Jag är Zlatan Ibrahimovic´

jag är zlatan framJag är kär! Om inte kär så i alla fall heeelt betagen av Zlatan efter att ha lyssnat på ljudboken av Zlatan och David Lagercrantz. Det lustiga är att jag inte ens gillar fotboll. Faktum är att jag till och med ogillar fotboll, så många i min familj lyfte på ögonbrynen när jag sa att jag lånat ljudboken om Zlatan på biblan.

Jag har ju som alla andra svenskar hört talas om Zlatan-feber, men inte alls förstått vad den innebär eller hur den känns, men nu vet jag.

Vad jag tyckte om med boken är dels att man fick följa honom under hela hans karriär, från början tills nu och trots att det handlade mycket om fotboll, så var den beskriven så enkelt att till och med en som inte vet något alls om fotboll hängde med hela tiden och inte bara det, att jag bara ville lyssna vidare… Det blev inte tråkigt en enda gång.

Jag blev också betagen av att lyssna på Zlatans bakgrund. Hans historia och ursprung med att vara uppväxt i Rosengård gör att man förstår hans kämpaglöd, vinnarskallen och varför hans rötter är så viktigt för honom. Det är hans historia som gör honom till den han är. Han är helt enkelt unik.

Zlatan lyckas också sätta fingret på hur liten personen är när det kommer till stora fotbollsklubbar som köper och säljer spelare till höger och vänster och hur lätt det måste vara att känna sig som en handelsvara och hur viktigt det är när man ger allt att det fungerar med personkemi och annat som är viktigt för människor som satsar på så hög nivå.

Jag tycker också att man i boken lyckas plocka fram den ”macho-kultur” som finns inom fotbollen och även om den känsla av revansch som Zlatan burit med sig under hela sitt liv. Utanförskap, att känna sig annorlunda och att behöva ”bevisa att man duger”, vilket jag tror att han delar med väldigt många människor, i synnerhet från förorterna. Det räcker liksom inte med att vara bra som man är, utan man måste hela tiden bevisa att man är bättre.

Zlatans förhållande till media lyckas han också förmedla i boken och jag tycker också det blir tydligt på sättet han beskriver olika situationer, varför hans förtroende för media inte är särskilt stort och berg- och dalbanan han åkt i genom åren, i media. Ena gången hyllad till skyarna och andra gången bespottad som en pestsmittad. Det är nog svårt i hans roll att förhålla sig till det på en rimlig nivå.

jag är zlatan bak

Att fansen varit en viktig del i Zlatan´s karriär kan man inte ta miste på när man lyssnat/läst hans bok, för de håller Zlatan högt och även om de har gjort hans liv svårare att leva, så tycks han ändå hysa en oerhört respekt för dem.

Det blir också tydligt hur familjen med Helena och barnen har förändrat honom och tydligast blir hans känslor för faderskapet när ena sonen insjuknar och där tycker jag också att man får känslan av hur isolerat han och Helena lever i perioder, då de bor på ett hotell i Italien och inte har någon att rådfråga om pojkens viktminskning.

I stort tycks Zlatan leva på det sätt han vill och han verkar även trivas väldigt bra med sitt liv, men det är samtidigt en stark kontrast till det liv han växte upp i, med föräldrar som verkade vara mer frånvarande än närvarande, samtidigt som han verkar ha försonats med de känslor och tankar han växte upp med och ha en bra relation till sin familj i dag.

Inte minst finns det mycket humor i Zlatans bok. Det var många gånger jag skrattade över olika delar i hans berättelse och det gjorde även boken än mer lättsmält.

Om det var något som kanske störde något så var det att det är väldigt många upprepningar på orden ”ärligt talat”, ”uppriktigt sagt” och dessa upprepningar var MÅNGA, samtidigt som det gjorde berättarrösten levande och gjorde att det kändes som Zlatan´s egna ord.

