Ett tack till mina kollegor!

Idag var en speciell dag för mig. Jag jobbade mitt sista arbetspass på det arbete jag haft i fyra år. Jag har spenderat mer vaken tid med en del av mina kollegor, än jag spenderat med min familj. Så klart att det är en speciell känsla att sluta.

Jag arbetade idag med personer som jag aldrig eller nästan aldrig arbetat med tidigare, så det kändes inte ens sentimentalt, bara underligt. Tills vid 15-tiden när jag bjöd på fika (nåja, det var Isatou, 17 som hade bakat och inte jag själv) till hela arbetsplatsen.

Där träffade jag flera av de kollegor som jag arbetat med nästan dagligen i flera år. När jag gick tillbaka till min avdelning var det svårt att hålla tårarna tillbaka…

Nu ska jag ju ”bara” vara tjänstledig de närmsta sex månaderna och vem vet, kanske kommer jag under den tiden på att jag vill fortsätta med just det yrket? Det kanske bara blir ett gästspel på annan arbetsplats?

Fast just nu känner jag mig rätt ”mätt” på det yrke jag haft de senaste åren och jag kan inte idag se att jag verkligen vill gå tillbaka dit. Men vem vet? Jag utesluter inte möjligheten…!

Men lite sentimentalt känns det allt. Jag vet att oavsett om jag kommer tillbaka eller ej, så blir det en ny situation och den konstellation jag har arbetat i som jag trivdes allra bäst i, den är redan passé och kommer aldrig att komma igen.

En och annan kommer jag att hålla kontakten med, men de flesta gissar jag att vi bara går vidare åt varsitt håll… Det känns lite trist, samtidigt som jag inte kan låta bli att känna ett nytt hopp, en ny energi, en ny förhoppning spira i mitt inre om min framtida utveckling i mitt arbetsliv.

Tack för den tid som varit, kära kollegor! Tack för alla situationer vi tagit oss igenom tillsammans, tack för att ni utför ett viktigt och fantastiskt arbete som ofta är väldigt otacksamt och tack för alla härliga, goda skratt vi delat! Allt gott på vägen önskar jag er och allt gott önskar jag faktiskt också mig själv! 😉

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Man får aldrig svika sig själv!

Att leva ett liv för att göra alla människor omkring nöjda, är en fullständig omöjlighet. Det är nog omöjligt att leva ett liv där man helt och hållet är helt nöjd med sig själv också. Det kommer alltid att finnas stunder då man har handlat på ett sätt som man inte känner sig helt nöjd med. När man önskar att man handlat på ett annat sätt.

Men alla har rätt att göra misstag. Ingen kan leva ett liv och vara helt perfekt. Vad är förresten perfekt? Kan någon vara perfekt när alla har olika uppfattning om vad ”perfekt” innebär?

Nej, det kan man naturligtvis inte vara. Jag tror inte ens vi bör sträva efter det. Det är ju trots allt misstagen vi gör i livet som ger oss kunskap och som vi lär oss av. Att göra misstag är mänskligt, men att stå för våra misstag och sedan göra om och göra rätt, tror jag är en av de stora gåtorna. Det är det som gör att du kan se dig själv i spegeln och ändå känna stolthet. Det är det som gör att vi kan känna empati och som gör oss ödmjuka inför livet.

Jag tror det är viktigt att känna ödmjukhet och jag tror det är oerhört viktigt att inse att vi är olika och acceptera varandra trots våra olikheter. Om vi älskar eller håller av någon för den personens ”förträfflighet” så är det knappast äkta känslor. Jag tror att när vi kan älska en vän trots motgångar, misstag och otillräcklighet, det är då vi finner sann kärlek, sanna känslor och sann, livslång vänskap.

Nej, man kan inte leva för att göra alla andra nöjda. Det viktigaste måste ändå vara att vi ska leva så att vi kan känna oss nöjda med de vi är. Att göra saker för sig själv och för andra, som gör oss stolta och glada för den vi är!

Det är så lätt sagt och det låter så enkelt, men det är det förstås inte. Det är ännu svårare när man är ung. Att försöka tillfredsställa alla andra. Att försöka göra alla andra nöjda. Att söka bekräftelse. Det är så viktigt i våra liv. För alla, fast olika mycket, beroende på vår personlighet, vårt bagage och vår ålder.

Gör det då så mycket att alla inte älskar oss? Det är ju egentligen den mest naturliga saken i världen! Är det så viktigt att alla tycker om oss och det vi gör? De personer vi faktiskt är?

Nej, jag tror inte det. Jag tror att det viktigaste är att vi gör saker som vi kan stå för, även om alla inte tycker om det. Jag tror det är viktigare att vi inte sviker oss själv, än våra medmänniskor för att de har förväntningar på oss som vi inte kan eller ens vill uppfylla.

Det är klart att vi måste uppoffra oss ibland för människor som är viktiga för oss. Ibland måste vi göra uppoffringar som till och med gör ont och som kräver väldigt mycket av oss. För oss som har barn är det något vi gör med en självklarhet varje dag.

