Samtal på tunnelbanan

2013-02-23 22.09.05Igår skulle jag iväg på ett trevligt och viktigt möte och evenemang. Jag var lite stressad, så när jag kom in i tunnelbanevagnen satte jag mig genast ner och började sms:a. Vagnen var nästan tom på människor. Efter en liten stund kom en man gående inne i vagnen och ställde sig ett par meter ifrån där jag satt. Jag tittade upp och noterade att han såg lugn ut. Det var en välklädd man i min egen ålder. Det var först lite olustigt att han ställde sig så pass nära mig, i stället för att sätta sig ned bland alla tomma säten i vagnen.

Så började han snacka med mig:

Mannen: Du är inte orolig att du ska få en tumör i fingret när du touchar mobilen sådär?

Jag: Njaaae, jag kan inte påstå att jag legat sömnlös och oroat mig för det i alla fall…

Mannen: Nähä, för jag har hört att man kan få en tumör om man håller på och touchar mycket på mobilen.

Jag: Okeeeej…

Mannen: Men du tror inte man kan få det då?

Jag: Nej, egentligen inte, men visst, man vet ju aldrig…

Mannen: Okej, för jag är lite orolig då jag har hållit på mycket med min mobil de senaste dagarna.

Jag: Okej, men jag tror nog inte du behöver oroa dig för det i alla fall…

Mannen: Du tror inte det är därför din nagel har växt så mycket då?

Jag tittade ned på min pekfingernagel.

Jag: Eeeh, nej, för det är en lösnagel, så det är inget som har växt ut.

Mannen: Okej. Så du har målat på den själv då?

Längst ut på min pekfingernagel har jag målat lite glitter i silver.

Jag: Ja, precis!

Mannen: Så du är säker på att det inte är en tumör då?

Jag: Nej, det är alltså min nagel. Fast det är en lösnagel. Och ja, jag har målat längst ut på den, så det är ingen tumör.

Ibland är det mer intressant att spendera tiden på tunnelbanan, än man kan tro… 😉

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här med övervikt och pondus

Jag tänker på det här med vikten. Och åldern. Och respekt och pondus. Att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag tänker på det här med kroppsideal och mode. Jag tror jag tidigare har skrivit om att kroppsidealen för kvinnor i Gambia och Sverige skiljer sig markant. I Gambia (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel för kvinnor att vara lite större, medan i Sverige (och många andra länder, förstås) är det oftast en fördel att vara smal.

När jag var yngre så var jag smal. Inte bara ganska smal utan jag var så mager i perioder att min vikt ofta var föremål för diskussioner om ätstörningar av olika slag. Jag hade enorma komplex för min vikt. Inte blev det bättre med den delen när jag var i Gambia, där magra kvinnor ofta förknippas med sjukdom och ohälsa.

I Sverige ansågs jag ha en ”snygg kropp”, men eftersom jag hade stora komplex för att jag var så mager, så kunde jag inte uppskatta det riktigt. Jag har alltid burit kläder som har skylt mer än de visat, kan man säga. Men jag upplevde ofta att jag inte blev ”lyssnad på” eller tagen på allvar. Jag upplevde ofta att man pratade ovanför mitt huvud eller till och med tog beslut som rörde mig, ovanför mitt huvud.

Jag ska villigt erkänna att det var inte alltid så roligt att vara 22 år, med tre barn och så skulle vi ha ett viktigt möte i något av barnen dagis eller på BVC eller på annan plats och så började personalen diskutera vad som var bra för mina barn och så tog man beslut som gällde mina barn, utan att ha lyssnat på vad jag tyckte. Det stärker ju inte heller självkänslan hos en ung förälder som försöker inge respekt inför barnen, så det blev så att när jag skulle på viktiga möten där jag ansåg att det var viktigt att göra min röst hörd, så tog jag helt enkelt med min mamma. Min mamma är en storväxt kvinna, med god självkänsla, många vettiga åsikter och med ett väldigt rättframt sätt. Hon har en pondus som jag saknade och när hon var med fick jag alltid min röst hörd, fast det var ju inte min röst man lyssnade på, utan min mammas…

Med åren har jag som alla andra blivit äldre ( 🙂 ) men jag har också dragit på mig en övervikt och i takt med den så har jag märkt att jag blir lyssnad på. Att folk i min omgivning faktiskt tar mina åsikter på allvar. Jag blir till och med förvånad ibland när folk säger: ”Jag gjorde som du sa, för det var ju en jättebra idé!” Eller ännu bättre: ”Fråga Fatou, för det där har hon stenkoll på” eller ”Men Fatou, vad tycker du, du har ju så bra åsikter!” Det gör mig glad och alltid lite förvånad. Jag har mer och mer insett att många verkar lyssna på mina åsikter och dessutom tycka att jag har vettiga saker att säga. Det är både glädjande och en fin komplimang.

