Vila i frid, Syster Dyster

Jag har bloggat i över sju år, regelbundet hela tiden. Under dessa sju år har jag förlorat flera bloggvänner. Helené var förstås min närmsta vän av dessa, då vi pratade i princip varje dag i telefonen och träffades och bodde hos varandra med jämna mellanrum.

Den här gången är det Syster Dyster som lämnat oss alla. Mina första tankar går förstås till hennes familj. Jag var inte en nära vän till Syster Dyster, men vi hade en del mailkontakt, läste varandras bloggar i perioder och för någon månad sedan hade vi ett långt telefonsamtal.

Nu finns hon inte mer. Syster Dyster som trots namnet gett stöd och uppmuntran till många i bloggvärlden och utanför.

En förlust av en medmänniska är alltid en stor förlust för omvärlden, men allra mest för de nära anhöriga, förstås. Jag önskar Syster Dyster att hon får vila i frid och att hon bevaras i minnet hos många som den vänliga och medkännande person hon var.

Tidigare förluster av bloggvänner och vad de har betytt för mig och bloggvärlden:

Helené

Vera/Pysan

Tea

Vila nu i Frid alla fyra och hoppas ni har fina bloggträffar där ni tar hand om varandra på samma sätt som ni tog hand om människor här på jorden, där ni nu befinner er!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Unga människor ska vilja leva och inte vilja dö…

Ni som har följt min blogg länge vet också att unga personer som begår självmord är något som berör mig väldigt starkt. Delvis tror jag att det har att göra med att när jag själv var tonåring och mådde dåligt så såg jag självmord som ett alternativ när livet blev för tungt och jobbigt att leva. Det fanns naturligtvis orsaker till att jag mådde så dåligt. Jag har nämnt några av dem tidigare, men om orsaker ska inte det här inlägget handla om, utan det handlar om självmordsbenägna, unga människor.

Att må väldigt dåligt är något som väldigt många tonåringar upplevt eller upplever. Det som jag som vuxen tycker är lite svårt med detta är att unga människor som hamnar i kris har väldigt lite att relatera till. Deras liv har varit så kort att de lätt tror att om man mår väldigt dåligt så tror man att man aldrig ska kunna gå vidare och komma ur det där svarta. Den där tiden när jag själv mådde oerhört dåligt kunde jag inte se någon ljusning. Allt var svart och mörker och allt inom mig var svart, smärtsamt och ändlöst. Det var så jag upplevde det.

Utåt kunde jag skratta och vara glad, men det kändes som det där svarta som åt upp mig inifrån spred sig och att jag aldrig skulle kunna känna verklig glädje. Livet var helt enkelt väldigt smärtsamt för mig. Idag är jag tacksam för att jag hade den där mörka tiden. Dels för att den lärt mig att hantera smärta, men också för att jag fick hjälp med att bearbeta allt det där onda på djupet och inte bara på ytan. Jag tror att många människor bär runt på en massa smärta som man aldrig riktigt tar tag i och om man sedan hamnar i en större kris, så blir det väldigt svårt att hantera dessa känslor.

Idag anser jag mig vara en både stark och lycklig kvinna. Jag älskar verkligen livet. Men hade ni frågat mig när jag var fjorton år och stod på det 10 meter höga taket och kastade mig ner… då hade jag aldrig trott att jag skulle kunna bli en glad och stark fyrabarnsmamma som älskar livet.

Jag hade inget att jämföra med, så därför trodde jag, liksom många tonåringar gör, att livet är helt svart eller vitt. Jag trodde att det fanns lyckliga och olyckliga människor och att om man var olycklig så kunde man aldrig vända det.

Jag vände mig i min egen vånda och smärta och jag ältade det. På ytan. Jag ältade att livet var tungt och svårt och därför tror jag också att jag sjönk allt djupare i min egen mörka olycka.

Idag när jag stöter på problem så bearbetar jag dem långsamt. Jag tillåter mig aldrig att falla i de där riktigt djupa hålen, som man upplever om man mår riktigt dåligt. Jag vet att det finns en lösning på allt, även om man inte alltid kan se den framför sig just då. Jag vet att man kan bli en väldigt lycklig människa även om man gått igenom tunga och svåra saker.

Som förälder till tre tonårsdöttrar så är tanken på att förlora ett barn på detta fasansfulla sätt ständigt levande. Liksom de flesta föräldrar så är det min allra största skräck. Jag har sett mina döttrar bli ledsna av svek, hopplöshet, problem i skola, bland vänner, pojkvänner och andra saker. Jag vill tvinga in förståndet i deras huvuden att inte tänka på att göra slut på sitt liv. Jag matar dem med alternativ när de mår riktigt dåligt. Jag vill pränta in 1000 lösningar som är bättre än att försöka beröva sig själv livet. Jag vet att jag inte kan leva mitt liv genom dem och jag är fullt medveten om att de måste begå sina egna misstag, men av ren egoism har jag inte råd att låta dem begå alla misstag jag själv har begått.

Jag vill att de ska förstå att hur mörkt allt än ser ut, så kommer det faktiskt att ljusna.

Den första blogg jag följde ordentligt på nätet var Susann ´s blogg. Hon hade då nyligen mist sin son Jonny i självmord. Jag läste och grät. Ibland kunde jag inte ens se vad jag läste för tårarna gjorde texten för suddig. Jag läste och kände medlidande, som förälder också rädsla och jag kände att jag ville försöka förstå. Trots att jag själv mått så där dåligt och till och med själv trodde att jag var en börda för alla omkring mig, trots att jag visste att jag var älskad av mina närmaste, så kunde jag ändå inte riktigt förstå. Jag har fortfarande svårt att förstå…

Jag försöker, men ju äldre jag blir desto mer obegripligt blir det för mig att en ung människa med hela livet framför sig vill avsluta sitt liv. För alltid.

