Dokumentären om Alice Walker

omskärelsenDet finns böcker och filmer som sätter djupare spår i oss än andra. Sådana filmer och böcker som ofta återkommer till oss i tankarna. Sådana böcker och filmer som har repliker som upprepas i våra huvuden under de mest oväntade tillfällena. Filmer och böcker som ibland känns så verkliga och påtagliga att vi för ett kort ögonblick kan få för oss att det faktiskt hänt i våra liv eller att vi faktiskt varit med i filmen eller boken på något sätt.

Ett par av de böcker och filmer som har gjort just så stor inverkan på mig och mitt liv är Purpurfärgen och Omskärelsen. Jag har också nämnt dessa vid några tillfällen i min blogg. Båda böckerna purpurfärgen och omskärelsen är skrivna av författaren och aktivisten Alice Walker.

Av det djup och den känsloladdning, det mångbottnade och det mångfasetterade jag funnit i hennes böcker, har hon kommit att bli en av mina största favorit-författare och av många skäl ser jag upp till henne även som person. Därför blev jag väldigt glad över att det visats en dokumentär om henne på SVT och om du är intresserad så vill jag verkligen rekommendera dig att se den! Det går att se den i 29 dagar till, så passa på att klicka in HÄR och kolla dokumentären.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

En kvinna värd att lyssna till

Jag läste och recenserade boken En halv gul sol här i bloggen för fyra år sedan. Jag gav den högsta betyg och det är en bok jag ofta har i minnet i olika situationer i livet och det brukar betyda att det är en bok som fångat mig starkt och som betyder mycket för mig.

I debatterna runt om på nätet den senaste tiden, fann jag detta klipp med författaren till boken: Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tycker ni ska se klippet för det är viktigt, härligt och klart sevärt!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Boktips: Jag kommer sen…

Det var länge sen. Det var så länge sen en bok grep tag om mig, skakade om mig och sedan släppte mig att ramla handlöst ner. Det lyckades den här boken med!

Först till ämnet. Boken handlar om Backabranden i Göteborg 1998. Natten när 63 ungdomar dog på ett disco och många blev skadade. Natten när många föräldrars, syskons, vänners, mor- och farföräldrars liv skulle förändras för alltid. Det är förstås ett starkt och berörande ämne i sig.

Jag minns när jag tog emot nyheten om Sveriges stadsminister: Olof Palme ´s död. Jag minns vad jag gjorde och var jag var, trots att jag bara var 15 år. Men jag minns också precis vad jag gjorde och var jag var när jag tog emot nyheten om Backabranden i Göteborg, trots att det är hela tretton år sedan.

Jag satt hemma i min lägenhet med min dåvarande svärmor som var på besök i Uppsala, som hon ofta var på helgerna. Hennes söner hade samma dag åkt till Göteborg för att delta i en boxningstävling för ungdomar.

Jag minns att vi satt uppe länge den natten och pratade, som vi så ofta gjorde och jag minns skräcken när vi såg på nyheterna att det brann på discot. Jag minns min dåvarande svärmors rädsla och chock. Rädsla för att sönerna skulle vara där. Så småningom fick vi besked att pojkarna visserligen befann sig nära diskoteksbranden, sovandes i en skola, men hade blivit förbjudna av tränarna att gå dit på kvällen, då de skulle ha match tidigt på morgonen och behövde vara utvilade.

Lättnaden över att de ungdomar vi kände levde och inte skadats. Sedan förtvivlan över alla andra föräldrars stora förluster.

När jag börjar läsa boken som är skriven av författaren Eva Wiklund, så är jag ledsen och tagen. Jag förstår snabbt att i denna händelse finns 63 människoöden. 63 olika berättelser. 63 unga människors anhöriga har fått sina liv fullständigt sönderslagna. Boken fokuserar framför allt på en av dessa 63 ungdomars anhöriga. Den handlar om   Anne-Britt som har två barn: Johanna och Thomas. Johanna ska hon komma att mista den där hemska natten 1998. Men innan dess ska man få följa Anne-Britt och hennes två barn, genom glädje, sorg och en massa vardag.

