Den stora skammen

Jag tycker om julen. Bara att veta att den är i antågande brukar ge mig den där extra energin att städa och feja och göra det extra fint. Advent är så vackert. Det lyser upp november- och decembermörkret på ett sätt som gör årstiden mer trivsam, mysigare och fylld av värme inombords. 

Första Advent Foto: Fatou Touray

Första Advent Foto: Fatou Touray

I år känns det inte så. Jag har städat lite, lite, inte ens godkänt. Jag slängde upp lite adventspynt med hjälp av min långa dotter (Isa) som når till ställen jag inte når själv. Mina stora barn vill gärna att vi struntar i adventspynt och sånt, men jag tänker att det inte är rätt mot min son, som ju fortfarande är i en ålder då julen känns lite magisk och speciell. Så jag har pyntat ändå.

Men det där lugnet, den där värmen och myset vill inte infinna sig. Människor är på flykt i Europa och utanför. I stället för att svepa om och välkomna, ta emot och trösta trasiga själar stänger vi nu dörrarna. I stället för att ge hopp om liv, släcker vi det i stället.

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

Stockholms Central Foto: Fatou Touray

I min naiva enfald trodde jag att vi förstått… När media började rapportera om den stora flyktingström som flytt från Syrien och alla drunknade barn, om familjer som slitits itu av krig, av för höga vågor, av för dåliga båtar, av våld och kamp, då trodde jag att vi hade förstått… När jag såg på Centralstationen hur frivilliga slöt upp och delade ut mat, kläder, tröst, kramar och hopp, då trodde jag att vi hade förstått… När folk runt om i Sverige började öppna sina egna dörrar för att ge tak över huvudet och en säng att sova i, då trodde jag att vi hade förstått. När folk började skapa vänskapsband för att ge trygghet till människor som levde på flykt i total otrygghet, då trodde jag att vi äntligen, äntligen hade förstått!! 

Att vi förstått att vi måste dela med sig. Att det inte handlar om landgränser, utan att vi är ett folk, en jord, att vi alla är människor och att några just nu behöver beskydd mer än andra. Jag såg något som ingav hopp inom mig, jag såg människor uppoffra sig. Sin tid, sina pengar, sina tillgångar, sina hem. Jag såg hur människor i vårt land gick samman och hur starka vi blev av den nya sammanhållningen. 

I veckan kom regeringen ut med nya förslag. Bland annat handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, men också begränsning av anhöriginvandring, men i förslaget finns också utökade id-kontroller. Och plötsligt insåg jag att vi inte förstått ett endaste dugg!! I alla fall inte våra politiker.

Vilken skam! Vilken oerhörd skam detta är!! 

Follow mrsxanadus on Twitter
bloglovin

Föräldraledigt för tonåringen och ska föräldrar betala för sina barns brott?

Jag och två av barnen; Jai (18) och Mabou (7) under URF i år. Ett av alla dessa tillfällen då det känns väldigt viktigt och bra att vara på plats och kolla läget, så att mina barn har det bra och varken ställer till med något eller råkar ut för något. Som bonus så har vi väldigt roligt tillsammans och gemensamma minnen för hela det kommande året om ett engagemang som gett oss alla mycket.

Aftonbladet skriver idag om att Socialdemokraterna har på förslag att förlänga föräldraförsäkringen till 16 år, i stället för som i dag till 7 års ålder. Jag tycker att det är ett oerhört bra förslag!! Det handlar alltså inte om att få fler dagar, utan endast om att förlänga tiden man har möjlighet att ta ut det.

Jag tycker att det är ett mycket bra förslag. Det kan knappast vara en överraskning för oss idag att tonåringar har ett extra behov av stöd och omsorg. Det är mycket som händer under tonåren.

Det som däremot förvånar mig något är artikelns utformning i Aftonbladet. Man har där valt att intervjua just småbarnsföräldrar om detta och får då också svar efter det. En småbarnsmamma svarar:

”– Det är bra. Ibland glömmer man eller hinner inte ta ut alla dagar. Jag har en 9-åring som jag inte hann ta ut alla dagar för.”

