyfta fram det positiva med att få den gåva som ett barn är, den fantastiska upplevelsen med att vara förälder, på ett humoristiskt, positivt, kärleksfyllt och glädjande sätt. Jag tycker dock inte att det innebär att man för den sakens skull kan blunda för de svårigheter många av oss föräldrar får kämpa med i vår vardag.
Slutligen tackar jag för att du orkat läsa hela detta inlägg, som troligen är ett av mina allra längsta!
Jag hade precis fyllt 18 år när min äldsta dotter Binta (20 år) föddes. Jag var 18 år, men såg ut som typ 12. Ganska snabbt upptäckte jag att om man är en ung förälder, så ifrågasätts allt man gör. Ja, precis allt. Folk har en oerhörd förmåga att ifrågasätta allt man gör med sina barn. De utgår också från att de har rätt att kritisera, på ett sätt som man aldrig skulle göra med en äldre förälder.
Jainaba (4) , Binta (6) och Isatou (2)
Mina två andra döttrar Jainaba (17) och Isatou (15) kom i relativ snabb takt, med två års mellanrum, vilket innebar att när jag var 22 år så hade jag inte mindre än tre döttrar.
Jag kan inte säga att jag hade koll på allt, för det hade jag inte. Men jag kan lova en sak och det är att jag försökte att alltid ha mina barns bästa för ögonen. Jag gick sällan ut, jag drack sällan och jag kämpade hårt för att barnen skulle ha det bra, även när det var tungt och jobbigt. Jag sticker inte under stol med att det ofta var det. Tungt och jobbigt. Särskilt som Binta var ett väldigt krävande barn och jag ofta brottades med dålig ekonomi. Men någonstans hade jag valt att försöka kämpa på med en positiv inställning och anda.
Jag såg aldrig mina barn som en börda, utan snarare som en tillgång. De var mitt liv och min framtid.
Det som var mitt största problem som ung förälder var omgivningens ifrågasättande, kritik och ibland till och med förakt. På sätt och vis ledde det till att jag var en sämre förälder. Jag kände hela tiden ett krav på mig att klara mig själv och att klara min föräldraroll inte bra, men bättre än andra föräldrar.
När barnen till exempel så småningom började på dagis så gick jag igenom deras kläder varje dag, för att se att det inte saknades något. Jag gick igenom blöjpaketet varje dag för att kolla så de inte var på väg att ta slut. Oftast köpte jag två paket blöjor till dagis och köpte ett nytt paket när det första tog slut. Jag minns att en dagisfröken vid ett utvecklingssamtal sa att ”om alla föräldrar vore som dig, med att hålla koll på sina barns behov, så skulle vi inte ha några problem som dagisfröknar”. Jag minns att jag grät av lättnad när jag gick därifrån.
Jag förstod på omgivningens förhållningssätt att om man är ung förälder så får man aldrig be om hjälp, inte beklaga sig när livet är tungt eller på annat sätt visa sig svag. Om man gör det så får man garanterat genast slängt i ansiktet: ”Nej, du är ju så ung så du förstod väl inte hur jobbigt det skulle bli” eller ”Nej, det är svårt att klara föräldrarollen när man är så ung”.
Idag vet jag att det jag tyckte var jobbigast när mina döttrar var små, skulle jag ha tyckt varit lika jobbigt idag, men idag skulle jag ha vågat ställa krav på ett annat sätt eller bett om hjälp eller i alla fall sett till att få ”prata av mig” när allt kändes tungt.
Det som retar mig är att alla dessa personer som kritiserade hur jag matade barnen, hur jag badade dem, hur jag lekte med dem, aldrig någonsin erbjöd sig att visa ett bättre sätt eller stötta det jag gjorde bra. Det var kritiken i sig som var det viktiga för dem. Att visa att de visste bättre. Ibland var det folk som inte ens hade egna barn som kom med all denna kritik, trots att jag hade tre barn och antagligen hade ganska mycket bättre koll på en hel del saker än vad de hade.
Det är klart man ska ifrågasätta och kunna kritisera, även en ung förälder, men kanske ska man fråga sig själv i vilket syfte man gör det. Gör man det för att man tror att barnet far illa? Gör man det för att barnet verkar må dåligt? Eller gör man det för att göra sig själv lite, lite bättre på någon annans bekostnad? Eller helt enkelt för att trycka ner en annan person?