Sedan kom den där natten. Natten då allt stannade. Då allt förändrades för så många människor samtidigt. Man får följa med in i den där avgrundsdjupa smärtan, som saknar botten och som saknar ord som är tillräckligt talande för vad de anhöriga kände.

Men man får också följa med vidare… genom vardag, genom begravning, rättegångar och till mental försoning till det som skett. På den där långa, snåriga vägen där det gör ont, men Anne-Britt samtidigt finner styrka. Styrka att både ta sig vidare själv, finna stöd för sonen och för andra som gjorde samma förlust den där ödesdigra natten. Men någonstans finner hon också en styrka att dela med sig till andra. Både styrka och kunskap. Hon delar med sig av detta och blir en av de drivande i anhörigföreningen BOA (Brandoffrens anhöriga).

Ur hela den här märkliga historien och under hela läsningens gång, så väcks många känslor inom mig. Något som gör att det är så oerhört svårt att lägga ifrån mig boken, som jag läser ut på tre kvällar. Det går bara inte att lägga ifrån sig den. Vid varje nytt kapitel, tänker jag: ”bara ett till…”

Den väcker gamla tankar till liv, den drar upp och hjälper till att bearbeta sånt jag redan trodde var klart.

Till alla er som vill läsa en berättelse till punkt. För er som vill veta vad som sker där bakom rubrikerna. För er som vill finna styrka både i det vardagliga och i det smärtsamma! LÄS DEN HÄR BOKEN!

Det som också slår mig när jag läser boken är att sorgearbete tar tid. Det måste få ta tid och det krävs resurser. Jag tycker det verkar som de anhöriga i det stora hela är ganska nöjda med de resurser som sattes in i och med Göteborgsbranden och därefter. Det är bra! Men det får mig också att tänka på att dessa resurser bara tycks sättas in vid större katastrofer när många människor mister sina liv, samtidigt som man vet att det finns föräldrar som förlorar sina barn. Varje dag. Föräldrar som knappt får något stöd alls. Med det menar jag inte att man ska ta bort stödet när många människor blir drabbade vid större katastrofer, men jag menar att det troligen finns ett behov för en krisberedskap varje gång en människa förlorar sitt liv. Det känns som om en del finner tröst och stöd i varandra vid en sån här större katastrof, med många drabbade, samtidigt som de som förlorar sina barn i en ”vanlig” bilolycka, i en ”vanlig brand”, i ett självmord, sjukdom eller vad det nu kan vara, varken har andra drabbade i sin närhet eller någon katastrofberedskap.

Att förlora sitt barn måste vara varje förälders största katastrof!

Jag kommer sen… handlar om Johanna och hennes kompis Gilda som skulle gå på ett disco några timmar och sedan komma hem och fortsätta vara de unga flickor de var. Det handlar om tonårsrevolt och konflikter mellan mor och dotter. Det handlar om skilsmässa och kärlek. Det handlar om vänskap och det handlar om dig och om mig och om den där oerhörda kärleken till våra barn.

Tag vara på dagen, du har ingen aning om vad du har i morgon!

Det finns en facebookgrupp för boken HÄR!

Boken kan beställas på till exempel Bokia för 41 kronor.

Jag rekommenderar er att läsa boken och ger den ett betyg med fem Afrika av fem möjliga!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Min husgud Susanna Alakoski

Jag är verkligen löjligt förtjust i Susanna Alakoski. Av nu levande människor är det nog hon och Nelson Mandela som kan betecknas som mina största ”idoler”, om en kvinna på 40 år nu kan ha idoler.

Hennes förmåga att slå en människa rakt i magen med en stark höger, så man fullständigt tappar andan och det med endast ord som vapen, det kräver en fenomenal förmåga! Jag anser att hon besitter den. Jag blir alltid fascinerad av Susannàs ord, både i text och i tal.

Igår var hon på TV angående sitt program Sommar, då hon var med i Sommarpratarna i somras, tillsammans med bland annat Nanne Grönvall, som jag skrev om i somras när Sommar gick.

