Oftast när jag skriver om rasism, så blir jag saklig. Ibland arg. Oftast upprörd. Men jag försöker ändå hålla debatten så saklig som jag kan, med tanke på att jag blir starkt berörd av den. Sällan blir jag väldigt ledsen. Jo, inom mig blir jag alltid ledsen för att rasism slår så illa, för att den skadar och gör ont och för att den är oerhört förödande för mänskligheten.
I går morse blev jag inte bara ledsen, utan insikten av rasism golvade mig fullständigt. Den finns där i min vardag, så ofta, så ofta och jag tycker nog att jag är ganska bra på att urskilja den. Att se vad som är rasism och vad som är något annat.
I går morse satt jag på tunnelbanan och tittade på nyheter om att romer har svårt att få hyra bil på bensinmackar. Jag har ofta påpekat att den rasism som romer utsätts för är bland den grövsta och mest utspridda i vårt samhälle och jag anser även att den är mer accepterad bland ”antirasister” än annan rasism.
Jag lyssnade på flera ljudklipp på hur den här undersökningen gick till och vad som sades. Hur de romer som deltog blev bemötta. Att man ljög dem rakt i ansiktet och sedan hur reportrarna blev bemötta och på vissa ställen fanns det inte nog många bilar till förfogande… Om man inte var av romskt ursprung, förstås…
I somras hade jag en ung tjej med Eritreanskt ursprung hemma hos mig. Det är en tjej som inte fått något i livet gratis, utan som tvärt om har fått kämpa sig till allt hon idag har. Hon slet i skolan för sina betyg, hon har jobbat superambitiöst och målinriktat sedan hon tog studenten. Hon har sparat till och tagit körkort, bott ensam och är både otroligt ansvarstagande och ordentlig på alla sätt och vis. Som ni förstår av min beskrivning ovan så är det här en tjej som jag verkligen tycker om och känner stor respekt för över vad hon helt själv har åstadkommit.
Nu var hon hemma hos mig på besök från Uppsala. Hon var bjuden på ett eritreanskt bröllop i Stockholm, men hade lovat släkt och vänner i Uppsala som också var bjudna att hyra bil och komma och hämta och lämna dem i Uppsala igen. Hon var ute i god tid och ringde olika bensinmackar runt om i Stockholm för att boka en bil. Jag minns inte hur långt innan det var, men det var i alla fall flera dagar. Hon ville helst ha en liten, billig bil, men kunde tänka sig en lite större om hon inte fick tag på det hon sökte.
Jag satt bredvid henne i vardagsrummet när hon började ringa. Hon presenterade sig artigt med sitt namn som alltså inte är ”svensk-klingande” och berättade att hon behövde hyra en bil ett dygn. Samtal efter samtal slutade på samma vis. De hade inga bilar inne och en del var näst intill otrevliga, medan andra ursäktade sig med att det var ”semestertider” på identiskt sätt som flera uthyrare säger i undersökningen med diskrimineringen av romer.
Till slut föreslog jag henne att om nästa svarade att de inte hade någon bil, så skulle hon be dem kolla i datorn var det fanns bilar i deras firma inom Stockholm att hyra, för det borde de kunna se i sitt system. Vi pratar nu om att hon ringde mellan 8-10 uthyrare. Det var till Statoil och OKQ8.
Nästa samtal gick som de tidigare: ”Tyvääärr hade de inga bilar att hyra ut, alla var redan bokade miiinst en vecka framåt…” Hon bad då att de skulle kolla stationer i samma företag runt om i Stockholm och först så vägrade killen göra det. Han sa att han inte kunde boka från sin station, på något annat ställe. Då förtydligade hon att hon inte ville att han skulle boka, utan att han skulle KOLLA var det fanns en bil att hyra. Motvilligt och efter att först på ett ganska otrevligt sätt försökt slippa göra detta, så gick han igenom och det visade sig att han visst kunde kolla detta. Han nämnde en station som hade en bil inne för uthyrning och hon bad om numret till denna station, vilket han först inte heller ville lämna ifrån sig, men till sist gjorde.
När den här tjejen sedan ringde upp den stationen så talade man om att de inte hade någon ledig bil att hyra ut. Då förtydligade tjejen att hon redan hade ringt en annan station som berättat att de hade en bil som inte var bokad och att det var därför hon ringde till precis denna station nu. Men personen hävdade att det då varit något fel i bokningssystemet, för att de faktiskt inte hade någon ledig bil till uthyrning där.
