Idag, tisdag kommer det att hållas en föreläsning av Ludmilla som jag skrivit om många gånger tidigare och Camilla Henemark, som jag inte tror behöver någon närmare presentation.
Föreläsningen kommer att handla om detta, enligt eventbeskrivningen på Facebook:
”Självmord – det kan man väl inte prata om!
Camilla Henemark och Ludmilla Rosengren kommer tillsammans att ge dig en varm och stark kväll. Du kommer att få med dig mycket kunskap och känna dig stärkt gällande kontakten med närstående som mår dåligt. Du kommer också att lockas till många skratt och samtidigt få dig en och annan tankeställare gällande ditt eget liv. En kväll du inte får missa!
Tid: 18.00-21.00 tisdagen den 11 februari
Plats: Hotel Elite Arcadia, Körsbärsv 1, Stockholm”
Jag önskar verkligen att jag hade möjlighet att gå, men min mamma planerar att ta sig iväg i alla fall. Jag har ju själv hållit en föreläsning tillsammans med Ludmilla för några år sedan och jag har även deltagit som åhörare på en annan av hennes föreläsningar och vet att hennes föreläsningar är mycket berörande, faktaspäckade och personliga. Jag är säker på att det blir en mycket bra upplevelse.
Ludmilla är även en av initiativtagarna till organisationen Suicide Zero som står bakom denna föreläsning. Jag är också en av volontärerna i organisationen som jag tycker är ett mycket viktigt initiativ.
Att må dåligt är något som är så tabubelagt i vårt samhälle i dag, trots att det har blivit mycket bättre, men jag upplever ändå inte att det finns tillräcklig acceptans. Det är så accepterat att säga att man brutit benet, ska operera blindtarmen eller har migrän, men att berätta att man inte mår bra inombords är inte alls accepterat i samhället. Att inte vilja leva eller att ha en anhörig som tagit sitt liv, är så tabubelagt att man inte pratar om det alls, eller i väldigt liten skala, till de som står en allra närmast. Jag tror inte det gagnar någon. Så kallade ”familjehemligheter” skadar alltid mer än att tala om dem öppet. Jag tror på den där öppenheten. Jag tror både att det i sig är läkande att tala om dem, men också att det kan hjälpa andra att vara öppen med tabun. På så vis ger man ett stöd till dem som är där just nu.
Det är väldigt, väldigt länge sedan jag själv mådde så dåligt att jag inte ville leva, det är nästan 30 år sedan nu, men det var en mycket viktig erfarenhet i mitt liv som gjorde mig till en mer ödmjuk och förstående människa, inför andra människors mående. Jag vet också att min egen öppenhet har gett hjälp och stöd till andra som mått väldigt dåligt och inte längre velat leva, både närstående, ytligt bekanta och för mig okända personer. Det gör att det för mig blir ganska oviktigt att jag ”lämnat ut mig”, för det har ändå burit frukt, som jag ser det. Det har spridit ringar på vattnet och andra som har kunnat identifiera sig med min berättelse, har förstått att det går att komma vidare, det går att få tillbaka ett liv som faktiskt är värt att leva. Ett liv där döden inte är en utväg när man möter de stora motgångarna i livet, utan där man finner andra vägar att reda ut sina problem. För så är det. Det finns ALLTID andra vägar och döden är faktiskt ingen bra utväg. Det gäller bara att komma till insikt med det och våga söka hjälp.
Förra veckan berättade Marianne om när hennes 16-åriga dotter Melina tog sitt liv efter en Aspberger-diagnos.
Om du har möjlighet att gå på föreläsningen ikväll så tycker jag att du ska ta den och om du inte har möjlighet så tycker jag du ska bli medlem i Suicide Zero. Bra initiativ behöver stöd.
