Våga Skrika Del: 2

Våga Skrika Del: 1

Någon som försöker bryta detta tabu och vars projekt jag följt noga under en längre tid är Thor-Björn Bergman. Thor-Björn slår hål på tabun. Både runt sexuella övergrepp generellt, men även om sexuella övergrepp på pojkar, som jag anser vara ett allt större tabu.

Han är filmare och driver Kanal 24 där han lägger upp sina filmprojekt som rör övergrepp mot barn. Jag har sett alla filmer på Kanal 24 flera gånger. Jag rekommenderar alla som möter barn i sin familj, i sitt yrke, på sin fritid och barn överhuvud taget, att se dessa filmer.

Det finns några filmer som satt djupare spår i mig än andra och det är följande filmer:

Skuggornas Barn-en ny gryning Det är en flicka på 9 år och två unga vuxna killar (jag vet inte säkert om den maskerade pojken är en pojke eller flicka, men jag tror det är en pojke) som berättar om sina övergrepp och varför de vill berätta om det. Det är starka berättelser och särskilt den maskerade pojken är så klok och säger så många viktiga saker att jag verkligen önskar att alla såg den här filmen. Flickan upprepar vid många tillfällen under filmens gång att ”ingen lyssnat på henne”. Det är därför jag menar att man måste uppmuntra barn som blivit utsatta att prata om det. Igen och igen. Det är chockande och obegripligt att hon försökt berätta, men inte blivit lyssnad på. Vi vuxna måste våga lyssna och vi måste våga agera!

Pappa, kom hem Handlar om Erika som adopterades från Colombia till Sverige vid 4 års ålder. I princip genast började hon att utnyttjas sexuellt av sin adoptivfar. Varför den här filmen berör mig väldigt starkt är för att sveken mot Erika är dubbelt. Hon var redan ett trasigt och utsatt barn som skulle få chansen att få trygghet hos en familj som valt henne som barn, men som i stället resulterade i sexuella övergrepp. Sedan tycker jag att likt en maskros som växer även i asfalt och betong, lyckas Erika förmedla en livsglädje, energi och ödmjukhet som är få människor förunnat, trots det hon blivit utsatt för.

Sedan har vi den fantastiska, djupgående serien: Fyra Nyanser av Svart som är i fyra delar:

Del 1: Filmaren

Del 2: Offren

Del 3: Förövaren

Del 4: Psykologen

Denna serie är fantastiskt välgjord och vad som gör den specifik är att man går så djupt in på flera avsnitt. Intervjun med förövaren är i högsta grad intressant! De som medverkar i del 2: offren, finns filmade i egna filmer på Kanal 24, om det är någon av deras historier som känns särskilt intressanta. En av de som medverkar i delen Offren, är Sofia Rapp. Hennes berättelse har jag skrivit om tidigare HÄR!

Den maskerade pojken i den första filmen jag länkar till ovan, säger att sista gången han blev utsatt, var när han var 12 år. Han berättar om den här gången att personen som utsatte honom, även utsatte hans tjejkompis och att då var han tvungen att sätta stopp för det då han i och med att förövaren utsatte någon annan inför honom, inte längre kunde dölja den här hemligheten. Det är en intressant, ologiskt men ändå oerhört logiskt resonemang. I den här galna världen, bland det galna att vara utsatt så finns det en logik som är klockren! Han berättar också att den sista gången förövaren gav sig på honom, så sparkade han ner honom från sin säng med kraft och det blev så högljutt att mamman uppmärksammade att något stod på. Återigen: att göra sig hörd är en förövares största skräck och det är den utsattes största skydd. Det blir jag allt mer övertygad om!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Lek med ord och Sexuella övergrepp

Idag skriver Oisí­n Cantwell i Aftonbladet, en kolumn om att hänga ut pedofiler och förövare på en sajt på internet som har fått en del kritik. Jag håller med i kritiken och har skrivit om det många gånger tidigare. Däremot skriver Oisí­n följande:

”Geniet bakom hemsidan är, föga överraskande, nazist.   Han har inte ens orkat ta reda på vad en pedofil är. Att som vuxen ligga med en könsmogen 14-åring är för all del brottsligt, men en helt annan sak än att utsätta en femåring för ett sexuellt övergrepp.”

