Gunilla är en kvinna, vars blogg jag upptäckte för många år sedan. Hon hade då nyligen mist sin son Rickard. Att läsa bloggar eller artiklar av folk som har förlorat sina barn, får oss som är föräldrar som inte har mist något barn, att liksom stelna till i vårt eget liv. Plötsligt så inser vi hur sårbara vi är. Plötsligt gör det så oerhört ont i våra hjärtan!! Vi förstår att det omöjliga faktiskt är möjligt och vi hur gärna vi än vill blunda och låtsas som det inte kan ske.
Gunilla är en kvinna med stort hjärta, det förstår man genast när man besöker hennes blogg. Att sorgen efter att ha mist ett barn är ofantlig, kan man inte heller ta miste om när man läser Gunilla ´s texter. Här är hennes berättelse om sin son Rickard.
Du har bloggat ganska länge och det handlar i huvudsak om din sorg och saknad efter förlusten av din son. Vem är du?
Jag heter Gunilla Karlsson är snart 49 år och gift med samma man sedan snart 25 år tillbaka. Tillsammans har vi tre barn, ett i himlen och två på jorden.
Du skriver om sorgen och saknaden av din son Rickard. Hur förlorade du din son?
Vår son Rickard omkom i en trafikolycka. Av räddningspersonal har vi fått veta att Rickard dog en ögonblicklig död och hann inte lida. Det är väl en tröst i det hela, men samtidigt tror jag att de sista sekunderna i ens liv är speciella och att vi trots allt hinner tänka en del…
Vem var Rickard?
Rickard var vår förstfödde son. Jag var 21 år och en ung mamma när jag fick honom.
Som liten var han som barn i allmänhet. Han var oftast lugn och ganska blyg men hängde gärna med på hyss.
Blev så småningom storebror till både en syster och en bror. Ã…ldersskillnaden på Rickard och hans syster var bara drygt två år och det var ofta syskonbråk då det gick vilt tillväga. Detta försvann i samband med att dottern kom i mitten av tonåren och blev då mer kompis med sin storebror. Då blev Rickard killen som förmanade, försvarade och ville skydda sin syster mot allt ont. De hade en väldigt tajt kontakt med varandra och stod varandra nära.
För lillebror som är åtta år yngre blev Rickard mer en förebild och kompisen som lekte och hittade på saker tillsammans med honom. Även det fortsatte under åren och Rickard var den som lÃllebror anförtrodde allting för. Det var mycket ”killsnack” och hemligheter dem emellan.
Rickard var en snygg och populär kille, festprisse och tjejtjusare. Gillade fiske, datorn, musik, party och att umgås med vänner. Flyttade hemifrån efter studenten. Hade några olika jobb inom lager och livsmedel. Han hade en whip-plash-skada som gjorde sig påmind med jämna mellanrum och arbeten i kyla var inte alla gånger de bästa. Var vid sin död arbetssökande efter ett mer passande och givande arbete. Kunde stundtals känna sig ledsen och grubbla över detta. Mer och mer av detta har kommit fram efter Rickards död.
Rickard fick bli 23 år gammal. Han var en snäll och omtänksam person som alltid var mån om ens bästa och en vän som alltid ställde upp för dem han tyckte om. Kom alltid hem vid alla helger och födelsedagar och ville då umgås med sin familj.
Framtidsplaner var att få ett bra jobb och barn skulle han ha, men inte förrän han hade fyllt 30 år.
Du har skrivit flera böcker om din sorg efter Rickard. Berätta lite om dem och om drivkraften bakom ditt skrivande både som författare och bloggare.
Jag började blogga sommaren 2005, några månader efter Rickards död. Jag visste egentligen inte vad en blogg var för något. I alla fall började jag där skriva av mig många av alla tankar och känslor som fanns inombords. Det var frustrerande texter, hysteriska texter, texter skrivna under gråt och ångest. Bloggen blev lite som en dagbok. Men det var samtidigt skönt att skriva av sig. Ni skulle bara veta hur många sömnlösa nätter jag har suttit och skrivit vid min dator! Den blev vännen som alltid fanns där, trots vilken tid på dygnet det var.
