Att släppa taget och gå vidare…

Man kan ju inte ändra på en annan människa. Vi är som vi är och sedan utvecklas vi med tiden under livet. Det finns de som konstant utvecklas och förbättrar sig, när det gäller dåliga vanor och karaktär. Sedan finns det människor som räds alla typer av förändringar.

De flesta av oss tror jag blir mer ödmjuka med tiden och av livet själv. De flesta av oss blir mer aktsamma och omsorgsfulla mot de vi står nära.

Vi kan ge råd och stötta våra nära. Vi kan själva välja att se våra negativa sidor och jobba på att förändra oss själva, men vi kan inte förändra andra människor.

Däremot kan vi välja hur vi själva vill leva och hur vi själva vill bli behandlade.

Vi kan välja bort en vän/pojkvän/flickvän/make etc. för att vi inte tycker att vi blir behandlade på ett sätt som vi vill. Man kan till och med välja bort en person som man fortfarande älskar högt, för att man tycker att man förtjänar bättre än så. Det är alltid svårt.

Jag tror att vi väljer bort i större utsträckning när vi blir äldre än när vi är yngre. I alla fall om jag går till mig själv, så kan jag se att jag hade relationer som gjorde mig illa, i högre grad när jag var yngre än nu. När jag var yngre så var det viktigt för mig att ha MÅNGA kompisar. Det var nästan viktigare att de var många än att de var människor jag trivdes med.

Idag är det nästan tvärt om. Jag vill inte ha allt för många människor omkring mig. Jag har valt bort väldigt många människor för att det är viktigare för mig att ha några människor som visar mig respekt, kärlek och som jag har förtroende för, och som jag känner samma sak för, än att ha en massa människor i min adressbok, som jag ändå inte känner förtroende för.

Jag har valt bort både partner och vänner, för att jag varit missnöjd med vår relation. Ibland har jag förlorat kontakten av andra skäl. Jag kan vara väldigt dålig på att hålla kontakt även med personer som jag vill upprätthålla en relation till. Jag kan glömma bort att ringa… i typ tre år… Ja, när det gäller att hålla kontakt så kan jag verkligen vara riktigt kass ibland. Men jag har i och för sig märkt att jag inte är ensam om det.

I närmre relationer (typ närmre än att jag ringer dem var 3:je år, haha) så tror jag att jag oftast är ganska bra på att ge. Det är viktigt för mig att mina nära känner sig sedda och förstådda av mig på rätt sätt, eftersom jag själv tycker att det är viktigt att bli sedd på och förstådd på rätt sätt.

Jag tycker att det är hyckleri att gå och reta sig mycket på en vän men ändå fortsätta hålla kontakten. Det är klart man kan reta sig på sina vänner och närstående, precis som man kan reta sig på sig själv ibland. Det är ju naturligt, för jag tror inte man kan älska precis allt hos sina nära. Men när jag känner att jag retar mig mer på en person än ser den personens fina egenskaper, då tycker jag det är dags att bryta och gå vidare, eller ta upp saken med personen i fråga om det är något man tror man kan reda ut.

Men att tro att man ska kunna förändra en människa, det har jag lite svårt för.

Jag vill kunna känna förtroende för och lita på de som står mig nära. Ibland inser jag att jag inte längre kan det och måste ta ett beslut. Att kanske släppa taget, trots att det är någon som står mig nära. Det gör ont och det är oerhört svårt.

Har du ”släppt taget” om en person du står nära, för att du inte tycker att du känner det förtroendet/kärleken/respekten i den relationen? Ställer du högra krav på hur dina nära behandlar dig, ju äldre du blir?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,