Undrar om pappa tar en överdos i natt

Missbruk är inte bara förödande för den som lever i det. Bakom varje missbrukare finns det en familj som nästan går sönder av familjesjukdomen som förgör och hindrar oss från att leva liv vi valt och i stället lever ovärdiga liv. Men det finns också vägar ut… 

Vi är nog många som undviker offentliga toaletter. Det är bra att ha när det tränger på, men om vi kan planera våra toalettbesök så gör vi gärna det. Vi passar på att gå på toa innan vi går hemifrån, från jobbet, eller var vi nu är. Jag är inte så ”känslig” för att gå på offentliga toaletter, även om det inte är någon favoritsysselsättning, direkt.

Bild 004Men i onsdags var jag i ett stort toalettbehov och den närmsta toalett jag kunde komma på var på en Mac Donalds-restaurang i centrala Stockholm. Jag har inte besökt den på väldigt många år, men nu gjorde jag det i alla fall.

Efter att ha stått i kö en stund så insåg jag att den uppenbart påtända kvinnan i kanske 45-årsåldern som stod längst fram i kön inte hade pengar att gå in på toaletten. Toaletten var alltså ledig, men hon var i ett sånt dåligt skick att hon inte ens förmådde fundera ut hur hon skulle ta sig in på den lediga, men låsta toaletten. Lite irriterat frågade jag: ”Ska du in på toaletten?” Hon sluddrade något ohörbart för att sedan förklara att om jag hade en femma som hon fick använda så skulle hon sen hålla upp dörren till mig, så jag också kunde gå in på min femma… Två yngre personer som säkert var mellan 20-30, en kille och en tjej kommer också in till det utrymme vi stod och väntade, utanför toaletterna. De tycktes känna varandra och pratade lite sluddrande med varandra.

Kvinnan ändrade sig plötsligt och sa att jag kunde gå in på toa först och sen hålla upp dörren för henne när jag var klar. Jag tog hennes ”erbjudande” och skyndade in på toa. Medan jag var där hörde jag en diskussion om gram och hur många och det ena med det andra… Jag förstod förstås att personerna stod och diskuterade droger och utgick ifrån att de skulle använda toaletten för att få i sig sina droger.

Inne på toaletten som verkligen var under all kritik när det gällde fräschhet och jag känner inte att jag behöver gå in på detaljer här, men så var det en liten pöl med blod uppe på toalettstolen (precis där man spolar) och flera bloddroppar på golvet. Jag förstod förstås att toaletten används av flera personer för att inta sina droger och helt plötsligt blir jag illamående.

Foto: Fatou Touray

Foto: Fatou Touray

Inte över blodfläcken i sig, inte över den ostädade toaletten. Jag blev illamående och väldigt illa berörd vid tanken på att så många människor, våra medmänniskor lever en så stor del av sina liv i centrala delar av staden, ständigt på jakt. På jakt efter pengar att köpa knark, på jakt efter knark, ibland efter blåsning, får de börja om redan här, sedan en jakt på att hitta ett ställe att ta sina droger och sedan ytterligare en jakt på att få ”vara drogad” en stund innan ekorrhjulet börjar om.

Det är så omänskligt. Det är ett så fruktansvärt ovärdigt liv att leva.

Det är inte bara personen som utsätter sig själv för missbruket som far illa. Till varje missbrukare vi ser som ”utslagen i stan”, sitter det någonstans en mamma, en pappa, syskon, barn eller sambo, fru eller make och är oroliga, som mår så dåligt av att finnas i en missbrukares liv, eller kanske avsaknaden av det, att de inte förmår leva egna liv de önskar leva.

En son eller dotter som varje kväll när hen ska lägga sig tänker: ”Undrar om pappa/mamma tar en överdos i natt?” Eller: ”Undrar om hen har någonstans att sova i natt?” Eller en mamma som undrar när hennes son eller dotter åt mat senast och varje gång dörrklockan ringer, så fryser hon till is inombords och ber en snabb bön om att det inte ska vara polisen som kommer med ett tråkigt besked…

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Kronobergshäktet Foto: Fatou Touray

Eller en pappa vars högsta önskan är att dottern ska bli häktad, för där vet han att hon får mat, en varm säng att sova i och inte ägnar största delen av dygnet till att leta pengar och droger. Han vet att hon får duscha, tvätta bort allt smuts med tvål och vatten. Han vet att hon inte behöver sälja sin kropp för att få mat i magen, eller ett paket cigaretter, eller en ny dos knark.