Så blev jag kontaktad av flera unga flickor som mådde dåligt. Jag hade lite svårt att handskas med situationen. Det är svårt att ge unga flickor hopp om livet via en dator. Jag ville ge, känna, krama, trösta, men insåg att jag inte förmådde vara på alla ställen samtidigt. Det fanns särskilt en flicka jag kände extra mycket för. Efter våra första kontakter adopterade hon mig som moster, vilket gjorde mig mäkta stolt!!

Så småningom stångade jag pannan blodig för att försöka hålla denna unga tjej vid liv. Jag svek löften till henne, men insåg att jag skulle göra samma val igen och igen, om det skulle behövas. Jag ville bara få henne att förstå hur värdefullt livet kan vara om man bara ger det en chans. Jag var skitförbannad över vuxenvärldens svek mot henne, gång på gång. Jag bad och bad för henne och till slut så blev jag äntligen bönhörd!

Tidigt i somras klev en liten flicka ut framför tåget i vårat bostadsområde. Mina döttrar kom dit strax efter det hänt och det tog ganska länge för dem att bearbeta det som hänt. Av en händelse fann jag mammans blogg om denna händelse som naturligtvis förändrat hela hennes liv. Händelsen berörde mig otroligt starkt!! Jag kunde inte riktigt släppa tankarna på denna familj.

Jag och Ludmilla träffades och fortsatte hålla kontakten. Hon lever den mardröm jag inte ens vågar föreställa mig. Samtidigt så går ju livet vidare. På något outgrundligt vis så går det trots allt vidare… Den senaste tiden har Ludmilla ´s starka historia uppmärksammats i olika media. I dag är det en stor artikel i Aftonbladet, förstasidan av Aftonbladet hade vackra, fina Linneá på hela framsidan. När jag stod där på ICA kände jag åter den där känslan av att vi har något gemensamt. Kanske är det något i Linneá som jag känner igen från min egen ungdom? Kanske är det bara en stark känsla av medmänskighet? Linnea ´s bortgång berör mig och har berört mig starkare än det mesta jag upplevt från okända personer. För ett par veckor sedan uppmärksammades de även i UNT och precis innan jul så uppmärksammades de i Expressen.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att uppmärksamma personer som är självmordsbenägna och jag tycker det är ännu viktigare att uppmärksamma problematiken runt självmordsbenägna ungdomar, eftersom de än mer saknar preferenser till livet i sin helhet. Jag uppmanar alla vuxna att se ungdomar som mår dåligt och att våga ingripa. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi kan faktiskt göra skillnad. Jag tror inte att någon som mår dåligt börjar må bättre för att man tystar ner problemen och mörklägger dem. Tvärt om, faktiskt. Vi får inte lägga locket på. Vi måste hålla debatten levande, det är vi skyldiga att göra!!

Till er ungdomar som mår dåligt: Jag utmanar er härmed, våga söka hjälp, våga stå på er. På Ludmillas sida finns flera bra länkar. Våga bråka för en hjälp ni har behov av och som ni har rätt till!!

Till sist: Tror du att du eller någon du känner aldrig kommer att bli drabbad? Jag återupplivar Ludmilla ´s gamla inlägg:

Tre gånger fler personer tar sitt liv varje år jämfört med dödsfall i trafiken.

Det är klart att vi kan göra skillnad!! Fallet med Linneá är ett praktexempel på när vården och samhället har misslyckats fullständigt!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Allhelgona eller Halloween?

Idag är det Halloween och i morgon Allhelgona. Även om Halloween är en högtid med ursprung från Irland och Skottland så känner vi till den i första hand som en Amerikansk tradition. Jag vet att det dels är många som blir irriterade över att dessa traditioner blandas i hop och att dels många blir irriterade för att man inte tycker att Halloween är ”våran tradition”. Själv tycker jag att det är toppen att man får göra som man vill. Liksom jag är glad att få vara del av Gambianska traditioner, så är jag också glad att få ta del av andra traditioner.

Just i våran familj så har vi inte mycket ljusglimtar så här på höstkanten. Vi har ingen i familjen som fyller år och just mellan Midsommar och Julen så är det snålt med högtider i Sverige. Jag skrev mer om detta i fjol. Jag skrev också om detta 2005. 2006 hade jag spökbesök och sedan skrämde jag själv slag på våra gäster!

I år är det lite annorlunda för oss. Min första make gick bort i Tisdagskväll och i dag ska vi ha en minnessammankomst för honom. Jag är så ledsen för förlusten av en medmänniska och framför allt för att mitt barn har förlorat sin far.

Jag ser ändå inte detta som motsättningar. Att man firar Halloween samtidigt som vi är i sorg. Att tända ljus i höstmörkret, att barnen klär ut sig till spöken och häxor. Jag tycker det är bra att barnen får se en annan sida av just döden. Att de kan se ljus i det svarta och att man kan glädjas mitt i sorg.

Alla gör som de vill och som de känner, men för er som vill fira lite Halloween kommer lite tips:

Sedan vill jag bara avsluta med att idag är det sista dagen på rosabandet kampanjen jag kommer att ha på min sida. Så var gärna med i sista svängen. Du kan skänka så lite eller mycket du vill om du klickar på den rosa loggan under. Vi är uppe på 1200 kronor av de som skänkt via bankkonto, på de som smsát har vi tyvärr ingen koll på summan, men jag vet att några av er har skänkt genom sms också! Jag vill också passa på att tacka så mycket för er som bidragit med pengar till cancerfondens insamling!


Stöd min insamling på Rosa Bandet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,