Om jag tycker du ska läsa/lyssna på boken? Jaaaa!! Jag ger den här boken fem av fem Afrika:

Här kommer tre smakprov från ljudboken:


Här är landsplågan vi alla minns:

Den här dokumentären om Zlatan är min favorit:

Och som sagt, den här ljudboken har gett mig väldigt hög Zlatanfeber!!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Fotboll med dödlig utgång i Afrika

Apropå fotbollskaoset i Egypten med den stora tragedin av hela 74 dödsoffer, kom jag att tänka på den fotbollsmatch som jag och barnen var på i Gambia för två år sedan. Visserligen var det mycket färre dödsoffer (det talades om 2-4 personer som dog och ett gäng skadade), men det var tillräckligt för att jag skulle förstå att fotbollsmatch Sverige inte är riktigt samma sak som fotbollsmatch i andra länder. Jag uppdaterar en del av min reseberättelse del 8 från resan 2009, för att aktualisera det:

Bild 807

Mabou testar F ´s peruk

Den följande dagen av vår resa, skulle man kunna beskriva som både himmel och helvete på samma gång, fast så kortfattad ska jag förstås inte vara:

Först kom då Stephen och hämtade upp oss hela gänget, direkt på morgonen. Han tog med oss till Sanyang-beach. Det visade sig sedan att han äger den del av stranden som vi var på.

Bild 842

Bild 841

Där sitter jag och vinkar

Bild 844

Bild 846

På väg till Sanyang-beach

På Sanyang-beach fick jag känslan av att jag funnit en plats som överträffar självaste paradiset. De stunder vi kom att tillbringa där fick mig alltid att känna att det var ett sånt där ”Moment of Life” som man bara vill hålla kvar för evigt! Och då är jag normalt inte så förtjust i stränder…

När vi kom dit tog Mabou och jag en långpromenad och plockade snäckor. Vi fann så många vackra, att vi samlade ihop en ansenlig mängd snäckor.

När vi återvände till de andra, så var där en man som plockade ner färska kokosnötter åt oss. Dessa öppnade han sedan och så fick vi svalka oss med att dricka ur kokosmjölken.

Bild 885

Bild 884

Bild 890

Bild 891

Bild 899

But Onkel Siaka, where are you putting your hand?

Bild 902

Bild 904

Binta får sig också en slurk

Bild 911

Bild 913

Därefter öppnade han kokosnötterna och skar ut bitar av kokosen som vi satt och mumsade på.

Men vi slapp i alla fall fallande kokosnötter i huvudet! 🙂

Bild 855

Binta posar på stranden

Bild 856

Fast hon posar ju typ alltid när hon ser en kamera

Bild 859

Bild 867

Mabou och Binta njuter av livet

Efter att ha njutit på Sanyang-beach, åkte vi till West Field och skulle kolla en fotbollsmatch. Det var kusin Demba som skulle spela. Han spelade för Bakau mot Serekunda.

Bild 927

Det här var nog den enda gång i Gambia som vi stod i en kö, vad jag kan påminna mig om

Gambia 2009 135

Först var det inte så jättemycket folk där

S6300474

…eller så var vi bara väldigt tidiga. På den här sidan satt supportrarna för Bakau

Gambia 2009 136

…men ganska snart så var det knökfullt med folk…

Gambia 2009 137

Det var härlig feststämning bland publiken och alla supportrar

S6300482

Musa är Demba ´s vän och kanske största supporter?

S6300486

Lillasyster F och lillebror Baba Landing hejjar förstås på storebror Demba

S6300487

Spelarna för Serekunda börjar kliva på plan…

S6300488

Poliserna har kollen…

S6300489

Demba och hans lag på väg in på plan. Demba blir överfallen av alla fans, varav lillasyster F är ett av dem…

S6300490

Mabou hinner ge Demba en ”lycka-till-kram” innan han springer in på plan…

Sedan börjar matchen. Det går inte så bra för Bakau. Serekunda tar ledningen. I andra halvlek så står det 2-0 till Serekunda, när det ofattbara händer:

Spelare nummer 10 i Serekunda-laget tar upp en jojjo (typ turmaskot, i detta sammanhang) som tillhör Bakau-laget och kastar den. Bakau ´s supportrar blir arga och börjar bua åt spelaren. Varpå spelaren får en knäpp, eller nåt och kastar in sten på publiken. Publiken ilsknar till och börjar kasta sten tillbaka.