Eller en lillebror som när han passerar Plattan med sin skolklass på väg till museum, inte vågar se sig omkring och håller sin tumme tills den bli blå, samtidigt som han hoppas, hoppas, hoppas att de inte ska träffa på hans storasyster påtänd och med smutsiga kläder och med den där frånvarande blicken och nästan slutna ögonlock. Han hoppas att om hon är där, inte ska få syn på honom och han hoppas, hoppas, att ingen i klassen ska se henne och känna igen henne och säga något högt inför klassen om henne.

Som anhörig till någon som är beroende är risken stor att man går in i ett medberoende. Är man dessutom uppväxt i en dysfunktionell familj som inte har tagit hand om ens behov som barn, är man vad man kallar ett vuxet barn. Det vill säga barnet som aldrig fick vara barn. Ett vuxen barn har tidigt blivit medberoende.

Vissa identifierar sig som medberoende, eller anhörig, eller vuxet barn. Det finns så många namn. Så många tankar och så enormt mycket smärta!! 

Missbruk är en familjesjukdom. Den gör oss alla sjuka. Den gör att vi förlorar våra möjligheter att leva ett självvalt, anständigt liv. Den ger oss en klump i magen, den får oss att gråta, den ger oss sömnproblem och den utplånar våra verkliga personligheter. Men det går också att tillfriskna. Det går att arbeta med oss själva, oavsett om den anhöriga upphör med sitt missbruk eller ej. Det går att få helt vanliga, självvalda och anständiga liv. Det kostar. Det kostar blod svett och tårar och det tar tid. Det tar tid att bygga upp oss själva igen. Det tar tid att bygga upp ett liv där missbrukaren inte är i fokus. Där vi själva, våra behov och vårt välmående går i första hand. Och kanske samtidigt fortsätta älska den person som missbrukar.

Det är en skör linje mellan kärleken vi känner till vårt barn/sambo/bror/syster/mamma eller pappa, och den omsorg vi tar om oss själva, samtidigt som den är skör och tunn, så är den också hård som betong och den är tjock som en enormt tjock mur. Och övergången när vi börjar ta hand om oss själva och inte tillåta missbrukaren stå i fokus längre är så oändligt smärtsam att vi tror den ska förgöra oss, den sliter oss sönder och samman inombords. Samtidigt som den kommer med bomull och bäddar in oss, vyschar oss till sömns om natten, smeker vår söndergråtna kinder med hjärtan och bomull och söta karameller.

Vägen till frihet gör ont och sliter och drar och på samma gång får den oss att sväva på små rosa moln av omsorg av oss själva och att äntligen, äntligen få skrika ut till oss själva och resten av världen av vi behöver ta hand om oss själva nu!! 

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Kvinnors rätt att få bära de kläder hon vill

030Debatten om #hijabuppropet fortsatte i samma styrka i flera dagar men börjar nu att mattas av något och jag tycker det är så positivt och bra, för den här debatten behövdes nog mer än de flesta av oss insett. Som jag skrivit om tidigare, så stödjer jag uppropet helt och hållet, men jag har också läst mycket kritik mot det från flera håll och med olika ståndpunkter och utgångspunkter. Eftersom det handlar om upplevelser, så tycker jag inte man kan säga att någon har ”rätt” och att någon annan har ”fel”. Vi bär alla på olika erfarenheter och olika typer av ryggsäckar, som självklart påverkar vår uppfattning i sakfrågan.

Av de som normalt bär slöja som jag känner har många uttryckt sin glädje över att det var så många som visade sitt stöd och att den här kampanjen fick en sådan spridning. Jag har till och med fått samtal från vänner och mail från både folk jag känner och de jag inte känner som tackat för mitt stöd. Det känns förstås roligt, även om det inte var något jag hade funderat på eller anledningen till att jag stöttade uppropet. I media och på nätet har jag sett en del både som brukar bära slöja och de som inte gör det, som kritiserar uppropet och det har de förstås sin fulla rätt att göra.

Som sagt handlar det om egna referensramar och erfarenheter, men också om egna uppfattningar.

Av de som kritiserat har jag sett följande kritik:

  • Några tycker att det blev ”plojigt” eller uppfattade det till och med som att vi som bar slöja för en dag eller två skulle påstå att ”vi vet hur det är” efter att ha burit slöjan bara någon enstaka dag.
  • Några tycker att slöjan är en symbol för förtryck och kan därmed inte förstå hur kvinnor som inte tvingas bära dem, kan göra det frivilligt och för att det fastställer en acceptans av en förtryckande symbol.

Jag kan förstå dessa ståndpunkter, men jag tror de flesta som bar slöjan, inte gjorde det för att det var en så stor erfarenhet, utan snarare för att visa sitt stöd. Det var i alla fall skälet till att jag tog på mig slöjan i två dagar och de flesta av dem som jag hörde hade burit den, var det av samma skäl.

