En sådan mäktig dag

Vilken märklig dag! Så märklig, så fantastisk och så full av framtidshopp och framtidstro. Kärlek, euforisk glädje och så mycket ödmjukhet inför livet att det nästan är obegripligt!

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

3845 gram vägde mitt barnbarn. Så liten och ändå så fulländad. Foto: Fatou Touray ©

Idag fick jag mitt första barnbarn. Inte nog med denna gåva till oss alla, så fick jag ynnesten att delta på förlossningen. Det är min sjätte förlossning totalt och den andra jag är med på där jag inte själv blir förlöst. Var och en av dessa förlossningar är mina största och starkaste händelser i livet. Att se liv födas är en så mäktig känsla att inte mycket annat slår den!

Att vara med när en människa föds. Jag kan inte komma på något som slår det! All längtan och väntan, all smärta och all oro… allt blir liksom värt det i den stunden.

Att delta i en kvinnas kamp att föda ett barn till världen, är en så stor händelse att den är helt omöjlig att beskriva för den som inte själv varit med. Den där kvinnliga urkraften som stiger ur kroppen och får en sådan styrka att man inte själv trodde man besatt en sådan styrka. Jag har blivit lika förvånad vid varje förlossning, oavsett om det varit min egen eller någon av de andra två jag varit med på. Var gömmer sig dessa krafter som bara tar sig uttryck när vi föder fram liv? Varför ser vi sällan eller aldrig dessa krafter annars? Kanske för att de så sällan eller aldrig behövs?

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Lustgas. Många kvinnors bästa vän under en förlossning, mig själv inräknad. Foto: Fatou Touray ©

Det djuriska inom oss som väcks till liv. Helt obegripligt! Att ha fött barn till världen är att ge våra liv en helt annan dimension. Så mycket som blir obetydligt efter det. Så mycket ödmjukhet det skänker oss. Den där styrkan som väcks i oss mödrar och finns där latent i våra vardagliga liv. När vi en gång gått igenom den så vet vi att den finns där inom oss, även om vi aldrig mer kommer att väcka liv i den, eller få användning av den. Men den finns där och den sätter oss i en annan dimension. Samtidigt finns det ingenting som kan göra oss så sköra och sårbara. När vi fött ett barn vet vi att vi aldrig mer kommer att vara osårbara, för vår svagaste punkt kommer alltid att vara våra barn. Vi kommer alltid att vara beredda att slåss med näbbar och klor för vårt barn, om det krävs. Vi kommer alltid att vara beredda att offra våra liv för våra barn om det krävs. Det kommer aldrig, aldrig någonsin finnas en person eller en sak eller en dröm som blir viktigare än våra barn.

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Bebisfötter, en annan släktings, dock inte mitt barnbarn. Så fulländade, så fina. Foto: Fatou Touray ©

Vi kommer att göra fel och vi kommer att göra misstag i uppfostran av våra barn, men vi kommer alltid försöka göra vårt bästa efter vårt förstånd och efter våra förmågor. Vi kommer brista som föräldrar, som människor, som felbara, men vi kommer alltid att älska våra barn.

Våra barn kommer aldrig att möta någon som älskar dem mer än de som satt dem till världen, som är beredda att göra mer för dem än vi som satt dem till världen. Vår kärlek kommer alltid vara villkorslös, oändlig och vi kommer alltid, alltid älska våra barn!

Idag såg jag mitt barn föda barn och det var bland det mäktigaste, mest respektingivande jag någonsin varit med om!! WOOOW!! 

Min son Mabou - basketspelaren

Min son Mabou – basketspelaren

Som om detta inte var nog! Min egen lilla prins, Mabou vann en stor seger i en avgörande finalmatch med sitt basketlag. Han blev dessutom utsedd till Matchens Spelare. En viss förlossning förhindrade mig att se den live, men jag vill så gärna se spelet att jag kommer se matchen nu i efterhand. Här kan du se matchen om du är intresserad:

 

Fotnot 1: Jag vet förstås att det finns föräldrar som faktiskt skadar sina barn, medvetet eller omedvetet och som kanske faktiskt inte älskar dem förbehållslöst, eller ser till deras bästa, men jag anser att det är skadade, trasiga relationer i dysfunktionella familjer, men i det här blogginlägget utgår jag från mig själv och andra mammor som jag möter som vill göra det som är allra bäst för sina barn, trots att vi ibland misslyckas. Eftersom jag inte heller är en pappa så skriver jag utifrån ett kvinnligt perspektiv. Jag menar alltså inte de familjer jag tror är undantagen, utan jag menar de familjer som jag tror är i majoritet, de som älskar sina barn villkorslöst och som gör sitt yttersta för att sätta sina barns behov först. 

