En kvinna värd att lyssna till

Jag läste och recenserade boken En halv gul sol här i bloggen för fyra år sedan. Jag gav den högsta betyg och det är en bok jag ofta har i minnet i olika situationer i livet och det brukar betyda att det är en bok som fångat mig starkt och som betyder mycket för mig.

I debatterna runt om på nätet den senaste tiden, fann jag detta klipp med författaren till boken: Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tycker ni ska se klippet för det är viktigt, härligt och klart sevärt!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annika Östberg som talare

Igår var en speciell dag för mig. Det var en dag med allmänt flyt som skulle avslutas med något jag sett fram emot länge.

Jag och Tofflan hade bestämt oss för att käka ihop på kvällen tillsammans med Pingolina och sedan gå och se Annika Östberg som var i Uppsala för att föreläsa om sitt liv och sin nyutgivna bok: Ögonblick som förändrar livet. Boken har jag skrivit om tidigare och den rekommenderar jag verkligen varmt till er som inte läst den! Middagen var jättegod från kvarterskrogen Trädgården och vi hann prata en bra stund innan det var dags att bege sig dit Annika skulle hålla sitt anförande.

Pappa slöt upp med oss då han också läst boken och ville se Annika. Så var det dags. 600 hade förbokat biljetter och 100 av dessa blev avvisade, då de ändå inte fått plats, förbokningar till trots. Mycket från föreläsningen kommer förstås från boken, men det var en hel del ”nyheter” också och en del små detaljer som inte fanns med i boken. En del saker som hon berättade fanns förstås mycket mer utförligt beskrivet i boken, än man kan berätta på en föreläsning på drygt en timme, men det var klart värdefullt att höra henne berätta om dessa saker ”live”.

En av de saker som visserligen nämns även i boken, men som kom fram på ett mer konkret sätt när jag hörde Annika tala, var hennes arbetarklassbakgrund och hur svårt det var att relatera till de barn och ungdomar hon delade sin skola och vardag med när hon flyttade till USA och hamnade i en privatskola i ett område där klassamhället var djupare indelat och dessutom låg rätt långt bort från den svenska arbetarklassen!

Nåja, att få möjligheten att lyssna på Annika Östberg var en ynnest och jag är tacksam för att jag gick dit! Det var ett starkt föredrag som innehöll både skratt, tårar och djup ödmjukhet inför livet.

Efter föredraget signerade Annika böcker och jag fick min bok signerad, samtidigt som vi hann växla några ord.

Jag vill återigen tipsa om Annikas bok: Ögonblick som förändrar livet och rekommendera att du går och lyssnar på Annika om hon kommer till din stad eller i närheten där du bor!

Tofflan har också bloggat om gårdagen och Annika HÄR!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Intervju med Puppe om Livsglädje och Missbruk

Jag har berättat att jag håller på med en intervju-serie som bygger på olika typer av samhällsproblematik. Först ut är Puppe. I den här intervjun berättar han om det destruktiva liv han levt i missbruk, men framför allt om den glädje han känner över livet idag, utan den destruktiva delen närvarande i sitt liv. Kärleken till familjen och livet i stort.

Puppe är en stark personlighet redan i sin blogg. De flesta som har följt hans bloggar vet att humor är hans största tillgång i bloggen. Samtidigt som det även lyser massor av livsglädje genom våra skärmar när vi läser Puppes bloggar. Stor livsglädje visar sig ofta ha en grund i att ha gått igenom svårigheter i livet och där lyckas inte Puppe lura mig i alla fall…! 😉

Sorg och olycka kostar, men med rätt stöd och livsinställning kan man vända det mesta till något positivt. Det har jag en känsla av att Puppe lyckats väldigt bra med.

Hej Puppe! kan du berätta lite kort om vem du är?

Är en pojk i 44 års-åldern som älskar livet jag lever.

När jag läser i din blogg om den levnadsglädje du känner och hur du jämför den med det destruktiva liv du tidigare levde, så går det rysningar genom kroppen. Det är lätt att förstå att det har varit en lång väg att gå och att den vägen inte har varit problemfri.

KuL!
Bloggen är på sett och vis det som fick mig att börja våga leva igen.

Vad har du missbrukat?

Allt!=) Sprit, amfetamin, kvinnor, jobb, förtroenden, vänner och mig själv totalt.
Berätta lite om din väg bort från missbruket.

De var ingen liten väg då jag gav upp allt och fick flytta hem till min gamla Mor och börja om totalt. Grejjen var att jag hade bestämt mig för att ta livet av mig då jag inte såg någon annan utväg. Men Mamma och min storasyster fick mig att inse att de bara var att kämpa vidare och ta ett litet steg i taget.