Hmmm… Nu var det kanske inte i första hand därför förslaget kom. För att man ska ”hinna” ta ut alla sina dagar. Och om man inte har gjort det när barnet fyllt nio, så har man kanske inte haft det behovet heller. Frågan handlar väl snarare om barnets behov.

Det är så oerhört mycket som händer under ett barns uppväxt, som jag tror det är lätt att glömma bort. Man tänker lätt på de första åren, när barnens behov av en vuxen är så väldigt påtaglig. Små barn måste ha en förälder som klär på, klär av, duschar/badar dem, borstar håret, matar, byter blöja etc. Ett litet barns behov av en vuxen blir väldigt självklar och påtaglig.

Sedan börjar barnet att klara allt mer saker själv. Det betyder dock inte att barnet inte behöver en vuxen. Tvärt om. Ett större barn har ett större behov av medveten närvaro av vuxna. Ett mindre barn kan klara sig rätt bra på de mest elementära bitarna, som jag gett exempel på ovan, medan ett större barn har ett mycket större behov av ett starkt engagemang. Kraven på en förälder till större barn blir mycket större och inte som många småbarnsföräldrar verkar tro, mindre.

Dels tror jag det är vanligt att just tonåringar under något eller några år av sitt liv, har ett större behov av vägledning, stöd och medveten närvaro av vuxna, men även på vägen dit, mellan 8 års ålder och tonårstiden. Det kan hända att barnet under en period är utsatt i skolan och behöver dig som förälder som extra stöd. Det kan också vara så att just din lilla kramgoa älskling är den som kommer att utsätta andra barn eller skolpersonalen för obehag och att du därför måste vara med i skolan för att sätta gränser och engagerar dig.

Det finns, med andra ord oerhört starka skäl till att faktiskt förlänga möjligheten till att ta ut föräldradagar. För en del barn kanske behovet aldrig kommer, medan det för andra barn helst skulle behövas dubbla föräldradagar. Jag tycker att förslaget är oerhört bra, samtidigt som jag också tycker att det försöker signalera till oss föräldrar att barnen inte klarar sig själv, bara för att de kan sätta skorna på rätt fot och tvätta håret själv.

TV4,

Ett annat förslag, som regeringen med Beatrice Ask i spetsen står för, är att föräldrar ska betala för sina barns brott. I en första åsyn av förslaget så låter det ju ganska vettigt. Föräldrar har ju alltid ett ansvar för sina barn och där finns det inga genvägar. Däremot så är jag inte så säker på att det skulle få den goda verkan som man tänker sig vid en första anblick.

Som bekant är det inte alltid barn går den väg som föräldrarna har utstakat. Det finns en massa föräldrar som tar sitt föräldraskap på fullaste allvar och kämpar häcken av sig för att utstaka en bra väg för sina barn. Barn som ändå vänder helt om och utstakar egna vägar, som kan få vilken förälder som helst att sätta hela jäkla föräldraskapet   halsen!! Att varje människa måste ta ansvar för sina handlingar är ju en självklarhet, men när det gäller minderåriga så finns det ju ett visst gränsland där barn inte är straffmyndiga. För en förälder är det helt klart så att vi omöjligt kan vara vid våra barns sida varenda sekund och alla föräldrar har nog varit med om att ens barn har gått helt emot ens egen vilja och önskemål i någon större eller mindre fråga. Ska man då behöva ta ansvar för den personens handlingar? Det är ju trots allt ens barn och det är ju inte heller ”samhällets fel”. Så det känns ju absolut inte självklart att räkningen ska falla på ”samhället” (d.v.s. oss alla) heller!

För mig är frågan inte självklar. Kanske är det så att nuvarande lag är bra som den är? Aftonbladet skriver:

”För att föräldrarna ska bli tvungna att betala skadestånd i dag måste rätten bevisa att mamman eller pappan varit vårdslösa och inte förhindrat barnet från att begå brott, rapporterar Ekot.”