 

Fotnot 2: Jag lägger inte in bilder än på mitt fina barnbarn, då jag inte frågat föräldrarna om lov för att göra det på min blogg. Om de sedan går med på det, så kommer du garanterat se en och annan bild på honom i framtiden. Om inte så får du bara föreställa dig det vackraste lilla nyfödda barn du bara kan föreställa dig!! <3 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

fatou.se

 

Veckans Kåseri (24)

Idag sändes mitt radiokåseri på Radiouppland igen. Den här gången handlar det om när jag var med min väninna när hon fick lilla Olali! Du kan lyssna på Kåseriet HÄR! För fler kåserier och krönikor klicka HÄR!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Snöat in…

… nej, kanske inte i ordets rätta bemärkelse, men när jag fått något på hjärnan så snöar jag gärna in på det ett tag. Just nu har jag snöat helt in på förlossningar, bebisar och en särskild liten kille med en mun som ser ut som två små smultron…

Det är därför min mamma brukar kalla mig för 100%. Hon säger att när jag gör saker, så gör jag det till 100%. Som med bloggandet till exempel. Inget lite småbloggande här med uppdateringar en gång i veckan. Ska det va så ska det, liksom…!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det borde vara olagligt…

…att vara så fruktansvärt söt som Olali.

En stolt och lycklig mamma och en sötnos (Olali, knappt ett dygn) man kunde äta upp utan socker.

Tänk så dramatiskt och smärtsamt ett barn kommer till livet. Tänk vad storslaget livets början är! Jag har varit med på min första förlossning (förutom mina egna, förstås) och livet har helt plötsligt fått helt andra dimensioner. Jag är överväldigad! Jag har sett en liten Olali komma till världen och jag har sett hur en vanlig kvinna blir en superkvinna med krafter man inte tror en människa besitter.   Att få vara med om en människas största ögonblick (när ens barn föds) är en ynnest som jag önskar alla fick vara med om. Snacka om att man blir ödmjuk inför livet! Jag är så uppfylld och rörd att det är svårt att få tårarna att sluta rinna…!

Tack Sofie för att jag fick vara med och TACK lilla Olali för att du finns!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Flaggan i topp…

(På bilden: Olali, några få minuter gammal.)

…det blev en med snopp!

Ja, välkommen till världen lilla Olali!! (Osäker på stavningen, dock!)

Rätt svar på frågorna i tävlingen:

1. Vilket kön tror du att bebben har?

Rätt svar: En liten kille.

2. Vilket datum kommer bebben att komma ut?

Rätt svar: Lördag den 21/3-09.

3. Hur många gram kommer bebben att väga?

Rätt svar: 3780 gram. (Längd: 52 cm)

Det blev en väldigt jämn match mellan några, men Vinnaren blev: Jorun Åström. STORT GRATTIS!! Maila mig din adress på: tonarsmorsa@gmail.com så ska jag sända boken!! Tack till er andra som var med och tävlade! Till er som ännu inte har beställt min bok: En Tonårsmorsa mitt i Livet, kan göra det HÄR!

Jag passade också på att ha en återförening med min bästis: lustgasen. Det var sju år sedan vi sågs senast, men det är alltid en lika kär vän att återse!

Till sist:

  • Varmt GRATTIS till pappan som fått en liten son!
  • Ett stort GRATTIS till de nyblivna morföräldrarna och framför allt bebbens mormor som fyllde 60 igår och tillbringade 60-årsdagen på förlossningen. (Hoppas du får chans att fira en annan gång!)
  • Ett ännu större GRATTIS till min vän och SUPERKVINNA Sofie, som gjorde ett fantastiskt jobb med att föda fram det här underverket!! God is great!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Tävling

Värkarna hos min väninna fortsätter och tilltar, men ingen liten bebis har kikat ut ännu!

Medan vi fortsätter vänta så tänkte jag ha en liten tävling till bebbens ära. Tävlingen består i att ni svarar på frågorna i en kommentar. Den som svarar rätt innan jag lagt ut info om den kommande lilla bebisen, blir vinnare av tävlingen! Om det blir fler än en som svarat rätt, så kommer jag att lotta mellan dessa personer. Vinnaren vinner min bok: En Tonårsmorsa mitt i livet!