Idag inser jag att på grund av denna kritik, så var jag så noga med att ursäkta och förklara allt jag gjorde för min omgivning, att det faktiskt tog tid och energi ifrån både mig och mina barn. Jag har aldrig påstått att jag är en perfekt förälder. En del misstag gör jag som jag jobbar på att förändra och säkert är det så att jag gör en hel del misstag som jag kanske inte ens inser att jag gör. Men likt många andra föräldrar så gör jag mitt bästa, med mina förutsättningar, med mina barns bästa i åtanke. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel. Men jag inser idag att jag faktiskt ångrar att jag gick omkring och bad om ursäkt eller förklarade mig konstant när mina döttrar var små.
Mabou några månader gammal
När jag fick Mabou hade jag precis fyllt 31. Jag tror faktiskt att jag begått fler ”misstag” med honom än med döttrarna, för äntligen hade jag slutat förklara mig eller be om ursäkt för varje steg jag tog. Jag insåg att eftersom ingen längre ifrågasatte allt jag gjorde eller inte gjorde, så kunde jag ägna mer tid åt att faktiskt ta hand om honom. Samtidigt fick jag ett mer avslappnat föräldraskap. Jag var inte på helspänn hela tiden.
Jag har börjat gå in och läsa Beckas blogg. Becka var 17 år (hon har nu fyllt 18) och har tre små döttrar. Hon uppdaterar sin blogg och skriver mycket om sina barn. Man ser att hon är en väldigt engagerad mamma. Där finns varken mode eller sminktips på hennes sida, utan sida upp och sida ner får man följa med Becka och hennes tre, fina barn på skogspromenader, runt bordet med fingerfärg. Allt med en härlig energi, glädje och enorm kärlek. Jag känner inte Becka, men jag är övertygad om att hon är en fantastisk mamma till sina barn. Trotsatt hon är så ung.
Jag känner igen det där med att Becka förklarar saker och snart förstår jag även varför hon känner att hon måste förklara sig och ursäkta sig. Hon bloggar och får då inte bara ta emot denna kritik från folk hon möter, utan även från folk som kommentarer i hennes blogg.
I stället för att skriva ”vilken härlig förmåga att ha koll på tre barn samtidigt, medan man badar det ena” så kommer det kommentarer som: ”man kan inte titta in i rummet efter ett annat barn om det ena sitter i badet!”
Jag menar att om man har tre barn och ett av barnen ska bada, så måste man snabbt titta in i ett annat rum ibland för att försäkra sig om att inte något av de andra barnen hittar på något som de kan skada sig på. Om barnet i badet mot förmodan skulle ramla under vattnet så hör man dels det om man bara står 1 ½ meter ifrån och skulle man mot förmodan inte höra det, så hinner ändå inte ett barn drunkna på tre-fem sekunder som det tar att titta in till ett barn i rummet bredvid. Becka skriver själv om detta HÄR!
Så till alla er som tycker att Becka gör ett fantastiskt jobb (gå gärna in och läs hennes blogg och bilda dig en egen uppfattning) uppmuntrar jag er alla att gå in på hennes sida och lämna en uppmuntrande kommentar, jag kan nästan sätta min högra hand på att hon av den uppmuntran kommer att bli en ännu gladare, positivare och bättre mamma!
Binta, Jai och Isa 2008, när Binta tog studenten
Här finner du mig på Twitter; http://twitter.com/tonarsmorsa
Det händer ibland att Fantomen vandrar omkring på gatorna som en alldeles vanlig man. (Gammalt djungelordspråk)
Det händer ibland att jag tror att jag är en alldeles vanlig, duktig morsa, som klarar av att hålla alla bollar i luften. (Gammalt Tonårsmorsaordspråk)
I går var en sådan dag. Jag kände mig som en god kompis. Jag hade lite kvalitetstid med mellandottern (Jai, 17). Eftersom jag var ledig från mitt jobb, så kunde jag hämta Mabou från fritids och han var inte ens sist, det var mååånga barn kvar på fritids när jag hämtade. Jag blev visserligen lite stressad över att jag trodde jag tappat cykelnyckeln, men det visade sig att jag hade låst cykeln omsorgsfullt och sedan lämnat kvar nyckeln i låset… (vaddå för många bollar i luften?)