Det är för mig självklart att föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barn, samtidigt är det lika självklart att barn är olika och en del föräldrar kan behöva ett stöd och hjälp från samhället som andra inte alls har behov av. Ibland kan det handla om föräldrarnas egen oförmåga att hantera sina barn, men det kan ibland även handla om att vissa barn faktiskt är mycket mer krävande än man som förälder kan förväntas förutse. För att inte tala om de barn som har funktionshinder av olika slag och faktiskt inte tar till sig ”uppförandekoder” som både föräldrar och samhället sänder ut.

I dessa fall är frågan hur mycket mer skada det kan göra för individerna, om man lägger ytterligare skuld och skam på föräldrarna som troligen redan upplever ett misslyckande i sitt föräldraskap, trots att man kanske är mycket engagerad i sina barn.

Det finns mycket utrymme att diskutera i frågan och jag har inga färdiga svar eller självklara lösningar. Jag tror att det finns mycket osagt kvar i frågan.

I Cattis lilla värld har ett bra blogginlägg i ämnet: Värdelösa morsor med värdelösa ungar

DN, SvD,

bloglovin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Min Bloggstatistik

Det händer ibland att jag lägger in lite statistik på hur det går med besökare på min blogg. Jag ska göra en kort sammanfattning, för er som är intresserade av statistik. Sedan juli 2008 fram till Jul 2008 har min statistik gått konstant uppåt. I Februari när jag vann Stora Bloggpriset så nådde det en rejäl toppnotering, av förklarlig anledning. Veckan därpå hade jag fortfarande många besökare, för att veckan därpå sjunka rejält, även om det fortfarande var höga siffror, för att sedan nå en nivå som låg väldigt konstant i flera veckor. Sedan har det i stort sett fortsatt stiga, med enstaka mindre dippar och små toppar. Mars och April hade jag mellan 44 400-46 082 besölkare/månad. Under Maj månad har jag legat på noteringar mellan som lägst: 1147/dag och som högst 1861 besökare/dag.

Bloggportalen har jag legat på ungefär 6500-8500 unika besökare/vecka de senaste veckorna.

Under Valborghelgen hade jag en dipp, liksom de flesta bloggare brukar ha på såna storhelger, där man kanske vistas mer utomhus än inomhus. På Måndagen (nu i måndags, alltså) efter hade jag en hög toppnotering igen.

Generellt kan jag säga att jag är väldigt nöjd. Det märks i mail att det kommer nya besökare hela tiden och det är alltid roligt. Nu är sommaren på väg och jag gissar att det kommer att bli en lite mindre svacka i statistiken, det brukar det bli över sommarmånaderna, även om jag tycker mig se allt mindre skillnad för varje år. Det är som det ska. På sommaren börjar vi vara ute mer och inne mindre och då är det ganska naturligt att vissa läsare gör annat än att läsa min blogg. Jag har dock inte sett några indikationer på någon svacka ännu, men så har ju inte heller semestrarna börjat ännu… Men än så länge går besökskurvan uppåt.

Jag tycker det är väldigt roligt att det är så pass många som läser min blogg och som tycker om den. Jag försöker skriva bloggen på ett sätt som jag själv skulle vilja läsa i en blogg. Det är ju mina egna intressen som står i fokus. Det betyder dock INTE att jag inte är mottaglig för nya förslag. Om just DU har ett ämne du vill att jag ska skriva om, eller vill veta min åsikt i, eller om du helt enkelt bara har ett bra förslag, så mottar jag dem gärna. Antingen i en kommentar eller via mail.

Jag kan inte lova att jag kommer att skriva om precis vad som helst, men hittills har jag nog skrivit om alla förslag jag fått, vad jag kan minnas.

Enligt min synliga besölksräknare (längst ner på sidan) så börjar jag närma mig en miljon besökare. I skrivandets stund har jag haft 880 368 besökare, sedan jag startade denna domän för 2 år och 2 månader sedan.