Så satt jag där på tunnelbanan i morse. Lyssnade på dessa berättelser, lögner och bortförklaringar för att få en anledning att diskriminera ännu en människa i Sverige. Och tårarna kom helt oväntat och kunde inte sluta rinna. Jag känner vanmakt, ilska och en oändlig stor sorg. För att människor diskrimineras för sitt namn, sitt utseende, för sitt ursprung och för att de nekas helt vanliga mänskliga rättigheter. Att bli behandlade med respekt och för den de är och inte för var de har sitt ursprung. Insikten blev så slående att jag blev helt tom inombords.
Och jag tänker på debatten om Lilla skär och alla små brokiga, jag tänker på debatten om Tintin och förlöjligandet av oss som strider för att få ett uppvaknande hos personer som tror att det handlar om rätten att få säga ”negerboll”, om rätten att få sprida rasistiska nidbilder av svarta människor till barn mellan 10 och 13 år. Jag tänker på de som tror att det handlar om att förbjuda en barnfilm där den svarta figuren är tecknad som ett blackface. Jag tänker på alla de vita, privilegierade människorna i mitt land som inte själva eller genom sina familjemedlemmar möter rasismen i sin vardag och som på allvar tror att rasism handlar om skinheads som sparkar ned invandrare på gatan, när det egentligen handlar om just den lilla och stora rasismen som förtrycker, förlöjligar och kränker människor!!
Att det finns de som på allvar tror att de inte understöder rasism när de ritar nidbilder av svarta människor eller hävdar sin rätt att få säga ”negerbollar”. Att det finns de som verkligen tror att våra mörka barn lever jämställda i Sverige idag, jämställda med blonda lintottar. Som inte inser sambanden och strukturen och hur det är uppbyggt från grunden. Hur det finns medmänniskor i mitt land, som är fortfarande inte inser de privilegier de besitter av det enda skälet att de är vita. Att det finns en massa mörka människor som är födda här, eller hitflyttade, lever sina liv här och bidrar till vårt samhälle på samma vis som vilken av oss som helst. Eller som önskar att de kunde det, om de hade fått chansen, vilket förvägras allt för många.
Att det finns en massa människor som i all sin välvilja tror att det är debatten i sig som är viktig för oss som för den och inte resultatet. Resultatet för mig är att den här unga tjejen ska ha samma rätt att hyra en bil som de som är romer eller vem som helst annan. Resultatet för mig är att mina barn ska slippa se barnfilmer där figurer med deras hudfärg framställs som makabra djungelmänniskor eller förlöjligande av svarta eller där de ska kunna gå till våra bibliotek själva eller med sina barn i framtiden och titta på barnavdelningen efter böcker där inte vita människor framställs som överordnade och mer mänskliga av den enda anledning att de bär olika hudfärg.
”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”
Jag önskar att mina fyra barn hade vuxit upp i ett land där de inte hade behövt bli nedsparkade i tunnelbanan så blodet sprutade, som skedde när min ena dotter var 2-3 år gammal med orden: ”din jävla neger, åk hem!” Jag önskar att mina fyra barn hade sluppit bli kränkta under sin barndom med tillmälen som ”jävla neger” eller ”åk hem” eller att man gjorde narr av dem för deras hudfärg, hår, läppar etc. Men inte bara det. Jag önskar att mina fyra barn hade fått växa upp i ett samhälle där deras värde avgjordes i hur de behandlade sina medmänniskor, som avgjordes av hur de gjorde bra saker för sig själva och för andra.
Nu blev det inte så. Jag sörjer verkligen det av hela mitt hjärta. Nu önskar jag i stället att mina kommande barnbarn ska få växa upp i en sådan värld. I ett sånt samhälle. Att de ska slippa se sig själva eller sina förfäder avbildas som de gör i Tintins värld, när de besöker barnavdelningarna på biblioteken. Vi behöver inte medömkan, det enda vi behöver är att våra barn behandlas med samma självklara respekt som alla andra kräver att deras barn ska behandlas i vårt samhälle.
Vi har kommit en lång väg sedan slaveriet avskaffades, men vi har ännu en lång, lång väg att gå…
Om du tycker att Tintin inte hör hemma på barnavdelningen, utan på vuxenavdelningen på våra bibliotek, så skriv gärna på HÄR!
Läs även andra bloggares åsikter om debatt, tintin, nidbild, neger, blackface, tintin i kongo, rasism, främlingsfientlighet, lilla skär och alla små brokiga, barnlitteratur, barnfilm, i have a dream, martin luther king, svartas rättigheter, afrosvenskar, lilla hjärtat, stina wirsén,