Oroar du dig ibland för att ”falla tillbaka” eller känner du att det där är ett ”avslutat kapitel”?

Varje dag tänker jag på hur jag hade det förr, men oroar mig gör jag inte utan mer att jag vet vad jag har nu, och jag vet hur de var förr. De är det som håller mig på rätt väg.

I din blogg framgår tydligt att din fru och familjens två barn betyder enormt mycket för dig och att du även finner mycket stöd där. Berätta lite om deras betydelse för dig.

Tja?
Dom är som syre och vatten för mig då det är dom som får mig att andas och vilja flyta vidare uppströms!=)
De som är de nya för mig är att de här tre vill jag aldrig fly från, och dom får mig att känna att jag behövs för dom lika väl som dom behövs för mig. En ny och underbar känsla.

Du är ju väldigt öppen i din blogg om ditt missbruk. Var du lika öppen när du aktivt missbrukade, eller fanns det en ”skam” att inte prata om det då?

*asg*
Jag brukar tänka att, ”under alla år jag ljugit om allt för hela min omgivning och smusslat, fixat å trixat för att ingen skulle se omfattningen av hur jag höll på” så kör jag andra varianten numera å hemlighåller inget. Eva kan nog uppleva mig som dryg ibland, men numera så mörkar jag nästan inget utan är så ärlig jag bara kan i nästan allt. På gott och ont visserligen, men jag känner att jag vill inte ljuga mer i mitt liv. Numer så skarvar jag bara lite!=)

Ofta när man pratar med människor som har tagit sig ur sitt missbruk, så berättar de om att de haft någon form av ”aha-upplevelse”. Till exempel att de kände sådan stor skam över något de gjort eller för sig själv att de bestämde sig för att ta tag i problemen. Hur var det för dig? Var det en specifik upplevelse som fick dig att bestämma dig, eller var det en succesiv väg att gå?

De var så många grejer jag skämdes över så mitt självhat vart gränslöst, därför tänkte jag aldrig på att jag kunde ”sluta droga” utan jag såg bara ett självmord som alternativ.

När du väl bestämde dig, fick du då den hjälp och det stöd du behövde av samhället för att kunna sluta?

Min Mor och stora syster fick in mig på psyk och där satsade dom 100% på att få mig på benen igen.
Grejen var att min Psykolog sade sanningen till mig så att jag förstod vad det handlade om.
-Vi kan sitta här och prata väder och vind och andra menlösheter, men det kommer aldrig att hjälpa dig.
Så jag tänkte i tio sekunder sedan gav jag upp allt och började om. Och när jag väl släppte greppet om alla lögner och annat knäppt så började jag att tänka så smått igen och försöka att bryta mina mönster. Måste säga att det funkar då jäkligt bra för mig.

Jag läser på din sida att du på olika sätt börjat stötta andra människor och håller föredrag både i förebyggande syfte, men också för de som vill ta sig ur ett missbruk. Berätta vad det betyder för dig att kunna göra det.

Jadu!!!
Jag brinner för att komma ut och paybacka och prata men jag har försökt med att komma ut och hålla föredrag i 14 månader nu, men de är ingen som är intresserad av att anlita mig så tyvärr måste jag nog ge upp mina tankar på att försöka hjälpa någon verbalt!=) Mitt lilla behandlingshemsplan jobbar jag vidare på, men de är mycket papper, kontakter och dylikt, men de lossnar nog en dag!

Hur ser du idag på ditt liv när du var som mest destruktiv och hur ser du på det liv du har idag?

Då var då och nu är nu! Jag upplevde nog mitt gamla liv som normalt när jag var mitt inne i det då de var det enda jag visste. Men med dagens liv jag lever så kan jag ju bara skaka på huvudet åt hur jag tänkte och löste situationer då. Mitt liv jag lever nu går långsamt och det är underbart i sin enkelhet. Eva, Felix och Joe, gården och jobbet! Jag behöver inget mer för att bli lycklig.

Finns det något mer du vill berätta eller tillägga?

Är det någon som vill ha mig som föredragshållare till skolor eller jobb så får ni JÄTTEGÄRNA fråga mig!=)

Till sist tackar jag dig jättemycket och ödmjukt för att du ville berätta det här och dela med dig av något som är väldigt viktigt för oss alla.

Tack själv!

Bloggtips:

Tidigare bloggat om Puppe och Eva:
Jag önskar Puppe och hans familj lycka till och jag önskar alla människor ett värdigt liv där man kan känna stolthet över vem man är, oavsett vilken ryggsäck man bär på.
Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,