I Gambia är jag ganska säker på att min ålder är det mest avgörande för att bli lyssnad på, för att bli behandlad med respekt och för att uppleva att jag har mer pondus, för där är ålder så avgörande för hur man bemöter människor, men att jag numera är en ganska stor kvinna förstärker säkert min position.

Något jag i många år tänkt på och lagt märke till när det gäller just vikten på kvinnor i Gambia v/s Sverige, är hur vi uppför oss. I Gambia har större kvinnor oftast mycket mer pondus, självförtroende och självkänsla. Större kvinnor klär sig ofta mer uppseendeväckande och med stora smycken. De är oftare högljudda, vågar ta plats och vågar säga ifrån. Medan kvinnor som är smala, oftare tar mindre plats och inte lika uppenbart och gärna klär sig lika uppseendeväckande och färgstarkt.

I Sverige upplever jag det tvärt om. Smala kvinnor klär sig ofta både bättre och mer färgstarkt. Många kvinnor vill synas och höras, medan de större kvinnorna oftare klär sig och smyckar sig mer anspråkslöst och ogärna ”tar plats” i olika sammanhang.

Det här är naturligtvis väldigt generellt beskrivet och det finns massor av exempel på de som skiljer sig från denna beskrivning. Framför allt tycker jag mig se en stor förändring både i Gambia och Sverige under de senaste 20 åren. Det blir allt mer accepterat i Sverige med kvinnor som är större och allt mer accepterat i Gambia med kvinnor som är mindre. Det är bra. Det börjar förändra sig i våra samhällen och det är positivt tycker jag.

Det jag dock funderar på är om min ålder eller vikt eller både och gör att jag upplever att jag blir bemött med mer respekt och lyssnad på och tagen på allvar här i Sverige?

Jag tror att många kvinnor med åren får mer pondus och framåtanda. Att många av oss vågar ta för oss mer och det kan förstås bidra till att vi blir mer tagna på allvar, men ändå… Jag kan inte släppa det där med att jag de senaste åren upplever att jag får gehör på ett sätt som jag inte fick när jag var yngre och jag kan inte släppa tanken på om det beror på min kropp i det här kroppsfixerade samhället, att jag blir respekterad som kvinna och för mina åsikter för att jag inte längre är ”liten och söt” eller om det beror på att jag blivit äldre och att man därför tror att jag har ”mer att tillföra” än man trodde när jag var yngre?

Vad tror du? Är det bara jag som upplever detta? Är det bara jag som funderat över dessa saker?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Dagens Mabou

Mabou: Mamma, ibland förstår jag mig verkligen inte på er tjejer! Hur mycket hår har ni egentligen?

Jag: Va?

Mabou: Ja, men ni släpper ju hår överallt ju… Nu såg jag till och med ett långt hårstrå i toaletten! Hur beter man sig då? Stoppar ni ner hela huvudet i toastolen, eller…?

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Flytten till ett nytt liv

Så många roliga och trista händelser som passerat genom åren. Här har jag fött mina fyra barn. Här har jag uppfostrat dem och försökt vägleda dem. Här har jag fällt så många tårar av både glädje och sorg. Här har jag skrattat mig rödkindad och gråtit mig rödögd.

Här har jag påbörjat två äktenskap och avslutat dem båda, men allt vad det innebär… Här har jag gått från ung tjej på 15 år till en medelålders kvinna med början till både rynkor och gråa hår. 26 år har gått. 26 år av mitt liv och jag minns fortfarande idag med vilken lycka jag flyttade till Uppsala för 26 år sedan, som 15-åring, samma dag som jag gick ut nionde klass i Norrland.

Jag var en förtvivlad, sorgsen och orolig tonårstjej som såg flytten som ett avstamp till ett nytt liv. Att få lägga så mycket sorg och förtvivlan bakom mig och redo att ta emot livet med öppen famn. Det var det jag önskade med hela mitt hjärta och till en stor del kom det också att bli så. Jag fortsatte förstås att möta livet med alla dess problem och vardagliga, svårpromenerade stigar, men jag öppnade upp och omslöt livet och jag kan idag, 41 år gammal konstatera att jag gav mitt liv en ny chans och för det känner jag ödmjukhet och tacksamhet inför livet idag.