Allt har redan urartat. Jag ser hur polis och militär springer över planen mot vår motsatta sida, där oron börjat.

Men det sprider sig snabbt som en löpeld och helt plötsligt är kaoset ett faktum. Det flyger stora stenbumlingar över våra huvuden. De som är med oss skriker åt oss att springa ut. De inser mycket snabbare än oss vad som är på väg att hända.

Jag tar Mabou i handen och springer mot utgången. Försöker kolla var jag har de andra barnen, men tappar kontrollen direkt. Det är redan upplopp.

Allt är kaos. Stora stenbumlingar flyger över våra huvuden, folk skriker, alla trängs. Tusentals personer försöker ta sig ut. Samtidigt.

Någon sliter Mabou ur min hand. Jag hinner inte se vem eller var de tar vägen. Jag står förvirrad och försöker hitta Mabou med blicken. Musa kommer och skriker åt mig att jag måste springa ut.

Mina ben kan inte lyda.

Han kommer och rycker mig i armen och skriker igen att jag måste springa. Jag skriker att jag inte kan lämna det här, eftersom jag inte vet var Mabou är.

Musa skriker att Mabou redan är ute. Vi springer ut tillsammans. Medan jag springer faller stenbumlingar stora som honungsmeloner ner framför mina fötter.

Jag vänder mig om och ser hur det är fullt av stenbumlingar i luften ovanför mitt huvud. När jag äntligen kommer ut igen, på gatan utanför, där vi stod och köade innan, så ser jag hur barnen står på vänster sida. Binta gråter och skriker att Mabou är borta. Jag är på väg att vända om och springa tillbaka in, när Musa skriker åt mig att stanna och så springer han in igen. Precis när Musa sprungit in, så kommer en annan släkting springande med Mabou.

När Binta och jag står och pussar och kramar Mabou, över att han är välbehållen, upptäcker vi att Emma, Jai ´s kompis är borta.

F springer genast in för att leta Emma. Men just som F springer in, så kommer en kompis till Demba med Emma.

Allt är kaos.

Till slut kommer Musa ut och efter ytterligare en stund kommer även F ut.

Vi upptäcker att F är skadad i foten. Vi samlar ihop oss och tar oss till bilarna.

När vi kommer hem, lägger vi om F ´s fot och ger henne alvedon. Hon haltade i flera dagar..

S6300491

F ligger på soffan och vilar sin fotskada

Väl hemma upptäckte vi att F även hade blodstänk på hela BH ´n och linnet på baksidan. Det visade sig då att en stenbumling hade kommit flygande genom luften och F hade då tryckt ner Hareg ´s huvud och själv duckat.

Tyvärr hade stenen träffat en man bakom F som slogs till marken med blodet sprutande ur huvudet. Troligen var det då hon blev nedstänkt med blod på ryggen.

Det meddelades på nyheterna senare, som jag missade, att folk dog. Vissa källor sa att två personer hade dött och andra sa att det var fyra personer. Sedan hade fem personer hamnat på sjukhus med allvarliga skador och sex personer hade brutit något ben.

Ja, jag visste inte att man riskerade livet av att gå på en fotbollsmatch. Men nu vet jag bättre! Jag ska nog undvika fotboll även fortsättningsvis.

När vi varit hemma en stund och även Demba kommit hem, oskadd, gick vi till en närbelägen restaurang och fick något i oss att äta. Mabou somnade på en stol.

S6300494

Jag och flickorna; Jai och Isa, ganska tilltufsade efter dagens fotbollsmatch

S6300499

Mabou lyser upp den kolsvarta gatan åt oss

S6300512

Musa är glad att vi alla är vid liv

S6300502

Isa, F och Saje

S6300504

Binta, Hareg och Isa väntar på maten

S6300513

Demba och Jai, trötta och hungriga

S6300514

Mabou somnade sittandes på en stol. Tur vi hade nära hem

Under natten kom besked om att en av våra närmsta vänner i Gambia miste en nära släkting.