Redan efter ett par dagars bloggande började det komma kommentarer och feedback på det jag skrev. Det var folk både med och utan sorger som skrev. De skrev att jag var modig som skrev om detta svåra, att jag satte ord på deras egna tankar och att jag gav tankeställare och råd till dem genom att berätta.
Plötsligt började orden till mina dikter dyka upp av sig själv, det blev som färdiga dikter inne i huvudet och det var bara att skriva ner direkt på papper eller på datorn. Oftast kom de mest när jag var ledsen och förtvivlad eller också kunde det vara efter en ångestattack. Och jag skrev och skrev och det blev mer och mer. Responsen på mina dikter var mycket positiv och jag fick rådet att försöka på dem publicerade. Mitt första försök var att publicera två dikter i en diktantologi. Drömmen att kanske någon gång kunna ge ut min egen bok började komma så smått.
En natt drömde jag om min Rickard som i drömmen sa åt mig: Mamma, ge du ut din bok! Jag vaknade klarvaken och kände att jag hade fått den där lilla sparken som behövdes. Samma dag tog jag kontakt med ett bokförlag och min första diktbok blev sanning! Det är boken ”Sorgen är kärlekens baksida- Aldrig skall jag sluta älska dig”.
Samma år var jag återigen med i två olika diktantologier.
Ett år efter att min första diktbok kommit ut i tryck kom diktbok nummer två ”Det fattas bitar i mitt pussel”.
Att skriva har öppnat många nya dörrar för mig och jag har fått kontakt med mina läsare på olika sätt och det är något som jag värdesätter väldigt mycket.
En förälders värsta mardröm är att förlora ett barn. Vi som inte gjort det kan inte förstå, men vi kan föreställa oss vissa delar och de gör nog så ont. Hur handskas du med smärtan?
Jag kämpar på, en dag i taget. Smärtan var outhärdlig och ständigt påminnande de första åren. Jag var som i en slags bubbla och fattade ingenting. Jag ville helst själv få dö för att slippa lida av min smärta.
Men efter två år och ett djupt fall så bestämde jag mig för att fortsätta leva, mest för mina två andra barns skull. Jag kunde inte utsätta dem för att de även skulle mista sin mamma. Det var inte schysst mot dem!
Jag tog tag i många olika livlinor, jag tog medicin för mina ångestattacker och min sömnlöshet, jag gick hos en kurator i tre år och jag hittade till Febe som under 2 1/2 år var en viktig kontakt för mig, för där fick jag träffa andra mammor som också hade mist sina barn. Dessa kvinnor fick mig att inse att jag var en normal sörjande mamma trots alla knäppa, konstiga tankar som dök upp emellanåt. Några av dessa kvinnor ingår numera i min vänkrets och vi är viktiga för varandra. Jag är med i en mailing-lista för föräldrar som har mist barn och på nätet har jag hittat till olika forum som riktar sig till människor med samma sorg. Där kan jag läsa om det som ingår i vår vardag och om jag vill kan jag skriva själv. Vi stöttar och ”peppar” varandra på dessa listor. Vi delar ju samma erfarenhet!
Jag har fått lära mig att en sorg efter sitt barn bär man med sig hela livet och att det är något man måste lära sig att leva med. Att ljuset trots allt kommer att synas igen någon gång och att det lättar efter ca. 8 år (10 år säger en del).
I vår är det fyra år sedan vår Rickard dog. Hans lillasyster är nu äldre än vad storebror hann bli. Märklig känsla!
Det går längre och längre mellan mina fall. Men de kommer och jag vet aldrig när. Då, när de kommer så känns allt som nyss igen. Jag tillåter mig vara ledsen och sakna när dessa dagar kommer.
Ã…rets absolut värsta dagar är julafton och Rickards födelsedag och dödsdag, men även nyår och övriga familjens födelsedagar är svåra för oss alla. Det är ju alltid en som fattas vid dessa tillfällen.
När det sker större olyckor där många personer är inblandade, så bildas kristeam och de anhöriga tas omhand och media uppmärksammar det stort. När en eller några få personer förlorar sina liv, så bildas inga kristeam och vi utanför får knappt vetskap om det som skett. Men som förälder måste ju sorgen vara lika förödande oavsett om ens barn förlorats i en tsunami eller i en bilolycka. Känner du att du fick tillräckligt stöd när sorgen och chocken var som värst?