Jag har gått den hårda vägen på många sätt och det är också det som gjort mig till den person jag är idag och för det kan jag på många sätt känna tacksamhet för. Det är inte dagarna av fröjd och glädje som vi utvecklas som människor och tvingar oss att möta oss själva och ta itu med våra egna problem eller personlighet. Det är dagarna av kamp inför livet som gör oss starka och får oss att gå till oss själva.

Jag har inte bara haft ett liv av kamp. Jag har haft många skratt av glädje och väldigt mycket tacksamhet känner jag för allt jag har fått. Jag har en fantastisk familj och släktingar som på många sätt har funnits där för mig. Mina föräldrar har funnits där och stöttat mig i många omgångar genom åren. Sånt är viktigt i mitt liv. Mina föräldrar är viktiga för mig. Mina barn har funnits i mitt liv de senaste 23 åren och de är förstås de viktigaste människorna jag har i mitt liv.

Vänner har kommit och gått i mitt liv. Vissa som lämnat stora avtryck. Vissa som är mina vänner för livet och andra som har kommit och passerat.

I helgen har min flytt gått från Uppsala till Stockholm. Det känns som mitt liv har tagit ett nytt avstamp. Igår flyttade jag inofficiellt, idag är jag tillbaka till Uppsala för att ta itu med mer saker inför flytten och i månadsskiftet går mitt flyttlass definitivt.

Jag vet inte om mitt liv blir bättre eller sämre, men troligen fortsätter det att följa samma spår till viss del, men med- och motgångar som vi alla har i våra liv. Det är dock en känsla av lättnad och glädje jag lämnar vissa delar bakom mig och det är med glädje och lättnad jag tar emot Stockholm med fullt utsträckt famn, då jag velat flytta dit i flera år nu. Samtidigt lämnar jag ett av mina barn och mitt extra-barn här och det gör förstås ont. Samtidigt som jag vet att vi inte på något sätt avslutar vår relation, utan bara går in i ett nytt stadium och hamnar en bit ifrån varandra rent geografiskt.

Igår när första flyttlasset gått, så bjöds jag och mina ”flyttvänner” Carina och KA (tack SNÄLLA, GOA ni för flytthjälpen av första lasset) och ett gäng andra på grill i min mammas stuga och det var en bra början på mitt nya ”Stockholms-liv”:

Hos mamma är det inte mycket färdigköpt, utan det mesta lagas och blir också fantastiskt gott!!

Mannfred och Kurt var de mest uppseendeväckande och glädjespridande gästerna. De roade oss under både flytt och grillfest.

Sedan blev det förstås dessert

En riktigt god middag måste nämligen avslutas med en god dessert. (Gammalt Fatou-ordspråk)

KA håller kollen så allt går rätt till! 🙂

Mabou med sin nya, fina gambiska dräkt.

Carina och mamma hjälptes åt med disken utomhus. Jodå, gojjorna hjälpte till att hålla humöret uppe.

Mammas kräk katt, lägger jag förstås bara upp för att ställa mig in hos min mamma…! 😉

Geografiskt kommer jag längre ifrån min pappa och ena bror, samtidigt som jag kommer närmre min mamma och en annan bror. Jag kommer längre ifrån en dotter och närmre en annan dotter. Jag kommer närmre de flesta av mina vänner, men längre ifrån en del. Sonen kommer närmre sin pappa och hans familj. Det är alltså på både gott och ont jag flyttar, men när jag idag vandrade omkring på Stockholms regniga gator och såg mig omkring, när jag åkte med buss och tunnelbana genom staden och kunde betrakta min nya hemstad på närmre håll, så var det med en känsla av glädje och nöje för mig och det är ju alltid en bra början…

Tack Uppsala, för mestadels 26 fina år. Vi ses säkert igen med jämna mellanrum…!

bloglovin
Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Saker jag inte förstår (men gärna vill förstå)

  • Hur feminist kan bli ett skällsord? Feminist betyder: Feminism är en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen, enligt Svenska Akademiens ordlista (2006)
  • Hur Politiskt Korrekt kan bli ett skällsord? Enligt Wikipedia så är detta den exakta betydelsen av Politiskt Korrekt: Politisk korrekthet, alternativt PK, är ett begrepp som betecknar språkbruk, idéer, politik och beteenden som eftersträvar att minska negativa sociala och institutionella konsekvenser på grund av kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, med mera.”
  • Varför det är så svårt att sluta äta popcorn, när man väl börjat?