Man kan säga att det inte rådde någon fattigdom på händelser, i alla fall!

Tyvärr fick det hela ett trist efterspel, som jag inte visste om förrän min senaste resa till Gambia. När min pappa och jag reste dit 2011, fick vi veta att spelaren som vi var och tittade på (kusin Demba, som spelade med Steve Biko Football Club), blev anklagad för att springa mot publiken och fortsätta upploppet. Det var förstås inte sant, utan han sprang emot oss för att skydda oss, då han var rädd att vi skulle skadas i tumultet och kaoset. Han blev i alla fall fortsatt anklagad och det gick så långt som till domstol. Han blev både avstängd ett tag plus dömd till böter, för att han lämnade fotbollsplanen och sprang mot publiken (för att försöka skydda oss och ta oss till säkerhet). Nåja, vi klarade oss med blotta förskräckelsen och som sagt, jag har inte lockats av att se fotboll sedan dess! 😉

Om du vill läsa hela reseberättelsen från 2009, så kan du klicka på länkarna nedan:

Reseberättelsen från min resa med min pappa 2011, kan du finna HÄR, i länkar, under rubriken: Resan till Gambia 2011.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Reseberättelse Del 8

Tidigare delar ur min Reseberättelse kan du läsa här:

Reseberättelse Del 1

Reseberättelse Del 2

Reseberättelse Del 3

Reseberättelse Del 4

Reseberättelse Del 5

Reseberättelse Del 6

Reseberättelse Del 7

Bild 807

Mabou testar F ´s peruk

Den följande dagen av vår resa, skulle man kunna beskriva som både himmel och helvete på samma gång, fast så kortfattad ska jag förstås inte vara:

Först kom då Stephen och hämtade upp oss hela gänget, direkt på morgonen. Han tog med oss till Sanyang-beach. Det visade sig sedan att han äger den del av stranden som vi var på.

Bild 842

Bild 841

Där sitter jag och vinkar

Bild 844

Bild 846

På väg till Sanyang-beach

På Sanyang-beach fick jag känslan av att jag funnit en plats som överträffar självaste paradiset. De stunder vi kom att tillbringa där fick mig alltid att känna att det var ett sånt där ”Moment of Life” som man bara vill hålla kvar för evigt! Och då är jag normalt inte så förtjust i stränder…

När vi kom dit tog Mabou och jag en långpromenad och plockade snäckor. Vi fann så många vackra, att vi samlade ihop en ansenlig mängd snäckor.

När vi återvände till de andra, så var där en man som plockade ner färska kokosnötter åt oss. Dessa öppnade han sedan och så fick vi svalka oss med att dricka ur kokosmjölken.

Bild 885

Bild 884

Bild 890

Bild 891

Bild 899

But Onkel Siaka, where are you putting your hand?

Bild 902

Bild 904

Binta får sig också en slurk

Bild 911

Bild 913

Därefter öppnade han kokosnötterna och skar ut bitar av kokosen som vi satt och mumsade på.

Men vi slapp i alla fall fallande kokosnötter i huvudet! 🙂

Bild 855

Binta posar på stranden

Bild 856

Fast hon posar ju typ alltid när hon ser en kamera

Bild 859

Bild 867

Mabou och Binta njuter av livet

Efter att ha njutit på Sanyang-beach, åkte vi till West Field och skulle kolla en fotbollsmatch. Det var kusin Demba som skulle spela. Han spelade för Bakau mot Serekunda.

Bild 927

Det här var nog den enda gång i Gambia som vi stod i en kö, vad jag kan påminna mig om

Gambia 2009 135

Först var det inte så jättemycket folk där

S6300474

…eller så var vi bara väldigt tidiga. På den här sidan satt supportrarna för Bakau

Gambia 2009 136

…men ganska snart så var det knökfullt med folk…

Gambia 2009 137

Det var härlig feststämning bland publiken och alla supportrar

S6300482

Musa är Demba ´s vän och kanske största supporter?