Susannas träffsäkerhet när hon talar om fattigdom, utanförskap och politik är slående. Hon återkommer till dessa två ting, fattigdom och utanförskap oavsett om hon diskuterar missbruk, medberoende, bostadspolitik, invandring, klasser eller kriminalitet. Hon återkommer till dessa två ämnen som en viktig faktor för fortsatt utanförskap av olika slag och jag är övertygad om att hon satt fingret på något viktigt, som de flesta av oss missar.

I radions Sommar, sa Susanna:

”Pengar. Den största skillnaden är PENGAR. Jag kan inte med ord beskriva skillnaden på att ha råd och på att inte ha råd. På att behöva vända på varje krona. Varje dag man ska handla. Och på att inte behöva göra det. Att alltid vara hänvisad till det billigaste. Inte kunna välja köttbiten utan tvingas ta färsen. Att inte kunna köpa riktiga skor, gå till tandläkaren, ha råd till en dator, åka på semester, äga en bil, köpa något fint till barnen.”

Ett annat citat som jag fastnade för som Susanna sa i gårdagens Sommarpratarna i SVT var:

”Fattigdom luktar illa. Det smakar illa. Det tär på psyket. Det sätter sig som värk i kroppen. Det är sömnlöshet och det är oro och det är en mängd såna saker och att ALDRIG ta paus från det, det tär ju på familjerna och det tär på barnens skolgång.”

Susanna får mig alltid djupt försjunken i tankar närhelst jag lyssnat på henne. Hon väcker något inom mig som är viktigt. Något jag vill plocka fram. Ord jag vill tillägga, begrepp jag vill lära mig mer om och framför allt ord jag vill höra mer och mer om, igen och igen…

HÄR kan du se Sommarpratarna på svt play. HÄR kan du lyssna på Susanna Alakoski ´s Sommar från Sommarpratarna i somras.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Intervju med Gunilla som miste sin son Rickard i en bilolycka

Gunilla är en kvinna, vars blogg jag upptäckte för många år sedan. Hon hade då nyligen mist sin son Rickard. Att läsa bloggar eller artiklar av folk som har förlorat sina barn, får oss som är föräldrar som inte har mist något barn, att liksom stelna till i vårt eget liv. Plötsligt så inser vi hur sårbara vi är. Plötsligt gör det så oerhört ont i våra hjärtan!! Vi förstår att det omöjliga faktiskt är möjligt och vi hur gärna vi än vill blunda och låtsas som det inte kan ske.

Gunilla är en kvinna med stort hjärta, det förstår man genast när man besöker hennes blogg. Att sorgen efter att ha mist ett barn är ofantlig, kan man inte heller ta miste om när man läser Gunilla ´s texter. Här är hennes berättelse om sin son Rickard.


Du har bloggat ganska länge och det handlar i huvudsak om din sorg och saknad efter förlusten av din son. Vem är du?

Jag heter Gunilla Karlsson är snart 49 år och gift med samma man sedan snart 25 år tillbaka. Tillsammans har vi tre barn, ett i himlen och två på jorden.

Du skriver om sorgen och saknaden av din son Rickard. Hur förlorade du din son?

Vår son Rickard omkom i en trafikolycka. Av räddningspersonal har vi fått veta att Rickard dog en ögonblicklig död och hann inte lida. Det är väl en tröst i det hela, men samtidigt tror jag att de sista sekunderna i ens liv är speciella och att vi trots allt hinner tänka en del…

Vem var Rickard?

Rickard var vår förstfödde son. Jag var 21 år och en ung mamma när jag fick honom.
Som liten var han som barn i allmänhet. Han var oftast lugn och ganska blyg men hängde gärna med på hyss.