Frågorna är följande:

1. Vilket kön tror du att bebben har?

2. Vilket datum kommer bebben att komma ut?

3. Hur många gram kommer bebben att väga?

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Uppdatering från förlossningen…

Värkarna fortskrider som de ska. Det kommer antagligen att ta lite tid. Det ska stora krafter till för att se underverk födas. Det är fantastiskt att få vara med om detta, även om man känner sig väldigt bakbunden när man inte kan göra något för att lindra smärtan.

Livet är underligt, som Ludmilla brukar säga. Man vill hjälpa till att lindra smärtan, samtidigt som man vet att den måste finnas där och även tillta för att bebisen ska komma.

Vi väntar…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Om amning och korkade människor som bara tänker ur eget perspektiv

Ja, det var visserligen ett tag sedan jag själv ammade, men debatten verkar aldrig bli omodern, utan den har en förmåga att blossa upp med jämna mellanrum.

Själv undrar jag: När ska vi människor lära oss att alla är olika? Bara för att vi alla har fötts med två ben och två armar etc. så innebär det inte att vi tänker, känner eller upplever saker på samma vis!! Jag är så aaaas-trött på alla som ska fördöma och fördumma alla som inte tänker precis som de.

Att amning är bra för barnet tror jag inte har undgått en endaste människa i vårt avlånga land. Det är nyttigt, billigt, praktiskt och dessutom hjälper det till att magen dras ihop efter förlossning. Här är naturen verkligen fenomenal! Kort sagt: det är toppen att amma!!

MEN! Det finns alltid gränser. Det finns uppenbarligen kvinnor som inte vill amma. Av praktiska skäl, som i Lindas fall, där hon visste att hon skulle börja plugga snart efter förlossningen, eller av andra skäl. Det finns också kvinnor som vill och försöker amma, men som får sådana smärtor av amningen, eller som amningen är oerhört svår att få igång, att de faktiskt ger upp!

Det finns vissa s.k. u-länder där det är status att inte amma sina barn. Det är status för att det endast är de ”rika” som har råd att köpa mat till sina barn och inte de fattiga. Det här är naturligtvis en större katastrof för dessa kvinnor, eftersom det kan vara svårt att få tag på rent vatten och därför kan det vara förödande för både barn och föräldrar att inte amma.

Men, som sagt, här i vårt avlånga land tror jag inte det finns en enda mamma som inte förstått att det bästa är att amma. Men vi är ju alla olika. Jag blir förfärad när jag läser vissa kommentarer till denna artikel. Det finns de som går så långt att de menar att kvinnor som väljer bort amning inte borde kunna få fler barn.

Jag häpnar. En annan skriver att så här: Jag kan inte tro att det kan vara så jobbigt att pumpa.”

Nä, visst.

Såååå jobbigt är det inte att pumpa ur lite mjölk. Det är ju bara att sätta igång. Problemet är kanske inte att det är så oerhört jobbigt, problemet är att det med såriga bröstvårtor och ilningar i hela kroppen kan kännas ungefär som om… typ någon försöker slita ut ett äpple genom bröstvårtan. Eller som om du skrapat upp hela kroppen så att hela köttet syns och allt skinn är borta, för att sedan bada dig i ett saltkar. Prova det du!

Allvarligt talat. Jag har ammat mina barn. Längre och kortare. För det mesta har det funkat bra. Jag har ammat som kortast i tre månader och som längst i drygt ett år. Jag njöt för det mesta och när jag slutade att amma så berodde det i de flesta fall på att jag antingen började jobba tidigt, så jag inte hade möjlighet att amma hela tiden och att mjölken därför inte producerades lika enkelt, vilket gjorde att jag valde att sluta för att arbetet runt amningen blev så mycket mer än njutningen för mitt barn.

Några som kommenterat artikeln menar att man inte är en bra mamma om man inte ammar. Jag menar: om man har så mycket problem runt amningen att den upptar större delen av dina tankar och är så mycket jobb runtomkring att du inte har tid att njuta av ditt barn och tillfredsställa barnets behov. Om du sitter och gråter av smärtor och inte sover på nätterna för att bröstvårtorna blöder och du håller på att bryta ihop av stress, sömnlöshet och smärtor. Hur jäkla bra är du som morsa då?