Hur ska vi fira det? Genom någon tävling, eller vill ni att jag ska plocka fram lite inlägg från min tid som bloggare som betyder något extra fölr mig? Eller vill ni rösta fram de bästa inläggen? Eller har ni något annat förslag, som på något sätt har med bloggen att göra? Hur firar man bäst en miljon besökare på en blogg? Ja, det finns tid att fundera, för om jag räknar rätt nu, så bör det dröja några månader till innan vi kommit dit. Men lämna gärna förslag!

Jag har i skrivandets stund:

  • Skrivit 2953 inlägg
  • Fått nästan 12 000 kommentarer (och det är ganska missvisande, eftersom det är många, många fler, för när jag inporterade gamla blogginlägg till denna sida, så kopierade jag ju även in kommentarer, så i de gamla kommentarerna är det registrerat en kommentar, fast det kunde vara 5 eller 30 stycken…)

Nu kom jag på att det faktiskt finns annat att fira med min blogg. Nämligen:

  • Att jag snart skrivit 3000 inlägg
  • Att jag den 8 Juni i år har bloggat i 4 år

P.S. Försökte lägga in en Print Screen på min statistik, men av någon anledning funkade det inte, så ni får klara er utan… 🙁

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med Carl Cykeltaxi

Carl hämtar upp mig hemma inför intervjun. Mabou provsitter i cykeltaxin.

I flera års tid har vi Uppsalabor sett honom. Jag tror ingen har missat honom. Han cyklar omkring i Uppsala med sin riksha. Det som är utmärkande för Carl, förutom hans exotiska cykel, här i Uppsala, är hans leende på läpparna och värme i ögonen.

En natt för något år sedan kom mina barn hem och berättade att han kört dem ända hem från stan, för att de missat sista bussen. Han hade kört dem helt gratis mitt i natten. (En cykelfärd på ca: 15 minuter) En sån sak värmer ett mammahjärta, särskilt när man som mig saknar körkort och bil och därför inte själv kan plocka upp barnen hur enkelt som helst.

Nyligen startade en av Binta ´s kompisar; Jennifer, en facebook-grupp som heter RÄDDA CYKELTAXI-CARL! Jag gick med i gruppen som tredje person och när jag ett dygn senare tittade så visade det sig att gruppen redan fått över 1600 medlemmar. Just nu har gruppen 7518 medlemmar och fler verkar det bli… (jag har fått ändrat siffran fyra gånger under skrivandet av detta inlägg.)

Binta kommer ut och hejjar på Carl. Han har kört hem henne tidigare och liksom de flesta ungdomar i Uppsala känner hon väl till ”Carl, den glada och snälla cykeltaxi-chauffören”.

Det framkommer genom den här facebookgruppen att Carl är hemlös och sover under bar himmel! Jag blev nyfiken och berörd av historien om Carl och bestämde mig för att kontakta honom.

Jag bestämmer mig för att ta en tur med Carl och vi har kommit överens om att jag ska få intervjua honom till min blogg efter åkturen. När Carl hämtar upp mig hemma har han allt sitt bohag med sig, då han ännu inte har hunnit gömma sina saker någonstans, som han brukar göra när han är ute och kör. Han berättar glatt att han fått en sovsäck som han sovit med under natten. Tyvärr har den inte värmt honom nämnvärt mer än vad hans filt brukar göra. Han ler och ser så glad och snäll ut att man bara vill krama om honom.

Carl utanför Västgöta Nation, visar stolt upp Tibets flagga och berättar att den är förbjuden i Tibet.

Hela vägen till stan berättar Carl, medan han trampar, om sitt liv. Han berättar osentimentalt, men hans ord går ändå rakt in i mitt hjärta. Han berättar om all den glädje han upplever när han träffar människor. Han berättar om Tibet som ligger varmt om hans hjärta.

Det har skrivits massor om Carl Wachtmeister i media. Det finns så mycket att återge av allt Carl har att berätta, men jag ska försöka att sammanfatta en del.

Carl trampar på och jag sitter i rikshan och lyssnar uppmärksamt på Carl.