Sedan åkte jag och Mabou (6) och handlade och han fick välja precis vilken mat han ville. Det blev, inte helt otippat hamburgare. Jag hade sådant tålamod att så snart jag stekt färdigt hamburgarna, fick han själv montera sina hamburgare, vilket gjorde honom så här stolt och glad:
Sedan spelade Mabou och jag Monopol och jag kände mig som en nästan normal och duktig mamma. En sådan där mamma man önskar man kunde vara varje dag.
Isatou (15) gick och la sig riktigt tidigt, så tidigt att jag blev riktigt stolt och tänkte att jag är kanske inte en så jäkla misslyckad morsa som jag brukar inbilla mig. När jag slutligen gick och la mig så hade jag så extremt många blogginlägg i huvudet, så det var bara att ta med min minilaptop i sängen och börja skriva. Jag skrev och skrev. Jag hade så mycket i huvudet som jag inte ens kunde lägga in i bloggen på en gång, så nu har jag flera inlägg som jag är jättenöjd med, sparade, att lägga in när jag inte har lika mycket tid att skriva. När jag slutligen la huvudet på kudden så somnade jag nöjd och glad och började nästan känna att en liten silverfärgad gloria växte ovanför mitt huvud. Ganska gedigen och tung, men den svävade ovanför mitt huvud hela natten.
När han slutat skolan så dröjde det en stund innan han kom. Inte så länge att jag hann bli orolig, men tillräckligt länge för att jag skulle börja undra vart han hade tagit vägen.
Så flög dörren upp och Mabou ropade ”hej”. Några sekunder senare hörde jag en okänd röst i hallen som också ropade ”hej”. Jag gick dit och mötte Mabou med en okänd dam som genast tittade anklagande på mig och sa att han kunde naturligtvis inte ta sig hem helt själv med en så stor och tung väska (fan, jag hade glömt säga till Mabou att han kunde lämna skridsko-och hjälm-väskan i skolan) Vidare hade Mabou bytt byxor i skolan, då han blivit blöt när han åkte skridskor och damen förklarade anklagande att man kan ju inte gå ända hem med byxor utan resår. (Byxorna har dragsko, men det hade blivit en knut på snöret, så därför hasade de ner).
Hon förklarade med lika anklagande ögon att det var ju TUR att hon gått till skolan för att möta sina barnbarn och sprungit på honom på vägen…
Naturligtvis blir man oerhört tacksam över att någon hjälper ens barn när man själv misslyckas i sitt föräldraskap. Samtidigt som den där tunga, gedigna mamma-glorian ramlade rakt ner i mitt huvud. *KAAADANG-BOOOM* Jag kände direkt hur jag fick en kraftig hjärnskakning. Ã… ena sidan tackade jag minst fem gånger för hjälpen och kände äkta tacksamhet för att hon hjälpt mitt barn där jag brustit. Ã… andra sidan ville jag ta den där förbannade silverglorian och slå den snälla damen i huvudet med, för att hon gav mig så förbannat dåligt samvete!!
Samtidigt är jag glad att jag ändå var hemma när allt blev som det blev, så Mabou kunde få en stor kopp med varmt the och smörgåsar, som tröst för att jag är en riktig skitmamma!
Och själv har jag lärt min läxa och kommer inte slå mig för bröstet nästa gång jag tycker att jag haft en dag som en bra mamma. Jag vet ju ändå att de snabbt åtföljs av de sämre dagarna ändå…
Om du vill rösta på mig eller någon annan i det Stora Bloggpriset, så kan du göra det HÄR! (Klicka i högst en i varje kategori och skriv sedan in din e-postadress längst ner på sidan) Du kan rösta en gång per dag med samma e-post under en veckas tid.
1 visitors online now 1 guests, 0 members Max visitors today: 6 at 01:48 am UTC This month: 25 at 03-09-2023 03:59 am UTC This year: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC All time: 556 at 01-18-2023 08:32 am UTC