Men det finns också en gräns. Man måste kunna sätta en gräns för vad man kan stå ut med och för vad man kan uppoffra utan att svika våra egna ideér och uppfattning om vilken sorts människa vi vill vara.

De flesta av oss har nog svikit sig själva ibland. Vi har nog gjort saker som vi inte känner oss så stolta över. Det går inte att göra saker ogjorda, men sanningen är ofta oerhört förlösande. Att acceptera att vi har begått ett misstag. Att vi har gjort fel. Att erkänna det. Först inför oss själva, men sedan också inför dem vi på något sätt sårat. Det kräver mod. Det kräver styrka. Men det är också det som ger respekt. Jag respekterar mest den som vågat visa sin svaghet och sitt misstag och försöker rätta till det som gått fel. Den som fortsätter hävda sin förträfflighet, blir svårare att känna respekt för. Den människan är inte villig att uppoffra sig för en fortsatt bra relation. Hur mycket är då relationen värd i det långa loppet?

Kan hända ska du upptäcka att någon du stått nära, inte gör det när det verkligen gäller. Kanske ska du upptäcka att någon som betytt mycket för dig, inte känner på samma sätt för dig. Kan hända kommer det att göra väldigt ont. Kan hända kommer du att uppleva svek, på samma sätt som du själv kan behöva svika en annan människa, eller lämna den bakom dig i ditt förflutna. För att kunna gå vidare. För att inte svika dig själv och det du tror på.

bloglovin

Follow mrsxanadus on Twitter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Att släppa taget och gå vidare…

Man kan ju inte ändra på en annan människa. Vi är som vi är och sedan utvecklas vi med tiden under livet. Det finns de som konstant utvecklas och förbättrar sig, när det gäller dåliga vanor och karaktär. Sedan finns det människor som räds alla typer av förändringar.

De flesta av oss tror jag blir mer ödmjuka med tiden och av livet själv. De flesta av oss blir mer aktsamma och omsorgsfulla mot de vi står nära.

Vi kan ge råd och stötta våra nära. Vi kan själva välja att se våra negativa sidor och jobba på att förändra oss själva, men vi kan inte förändra andra människor.

Däremot kan vi välja hur vi själva vill leva och hur vi själva vill bli behandlade.

Vi kan välja bort en vän/pojkvän/flickvän/make etc. för att vi inte tycker att vi blir behandlade på ett sätt som vi vill. Man kan till och med välja bort en person som man fortfarande älskar högt, för att man tycker att man förtjänar bättre än så. Det är alltid svårt.

Jag tror att vi väljer bort i större utsträckning när vi blir äldre än när vi är yngre. I alla fall om jag går till mig själv, så kan jag se att jag hade relationer som gjorde mig illa, i högre grad när jag var yngre än nu. När jag var yngre så var det viktigt för mig att ha MÅNGA kompisar. Det var nästan viktigare att de var många än att de var människor jag trivdes med.

Idag är det nästan tvärt om. Jag vill inte ha allt för många människor omkring mig. Jag har valt bort väldigt många människor för att det är viktigare för mig att ha några människor som visar mig respekt, kärlek och som jag har förtroende för, och som jag känner samma sak för, än att ha en massa människor i min adressbok, som jag ändå inte känner förtroende för.

Jag har valt bort både partner och vänner, för att jag varit missnöjd med vår relation. Ibland har jag förlorat kontakten av andra skäl. Jag kan vara väldigt dålig på att hålla kontakt även med personer som jag vill upprätthålla en relation till. Jag kan glömma bort att ringa… i typ tre år… Ja, när det gäller att hålla kontakt så kan jag verkligen vara riktigt kass ibland. Men jag har i och för sig märkt att jag inte är ensam om det.

I närmre relationer (typ närmre än att jag ringer dem var 3:je år, haha) så tror jag att jag oftast är ganska bra på att ge. Det är viktigt för mig att mina nära känner sig sedda och förstådda av mig på rätt sätt, eftersom jag själv tycker att det är viktigt att bli sedd på och förstådd på rätt sätt.

Jag tycker att det är hyckleri att gå och reta sig mycket på en vän men ändå fortsätta hålla kontakten. Det är klart man kan reta sig på sina vänner och närstående, precis som man kan reta sig på sig själv ibland. Det är ju naturligt, för jag tror inte man kan älska precis allt hos sina nära. Men när jag känner att jag retar mig mer på en person än ser den personens fina egenskaper, då tycker jag det är dags att bryta och gå vidare, eller ta upp saken med personen i fråga om det är något man tror man kan reda ut.

Men att tro att man ska kunna förändra en människa, det har jag lite svårt för.

Jag vill kunna känna förtroende för och lita på de som står mig nära. Ibland inser jag att jag inte längre kan det och måste ta ett beslut. Att kanske släppa taget, trots att det är någon som står mig nära. Det gör ont och det är oerhört svårt.

Har du ”släppt taget” om en person du står nära, för att du inte tycker att du känner det förtroendet/kärleken/respekten i den relationen? Ställer du högra krav på hur dina nära behandlar dig, ju äldre du blir?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,