Ja, det stämmer att det inte anses vara pedofili i ordets rätta bemärkelse om personen är över 12 år. För mig blir det lite en lek med ord, då jag är övertygad om att det är väldigt vanligt att en pedofil även kan attraheras och även förgripa sig på någon över tolv år och som då per definition borde klassas som en Hebefil. Ganska uppenbart är det också att många flickor och pojkar utvecklas olika snabbt och det har funnits rättsfall som diskuterats, där förövare hävdat att de trott att personen de utsatt har varit äldre, för att de varit fysiskt välutvecklade eller av andra skäl och därför menar att de borde ha sänkt straff eller gå helt straffria. Vad jag då funderar över är varför jag aldrig hört talas om ett enda fall där personen varit över 15, men sett ut som 11 och därför borde personen med den logiken straffas, trots att personen varit över 15 år?

Min uppfattning är att man ska vara mycket försiktig med att tänja på dessa gränser!!

Det jag reagerade emot i Oisín ´s artikel, är att han skriver att det är en helt annan sak om personen som blir utsatt för sexuella övergrepp är fem eller fjorton år. Ja, i ordets bemärkelse är det skillnad, men faktum är att det enligt lagen inte är någon skillnad!

Så här säger lagen:

”Sexuellt övergrepp mot barn: Den som genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 § § med ett barn under femton år, eller med ett barn som fyllt femton men inte arton år och som gärningsmannen står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra stycket, döms för sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. ( Brottsbalken Kapitel 6 § 6).”

Jag reagerar också starkt mot meningen:

”Att som vuxen ligga med en könsmogen 14-åring är för all del brottsligt”

För all del? FÖR ALL DEL? Vad MENAR egentligen Oisín? Anser han inte att det borde vara det?

Som sagt, jag håller med i sakfrågan om att hänga ut pedofiler är fel. Jag har inte ändrat inställning fast jag noga har kollat igenom den aktuella sidan. Men jag tycker det är sorgligt att Oisí­n Cantwell formulerar sig så illa, eller om det nu är så att han har den här sneda uppfattningen att det är okej för vuxna att utöva sexuella övergrepp mot 14-åringar, trots att det är brottsligt i lagens mening?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Våga Skrika Del: 1

Jag har funderat mycket på det här runt sexuella övergrepp. Jag blir mer och mer övertygad om att det enda sättet att bekämpa sexuella övergrepp är att bryta tystnaden. Att bryta tystnaden från det tabu som sexuella övergrepp är. Att bryta tystnaden från att pojkar utsätts för sexuella övergrepp. Att få förövarna att inte begå sexuella övergrepp. Att få dem att avbryta ett sexuellt övergrepp.

Lär barnen att skrika. Att prata om det. Lady Dahmer twittrade tidigare i veckan och dessa tweets fick mig att fundera än mer på detta (läses nedifrån och upp, för er som inte använder twitter):

Dels tänker jag att inte vara tyst kan hjälpa under ett pågående övergrepp. Som det Lady Dahmer twittrar om ovan. Jag har också pratat öppet med mina barn om det här sedan de var relativt små. Var gränserna går och vad man ska göra om det fruktansvärda faktiskt händer. Jag har bland annat tryckt på att de ska skrika. Om någon vuxen tar på dem på ett sätt som känns obekvämt eller som en vuxen inte ska ta på ett barn, så ska de skrika allt de kan, oavsett var de är. När de sover över hos en kompis, hemma, på badhuset, på lägret eller var de än befinner sig. Det gör inget om alla vaknar. Alla SKA vakna om en vuxen tar på ett barn på ett sätt som inte är okej.

Jag tänker också på om det fruktansvärda ändå sker. Bryt tystnaden. Prata om det. Prata om det igen om det behövs. Dels är det viktigt att prata om det för att vuxna ska få kännedom och möjlighet att förhindra fortsatta övergrepp. Men det är också viktigt att barnet får prata om det och ges möjlighet till en professionell kontakt så de kan bearbeta det de blivit utsatta för.

Det är också viktigt att prata om det för att andra, som ännu tiger, ska våga börja prata om det. Sexuella övergrepp är inget som kan tigas ihjäl. Det måste ges luft, det måste få utrymme i vår vardag, även om ämnet är svårt och tungt för oss som är vuxna. Men det är det minsta vi måste våga. Att våga se och höra. Lyssna.