Jag menar att amning är bra, för dig och ditt barn. Jag menar också att det är värt att kämpa för att komma igång med amningen, även om det är bökigt, jobbigt och smärtsamt. Men jag menar också att om amningen till slut bara förknippas med smärta och ångest, då skulle ingen barnmorska eller ”förstå-sig-påare” i världen få mig att fortsätta amma, när det finns så bra modersmjölkersättningar!!

De smärtor jag hade när jag fick mina två senaste barn, i magen, när den drog i hop sig (ja, den delen blir mer smärtsam för varje barn) var olidlig. Jag härdade ut ändå, sjukhuset stoppade mig så full av smärtstillande de vågade med tanke på amningen. Jag ville verkligen amma mina barn. Jag låg och grät och kände det som om jag genomgick en ny förlossning, så smärtsamt var det faktiskt. Nu stod jag ut, men det betyder inte att jag inte förstår de som faktiskt inte fixar det. Vi upplever alla känslor på olika vis och vi upplever också smärta på olika vis. Och vem är jag liksom, att komma och tala om för andra morsor vad som är bäst för dem eller deras barn?

Nej, jag är skitless på människor som har en massa åsikter utan att ha en blekaste aning om hur det är för just de här personerna. En som kommenterade skrev: En sak är säker, när man fattar ett sådant beslut, så inte har man satt sitt barns bästa i första rummet.”

Jag skulle vilja påstå att om man väljer att inte amma eller att sluta med det, så tror jag ändå att de har sitt barns allra bästa för ögonen. Jag tror inte heller att avsaknad av amning i sig (man kan ju ersätta närheten och hud mot hud på många andra sätt!!) kommer att ge några outplånliga spår för den här personen i vuxen ålder heller. Det är knappast så att personer som inte blivit ammade kommer att få höra: ”Nej, tyvärr har jobbet gått till en annan sökande, eftersom du inte blev ammad som barn”, eller: ”Tyvärr är jag tvungen att svara nej på ditt frieri och gifta mig med någon annan, för jag står inte ut med en man som blivit uppfödd på modersmjölkersättning!”

Så cut the crap and get real! Amma gärna och mycket och länge. Fixar du inte det så finns det gott om bra modersmjölkersättning för ditt barn!!

Som motvikt till de länkar jag lämnat, ett bra blogginlägg om amning:

Mamma ska amma till varje pris

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Partymorsan

I morse när jag klev upp, så rustade jag mig för att assistera vid förlossning. Jag duschade, klädde mig i bekväma, praktiska kläder.

Precis när jag skulle avboka brorsans förlovningsfest, så kom beskedet att det var falskt alarm. ”Bebben” ville bara skrämma upp oss lite, så vi skulle vara beredda när det väl är dags. Så på sätt och vis blev ju min fest ”räddad” i alla fall.

Nåja, sedan kom alla tre tjejerna Binta (20), Jai (17) och Isa (15) hemspringande och skulle hämta kläder, löshår, kryddor och skålar. Naturligtvis på min barnfria helg, som om de inte visste igår att de skulle behöva löshår, skål, kryddor och festkläder…

Binta och hennes kompisar har nämligen hyrt lokal och de ska fira hennes 20-års fest, eftersom hon fyllde 20 i Måndags. Jag skojade och sa att jag minsann inte var bjuden på någon fest. Varpå tjejerna genast bjöd in mig. Jag förklarade att jag bara skojat och att jag ändå ska på fest klockan 19.00 till brorsan.

Men då gav sig inte tjejerna. De propsade på att jag i alla fall skulle komma förbi en liten stund och eftersom de till och med erbjöd hämtning och sedan skjuts så kunde jag inte längre tacka nej.

Då skulle man ju kunna tro att det tog slut där. Men så roligt blev det inte… Då började Binta genast tala om vilka kläder jag ska ha ikväll och att jag inte skulle få ha några skor med lägre klack än typ 10-12 cm.

Nu sitter jag här. I mina ”förlossningsassistent-kläder”. Jag kommer att bli hämtad när som helst och jag känner att jag inte vill byta om. Jag vill vara ”redo”. Man vet ju aldrig…

Jag vill absolut inte stå på förlossningen i 12 cm höga klackar och assistera en förlossning i X antal timmar…

Så nu är jag på väg till två olika fester, varav en knappast kommer att ha några gäster äldre än typ 21-åringar.

Jag hoppas jag blir insläppt på Bintas fest i alla fall, med hennes adidaskängor, som jag har lånat och ”förlossningsassistent-kläder” och hoppas också att det finns mat sparat till mig för middagen…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,