Blev så småningom storebror till både en syster och en bror. Ã…ldersskillnaden på Rickard och hans syster var bara drygt två år och det var ofta syskonbråk då det gick vilt tillväga. Detta försvann i samband med att dottern kom i mitten av tonåren och blev då mer kompis med sin storebror. Då blev Rickard killen som förmanade, försvarade och ville skydda sin syster mot allt ont. De hade en väldigt tajt kontakt med varandra och stod varandra nära.
För lillebror som är åtta år yngre blev Rickard mer en förebild och kompisen som lekte och hittade på saker tillsammans med honom. Även det fortsatte under åren och Rickard var den som líllebror anförtrodde allting för. Det var mycket ”killsnack” och hemligheter dem emellan.

Rickard var en snygg och populär kille, festprisse och tjejtjusare. Gillade fiske, datorn, musik, party och att umgås med vänner. Flyttade hemifrån efter studenten. Hade några olika jobb inom lager och livsmedel. Han hade en whip-plash-skada som gjorde sig påmind med jämna mellanrum och arbeten i kyla var inte alla gånger de bästa. Var vid sin död arbetssökande efter ett mer passande och givande arbete. Kunde stundtals känna sig ledsen och grubbla över detta. Mer och mer av detta har kommit fram efter Rickards död.

Rickard fick bli 23 år gammal. Han var en snäll och omtänksam person som alltid var mån om ens bästa och en vän som alltid ställde upp för dem han tyckte om. Kom alltid hem vid alla helger och födelsedagar och ville då umgås med sin familj.

Framtidsplaner var att få ett bra jobb och barn skulle han ha, men inte förrän han hade fyllt 30 år.

Du har skrivit flera böcker om din sorg efter Rickard. Berätta lite om dem och om drivkraften bakom ditt skrivande både som författare och bloggare.

Jag började blogga sommaren 2005, några månader efter Rickards död. Jag visste egentligen inte vad en blogg var för något. I alla fall började jag där skriva av mig många av alla tankar och känslor som fanns inombords. Det var frustrerande texter, hysteriska texter, texter skrivna under gråt och ångest. Bloggen blev lite som en dagbok. Men det var samtidigt skönt att skriva av sig. Ni skulle bara veta hur många sömnlösa nätter jag har suttit och skrivit vid min dator! Den blev vännen som alltid fanns där, trots vilken tid på dygnet det var.

Redan efter ett par dagars bloggande började det komma kommentarer och feedback på det jag skrev. Det var folk både med och utan sorger som skrev. De skrev att jag var modig som skrev om detta svåra, att jag satte ord på deras egna tankar och att jag gav tankeställare och råd till dem genom att berätta.

Plötsligt började orden till mina dikter dyka upp av sig själv, det blev som färdiga dikter inne i huvudet och det var bara att skriva ner direkt på papper eller på datorn. Oftast kom de mest när jag var ledsen och förtvivlad eller också kunde det vara efter en ångestattack. Och jag skrev och skrev och det blev mer och mer. Responsen på mina dikter var mycket positiv och jag fick rådet att försöka på dem publicerade. Mitt första försök var att publicera två dikter i en diktantologi. Drömmen att kanske någon gång kunna ge ut min egen bok började komma så smått.

En natt drömde jag om min Rickard som i drömmen sa åt mig: Mamma, ge du ut din bok! Jag vaknade klarvaken och kände att jag hade fått den där lilla sparken som behövdes. Samma dag tog jag kontakt med ett bokförlag och min första diktbok blev sanning! Det är boken ”Sorgen är kärlekens baksida- Aldrig skall jag sluta älska dig”.
Samma år var jag återigen med i två olika diktantologier.
Ett år efter att min första diktbok kommit ut i tryck kom diktbok nummer två ”Det fattas bitar i mitt pussel”.

Att skriva har öppnat många nya dörrar för mig och jag har fått kontakt med mina läsare på olika sätt och det är något som jag värdesätter väldigt mycket.

En förälders värsta mardröm är att förlora ett barn. Vi som inte gjort det kan inte förstå, men vi kan föreställa oss vissa delar och de gör nog så ont. Hur handskas du med smärtan?