Att tiga är att spela förövarna i händerna. Att tiga, att dölja är att ge förövarna möjlighet att begå övergrepp mot fler barn eller mot redan utsatta, fler gånger. En av de tabubelagda saker runt sexuella övergrepp är inte bara övergreppen i sig, utan också hur de som blivit utsatta hanterar sin sexualitet under tonårstiden eller som unga vuxna. Det är inte alls ovanligt med ett promiskuöst sexliv eller att man ”tillåter” sig att bli utnyttjad själv under sin ungdom då man inte lärt sig att sätta gränser för hur ens kropp blir använd. Det är inte ovanligt att man ”tillåter” nya övergrepp. Omedvetet eller medvetet. Det är vanligt att man inte värdesätter sin kropp så som man borde eller så som någon som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp gör.

”Horstämpel” på unga tjejer är inte ovanligt, men min egen teori är att av just de tjejer som blir utsatta för dessa påståenden, ofta kan ha sexuella övergrepp bakom sig i sin barndom. Gränslösheten, självföraktet, brist på självrespekt och respekt för sin kropp. Det känns inte orimligt att det ligger nära till hands.

Att inte våga prata om det, ger dels förövare möjlighet att fortsätta begå övergrepp, det ger inte den utsatta möjligheten att bearbeta det som skett och tystnaden blir ytterligare ett sätt att tabubelägga ämnet. Att den utsatta tar på sig skuld, i stället för att lägga skulden där den här hemma, nämligen på förövaren! Det ger också nya förövare möjlighet att ge sig på en tidigare utsatt. Det är inte ovanligt att en som blivit utsatt för sexuella övergrepp blir utsatt igen av andra förövare och jag tror inte det är en tillfällighet.

Någon som verkligen gör något för att göra utsattas röster hörda, kommer jag ta upp i nästa del av Våga Skrika.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Boktips: Avklädd

Jag har nyligen läst ut boken Avklädd-En berättelse om brott vi tiger ihjäl av Andreas Harne, utgiven på Fischer & Co bokförlag.

Jag fick låna den av en kollega för ett tag sedan och har inte hunnit sätta tänderna (eller rättare sagt ögonen) i den förrän nyligen.

Det finns några ord som konstant maler i mitt inre, när jag läser denna bok, det är orden: obehagligt, tabu och viktigt.

Andreas Harne var en kriminalreporter på Aftonbladet, när han greps för barnpornografibrott (innehav och spridning av barnpornografiska bilder och filmer). I boken får man följa hur Andreas själv var ett offer för barnpornografi sedan unga år. Ett utnyttjande som pågick under flera års tid.

Boken är obehaglig. Den visar vuxenvärldens ondska mot barn när den är som allra mest genomtänkt och absurd. Samtidigt som den väcker en förståelse (inte ursäkt!) för hur vuxenvärldens svek kan utvecklas till just det.

Andreas skriver väldigt öppet och beskrivande hur en människa kan utvecklas från ”offer” till förövare. Hur lång och ändå så kort den vägen ändå är.

Boken visar på att världen inte är svart och vit, utan att vi lever i ständiga gråzoner.

En sak som jag dock saknar med boken är att jag tycker författaren går in väldigt djuptgående på sin förövares känslor och upphetsning när han förgrep sig på den lilla killen, medan jag tyckter att när det gäller honom själv som vuxen och när han börjar ladda ner barnporr så framkommer det aldrig vad det ger honom. I boken beskriver han noggrannt och sanningsenligt (som jag uppfattade det) att han inte skulle ha haft en tanke eller någon lust att förgripa sig fysiskt på ett barn. Han skriver inte det som ett försvar för det han gjort, utan tvärt om som en förklaring. Men jag saknar som sagt ändå en förklaring/beskrivning av vad han faktiskt fick ut av sitt surfande efter barnporr.

Men, som jag skrev så är boken viktig, även om den är obehaglig och jag rekommenderar boken, då ämnet är svårt att förstå sig på, men samtidigt mycket viktigt!

Jag ger boken tre Tonårsmorsor av fem möjliga:

Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa Tonårsmorsa

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Hur kan vi skydda våra barn?

Det jag skrev i ett av inläggen att jag efterlyser var följande:

  • Det jag efterlyser i debatten är dels hur kan vi skydda våra barn och ungdomar?
  • Finns det behandlingar som visar sig fungera bra på just sexualbrottslingar?
  • Alternativ till “lås in dem och släng nyckeln” utan att själv bli kallad “pedofilkramare” eller till och med pedofil.