S6300486

Lillasyster F och lillebror Baba Landing hejjar förstås på storebror Demba

S6300487

Spelarna för Serekunda börjar kliva på plan…

S6300488

Poliserna har kollen…

S6300489

Demba och hans lag på väg in på plan. Demba blir överfallen av alla fans, varav lillasyster F är ett av dem…

S6300490

Mabou hinner ge Demba en ”lycka-till-kram” innan han springer in på plan…

Sedan börjar matchen. Det går inte så bra för Bakau. Serekunda tar ledningen. I andra halvlek så står det 2-0 till Serekunda, när det ofattbara händer:

Spelare nummer 10 i Serekunda-laget tar upp en jojjo (typ turmaskot, i detta sammanhang) som tillhör Bakau-laget och kastar den. Bakau ´s supportrar blir arga och börjar bua åt spelaren. Varpå spelaren får en knäpp, eller nåt och kastar in sten på publiken. Publiken ilsknar till och börjar kasta sten tillbaka.

Allt har redan urartat. Jag ser hur polis och militär springer över planen mot vår motsatta sida, där oron börjat.

Men det sprider sig snabbt som en löpeld och helt plötsligt är kaoset ett faktum. Det flyger stora stenbumlingar över våra huvuden. De som är med oss skriker åt oss att springa ut. De inser mycket snabbare än oss vad som är på väg att hända.

Jag tar Mabou i handen och springer mot utgången. Försöker kolla var jag har de andra barnen, men tappar kontrollen direkt. Det är redan upplopp.

Allt är kaos. Stora stenbumlingar flyger över våra huvuden, folk skriker, alla trängs. Tusentals personer försöker ta sig ut. Samtidigt.

Någon sliter Mabou ur min hand. Jag hinner inte se vem eller var de tar vägen. Jag står förvirrad och försöker hitta Mabou med blicken. Musa kommer och skriker åt mig att jag måste springa ut.

Mina ben kan inte lyda.

Han kommer och rycker mig i armen och skriker igen att jag måste springa. Jag skriker att jag inte kan lämna det här, eftersom jag inte vet var Mabou är.

Musa skriker att Mabou redan är ute. Vi springer ut tillsammans. Medan jag springer faller stenbumlingar stora som honungsmeloner ner framför mina fötter.

Jag vänder mig om och ser hur det är fullt av stenbumlingar i luften ovanför mitt huvud. När jag äntligen kommer ut igen, på gatan utanför, där vi stod och köade innan, så ser jag hur barnen står på vänster sida. Binta gråter och skriker att Mabou är borta. Jag är på väg att vända om och springa tillbaka in, när Musa skriker åt mig att stanna och så springer han in igen. Precis när Musa sprungit in, så kommer en annan släkting springande med Mabou.

När Binta och jag står och pussar och kramar Mabou, över att han är välbehållen, upptäcker vi att Emma, Jai ´s kompis är borta.

F springer genast in för att leta Emma. Men just som F springer in, så kommer en kompis till Demba med Emma.

Allt är kaos.

Till slut kommer Musa ut och efter ytterligare en stund kommer även F ut.

Vi upptäcker att F är skadad i foten. Vi samlar ihop oss och tar oss till bilarna.

När vi kommer hem, lägger vi om F ´s fot och ger henne alvedon. Hon haltade i flera dagar..

S6300491

F ligger på soffan och vilar sin fotskada

Väl hemma upptäckte vi att F även hade blodstänk på hela BH ´n och linnet på baksidan. Det visade sig då att en stenbumling hade kommit flygande genom luften och F hade då tryckt ner Hareg ´s huvud och själv duckat.

Tyvärr hade stenen träffat en man bakom F som slogs till marken med blodet sprutande ur huvudet. Troligen var det då hon blev nedstänkt med blod på ryggen.

Det meddelades på nyheterna senare, som jag missade, att folk dog. Vissa källor sa att två personer hade dött och andra sa att det var fyra personer. Sedan hade fem personer hamnat på sjukhus med allvarliga skador och sex personer hade brutit något ben.