Jag kämpar på, en dag i taget. Smärtan var outhärdlig och ständigt påminnande de första åren. Jag var som i en slags bubbla och fattade ingenting. Jag ville helst själv få dö för att slippa lida av min smärta.
Men efter två år och ett djupt fall så bestämde jag mig för att fortsätta leva, mest för mina två andra barns skull. Jag kunde inte utsätta dem för att de även skulle mista sin mamma. Det var inte schysst mot dem!

Jag tog tag i många olika livlinor, jag tog medicin för mina ångestattacker och min sömnlöshet, jag gick hos en kurator i tre år och jag hittade till Febe som under 2 1/2 år var en viktig kontakt för mig, för där fick jag träffa andra mammor som också hade mist sina barn. Dessa kvinnor fick mig att inse att jag var en normal sörjande mamma trots alla knäppa, konstiga tankar som dök upp emellanåt. Några av dessa kvinnor ingår numera i min vänkrets och vi är viktiga för varandra. Jag är med i en mailing-lista för föräldrar som har mist barn och på nätet har jag hittat till olika forum som riktar sig till människor med samma sorg. Där kan jag läsa om det som ingår i vår vardag och om jag vill kan jag skriva själv. Vi stöttar och ”peppar” varandra på dessa listor. Vi delar ju samma erfarenhet!

Jag har fått lära mig att en sorg efter sitt barn bär man med sig hela livet och att det är något man måste lära sig att leva med. Att ljuset trots allt kommer att synas igen någon gång och att det lättar efter ca. 8 år (10 år säger en del).
I vår är det fyra år sedan vår Rickard dog. Hans lillasyster är nu äldre än vad storebror hann bli. Märklig känsla!
Det går längre och längre mellan mina fall. Men de kommer och jag vet aldrig när. Då, när de kommer så känns allt som nyss igen. Jag tillåter mig vara ledsen och sakna när dessa dagar kommer.

Ã…rets absolut värsta dagar är julafton och Rickards födelsedag och dödsdag, men även nyår och övriga familjens födelsedagar är svåra för oss alla. Det är ju alltid en som fattas vid dessa tillfällen.

När det sker större olyckor där många personer är inblandade, så bildas kristeam och de anhöriga tas omhand och media uppmärksammar det stort. När en eller några få personer förlorar sina liv, så bildas inga kristeam och vi utanför får knappt vetskap om det som skett. Men som förälder måste ju sorgen vara lika förödande oavsett om ens barn förlorats i en tsunami eller i en bilolycka. Känner du att du fick tillräckligt stöd när sorgen och chocken var som värst?

På den frågan kan jag bara säga ett stort NEJ! Vi fick överhuvudtaget ingen hjälp utifrån utan fick själva söka upp hjälpen. Vi har nu i efterhand fått veta att sättet vi fick dödsbudet gick fel tillväga. Det skylls på att det var olika sjukhus och olika polisdistrikt och att informationen där emellan inte gick rätt till.

Hur har du gått vidare?

Jag försöker i princip bara att överleva. På mitt sätt. Jag har blivit förändrad som människa på många olika sätt och börjat finna mig i den nya rollen.

Hur förändras sorgen med tiden?

Sorgen bleknar men saknaden består.
Jag gråter inte längre varje dag. Jag kan skratta och må bra också.
Jag har inte längre behovet att tvunget gå till graven varje dag. Jag vet ju att mitt barn finns inte där. Jag har honom med mig på ett annat sätt. Detta andra sätt känns tryggt och bra för det mesta.
Jag kan för det mesta numera hantera mina ångestattacker.
Jag har lärt mig att ibland kunna styra bort tanken en stund när den behövs till annat.

Hur kan du råda andra människor att stödja någon som har mist ett barn?

Jag säger att de ska aldrig vända ryggen till av rädsla! Jag säger till dem att orden är inte det viktigaste. Det viktigaste är att visa att man vågar. Att man vågar ge kramen, räcka ut handen, sitta ner och lyssna.
Att man måste ha tålamod och göra många försök att fortsätta hålla kontakten för det är något som den drabbade familjen inte har ork till själva.
Säg aldrig Jag vet hur det känns! om du inte verkligen vet. För sorgen efter ett barn går aldrig, aldrig att jämföra med en sorg efter en annan anhörig. Så är det bara!