När vi åker runt i Carls riksha kan jag inte låta bli att se hur många som stirrar, vinkar glatt eller ler när vi susar förbi. Rikshan drar uppmärksamhet till sig. Många hojtar till eller vinkar och jag förstår att Carl har blivit en kär profil i Uppsala. Men också en profil som får kämpa. Jag berättar för Carl att jag inte förstått att han var hemlös förrän jag såg facebookgruppen. Carl säger att han inte brukar prata så mycket om det, men i det här fallet så kände han att det var rätt. Han berättar att han är trött. Han är trött på att aldrig veta var han ska sova, att inte ha en stabil plats, ingen grundtrygghet och att han är ledsen över att bli ifrågasatt. Han berättar att han bara vill jobba och göra rätt för sig och ha en stabil plats där han kan få vara ifred ibland.

Carl berättar också att han är social och älskar att träffa människor, att det ger honom mycket, men att han samtidigt har ett behov att få vara ifred. Ha sitt eget. Han säger att det inte bara handlar om var han ska sova i natt, utan i ett större perspektiv.

Jag frågar Carl var han sovit i natt och han berättar att han sovit under bar himmel strax utanför stan. Han berättar att allemansrätten gör att han kan sova ute, men han får bara stanna en natt på samma ställe, sedan måste han hitta en ny plats att sova på. Jag frågar om det inte är kallt och han säger att det är det. Det är oerhört kallt. Fötterna brukar domna och det tar lång tid att få igång dem på morgonen. Han brukar tappa känseln. Jag försöker att föreställa mig hur det skulle vara att sova ute i den här kalla vintern, hur jag kämpar varje morgon för att få tillbaka känseln i fötterna, för att de är så kalla och stela, men jag lyckas inte…

Carl visar stolt upp Tibets flagga

Varje gång Carl återkommer till Tibet så börjar de varma ögonen att lysa. Det är uppenbart att han brinner för Tibet. Jag frågar hur han kan känna sånt starkt engagemang för Tibet när han själv har det så svårt? Han säger att det är människor han möter som ger honom glädje och styrka. Samtidigt kryper det fram att det inte alltid är människor som vill Carl väl. Vid flera tillfällen har olika personer gett sig på honom fysiskt och verbalt och jag förstår att man som hemlös är oerhört oskyddad och utsatt. Han berättar om en kille som bad honom sticka. När Carl stod på sig och frågade varför han skulle sticka, han har väl samma rätt som någon annan att finnas till, då hade killen visat upp en polisutredning med bilder på olika vapen. Carl gick därifrån. Han vill inte ha bråk. Han vill få samma rätt som alla andra till ett värdigt liv. Han vill inte bråka, han vill umgås med människor.

En annan gång blev Carl misshandlad av väktare på Helsingborgs järnvägsstation. Han blev chockad och rädd och det gjorde ont. Han säger att han inte kan förstå varför en del blir provocerade av honom, eftersom han inte provocerar folk.

Vad är det bästa med att köra cykeltaxi? Det bästa är möten med alla människor och att det är ett miljövänligt alternativ. Jag trivs också med att det går långsamt.

Vad är det sämsta med att köra cykeltaxi? När cykeln går sönder, vilket är i snitt tre gånger om dagen.

Vad är det värsta med att vara hemlös? Att bli ifrågasatt och att inte få vara ifred. En annan baksida av det hela är den fysiska och själsliga otryggheten. Stressen över min situation har lett till att jag har fått posttraumatiskt stressyndrom.

Kan du beskriva dig själv med några ord? Envis smålänning. Lantbruksintresserad. Tibetaktivist. Naturvän med himlen som hem.

Västgöta Nation i Uppsala

När Carl hämtade upp mig, meddelade jag att jag skulle bjuda honom på lunch, så han fick välja ställe själv. Han valde Västgöta Nation, eftersom han brukar få gratis soppa där… Soppa är bra, då äter man och dricker på samma gång, säger Carl.