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Mina största prinsessor

Jag har tre prinsessor i mitt liv. Binta 22, Jai 20 och Isa (snart) 18. (Sedan har jag förstås min extra-prinsessa Hareg också.) Att de inom drygt en månad alla är myndiga är helt obegripligt för mig. Det säger så mycket om hur fort tiden ändå gått och det säger också en del om varför jag nu är både gammal och gråhårig! 😉

I förrgår när Midsommarfirandet på Fyrishov var till ända, så kom Jai, på väg till fest, förbi hemma och ville önska glad midsommar och träffa släkten som var här. När jag var lika gammal som min yngsta dotter Isa hade jag ett barn, när jag var lika gammal som Jai, hade jag två barn och när jag var lika gammal som Binta hade jag tre fantastiska döttrar!!

Men att nu se mina egna barn i den åldern gör det så obegripligt att inse hur ung jag var och hur stort ansvar jag bar vid så ung ålder. Jag säger inte att det var lätt eller att jag alltid gjorde rätt. (Tänk om jag fick vrida klockan tillbaka och göra om en massa…) Men vi har nu kommit hit i livet, när barnen är vuxna och jag är gammal… nåja, lite äldre.

Jag vet att jag har tjatat lite om det här den senaste tiden, men oj vad svårt jag har att fatta att mina små, fina söta prinsessor har blivit stora. De har egna liv, egna bostäder och är på väg in i något som jag sedan länge passerat.

Jai kikar förbi för att önska en glad midsommar och träffa släkten.

Binta med sina sommarfräknar tog sig hit ända från Stockholm för en kort midsommarvisit hos mamsen. (Hon hade hoppats på lite gravad lax som hon älskar, men hade missat att vi käkade midsommarbuffé på Fyrishov i år) Sorry, Binta!

Jag och flickorna för ett antal år sedan. Jag minns att Binta och jag blev väldigt ovänner under den här fototagningen, för att hon gjorde grimaser på varje bild…

…så på de sista bilderna fick hon inte vara med, då hon ”förstörde” alla… Det var då. Idag missar Binta knappast en chans att få vara med på bild. 🙂

När jag tänker tillbaka på deras barndom så är det som i en annan tid, ett annat liv. Åren har passerat och nu är deras tid, min är på något sätt redan passé. Inte så att jag väntar på graven, jag har mycket jag vill uppleva innan dess. Men de där viktiga åren när man ”finner sig själv” och när man bildar familj, den är förbi och jag kan se att det är en del av livets gång. Jag saknar inte den tiden, men delar av den saknar jag ibland. Särskilt mycket kan jag känna sorg över att jag inte kommer att få tillbaka den där tiden med mina små döttrars knubbiga armar runt min hals, deras glada sångröster klockan sju på morgonen när man bara ville dra täcket över huvudet…

Jag har gått in i en helt ny era och jag accepterar den. Jag trivs med den. Men jag saknar också det som var, det vi hade. Den tid då det var jag och mina flickor mot världen…

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Helgens Mabou-funderingar

En sjuåring har så väldigt mycket funderingar. ibland i stort i bland i smått. I helgen har Mabou haft tid att fundera en del:

När jag lagt honom i Lördagskväll och läst saga ropade han på mig:

Mamma?

Jag: Jaaa?

Mabou: Kommer du att gråta när jag dör?

Jag: Neeej.

Mabou: *Reser sig upp i sängen* Va? Kommer du inte gråta?

Jag: Nej, för när du dör så kommer förhoppningsvis jag att vara död redan och då kommer jag att sitta där uppe i himlen och ta emot dig och då har jag saknat dig så mycket att jag blir jätteglad att träffa dig igen…

Mabou: Jaha…

I går, Söndag när vi cyklade till affären:

Mabou: Mamma?

Jag: Jaa?

Mabou: Får man ha två fruar?

Jag: Inte i Sverige, men i Gambia får man ha det.

Mabou: Men två flickvänner då, får man ha det?

Jag: Nej, eller jo, förresten, det är inte förbjudet, men jag tror inte de flesta flickvänner skulle bli så glada. Varför undrar du? Har du funderat på att ha två flickvänner eller fruar, eller?

Mabou: Nej, men jag såg en kille pussa två tjejer och då undrade jag om polisen skulle komma?

Jag älskar att höra Mabou ´s små funderingar och få lite inblick om vad som rör sig i huvudet på min lilla son.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,