Hur har Rickards bortgång påverkat er som är kvar i familjen, i relationerna mellan er?

Jag och min man har blivit ”tajtare” med varandra.
Vi i familjen sörjer och saknar alla på olika vis och låter varandra vara och stöttar varandra när det behövs. Vi har blivit mer rädda om varandra! Bråkar aldrig och säger dumma ord till varandra. Lägger inte ner en massa energi på onödiga saker och ting.

Vad får du för respons på det du skriver?

Jag har bara fått positiv respons på mitt skrivande. Det kommer mail, brev och telefonsamtal från tacksamma läsare. Många bevis är värdefulla som t.ex. att få höra att en tjej som tänkte ta livet av sig tänkte om när hon förstod hur mycket det skulle komma att såra hennes mamma, en annan tjej skulle hem och krama om sin mamma och be om förlåtelse för allt dumt hon hade sagt till henne och så alla dessa mail från läsare som säger att jag sätter ord på precis det som de själva tänker och känner och på det viset hjälper dem! Att höra detta är stort för mig!

Till sist, är det något särskilt som du vill lyfta fram eller ge tips om?

Jag vill säga till alla Var rädd om det du har! Det värdefullaste är dem du har omkring dig! Vi vet aldrig hur länge vi har varandra!

Till dem som är drabbade av att ha mist någon när och kär så vill jag slå ett slag för att ta kontakt med någon form av samtalsgrupp och/eller nätverk för personer som är i samma situation. Det är tillsammans med dessa du får det bästa stödet och orken att fortsätta leva.

Jag ber att få tacka så mycket för att jag fick intervjua dig och för att du delar med dig av något så svårt till andra människor och genom det kan väcka förståelse och stöd till andra personer. Tack Gunilla!

Gunillas blogg kan du läsa HÄR!

Tidigare intervjuer i denna intervjuserie:

Till er som bloggar och tycker att denna intervju-serie är viktig, påminner jag om blogg-världens privilegium att länka de intervjuer du tycker är viktiga, i din egen blogg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Sanningen om Gömda?

Jag tänkte precis recensera Maria Erikssons och Kerstin Weigls bok Mias systrar, som jag precis har läst ut. Mias systrar är lite av en fortsättning på böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet. (Även om Liza Marklund enl. föregående länk motsätter sig att det ska kallas för en fortsättning på hennes två första böcker) Det finns också ännu en bok som heter Emma-Mias dotter i serien (som jag ännu inte läst).

Böckerna, särskilt de två första; Gömda och Asyl har ju väckt ganska stor uppmärksamhet. Dels för att de är skrivna av en känd författare: Liza Marklund, men också för att samtliga böcker sägs vara verklighetsbaserade och uppbyggda på Mias liv, som på grund av misshandel och förföljelse tvingas fly från Sverige och slutligen (efter många om och med) får Asyl i USA.

När jag sitter och letar information om detta, så springer jag över en blogg, som visar en helt annan sida av saken. Det visar sig också att även hon är på väg att ge ut en bok. En bok som ska handla om allt som inte stämmer i de böcker jag nämnt ovan. Boken heter Mia Sanningen om Gömda. Det är tänkt att boken ska komma ut i December 2008.

Ja, vad ska man tro? Min reaktion efter att ha läst de aktuella böckerna Gömda, Asyl, Mias hemlighet, och Mias systrar och även den kritiska bloggen av författaren till den kommande boken Mia Sanningen om Gömda är först och främst, varför och hur kan man dra igång en sådan historia om den inte stämmer? I nästa sekund funderar jag på varför man skriver en bok som ska ”motbevisa” böcker som redan skrivits?

När det gäller just kvinnomisshandel, så är det ju ett väldigt känsligt ämne i sig. Om det nu är så att Mia verkligen flytt av rädsla från Sverige för att komma ifrån en man som våldfört sig på henne, så känns det ganska självklart att man inte kan gå ut med all information som finns, till exempel vilket namn man från början hade etc. Kanske vill man också ändra en del andra fakta runt omkring för att kunna behålla sin anonymitet, då Mia trots allt lever på flykt.