Ja, jag visste inte att man riskerade livet av att gå på en fotbollsmatch. Men nu vet jag bättre! Jag ska nog undvika fotboll även fortsättningsvis.

När vi varit hemma en stund och även Demba kommit hem, oskadd, gick vi till en närbelägen restaurang och fick något i oss att äta. Mabou somnade på en stol.

S6300494

Jag och flickorna; Jai och Isa, ganska tilltufsade efter dagens fotbollsmatch

S6300499

Mabou lyser upp den kolsvarta gatan åt oss

S6300512

Musa är glad att vi alla är vid liv

S6300502

Isa, F och Saje

S6300504

Binta, Hareg och Isa väntar på maten

S6300513

Demba och Jai, trötta och hungriga

S6300514

Mabou somnade sittandes på en stol. Tur vi hade nära hem

Under natten kom besked om att en av våra närmsta vänner i Gambia miste en nära släkting.

Man kan säga att det inte rådde någon fattigdom på händelser, i alla fall!

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Psykiskt störda fotbollsklubbar

En fotbollsklubb som sätter träningstiden på Söndagar klockan 9.00 på morgonen måste ju nästan ha en allvarlig psykisk störning! Eller hur? Särskilt när det gäller barn födda 2002 som alltså inte kan ta sig själva till fotbollsträningen, utan sina föräldrar. Det är så sjukt som det bara kan bli. Inse att jag måste ställa väckarklockan (eller rättare sagt mobilen) på 07.00 i morgon bitti. På en Söndag. Utan att jag ska jobba. Det är fan onormalt!

Nej, jag känner i mitt hjärta att det här måste bli en ny radiokrönika!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Som ett brev på posten…

Igår, när jag mådde som allra sämst, skulle man kunna säga. Ramlade det in två överraskningar. Först fick jag ett par hemgjorda vantar med posten. Jag har inte hunnit inviga dem ännu, eftersom jag är sjuk och försöker hålla mig i värmen så mycket som möjligt, men de finns ju kvar…

(Förfrågningar eller beställningar av vantana, maila denna adress: mlarsdotter@hotmail.com)

På eftermiddagen, precis när vi börjat klättra på väggarna här hemma av tristess och irritation på vår ”kära samvaro” i influensans tecken, så kommer en kvinna hem till oss med ett riktigt fotbollsspel. Mabou (6) kunde inte blivit gladare!! Fast om sanningen ska fram så är jag osäker på om det var Mabou eller Isatou (15) som blev gladast? De har i alla fall spelat en hel del och det är bra, eftersom särskilt Mabou är på bättringsvägen och börjar behöva lite stimulans.

Varmt tack till både Christina och Maria!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Dagens Binta

Ibland brukar jag skriva om ”Dagens Mabou”. Mabou är sex år och har ibland ganska roliga kommentarer. Binta är 19 år och borde ha kommit ifrån det där ”roliga kommentarer”. Nu är det inte så.

Härom dagen höll vi på att prata om några av hennes nya vänner.

Binta: Asså, han spelar fotboll.

Jag: Vaddå ”spelar fotboll”? I vilket lag då?

Binta: Han spelar i AIK.

Jag: AIK? Men då är han ju konkurrent till Pa Dembo, han spelar ju i Djurgården.

Binta: Asså… nääe. De spelar ju inte ens i samma lag… 😀

Jaja, det kan ju inte bli rätt varje gång…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En primitiv morsa

Mabou (6) har nu börjat skolan. Han tycker det är roligt och han verkar trivas bra.

I dag hände en sak som får mig att känna mig väldigt primitiv som människa. Jag har tidigare berättat om att Mabou såg så väldigt mycket fram emot att börja spela fotboll. Det var sånt tjat om denna fotboll att han till och med fick börja ett år tidigare. Eftersom hans familj på pappans sida är riktiga fotbollsfantaster, med en farbror som spelar mycket och pappas kusin är målvakt i Djurgården (Pa Dembo Touray) så hade Mabou själv stakat ut sin framtid som fotbollsproffs. Den första tiden tyckte Mabou också mycket riktigt att det var väldigt roligt med fotboll.

