Jag känner att jag, liksom många andra, är starkt påverkad av saker som händer omkring mig i omvärlden just nu. Båtkatastroferna i Italien med de många omkomna flyktingarna påverkar mig väldigt negativt, även om det förstås inte är jag som lider, utan de människor som far illa i sin flykt från ett obarmhärtigt liv.
Foto: Fatou Touray
Även om jag har många idéer på hur man skulle kunna komma till rätta med problemen, så inser jag också att det inte är någon lättsam situation som kan lösas i ett ögonblick. Samtidigt är jag inte förvånad. Redan när vi gick med i EU tänkte jag ofta på att all handel och annat mellan europeiska länder skulle underlättas av EU-medlemskap, samtidigt som jag såg tydligt hur murar byggdes upp mot den övriga världen, som var utomeuropeisk. På samma sätt har vi byggt barriärer i form av ökade visumkrav, minskade möjligheter att kunna få besök av anhöriga från utomeuropeiska länder.
Idag talar många om ”fort Europa” och ja, jag måste verkligen hålla med där!! Vi har stängt in oss och stängt dörren och de som har möjlighet att komma måste göra det genom att ta ”the back way” eller ”kind of back way”. Vilket i sin tur medför att man riskerar sina liv för att komma in i ”fort Europa”. Jag känner att det går emot allt jag vill och allt jag tror på. Den politik som förs är inhuman och grym, den är egocentrisk och människofientlig.
I Gambia (liksom säkert i många andra länder) är det här ett ständigt levande samtalsämne. På många av stränderna pekade vänner ut båtar som höll på att packas just för att de skulle åka över havet ”the back way”. Det blir liksom extra sorgligt och påtagligt när det kommer så nära. Flera bekanta pratade om just ”the back way”. Att de kände folk som planerade ta den vägen, i brist på andra vägar. Några pratade också om ”kind of back way”. Jag frågade vad det innebar och det innebar att ta sig in i ”fort Europa” genom att använda säkrare vägar såsom flyg, men att man till exempel skulle resa med lånade dokument. Det innebär andra risker än sitt eget liv, men fortfarande handlar det om stora risktaganden. Såsom man gör när man är i det närmaste desperat över sin egen livssituation.
Jag hör många som vill lägga skulden på de människosmugglare som tjänar pengar på dessa båtresor och visst har de skuld. I vissa fall lite mer och i andra fall lite mindre. Alla dess personer riskerar ju även saker själv. Ibland långa fängelsestraff, ibland sina egna liv, särskilt vid de tillfällen när de själva finns med på båtarna. Det känns som det finns rätt mycket desperation, sorg och livsöden bland dessa människor också, även om de självklart inte är utan skuld.
Men mest av allt är skulden Europas i mina ögon. De murar vi tillsammans med våra politiker och EU har byggt. Sten för sten, taggtråd för taggtråd. Inte en enda människa skulle riskera sina liv i svindyra och livsfarliga båtrutter, om de i stället hade möjlighet att med flyg ta sig till ett europeiskt land för att helt lagligt och rättsligt kunna söka asyl, till ett mycket billigare pris och genom att slippa riskera sina liv på sin flyktväg. Det är det som det kokar ner till i slutet av dagen.
