Ett nytt år har tagit sin början. 2017. Wow, det känns som ett årtal långt in i framtiden, inte som att det är nutid. Känner mig ung och gammal på samma gång. Gammal när jag tänker tillbaka på minnen långt bak i tiden och ung när jag tänker på mina egna förmågor och energi i nutid. 

Min man och jag 2017 Fatou Darboe©

Jag har så många drömmar kvar, så mycket jag vill sätta i verket i det här livet. Göra skillnad. Jag har en annan glöd och energi som kommit tillbaka till mig. Den var kanske inte borta, men den hade naggats lite i kanten. Nu är jag tillbaka med stor styrka igen.

Den senaste en och en halv månaden så har situationen i Gambia upptagit mycket av min tid och tankeverksamhet. Tröttsamt, intressant, oroande och mycket nervöst på en och samma gång. I sanningens namn har det varit många sömnlösa nätter och mycket följande i media, särskilt internationella. Informationen har bjudit på både stunder av högsta lycka, glädjerus och förhoppning, för att i nästa stund bytas ut mot hopplöshet, tårar och stark frustration. Jag vet att jag inte varit ensam om dessa känslor. Jag skulle nog säga att de flesta gambier och alla andra personer som är engagerade på olika sätt i landet Gambia, har gått igenom samma typ eller liknande typ av berg- och dalbana sedan den första december när valet i Gambia hölls. På torsdag ska den nya presidenten Barrow sväras in och på onsdag ska den gamla avgå är tanken, något han uttryckt att han inte tänker göra.

Jag känner att det här året kommer att bära med sig en hel del förändringar, precis som 2016 gjorde för min del personligen. Om det blir positivt eller negativt vet man ju aldrig i förväg, men jag har en stark känsla för att det blir en hel del förändringar. Jag hoppas ju förstås på positiva förändringar, men det är fortfarande något som återstår att se.

Något som jag sällan skrivit om, trots mina miltals långa blogginlägg, artiklar, krönikor, debattartiklar, statusuppdateringar och intervjuer är min religion. Eller min religion har jag ju varit öppen med och skrivit om ibland, men min relation till den har känts väldigt privat. Det är den fortfarande, men jag har fått en liten ”nytändning” eller vad man ska kalla det för. När jag konverterade till Islam för över 20 år sedan, så kände jag mig nära och i ”samförstånd” med religionen. Men med åren har mycket ”runnit bort”. Jag har hela tiden haft en önskan och en längtan till att komma närmare min religion, men jag har inte förmått och inte alltid haft tillräcklig vägledning heller, eller ens rätt vägledning.

Vårat bröllop hölls i Uppsala moské

Min tro har inte förminskats, men mitt utövande har definitivt gjort det. Jag har sökt andlig vägledning, men på grund av en massa omständigheter (till exempel avstånd till de som varit bra vägledare och annat) så har jag inte upplevt den närhet jag känt behov av.

Nu känner jag att jag hittat tillbaka till religionen och jag känner att jag har ett sunt utövande som jag mår väldigt bra av, andligt sett. Jag tänker lite att oavsett hur det kommande året blir, så kommer jag ha min tro att luta mig tillbaka på både när det sker bra och dåliga ting i mitt liv.

Ja, religionen har helt enkelt blivit mycket viktigare i mitt liv och jag känner att jag börjar landa i det nya som kommit in i mitt liv under det senaste året. Jag har blivit mormor, jag har hittat kärleken och gift mig. Även boendesituationen har förändrats då två av döttrarna flyttat ut och även om vi fortfarande är trångbodda, så funkar det bra. Vuxna barn ska ju egentligen inte bo hemma, men samtidigt så ser bostadssituationen ut på ett helt annat sätt än man skulle önska, därför har vi improviserat en hel del.

Ja, mycket har förändrats. Även min arbetssituation har förändrats under året som gått, men även om den lämnar en hel del att önska så känner jag mig hoppfull.

Det jag kan känna väldigt stark saknad efter är att mitt barnbarn ju inte bor i samma stad och även om det inte är särskilt långt så krävs det en hel del planering när vi ska ses. Jag önskar vi sågs oftare. Helst en gång i veckan, men det funkar ju inte riktigt så när vardagen kräver sitt.

Något som jag verkligen är glad över är att när man gifter sig så får man ju inte bara en partner, utan en hel familj ”på köpet” med allt vad det innebär. Det ger mig ytterligare en dimension att glädjas åt. Människor som man står nära ur familjär vinkel, samtidigt som man måste lära känna de nya familjemedlemmarna.

Min make och jag
Fatou Darboe©

Att träffa en partner är ju knappast någon svårighet. Men att träffa någon som man trivs så bra med, som man känner sig så älskad av och som man själv har så lätt att älska. Någon som visar omsorg, omtanke och som gör en glad. Någon som behandlar en väl och som du känner respekt för. Det är det jag känner så stor tacksamhet för. Särskilt som jag hade levt själv (utan en partner) i 12-13 år när jag träffade min make och egentligen helt givit upp tanken på en kärleksrelation igen.

Ja, det finns så enormt mycket att glädjas åt i mitt liv och jag är så oerhört tacksam. Låt oss glädjas åt det vi har, sträva efter det vi behöver tillföra våra liv och känna tacksamhet över de vi utvecklas till! Sen är det ju också så att vi alla möter svårigheter i våra liv, det är liksom ingen som surfar fram på någon räkmacka hela livet… Men ja, låt oss möta våra svårigheter med den styrka som krävs för att även ta oss igenom dessa perioder, men låt oss glädjas över det vi har däremellan…

Låt oss ta ett hoppfullt kliv rakt in i 2017…