Ã… andra sidan, den kritiska rösten är en författare och journalist som har följt saken bakåt i tiden och funnit väldigt mycket som inte stämmer. Jag tycker också att det stärker trovärdigheten att personen i fråga går ut med bild och namn i en blogg som kan läsas av alla på nätet. Så här står det på baksidan av den kommande boken:


”Mia Eriksson, som tillsammans med Liza Marklund skrev Gömda, Asyl och en rad andra böcker är inte den hon utger sig för att vara.

Hon är inte gymnasiekonom. Hon gick inte ut med 4,8 i snitt. Hon har aldrig haft möjligheten till läkarutbildning och har heller aldrig haft ett toppjobb i en bank. Mia gick i specialklass hela sin skoltid och fick 2,7 i snitt.

Det räckte till ett jobb på en lunchbar. Från 1983 levde hon nästan helt på socialbidrag. Mia har kostat skattebetalarna miljoner. Hennes man var ingen norrlänning vid namn Anders, utan chilenare. Han anklagades för mordförsök på Mias f d fästman och hamnade i fängelse. När han frigavs flydde familjen. Om någon var jagad, så var det han. Inte Mia. Hon och barnen hade inte behövt gömma sig”.

Ja, onekligen så är det ju lite konstigt att man väljer att ändra denna typ av fakta. Det framkommer också i Monica Antonssons blogg att det inte stämmer att socialtjänsten låtit bygga skyddsrum eller galler för fönster åt Mia och hennes familj. Varför spetsa en historia, när massor av kvinnor i Sverige idag lever under förtryck och i skräck för misshandel eller rent av mord?

För mig, som inte har några insikter ”bakom kulisserna” är det förstås omöjligt att veta vad som är sanning och vad som inte är det. Om det stämmer att det är mycket båg, har jag svårt att förstå varför Liza Marklund, som ändå är en känd och etablerad författare kan riskera sitt rykte på en mer eller mindre uppdiktad story? Det finns ju massor av historier med kvinnor som lever i ständig rädsla för män som misshandlat, förföljt och hotat dem. Det finns till och med massor av historier där kvinnor faktiskt inte lever idag, till följd av att de blivit bragda om livet av en svartsjuk/galen man.

Samtidigt så undrar man ju också varför man lever på flykt i en massa år, med allt vad det innebär, om det faktiskt inte finns en överhängande rädsla? Och vem kan avgöra hur rädd man är för en man som uppenbarligen har slagit en? Så här skriver Monica Antonsson i sin blogg:

XXXXX angrep Mia den 10 oktober 1987. Han arresterades och häktades. Läkaren som undersökte Mia konstaterade att det ”eventuella våldet” inte hade varit allvarligt. Han dömdes för misshandel till en (1) månads fängelse och släpptes direkt i och med att han hade suttit häktad. I dag har XXXXX bara ett brott i sitt register nämligen att han för några år sedan åkte bil utan säkerhetsbälte.

(Jag har ersätt namnet på mannen till XXXXX.) Även om det skulle stämma, så vem avgör när våldet är så kraftigt att man har anledning att fly? När ska man ta ett hot på allvar? Ã… andra sidan: om han nu INTE skulle utgöra någon fara för Mia och hennes familj, så har ju barn förlorat kontakt med sin far och andra släktingar och en pappa har förlorat sin möjlighet till att göra sin röst hörd i saken och att ha kontakt med sitt barn.

Ja, det väcker många, många frågor, men jag har inga svar att ge. Däremot är det mycket troligt att jag försöker läsa boken Mia Sanningen om Gömda, när den kommer ut!

Vad tror du och hur viktigt är det att boken är sanningsenlig?

En parentes: Liza Marklund skrev också boken Paradiset, som det också finns kritik på, av Elisabeth Hermon och Stefan Lundström, som skrivit boken ”Vingklippt”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,