När det gäller slöjan som symbol för förtryck, så måste vi komma ihåg här att det verkligen är en uppfattning som skiljer sig både från olika länder, olika kulturer, olika inriktningar av Islam, bakgrund, men framför allt skiljer sig för olika personer beroende på vilken individ man är.

Idag finns det endast tre länder i världen som har slöjtvång enligt lag. Dessa länder är Sudan, Saudi-arabien och Iran. Sedan finns det tre länder som förbjuder burka i skolan och det är: Turkiet, Tunisien och Syrien. Sedan finns det ett antal länder som förbjuder eller är på väg att förbjuda burka på allmän plats och det är följande länder: Italien, Nederländerna, Spanien, Belgien, Tyskland och Frankrike.

Jag är emot både förbudet och tvånget, av precis samma skäl.

I övriga länder där Islam är utbrett finns det en uppsjö av olika uppfattningar för hur man ser på slöjan. I västvärlden är synen ofta att slöjan är en symbol för förtryck och det tycks den även vara av kvinnor som burit slöjan som lagligt tvång i länder med slöjtvång, medan många andra, särskilt av de som bär slöjan av egen fri vilja, att slöjan är en symbol för frihet och frigörelse. Här är det omöjligt att sätta sig till doms över eller tala om hur någon annan ska uppfatta slöjan, det handlar helt enkelt om erfarenheter och uppfattningar och den omgivning man är uppväxt i.

Det finns de som säger att även om man inte blir tvingad att bära slöja, så finns det många som påverkas av sin omgivning och indirekt känner sig tvingade att bära slöja, eller påverkas till att börja bära den och det kan man förstås inte heller säga något om. Självklart blir vi alla påverkade av vår omgivning. Men om man väljer att ta på sig en slöja för att man har en positiv uppfattning av den, genom sina vänner, släktingar och andra i ens omgivning, men det ändå är ens fria val att ta på sig slöja, då vet jag inte varför det skulle vara så negativt?

Vi blir ju alla påverkade till våra klädval av vårt samhälle, familjemedlemmar, vänner etc. När jag åker kommunalt in till stan, så ser jag oräkneliga annonser med lättklädda kvinnor. De bär bikini, korta kjolar, urringade toppar och baddräkter som ingen lämnar särskilt mycket över till fantasin. Självklart är det så att unga människor i synnerhet påverkas av dessa reklampelare! Jag minns själv som ung, slank tjej hur obekväm jag kände mig när jag gick ”lättklädd”, men samtidigt ville ”se ut som alla andra” i min ålder. Jag var inte alls bekväm i detta, samtidigt som jag var för osäker för att låta bli. Idag skulle inget i världen kunna tvinga på mig dessa korvskinnstajta kort-korta klänningar med djupa urringningar mot min vilja. Inget i världen skulle heller kunna tvinga på mig en burka mot min vilja.

Idag tar jag mycket hellre på mig en slöja när jag går till arbetet, än att jag sätter på mig en kort kjol och urringad topp, men helt bekväm känner jag mig inte i något av dem.

Idag är jag 42 år och helt övertygad om att varje kvinna måste få bestämma över vad hon vill sätta på sig. Varje kvinna i världen måste ha rätt att sätta på sig en bikini eller en burka, utan att bli dömd som ”hora” eller ”förtryckt”. Jag är medveten om att långt ifrån alla har dessa rättigheter. Men jag är också medveten om att i Sverige idag, 2013, i ett land med religionsfrihet och med den fokus på kvinnans självständighet och rättigheter som människa, borde ha rätt att klä sig som hon vill!

Efter att ha talat med mina slöjbärande vänner och familjemedlemmar och följt debatten, så är jag idag övertygad om att de flesta kvinnor i Sverige idag bär slöja för att de själva vill det! Det finns säkert kvinnor som bär den för att de känner tvång och dessa kvinnor ska vi även fortsättningsvis försöka ge det stöd och hjälp som de är i behov av för att få ett självständigt liv!! Men jag har också pratat med kvinnor som vill bära slöja, men inte vågar för att det skulle sticka ut på arbetsplatsen, för att deras vänner inte bär slöja, för att de är rädda att bli dömda på förhand eller för att deras familjer inte vill att de ska bära slöja. Oavsett skäl, så måste vi även stötta dessa kvinnor i rätten att få bära de kläder de själva vill!

Den här frågan är inte svart-vit, den har många nyanser och det gäller att inte fastna i sina egna uppfattningar om slöjan och vad man själv tycker att den representerar utan fundera i lite större perspektiv ur andra människors synvinkel.