Hur kan du se så glad ut jämt när man ser dig? Jag blir glad av att se människor, jag tycker så mycket om att träffa människor, men det är inte alltid jag känner mig glad inombords…

När vi kommer fram till Västgöta Nation parkerar Carl sin riksha utanför. Trots att det är väldigt kallt i luften så kikar solen fram. Två studenter sitter på en bänk och solar lite. Carl frågar paret om hans cykel står i vägen, trots att den står flera meter ifrån paret. Jag noterar att Carl är oerhört omtänksam och ödmjuk. Han ler mot människor, han utstrålar godhet. Han gör helt enkelt människor glad.

Vi går in och ställer oss i lunchkön på Västgöta nation. Carl förklarar att ibland får han gratis soppa här och att han brukar spela en stund på pianot som motprestation. Jag förstår efter en stunds samtal att det är viktigt för Carl att känna att han gör rätt för sig. Soppan är varm och de två brödbitarna är väldigt mörka och innehåller russin. Ett par skedar råkost ligger också på assietten där soppskålen står. Carl visar pianot där han brukar spela ibland när han fått en gratis soppskål. Han upprepar att det är viktigt att göra rätt för sig, jag förstår att det handlar om Carls självkänsla och egenvärde.

Det bekräftar han lite senare när jag ställer frågan om vilken hjälp han skulle behöva för att känna att han hade det drägligt? Jag vill bara vara självförsörjande och kunna ta hand om mig själv. Jag skulle behöva en ny cykeltaxi så jag kan satsa på det här under en tid och bli självförsörjande.

Jag förstår att Carl har en känslig personlighet. Han berättar om händelser som är smärtsamma. Han berättar om att det är oerhört sårande när folk ger honom pengar, för att sedan tillägga: ”hoppas du inte köper knark för de här pengarna”. Att bli ifrågasatt gör ont, säger Carl. Han har inga problem med något missbruk och inte heller någon psykisk sjukdom. Men hans stressade livssituation har alltså lett till att Carl har posttraumatiskt stressyndrom. Jag inser ganska snart att Carl är udda. Med udda menar jag annorlunda, utan att lägga någon värdering i ordet. Jag tycker om udda människor. Jag tycker om människor med mod. Carl framstår som en modig människa. Han har vågat gå sin egen väg, även om den inneburit många svårigheter. Den som tror att Carl är lite korkad, misstar sig verkligen, det märker man om man diskuterar en stund med honom. Han vet mycket om samhällsproblem, om politik. Han kan uttrycka sig väl och hans vokabulär är långt ifrån svordomar och slang.

Carl har lämnat sin CV till mig. Den är välfylld, men här följer några axplock:

Ökenforskning, skogsarbete, undervisning i Engelska, siloarbete, vårdbiträde akademiska sjukhuset, plöjning, djurskötsel, studieresa i Mexico, University of Arizona, Tucson, jordbruk i Brasilien, trädplantering i Mali, projektering av vattenkraft i Tibet, egen företagare; cykeltaxi med F-skattsedel sedan 2004, lärarvikarie på Tiundaskolan, Lantmästarstudier vid Lantbruksuniversitet, gårdsmästarstudier, vältring, spannmål, oljeväxt, solrosfröhantering, utgödsling av kalvboxar och demontering av djurhagar hos nötboskap och skogs-/utegrisar, potatissättning, mjölkning… m.m.

Övriga meriter: talar engelska, franska, tyska, spanska och kinesiska. Tidigare ordförande i internationella stiftelsen Fjäll Foundation, anlitas som föreläsare i frågor som rör miljö och Tibet. Har B-körkort…

Som sagt, CV ´n är lång, det här är bara ett litet axplock. Carl är ständigt på jakt efter nya jobb.