Efter ett tag så utsåg ett par tre killar sig själva på fotbollsträningen som att de var de enda i laget som borde få spela. Detta innebar att det var väldigt svårt för de andra att någonsin få någon passning eller på annat sätt känna att de deltog.

De började även köra med ganska mycket ful spel bakom tränarens rygg. Förutom att de bara passade varandra, så fällde de sina lagkamrater och var ganska taskiga mot de andra killarna. Mot alla utom en, som inte verkade ”allierad” med dem, men som var väldigt mycket duktigare än alla andra killar på plan. Han såg till att få bollen ofta och han passade även till de andra killarna, men om det inte var han som hade bollen så blev det svårt för någon annan att få den.

De sista två gångerna Mabou var där så körde de ganska fula saker mot honom, vilket resulterade i att Mabou vägrade gå till fotbollen. Jag, som förälder ångrade förstås då att jag inte pratat med tränaren, jag tänkte att han skulle se med tiden vad som pågick. Men nu vägrade alltså Mabou fortsätta med fotbollen.

Nu har jag planerat att han ska få börja en grupp som kör olika bollspel för att han dels ska få börja en annan grupp och dels ska få testa på lite olika bollsporter, för att se om han vill fortsätta fotboll eller i stället spela något annat.

I går när vi kom till skolan, såg jag en kille genom fönstret som vinkade till Mabou. Jag kände igen honom som en av de killar som kört med ”fulspelet” på fotbollen.

Idag när vi kom till skolan, stod killen på skolgården och lekte med en boll:

Killen: Hej!

Mabou: Hej!

Killen: Går du i ettan?

Mabou: Nej, i sexårs.

Killen: Jaha, jag går i ettan…

Mabou: Jaha. Har fotbollen börjat än?

Killen: Nej. Men jag har blivit jätteduktig i sommar…

Mabou: Jaha…

Killen: Men när fotbollen börjar igen ska jag spela ÄRLIGT!!

Mabou: Jaha. Men jag måste gå in nu.

Killen: Men vänta! Kolla vad jag kan!

Killen börjar trixa med sin boll, utan att lyckas särskilt bra.

Mabou: Nej, jag har inte tid, för jag ska gå in i skolan nu! Men hej då!

Den primitiva delen av min mammaroll kände att det var skönt att Mabou ”dissade” honom när han sökte kontakt. Jag kände också att det var skönt att killen sagt att han skulle spela ”ärligt”. Det måste väl ändå innebära att han hade insikt om att han INTE spelat riktigt schysst?

Jag kände mig skadeglad och samtidigt stolt. Stolt för att killen erkänt en svaghet. Stolthet för att Mabou visade att han inte var särskilt intresserad av killen, även om han ändå var artig och trevlig. Jag kände skadeglädje för att killen var så lagom kaxig nu när han inte hade sina kompisar omkring sig. Skadeglädje över att jag fick ”bevis” på att han inte hade spelat ärligt och primitiv för att jag kände dessa känslor.

Hur skulle du ha reagerat?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Fotboll, fotboll, fotboll…


I morgon ska ”någon” åka till sin pappa. Denna ”någon” har fått löfte om en helg då de ska spela fotboll med vänner. Denna ”någon” är överlycklig och snackar bara fotboll, fotbollsskor, fotbollsstrumpor, fotbollsshorts, fotbolls t-shirt etc.

Fel gissning! Det är INTE jag…! Försök igen!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Har grannarna hittat G-punkten?


Nu begriper jag absolut ingenting! De säger på Nyhetsmorgon att de ska visa Highlights, men de visar ju inget smink alls… De säger att Sverige vunnit, men melodifestivalen var det inte Finland som vann…? De säger att massor av Svenskar åkt till Berlin, men vaddå? Har semestrarna redan börjat? Har Svenskarna tröttnat på Mallis och andra badorter? Grannarna skriker av glädje, som i extas, har de gått någon sexkurs och hittat nya G-punkter, eller?

Har jag missat något eller har ni fest, eller?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,