På den frågan kan jag bara säga ett stort NEJ! Vi fick överhuvudtaget ingen hjälp utifrån utan fick själva söka upp hjälpen. Vi har nu i efterhand fått veta att sättet vi fick dödsbudet gick fel tillväga. Det skylls på att det var olika sjukhus och olika polisdistrikt och att informationen där emellan inte gick rätt till.
Hur har du gått vidare?
Jag försöker i princip bara att överleva. På mitt sätt. Jag har blivit förändrad som människa på många olika sätt och börjat finna mig i den nya rollen.
Hur förändras sorgen med tiden?
Sorgen bleknar men saknaden består.
Jag gråter inte längre varje dag. Jag kan skratta och må bra också.
Jag har inte längre behovet att tvunget gå till graven varje dag. Jag vet ju att mitt barn finns inte där. Jag har honom med mig på ett annat sätt. Detta andra sätt känns tryggt och bra för det mesta.
Jag kan för det mesta numera hantera mina ångestattacker.
Jag har lärt mig att ibland kunna styra bort tanken en stund när den behövs till annat.
Hur kan du råda andra människor att stödja någon som har mist ett barn?
Jag säger att de ska aldrig vända ryggen till av rädsla! Jag säger till dem att orden är inte det viktigaste. Det viktigaste är att visa att man vågar. Att man vågar ge kramen, räcka ut handen, sitta ner och lyssna.
Att man måste ha tålamod och göra många försök att fortsätta hålla kontakten för det är något som den drabbade familjen inte har ork till själva.
Säg aldrig Jag vet hur det känns! om du inte verkligen vet. För sorgen efter ett barn går aldrig, aldrig att jämföra med en sorg efter en annan anhörig. Så är det bara!
Hur har Rickards bortgång påverkat er som är kvar i familjen, i relationerna mellan er?
Jag och min man har blivit ”tajtare” med varandra.
Vi i familjen sörjer och saknar alla på olika vis och låter varandra vara och stöttar varandra när det behövs. Vi har blivit mer rädda om varandra! Bråkar aldrig och säger dumma ord till varandra. Lägger inte ner en massa energi på onödiga saker och ting.
Vad får du för respons på det du skriver?
Jag har bara fått positiv respons på mitt skrivande. Det kommer mail, brev och telefonsamtal från tacksamma läsare. Många bevis är värdefulla som t.ex. att få höra att en tjej som tänkte ta livet av sig tänkte om när hon förstod hur mycket det skulle komma att såra hennes mamma, en annan tjej skulle hem och krama om sin mamma och be om förlåtelse för allt dumt hon hade sagt till henne och så alla dessa mail från läsare som säger att jag sätter ord på precis det som de själva tänker och känner och på det viset hjälper dem! Att höra detta är stort för mig!
Till sist, är det något särskilt som du vill lyfta fram eller ge tips om?
Jag vill säga till alla Var rädd om det du har! Det värdefullaste är dem du har omkring dig! Vi vet aldrig hur länge vi har varandra!
Till dem som är drabbade av att ha mist någon när och kär så vill jag slå ett slag för att ta kontakt med någon form av samtalsgrupp och/eller nätverk för personer som är i samma situation. Det är tillsammans med dessa du får det bästa stödet och orken att fortsätta leva.
Jag ber att få tacka så mycket för att jag fick intervjua dig och för att du delar med dig av något så svårt till andra människor och genom det kan väcka förståelse och stöd till andra personer. Tack Gunilla!
Gunillas blogg kan du läsa HÄR!
Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:
Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!
Läs även andra bloggares åsikter om intervju, intervjuserie, gunilla, författare, sorg, förlora ett barn, rickard, omkom i bilolycka, saknad, samhällsproblematik,
Det finns böcker och filmer som sätter djupare spår i oss än andra. Sådana filmer och böcker som ofta återkommer till oss i tankarna. Sådana böcker och filmer som har repliker som upprepas i våra huvuden under de mest oväntade tillfällena. Filmer och böcker som ibland känns så verkliga och påtagliga att vi för ett kort ögonblick kan få för oss att det faktiskt hänt i våra liv eller att vi faktiskt varit med i filmen eller boken på något sätt.