Här är ett utdrag av ett mail Carl sände mig, där jag bad om kompletterande uppgifter efter intervjun:

”Under mina resor i 30 länder har jag ofta varit hemlös för att klara helhetsekonomin, men riktigt blodigt allvar blev det i Tibet 1998 då det föregicks av dödshot, konkludent avtalsbrott och fortsatt aggressivitet från min närmaste medarbetare som övertalat mig att ingå som styrelseordförande i en stiftelse som vi tillsammans upprättat. Fjäll Foundation var namnet på stiftelsen och var ett svar på Kungliga Vetenskapsakademins uppmaning att bilda ett ” Mountain Research Center” i Tibet. Till mig riktade miljösekreteraren behovet av förankring i Tibet. I Januari 1998 backade/ drog sig min kollega ur detta som jag förberett i tre år.
Ja jag har oftast blivit nekad all form av hjälp i Lund och Uppsala, ens rätten att få ansöka om hjälp, d v s få ut ansökningsformulär. Utan provokation hotad med polis. Har enl dem tillräcklig inkomst o pekar på lån tagna för att betala skatt. När jag gick till Kronofogden för att delges information om läget hotade även de med polis om jag inte betalar.”
Under mina samtal med Carl så upplever jag det som om han pendlar mellan att ha en stark önskan om att klara sig helt själv, kontra insikt om att han behöver hjälp för att klara sig att komma igång. Han betalar av gamla skulder och det tycks också vara den största anledningen till Carls hemlöshet.
Just nu sponsras Carl av ESTRADA – Det senaste tillskottet på Uppsalas klubbhimmel! Men jag hoppas att fler företag kan sponsra Carl, som erbjuder reklamplats på sin cykeltaxi, men som även skulle kunna sponsra hela cykelverksamheten för ett helt år, se hemsidan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Nästa gång du som Uppsalabo ska beställa taxi, beställ gärna en tur med Carls cykeltaxi.
Det är svårt att sammanfatta ett helt liv. Carl är en sån där människa som sprider glädje med sin uppenbarelse. Alltid ett leende på läpparna som han är beredd att dela med sig av. Alltid redo att dela med sig kunskap om situationen i Tibet. Alltid redo att dela med sig av sig själv.
Men också: alltid med en oro över var han ska lägga ner sin filt i natt, alltid orolig över att cykeln ska gå sönder, så han inte kan ta en förbokad körning. Med en ständig rädsla att bli påkörd och skada sig, så han inte kan köra på ett tag, orolig för att bli sjuk och inte kunna jobba…
Taxikunder som fått skriva små meddelanden på insidan av sufletten

Fakta om Carl:

Namn: Carl Wachtmeister

Ålder: 44 år

Sysselsättning: Bonddräng, cykeltaxi och allt i allo. (Ständigt arbetssökande, för att få andra inkomster)

Bor: Ibland i Mikaelskyrkan eller på härbärgen, ibland får jag sova över hos någon, men mest under en gran, en tall eller under bar himmel, strax utanför stan. Officiellt hemlös sedan tolv år, har under dessa år levt ”under bar himmel” i sammanlagt cirka fyra år.

Brinner för: Ett självständigt Tibet; Svenska Tibetkommittén

För att boka cykeltaxi: Uppsala Cykeltaxi

Ytterligare länkar som Carl vill rekommendera:

International campaign for Tibet

Green Cross International

Revolution Rickshaws/ transport i New York

Obama

Brev

Taxi

Till sist: Om någon har något förslag på hur vi alla kan hjälpa Carl tar jag tacksamt emot det. Lämna gärna en kommentar eller maila mig på tonarsmorsa@gmail.com

Kanske en insamling och i så fall i vilket forum? Får/kan man ha insamlingar via facebook? Om alla som har gått med i hans stödgrupp på Facebook la en liten summa var till Carl, så skulle han kunna köpa in en ny cykel och betala underhållet, reparationer, hjälpmotor, garageplats, försäkringar till cykeln. Enligt Carls egna beräkningar skulle det kosta 100 000 för det första året, inklusive en ny cykel. Om alla på facebook gav, låt säga 20-25 spänn var så skulle det faktiskt kunna rädda Carls situation och han skulle kunna bli självförsörjande. För sammanlagt 30-40 spänn kanske han även skulle kunna slippa vara hemlös. Vad tror du?

Tidigare intervjuer finner du längst ner i DETTA inlägg!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,