Aug 300Jag har burit slöja (hijab) vid många tillfällen tidigare, men det här var första gången jag gjorde det för någon annans skull, men det gjorde jag så gärna då det var en symbolisk handling för någon som farit illa på grund av att hon bar slöja. En systerlig handling.
Kvinnor%20med%20sl%C3%B6ja%20f%C3%B6rv%C3%A4ntar%20sig%20trakasserier

Lästips: Hatbrott begås inte i ett vakuum

Blogg: Här kan du läsa flera berättelser från de som bar hijab för en dag

Tidigare bloggat i ämnet:

Beslöjade kvinnan som slogs medvetslös

#hijabuppropet

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Mamma firar sju år som drogfri

2013-02-24 00.29.02I Lördags var jag iväg på ett evenemang och möte hela eftermiddagen och en bra stund in på kvällen. Efter det kände jag inte alls för att åka hem, särskilt som Mabou var i Uppsala med min pappa. Jag ringde till min mamma och bad henne komma in till stan och sedan gick vi och käkade.

2013-02-23 23.35.522013-02-24 00.21.15Under kvällen kom vi på att det just denna dag, på Mabou´s födelsedag, den 23:e Februari och mitt i alla familjemedlemmars födelsedagar, var det sju år sedan min mamma blev drogfri och nykter! Det var förstås värt att fira! Inte nog med att hon levt drogfri så länge, SÅ HÄR lever min mamma idag och det gör mig stolt och glad och framför allt rofylld med vetskapen att hon idag lever ett värdigt liv som hon är nöjd med och mår bra i. Det är värt massor och jag är MYCKET glad över att just jag har den mamma jag har!

På Söndagen var hon på DAA och hämtade ut sin sjuårsmedalj.

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Mamma är fri, men det finns fortfarande mycket att sätta ord på

Helgen har varit lugn. Jag har haft min mamma på besök och som vanligt när vi träffas hinner vi prata en massa och avverka en hel massa olika ämnen, både viktiga och oviktiga. Vi lider liksom aldrig någon brist på samtalsämnen! 🙂

Vi har dessutom flera gemensamma jobbprojekt på gång som även de måste gås igenom och diskuteras. Nytta med nöje på samma gång, det funkar det också!

För ett tag sedan blev jag och min mamma intervjuade av en tidning dels med anhörigperspektivet och dels med kvinnors missbruk och kriminalitet som ämnen, då det är särskilt aktuellt nu när jag och min mamma har börjat föreläsa i dessa ämnen. (Både enskilt och tillsammans.)

Nu i helgen hade tidningen därför skickat hit en fotograf inför artikelns publicering. Genom åren har jag blivit fotograferad åtskilliga gånger för olika intervjuer och artiklar i en massa olika media, men jag kan bara minnas att någon fotograf varit så här noga vid ett tidigare tillfälle. Fotograferingen tog därför drygt två timmar och efter alla ”poseringar” var jag rätt slut när det väl var färdigt! Man kan ju tycka att det är en lätt sak att bli fotograferad. Det är ju inte direkt så att man behöver ”posa” som en modell för att vara på bild i en tidningsartikel, men av någon anledning så blev jag helt slut. Dels var fotografen som sagt noga, sedan ville hon ha väldigt många olika omgivningar och hon var inte nöjd förrän hon tagit hela 600 bilder.

Nåja, det kanske är så att det är svårast att se ”naturlig” ut? Eller så var hon helt enkelt bara väldigt noga.

Så mycket mer än så blev inte gjort denna helg, men handen på hjärtat så är det så mycket i mitt huvud och så många moment att sätta mig in i och lära mig på vardagarna nu att jag behöver mycket avkoppling på helgerna.

Jag har varit på väg två helger i rad nu att möblera om i sovrummen och måla i två av dem. Hur långt jag hunnit? Inte alls, faktiskt…!

Well, ibland känns vila som den bästa aktiviteten!

Apropå detta ämne att min mamma har suttit i fängelse och boken som hon varit med och skrivit, tillsammans med andra frihetsberövade, så kan du nu beställa den direkt genom mig, om du vill. Den kostar 200 kronor (inkl. frakt) och om du är intresserad så kan du maila mig på: tonarsmorsa@gmail.com

Mer om boken: Som en blomma på månen:

Sivart Förlag

Off Stockholm: Barnaboken

Någons mamma-Någons dotter: När änglar faller längre ner än botten (Jag skriver)

Någons mamma-Någons dotter: Att öppna upp (Mamma skriver)

Brittas Blogg: Berättande som Berör

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,