Varför ska allt roligt hända på samma gång…

badkar…och när jag inte kan komma?

I går var jag inbjuden på flera roliga grejer. Först ville en vän gå med mig på en afrikansk dag i sitt bostadsområde och jag tackade ja, på kvällen skulle det bli en rolig bloggträff som jag såg mycket fram emot. Sedan kom jag på att jag ju redan var inbjuden på dagen till en filminspelning, så jag fick tacka nej till den där afrikadagen. När min dag var fullbokad dök det upp en massa andra roliga evenemang som jag gärna hade varit med på. Bland annat en utställning tillsammans med flera intressanta människor som jag gärna vill träffa, men det var jag förstås tvungen att motvilligt tacka nej till, eftersom min dag redan var planerad.

Den här filmgrejen har jag varit inbjuden på tidigare, men var då tvungen att tacka nej i sista minuten så jag var glad över att få en till chans.

Nåja, dagen igår hade jag verkligen sett fram emot. Både filmgrejen och bloggträffen. Faktiskt så mycket att jag hade köpt nya kläder till det. Ja, det kanske inte är riktigt hela sanningen, men jag köpte nya kläder och i stället för att använda dem har jag gått och ”sparat dem” för att kunna använda igår, då jag tycker det är roligt med nya kläder när man ska träffa roliga människor och göra roliga saker.

Men, men ödet blir inte alltid som vi vill… Redan Fredag när vi var i väg på det här kock-eventet visade Mabou att han med största sannolikhet höll på att bli sjuk och mycket riktigt så däckade han direkt vi kom hem och jag såg på hans glansiga blick att det var på väg åt ”fel håll”. Själv hade han planerat att gå på Gröna Lund, sista gången för den här säsongen, tillsammans med sina kompisar, så han gjorde klart att han INTE tänkte bli sjuk i alla fall. Men som sagt, ödet blir inte alltid som man själv vill och det slutade med att jag fick ställa in allting igår. Jag ska erkänna att det tog emot. Jag ska erkänna att jag knappt ville tänka på allt det roliga jag skulle missa under dagen.

I ren frustration satte jag igång att städa, handla, tvätta, vika tvätt, tvätta mattorna och laga en väldigt komplicerad maträtt (inspirerad av kock-eventet). Så min tröst i det hela var att jag i alla fall fick ett välstädat hem och god mat (som serverades mitt i natten, då jag hade missbedömt tiden liiiite grann… 😉 ), rena kläder och mattor fick vi också. Ja, det var inte så jag planerat min lördag, men det blev så den avlöpte i alla fall.

Idag har jag ägnat dagen åt att sova ut, ta ett långt bad, tagit hand om mig själv, svarat på mail och meddelanden som jag skjutit upp allt för länge och nu ska jag jobba en del med thegambia.nu

Vad är väl en bal på slottet…?

I morgon blir det nya tag med arbete och vardag igen! Yaaay!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Glöm inte bort vem som lagade din favoriträtt…

Nej, jag har inte slitit håret av mig i frustration, även om jag har god lust! Jag gjorde misstaget att igår kväll hjälpa Jai (18) att ta ut hennes löshår. Hon lämnade det på stället. Det vill säga mitt på vardagsrumsgolvet.

Jag har bett henne hela dagen att ta reda på det och städa det hon lovade för två dagar sedan.

Då fick HON nog! HON typ pissade på mig och drog, efter att ha slitit åt sig löshåret och gjort ungefär hälften av den städning hon lovat! Talade om att hon skulle flytta och att hon ändå inte brydde sig, innan hon slängde igen dörren!

TACK!

VAD BRA!!

För om man sticker från morsan så behöver man aldrig mer ta reda på sina saker. Varken plocka upp löshår från golvet, ta undan sina tallrikar med matrester eller över huvudtaget lyfta ett finger.

Jai! Vart sa du att du skulle flytta, förresten? Till containern, eller? Sant! Där slipper man både plocka upp sina saker eller städa. Det är bara att fortsätta bo bland sopor.

Men glöm inte vem som lagade din favoriträtt idag och vem som tvättade dina kläder sedan klockan 7.30 i morse! Medan du låg och sov din skönhetssömn till efter klockan 16.00 (!!) när jag började försöka skaka liv i dig! Glöm inte vem som åkte och handlade, plockade undan en hel del grejer som jag inte ens orkade vänta på att du skulle vakna, innan de blev undanplockade!

Det blir lite svårt att få sin favoriträtt och kläderna tvättade när man bor ensam i en container och sover bort hela dagarna!

(Ã… andra sidan kanske man inte behöver rena kläder i en container?)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

När telefonen ringer…

Jag är rädd. Jag är rädd för att mista.

Jag har under den senaste dryga veckan skrivit att döden har kommit lite för nära i min familj. Så nära att jag börjar känna stanken av den. Döden doftar inte. Den stinker, har jag insett.

Jag har skrivit om två personer som står familjen nära som står inför något som börjar stinka död. Jag är inte rädd för döden i sig, man jag är oerhört rädd för att mista.

Den ena personen har väldigt kort tid kvar. Den som är en nära familjemedlem. Jag tror det handlar om dagar. Eller kortare än så. Jag har inte fått något hopp om att det skulle röra sig om längre tid än så… Mitt hopp är inte så stort. Varje gång telefonen ringer fryser mitt blod till is och jag blir nästan förlamad. Orörlig. Stel. Känner dödens stank. När samtalet inte bär död med sig andas jag ut. Ett djuuupt andetag. Jag blir skrattig och känner mig lättad. Jag ber. Jag ber att det ska ske smärtfritt. I alla fall så smärtfritt som möjligt. Jag ber. Jag ber för personens kropp och själ. Men jag har inte givits mer hopp än så…

Den andra personen har kommit att bli något av en familjemedlem, fast hon inte är det. Vi började som bloggvänner några år tillbaka. Hon kom på besök. Vi blev nära. Som två systrar. Våra barn blev nära. Hennes barn, nära oss och mina barn nära henne och hennes barn… Vi har hunnit med så mycket tillsammans. Med och utan barn. Med semestrar och vardag. Med långa telefonsamtal. Många telefonsamtal. Med chattar, med en massa tok. Med besök. Med flera besök. Med ännu fler besök. Med skratt och med tårar. Med överraskningar och mer överraskningar. Hon är nu svårt sjuk. Jag hoppas, hoppas, hoppas att döden inte tänker knacka på hennes dörr. Jag hoppas hon ska besegra skiten! Jag hoppas att döden bara kommer med sitt stinkande tryne, för att sedan ge sig av, med svansen mellan benen. Jag har inte kraft nog att ta in mer än så just nu. One thing at the time…

Allt handlar om CANCER!

Jag är arg, förbannad, precis som Alter Ego själv är, när hon kommenterar Ludmilla ´s blogg, som handlar om just döden. Alter Ego har under en lång tid sökt hjälp, utan att ha blivit riktigt lyssnad på. Inte tagen på allvar. Nu är hon i stället illa däran och det gör mig oerhört ont!!

Återigen: FUCK CANCER!!

(All olikfärgad text i detta och andra inlägg är klickbara länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,