Eftersom jag inte tror på uthängning av pedofiler eller andra sexuella förövare, utan hellre försöker att se nya vägar att gå för att förhindra att våra barn blir utsatta, så efterlyser jag andra lösningar, som alternativ. Jag tror det är viktigt att prata med sina barn och upplysa dem om de faror som faktiskt finns. Däremot tror jag det är viktigt att inte framställa dessa personer som ”fula gubbar” som jag också skrivit om tidigare. Jag tror dock inte att det räcker. Jag efterlyser verkligen andra förslag för att kunna skydda våra barn. Förslag som inte går ut på lemlästning av förövarna eller att låsa in våra barn. Lite tror jag att detta är en del ”skrämselpropaganda” som en vän till mig uttryckte det nyligen. Man diskuterar och pratar om en massa extrema pedofiler eller andra förövare, vilket leder till att man skrämmer häcken av alla föräldrar och barn. Jag tycker det är viktigt att ändå hantera detta ämne med viss sans.

Jag tror inte att det är en god idé att skrämma upp våra barn för mycket. Man kan informera, tala om för barnet att det finns människor som gör sådana saker med barn och hur man vill att de ska hantera situationen i dessa fall. Man kan också vara förutseende och tala om hur man vill att barnet ska agera om de trots allt blir utsatta för ett övergrepp. Man kan ha koll på barnen, men ibland räcker ju inte heller det. Men att inskränka ett barns utveckling och frihet av rädsla för förövare tror jag inte heller är rätt väg att gå.

Vi kan skydda våra barn mot mycket, men faktiskt inte allt, hur gärna vi än vill det. Jag tror det finns en stor fara med att se en förövare i varje vuxen människa också och jag tror att om vi överför det på våra barn, så blir det otroligt svårt för våra barn att få en naturlig och positiv utveckling. Vi får inte låta våra rädslor gå ut över våra barns utveckling. Trots allt så är det så att de flesta barn blir INTE utsatta för sexuella övergrepp, även om det är allt för många som blir det.

En annan sak som slår mig är att det känns viktigt att vi INTE hamnar i något sorts accepterande av förövares handlingar. Det får aldrig bli okej att utsätta barn för övergrepp!! I den debatt som råder just nu verkar det finnas mycket rädsla för just ett accepterande av pedofili, själv har jag svårt att tro att det någonsin kommer att bli accepterat och jag tror det är oerhört viktigt att vi aldrig hamnar i det ”accepterandet”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att de som faktiskt vill få hjälp, verkligen får det! För vad jag förstår av det jag läser mig till, är att det inte alltid är så!

Jag läser en visserligen gammal artikel, men som är väl värd att läsa. Du kan finna den HÄR! En ännu äldre artikel som handlar om att hänga ut kan du finna HÄR!

Björn som var med i Insider i tv3 i Onsdags , som satt i debattpanelen med mig, sa något som jag inte håller med om heller. Han säger mot slutet i programmet att det är värre att leva med att ha varit utsatt för sexuella övergrepp än att ha blivit mördad. Jag håller, som sagt, inte alls med om detta. Dels för att jag inte alls känner mig som ett ”livslångt offer”, dels för att jag menar att man visst kan känna sig som en fullvärdig människa och leva ett fullvärdigt liv, även om man blivit utsatt för sexuella övergrepp. Är man mördad, så behöver man förvisso inte leva med det, men å andra sidan så har man ju helt och hållet, totalt oåterkalleligt förlorat hela sitt liv och det ska alltså de anhöriga leva med.

Jag tycker att sexuella övergrepp är fruktansvärda, men jag tycker ändå inte de kan jämställas med mord, eller anses värre. Samtidigt som man inte kan förneka eller bör förringa att ett sexuellt övergrepp oftast får katastrofala följder, med åratal av bearbetning. Själva övergreppet är nog ofta inte det som ligger djupast och längst kvar, det är nog bland det första man bearbetar. Men det finns andra konsekvenser som ofta sitter mycket djupare, såsom självkänsla, förtroende och över huvud taget hur man förhåller sig i relationer. Helt klart är att det sätter djupare spår än själva övergreppets konsekvens.

Debatten är viktig på många vis, samtidigt som jag tror att det är viktigt att vi försöker finna lösningar som är hållbara i ett civiliserat samhälle och inte bara försöker tänka på hämnd för det som skett. Jag tror inte på hämnd som lösning, utan jag tror i stället det är mer förödande för känslolivet och mer förödande för att kunna gå vidare med sitt liv. Dessa känslor måste i första hand bearbetas, så man kan gå vidare och leva som en fullgod människa! Det är min uppfattning! Vilken är din?

Andra bloggar i samma ämne:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,